UPPDATERING

Kom att tänka på att den här bloggen existerar och kände att jag ville skriva en uppdatering om det fortfarande finns människor som kommer in här någon gång.

Idag är jag en väldigt annorlunda tjej mot vad jag var när jag var yngre. Jag har hittat mening i livet och är väldigt lycklig. Den här bloggen kommer jag lämna kvar mestadels som den är för att jag faktiskt ibland går in och läser när jag känner att jag behöver en påminnelse om hur långt jag kommit i livet.

Jag är idag 21 år och har slutit fred med mig själv, mina föräldrar och min barndom. Idag kan jag se att det jag upplevt är ett verktyg som jag kan använda mig av för att hjälpa andra och genom det har jag hittat mitt kall. Just nu pluggar jag till sjuksköterska och har aldrig trivts så bra i skolan i hela mitt liv. Det är stundvis tungt och svårt men jag vet att jag kan ta igenom mig utbildningen. Jag hade aldrig trott att jag skulle överleva tonåren men nu är jag så tacksam över alla som hjälpte mig komma hit. Det var aldrig lätt men jag skulle göra samma resa tusen gånger om eftersom jag numera lever ett liv som är allt jag önskar (och mer därtill).

Människor jag lär känna nu har inte någon aning om min bakgrund och det syns inte på mig längre då jag är en väldigt glad tjej idag.

Jag har kontakt med min fosterfamilj fortfarande - vardagen kommer dock emellan och det är svårt att hitta tid till att ses. Men jag hoppas dem vet att dem fortfarande fyller en viktig roll i mitt liv. Jag har väldigt fina vänner som jag älskar och värdesätter högt. Min familj betyder också väldigt mycket nu när vi försonats. Jag har ingen partner i nuläget - men det är ingenting jag känner att jag behöver då jag känner att jag har det mesta i livet som gör mig lycklig. (Det vore dock ett plus i kanten, Haha!)

Vi får se vad framtiden har i åtanke för mig, jag vet att det kommer bli bra, oavsett var jag hamnar. 

Min framtid är fortfarande oskriven, liksom din. 

Hektiskt

Det har varit rätt hektiskt sedan skolstarten och jag har därför inte skrivit så mycket på den här bloggen. Det har varit mycket för mig, helt enkelt. Idag har jag varit fri från självskadebeteende i 50 dagar. Rekordet blev tidigare 198 men jag hoppas på att slå det. 

I helgen fick jag ett tråkigt besked. Min farfar har dött. Jag har en komplicerad relation med min pappa och har inte träffat honom på ett halvår. Därför har jag inte heller träffat min farfar. Pappa säger att det är mitt fel och att jag valt bort farfar. Det kan han tycka men sanningen är att det var min pappa som valde bort mig ifrån början. 

Jag fick en riktig fadersfigur för första gången när jag blev familjehemsplacerad och numera har mammas pojkvän en roll som både extrapappa och stöd. Min pappa har aldrig funnits för mig. Han har alltid tryckt ner mig, hånat mig, mobbat mig och kränkt mig. 

Att mina föräldrar skiljdes var bra för min och mammas relation men min och min systers relation är svårare att upprätthålla då hon bor hos pappa. Vi är oroliga för henne eftersom pappa mår dåligt nu när farfar dött. 

Pappa får mig att känna mig hemsk. Det skulle inte förvåna mig om min farfar dog troende att jag övergett honom. Vi hade aldrig en vanlig relation, jag och farfar, utan vi sågs på högtider och visste egentligen i stort sett ingenting om varandra. Det gör mig ledsen att veta att han dog utan att veta vem jag är. 

Kanske är det dock det som även pappa kommer få göra om det fortsätter på detta sett. 

Jag får hoppas på att han börjar sakna mig. Kanske när jag flyttar utomlands - kanske aldrig. 

