ärthjärnan i arbete

Jag mår faktiskt bättre nu än vad jag gjorde förut.

Jag jobbar mer aktivt i skolan, gör läxor och orkar med fritidsintressen.
Det är mycket för att vara mig.

Vad har hänt idag då?
Inte mycket, jag hade ett utveckligssamtal och köpte glass efter skolan.

Utveckligssamtalet gick väll rätt så bra.
Dock blev jag väldigt osäker om jag verkligen passar att jobba med mitt drömyrke.
Jag vill verkligen bli lärare.

Jag skulle vilja jobba med högstadiet eller gymnasiet.
Det känns som man har en större chans att påverka ungdomar i livet än om man jämför med lågstadiet.
Man kan också få en mer seriös kontakt med elever om dem är lite äldre.

Själv tycker jag att man som lärare kan påverka andra människor mycket i livet.
Om jag till exempel inte hade haft vissa av dem lärarna jag har nu så hade jag inte varit vid liv nu.
Jag tänker faktiskt på det varje dag, tänk om dem här underbara människorna inte hade funnits när jag verkligen behövde det, hur kul skulle det bli för min lillasyster, att bli lämnad ensam?

Jag har funderat på att bli kurator eller psykolog men det känns som en relation som är baserad på jobbiga erfarenheter och ett par samtal.
Dock kan man som lärare finnas till i stort sett varje dag, är man tillräckligt kompetent så märker man ju oftast hur eleverna mår och beter sig.

Kanske extralärare?
För elever som kanske har svårare med vissa ämnen?
Skulle inte det kännas bättre för dem eleverna att ha en lärare som själv gått igenom mycket och vet hur det är att inte klara av skolan?

Jag kanske är konstig men jag tycker att det är minst lika viktigt att man ska kunna prata med sin lärare om man mår dåligt som det är att faktiskt lära sig saker.
Jag tycker att det går ihop.

Jag presterade jättedåligt i skolan pga depression och panikångest.
Får man det sagt så kan faktiskt lärarna hjälpa en mer än vad man tror.

Hade inte jag inte mejlat en lärare för snart ett år sedan så hade inte jag suttit här just nu med min underbara nya familj.

Både min mentor och läraren som jag mejlade har sagt att dem önskat att de kunde göra mer.
Vadå mer? Jag tycker dem har ansträngt sig extremt mycket bara för att jag ska må bra.
För en liten elev.
Dem har ju gett mig ett nytt liv, jag skulle aldrig kunna be om mer.
Jag hoppas verkligen att dem förstår hur otroligt tacksam jag är för det.

Vid flera tillfällen orkade jag inte ens med mig själv men det gjorde dem.

Haha, jag förstår faktiskt inte hur dem orkade.
Medans dem skulle ha kunnat förklara massa saker om politik för en ambitiös elev så valde dem att försöka få den mest puckade eleven på hela skolan att må lite bättre.
Stackars människor. :/ haha

Det är nog just därför jag inte kan bli lärare heller, Jag kommer troligen inte uppfylla några kompetenskrav överhuvudtaget.

Jag får väll nöja mig med att vara en puckad pianist på T-centralen.

Idag var en konstig dag.

Äntligen, nu får jag ta det lite lugnt i  några dagar.

Jag måste bara göra en engelskauppsats, Ett bildprojekt, En uppsats om gener , öva på vibrato (fiol) , oroa mig  för betyg och ha ångest inför gymnasiet.
Det är helt underbart.

Jag är i stort sett ledig.

Nu till det konstiga, vi hade musik sista lektionen och skulle sjunga i kör.
( Inget konstigt med det )

Men efter att ha sjungit igenom Vintern rasat så ställer sig min musiklärare upp och pekar på mig.
- Du sjunger jättebra, sopranstämman låter jättebra och du sjunger tydligt och bra, jättebra.

Hela klassen satt och stirrade på mig.
Det här hände förra veckan också men då var det mer att han gav mig en av sina "dethärvarjuintesådumt-blickar"
Sedan stod han som vanligt och viftade hysteriskt med armarna bakom flygeln och går igenom alla stämmorna.