Året då jag blir "vuxen"

Jaha, då var skolan igång igen. Detta kändes verkligen som det kortaste lovet jag någonsin haft men kanske har det också varit det mest välbehövda. Då var det dags, året jag blir "vuxen".  Jag har redan känt mig vuxen länge i och med min uppväxt men nu får jag vara vuxen på mina egna villkor. Med detta menar jag inte att jag får göra vad jag vill och att jag ska hitta på en massa jävulskap utan att jag äntligen har ansvar för mitt eget liv.

Självklart är det läskigt att jag nu kommer påbörja en ny tid i livet, en tid då mina beslut kommer lägga en grund för min framtid. Jag kommer inte längre vara buden till att göra som mina föräldrar vill. Hade jag gjort andra val i livet så kanske jag inte hade funnits längre. Jag har kämpat otroligt mycket med mig själv och detta har gjort att varje gång jag faller så tar jag mig upp igen. Jag har tagit mig igenom och överlevt en stormig uppväxt med alkolism, misshandel, kränkningar, mobbing, självskadebeteende, ångest, depression, ätstörningar, favorisering, självmordsförsök och mycket, mycket mer. Ändå så lever jag idag.

Mitt liv har aldrig varit enkelt och kommer nog aldrig vara det. Trots detta har jag nog aldrig längtat så mycket efter att verkligen utveckla detta till ett liv. Utbildning, jobb, familj, det finns så mycket kvar att uppleva och detta med glädje.

Detta liv är det jag fått och jag ska försöka göra det så bra jag bara kan.

Ett bättre år, snälla?

Då var det ett nytt år. Lite skönt att få uppleva känslan att någonting kommer vara annorlunda detta år, för det kommer det. Jag fyller 18 i år och det gör mig både taggad och livrädd. 2014 började som ett bra år men slutade rätt illa. Kan säga till er som känt mig längre att december detta år var som 16:e januari 2013. (Fast värre, mycket värre.)

 Mitt nyårslöfte i år var att försöka ta bättre hand om mig själv men detta känns så svårt med ett ganska kvaddat hjärta. Det gör så otroligt ont och jag har legat och gråtit i månader nu. Inga flera detaljer om det dock, orkar inte med spekulationer om vem det handlar om. Låt oss bara säga att jag ALDRIG känt mig så sårad.

Det är jullov i 6 dagar till men jag har så mycket att göra när skolan börjar igen att jag bara vill isolera mig och dra täcket över huvudet. Jag är så trött på att bli retad och puckoförklarad. Jag vet att det finns någon enstaka människa som bryr sig men det känns bara jobbigt i allmänhet att ingen annan vill förstå mig.

Jag måste fortsätta ändå, för min egen skull men just nu vill jag inte. Önskar att jag kunde ge er trevligare nyheter men detta är trots allt jag, förvänta er ingenting.

God jul

Hejsan. Det var ett tag sedan jag skrev men det har varit hektiskt såhär inför jul. Mamma har varit nykter i 2 år exakt idag, är så stolt över henne. Jag är också på bättringsvägen efter ett jobbigt år. Mycket har blivit satt på spel och förlorats kontroll över men jag kommer oftast upp igen. Vikten har blivit väldigt lidande eftersom jag varit extremt stressad hela detta år. Jag väger mer än någonsin, vilket inte är särskilt roligt. För en tjej som är 17 är det INTE kul att ha gått upp över 30 kilo på bara 2 år. Det kommer säkert en tid då jag kan ta hand om det också men jag måste ta en sak i taget nu. Först det psykiska sen det fysiska. Önskar er alla en trevlig jul utan stress för det ska jag försöka ha.

Livet har fått en ny början, en lycklig början.

Så många bra saker händer i mitt liv just nu, jag känner mig så himla glad! Jag hade ALDRIG kunnat drömma om att mitt liv skulle kunna bli såhär för bara något år sedan men nu är jag här, i början på mitt liv. Detta låter säkert konstigt för att komma ifrån en 17:åring men i själva verket är det faktiskt nu livet börjar.

Jag fyller 18 om mindre än 200 dagar och jag har verkligen kämpat för det. Det har definitivt varit värt det. Jag älskar mitt liv och skulle (faktiskt) inte vilja byta ut det mot någonting annat i världen. Jag har de absolut finaste vännerna jag skulle kunna ha, jag spenderar hela veckan att göra någonting jag älskar, jag utvecklas, jag växer som både person och som människa varje dag. Livet rullar på och jag har tagit avstånd ifrån allt som har en destruktiv effekt på mig. Det är inte mitt problem att alla som blir uteslutna ur mitt liv förlorar mig, det hade de flesta redan gjort ändå. Det är inte min förlust att jag har tagit mig ut ur de destruktiva relationerna, det är dem jag uteslutit som gått miste om någonting.

Jag är nu inne i processen att byta huvudinstrument på skolan till sång istället, detta är lite stressigt ibland men för min del spelar det ingen som helst roll eftersom det är det jag verkligen vill. Sikta alltid mot stjärnorna. ( Och landa åtminstone i trädtopparna! )

Alla de gamla erfarenheterna är nu inte en del av mitt liv utan erfarenheter som gör mig till en starkare person när jag tillfrisknat. Ryggsäcken är utbyten, även om den gamla finns kvar så kommer jag inte bära på onödigt vikt, jag är så nöjd med att äntligen få en ny som jag har utrymme för nya, positiva upplevelser!

Jag är så trött på att så fort jag kommer på fötter så ska alltid någon jävel tycka dem är så jäkla mycket bättre och börja trycka ner en igen. Alltid får man höra att man inte gör tillräckligt, alltid får man höra att man är bortskämd, alltid får man höra att man är egoistisk, alltid får man höra att INGEN tror på din förmåga och alltid får man höra hur extremt oönskad man verkar. Snälla ta mig bara härifrån! 😔

De senaste dagarna

Jag vet att jag varit dålig på att skriva här på sistone, det har varit väldigt mycket i skolan. Igår var jag tvungen att gå till Cityakuten eftersom jag nästan svimmade på lektionen, jag misstänkte att jag fått en blodpropp i lungan dagen innan och ville därför kolla upp det. Min ena lunga var öm och en liten blodpropp kunde egentligen inte uteslutas men läkaren trodde ändå det var en svår ångestattack. Det syntes inget som verkade onormalt på EKG:et heller så det ska nog inte vara någon fara. Läskigt var det i alla fall. Känner mig fortfarande rätt matt och sliten av det. 

Det går väll i allmänhet rätt bra i skolan nu, mycket att göra men det mesta tycker jag är väldigt kul. Jag har två konserter som kommer upp i november, dels ska jag ackompanjera en kompis när hon sjunger och sen ska jag ha ett soloframträdande med en låt från sagan om ringen (på piano). Sen så håller jag på med en sång av Händel på sånglektionen som jag gärna vill framföra på en konsert. 

Just nu ser det troligtvis ut som att jag får byta huvudinstrument efter jul, hoppas verkligen det går eftersom sången nu tilltalar mig mer än piano. 

Bara för att kunna tro att jag är värdefull

Jag står med vinden i håret medan jag tårögd iakttar det som var så viktigt för mig vandra iväg. Jag intalar mig själv att det aldrig var viktigt men finner mig själv med ett tomrum i hjärtat och saknaden större för varje dag som passerar. 

Jag är uppväxt utan det men så fort jag fick uppleva det så var det någonting jag också ville ha, en familj. Såklart man kan säga att jag har en familj men man kan inte säga att jag varit en värdefull medlem i en innan jag blev placerad hos min fosterfamilj. Jag blev behandlad som om jag inte var värd att finnas, som min mamma en gång sa, jag skulle egentligen bara vara en fjärde abort. 

Som ni kanske förstått så stötte jag på min fosterfamilj idag, varje gång jag ser dem så saknar jag att vara en del av deras liv, att vara en del av en familj där man uppskattar varandra. Jag kände mig för första gången i mitt liv önskvärd när jag bodde där. Jag vet att jag är tjatig men det gör så ont att förlora något som betydde så otroligt mycket. 

Jag skulle ge allt för att kunna vara så önskvärd någonstans igen. Bara för att kunna tro att jag är värdefull. 

Vilsen och ensam på fronten.

I fredags blev jag väldigt ledsen eftersom min sånglärare tyckte att jag borde sjunga alt i kören, trots att jag verkligen vill sjunga sopran. Det har plötsligt uppkommit en extrem ångest då jag känner mig osäker på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Jag kan inget annat än musik och börjar faktiskt bli riktigt orolig om det ens finns någonting för mig ute på arbetsmarknaden. 

Visst har jag drömt om att bli lärare länge men att jobba i Sverige skulle jag verkligen inte vilja och det skulle troligtvis vara extremt svårt att bli lärare i England. Vad mer finns det jag KAN jobba med? Jag vill jobba som polis eller sjuksköterska men kan inte det på grund av mina knäproblem. 

Jag försöker intala mig att detta bara är en period och att den liksom dem andra kommer att gå över men det är så himla svårt. Jag känner mig vilsen och min självbild har blivit helt förstörd sedan jag flyttade. Jag vill bara tillbaka, ett och ett halv år senare och jag kan fortfarande gråta mig till sömns för att jag saknar det, jag saknar den jag var när jag bodde där... Den jag fick utrymme att vara. 

Ingenting kan ta mig tillbaka, eftersom på den fronten är alla emot mig. Jag kämpar ensam, igen. 

Gladare för varje dag, starkare än någonsin.

Idag är jag trött, jag har precis kommit hem efter en otroligt rolig och underbart skolläger.

Eftersom jag blev väldigt sårad förra månaden mådde jag inte så bra, vilket är rätt så förståeligt. Jag mår bra nu faktiskt, jag har gjort mig av med flera personer som jag tyckte var mer tärande än närande.

Igår hade jag min audition till vokalgruppen på skolan. Jag blev så nervös att började blöda näsblod så fort jag kom ut. Jag låter frågan om det gick bra vara obesvarad än så länge, det vet jag ej säkert förrän på måndag. 

Kanske finns det ingen anledning men jag är väldigt glad just nu, saker händer äntligen i mitt liv. Jag tror att det är att jag inte längre känner mig lika bunden till mitt förflutna. Erfarenheten finns kvar såsom många känslor men det är inte alls något som stör mig, mitt förflutna definierar inte mig. Jag är friare eftersom jag ganska snart  räknas som vuxen och kan därför börja ta egna beslut om hur JAG vill att mitt liv ska se ut. Ingen annan kan leva mitt liv åt mig, jag lever mitt eget liv och är nu faktiskt väldigt lycklig för att jag får göra det. 

Bilden är ifrån skollägret 😍❤️

Hur kunde jag tro att någon faktiskt älskar mig?

Just nu känner jag mig så otroligt dum, billig och äcklig. Hur fan kunde jag någonsin tro att NÅGON kunde tycka om mig? Historien bakom att A berättade att han inte har några känslor för mig är mer hjärtskärande än vad jag någonsin kunde föreställa mig. En av mina kompisar hade sagt åt honom att göra det. Jag är så otroligt upprörd just nu. Det värsta är sveket, dem gick tillsammans bakom ryggen på mig som var lyckligt ovetandes om allt.

Jag har aldrig varit så lycklig som jag varit denna månad och nu kommer vi aldrig ses mer. Mitt hjärta är krossat i tiotusentals bitar. Jag känner mig ensammare än någonsin förut. Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna allt det här, hela mitt liv har jag levt för andra människor men aldrig fått någonting i utbyte.

Jag har blivit misshandlad fysiskt och verbalt av min pappa, kränkt och utstött av min mamma, lämnad ensam av socialen, bup, familjebehandlaren och nästan alla jag haft i min närhet. Jag har fått höra allt ifrån att jag är världens sämsta dotter till att jag var en planerad abort. Förstår inte en enda jävel hur dålig man känner sig när man inte ens duger åt sin egen familj.

Så otroligt ledsen just nu. Kanske går 111 dagar utan självskadning åt helvete nu? Jag är ändå redan död.

Så jäkla ful

Idag var jag och handlade inför skolstarten. Det var inte kul alls. Jag stod undangömd i ett hörn och tittade på kläderna med större storlekar i en butik, jag tittade ner på min kropp och ville bara gråta.

Jag kan inte längre se mig själv i spegeln utan att börja gråta eller vilja bli anorektiker.

Jag hör min pappas röst i huvudet varenda gång jag ser mig i spegeln: - Du är så ful, sämsta dottern, du är fet, du kommer aldrig att kunna bli någonting.

Det jag är nervös inför är att när jag kommer till skolan så kommer folk att anta att jag är gravid eller något eftersom jag gått upp så mycket i vikt. Jag hatar mig själv, jag är så jävla ful.

Den bästa sommaren

Nu var det ett tag sedan jag skrev här, problem med internet hemma.. Teknik.. 

I alla fall, igår träffade jag killen (A) som jag blev kär i för några veckor sedan. A kom hem till mig för att se på en film och träffa mig, det var hur mysigt som helst. Jag var omfamnad av hans arm, han låg bredvid mig och hade huvudet placerat på mitt bröst. Trots omgivningen som lät så var det enda jag lyssnade på hans andetag. Jag kände mig så trygg i hans famn, som om ingenting någonsin skulle kunna göra mig illa.

Denna sommar har på grund av honom blivit den bästa sommaren i hela mitt liv! 

Dejt idag!

Idag smäller det då, ska på dejt med den här killen om några timmar.

Är så extremt glad just nu. Livet funkar faktiskt hyfsat bra. Skolan börjar snart, har lagt till kurser som jag verkligen längtar efter att börja och dessutom har jag ju träffat någon som jag blivit väldigt kär i. Just nu kan det nog inte bli bättre än såhär.

Kärleken funnen en sommarkväll.

Nu när jag varit som mest säker på att jag aldrig kommer träffa någon som jag kunde bli kär i igen så händer det omöjliga, jag blir kär! Träffade honom för första gången igår och blev genast tagen av hans vackra ögon, närvaron i hans blick och inte minst att han också är musikintresserad. Det tog inte lång tid innan vi delade korta stunder av ögonkontakt, jag tittade bort först eftersom jag är blyg i sånna situationer. Senare inpå kvällen så blev blickarna mer intensiva och längre. Mitt hjärta bultade snabbare när jag log åt mig, jag log tillbaka.

Vi var en grupp på cirka 10 ungdomar som njöt av sommarvärmen, musiken som spelades av det inhyrda bandet och av varandras sällskap. Några av tjejerna ville dansa och rykte med sig hela gänget ut på dansgolvet. Vi dansade och sjöng som om vi aldrig gjort något annat, ett flertal svettiga kroppar som njöt av en sån enkel sak som dans, musik och livet.

När vi hade dansat oss till utmattning så gick vi och satte oss vid ett långbord, jag iakttog honom när jag lät mig sätta mig först jag att sedan slå sig ner nära mig, då kom den, min första riktiga kyss. Kvällen som redan hade varit så underbar hade nu blivit mycket mer än så, ett minne för livet. Vi satt tillsammans resten av kvällen, hand i hand med våra huvuden lutandes mot varandra.

Kvällen var tvungen att ta slut någon gång, jag tyckte att det började bli dags att promenera hemåt. Han skulle till bussen så han gick med mig. Vi gick genom staden tillsammans hand i hand och lyssnade till stadens nattliv som ekade över dalen. När vi närmade oss korsningen där vi skulle skiljas åt så stannade vi, jag gav honom mitt nummer och vi kysstes hejdå.

Jag hörde av honom idag igen, det ser ut som det eventuellt blir bio någon gång nästa helg.

Gårdagen blev kaosartad

Nu sitter jag hos en kompis till mamma, vi kom hem ifrån Mallorca igår eftermiddag. Först var det tänkt att jag skulle stanna där i några dagar men igår var kaosen total. Pappa började prata om min vikt (IGEN!!) och att jag har blivit sjukligt fet. Då skällde jag ut honom eftersom han inte haft någon som helst insyn i mitt liv de senaste 2 åren och inte kan säga något. Då var bråket igång.

Jag blir så sjukt sårad av det, visst jag vet att jag är fet men han har ingen som helst rätt att hålla på och kritisera mig för det. Jag grät hysteriskt och packade så fort jag kunde ihop mina saker och ringde mamma och skrek att hon skulle komma och hämta mig. I farten greppade jag en rakhyvel, pressade den mot handleden och skar 2 gånger innan jag hejdade mig. En stor droppe blod föll ner längst min handled och landade på golvet. Jag kände hur livslusten försvann med den.

Mamma kom inte långt därefter och hämtade mig. Vi åkte över till huset till en bekant som vi sköter om ( Dem har kor och så, de ville att vi skulle bo här under tiden.) Vi har träffat djuren förut så när jag kom in så kom hundarna och var jätteglada över att se mig. Jag satte mig i soffan och blev genast omringad av båda hundarna och katten. En av hundarna gav mig en ledsen blick och tittade på min handled. Blodet hade torkat till en liten skorpa men det gjorde fortfarande ont. Hunden strök blöta nos på min hand och slickade på sårskorpan. På något sätt kändes allt okej då.

Jag återkommer om hur jag gör med pappa, troligtvis kommer jag inte vilja träffa honom på ett bra tag nu.

Liten, ful och oviktig

Imorgon ska vi åka hem ifrån Mallorca, jag kommer helt ärligt sakna det men dock inte att pappa dricker. Han gör det på semestrar och jag blir alltid lika jävla förbannad för att han inte tar sitt ansvar. Men enligt idioterna på socialen så utgör han inget problem. Han dricker, skiter i mig och min syster, försöker lämna oss i ett hotellrum mitt i natten och förolämpar både oss och andra människor. Jag är så jävla trött på det. För några dagar sedan sa han dessutom att jag är väldigt tjock och borde göra någonting åt det, då var han inte ens full!

Hur fan tror han att man känner sig då? Det är så jävla lågt att förolämpa någon som man vet hatar sig själv ändå. Hur fan kan han säga säga så? Han vet inte hur ofta jag gråter för att jag tycker att jag är ful.

Jag är grovt överviktig, har problem med mitt psykiska mående, har en extremt hög ångestnivå och till råga på allt är jag ful också. Är det roligt? Nej! Är det rättvist? Nej! Är det okej att bli förolämpad på grund av det? Klart som fan att det inte är!

Jag har dock mejlat min mentor för att hon ska veta att mitt lov inte varit så kul, hon bad mig göra det om det var någonting.

Känner mig liten, ful och oviktig

Inget känns rätt just nu, Mallorcaresan har varit mer händelserik än vad jag hade önskat.. Helt ärligt är det jag vill nu att festa,bli aspackad med vännerna som förut och bara glömma allt runtomkring.  Jag är död inombords

En tillfällig lycka

Är just nu i Herräng med min fosterfamilj precis som jag var för ett år sedan. Jag njuter av varenda sekund som jag tillbringar med dem. Jag är väldigt lycklig med dem men vet samtidigt att det bara kommer vara en tillfällig lycka eftersom jag ska hem imorgon kväll.

Även fast jag vet att jag säkert inte betyder så mycket för dem så värdesätter jag deras sällskap så otroligt mycket. Varför? För att dem var dem första som visade mig vad omtanke, värme och kärlek är, för att dem fick mig att förstå att jag duger, för att jag fick vara mig, för jag fick plats för att utvecklas, för att dem alltid ställde upp och för att för första gången i mitt liv fått känna mig hemma. Jag hade äntligen fått ett värde, för någon.

Kommer antagligen skriva imorgon också , see you later.