Jag skämdes ihjäl, jag vågade inte sjunga mer under den musiklektionen.

Haha, lite komiskt var det faktiskt.
Sen hade jag bara tänkt att fråga honom om jag kommer få behålla mitt betyg från förra terminen i musik.
- Ja, det tror jag sa han. Du sjöng jättebra idag, du sjunger väldigt stark och tydligt, Jättebra.

Generad och röd som en tomat gick jag därifrån, pinsamt.

Det är ovanligt att han berömmer elever, väldigt ovanligt skulle jag påstå.

Jag tror han hörde någon annan eller så börjar han bli dement.

Haha

Jag älskar dig, mamma.

Jag skulle säga att nätterna är allra värst.
Jag gick och la mig för 2 timmar sedan men jag ligger fortfarande här och gråter.

Många säger att det är bra att gråta men i mitt fall är det nog inte det.
Jag gråter i min ensamhet, alla minnen gör fortfarande ont att bära på.
Jag känner mig fortfarande övergiven, jag är barnet som ingen ville ha.

Det går inte att bara strunta i det.
Har man aldrig känt sig övergiven så kan man inte föreställa sig det.

Jag förstår faktiskt inte riktigt varför jag inte verkar betyda någonting för mamma.
Jag älskar min mamma, min fina lilla mamma.

Jag hoppas att jag får tillbaka henne, hon har inte alltid varit såhär, hon var lycklig förut och det var jag också.

Hennes depression har gjort henne till en helt annan människa.
Den har gjort mig till en annan människa också.

Snälla mamma, kom tillbaka snart.
I mina ögon är du fortfarande världens bästa mamma.

Skola imorgon.

Jaha, så lång var den helgen.
Imorgon är det skola igen.

Jag längtar inte alls till skolan, jag känner mig bara utanför.
Jag har varit med om att någon har bett mig att gå till skolan men jag finner mig själv stå ensam i korridoren hela dagen ändå.

Alla klagar på att jag är negativ och pessimistisk men dem blir sura om jag står ensam för att jag "får" vara med.
Jag försöker faktiskt, det är jättesvårt men jag försöker och det är ju allt jag kan göra.
Vid vissa tillfällen när jag faktiskt har varit glad så har folk avbrutit mig mitt i en mening och sagt att jag ska sluta vara så jävla negativ, flera av gångerna när det har hänt hade jag inte alls tänkt att vara negativ.

Det är tråkigt att folk tar för givet att jag ska klaga och vara negativ så fort jag öppnar käften, som om att alla har stämplat pessimist i pannan på mig.
Flera människor har sagt att jag är så mycket mer än en deprimerad tonåring eller ett dåligt självförtroende men det är ju dem som har verkställt den bilden av mig.
Just nu känner jag inte ens mig själv.
Jag har ingen aning om vem jag är.

Kanske är jag bara ett dåligt självförtroende?
Jag skulle säga att det var en bättre liknelse än den "snälla och roliga Frida" som jag tidigare var.
Det är jobbigt att ständigt vara på jakt efter sig själv när man inte vet vem man letar efter.
Letar jag efter en den snälla och roliga Frida som jag själv inte känner eller den deprimerade pessimist-Frida som ingen tycker om?

Jag vet inte längre.
Vad har jag för roll i närståendes liv egentligen?

Mobbing och utanförskap.

Jag har varit och sett warm boddies på bio.
Det var faktiskt en riktigt bra film.
Jag tycker om filmer där huvudpersonen är annorlunda, Som i Edward Scissorhands.
Dessa huvudpersoner blir bortstötta ifrån samhället just för att dem inte är som alla andra.

Jag känner igen den rollen så otroligt mycket.
Andra skulle kanske tycka att Edward Scissorhands eller "R" I warm boddies inte var realistiska personligheter men jag skulle säga att dem är det.
Det är som att vara mobbad, utanför och bortstött vilket är väldigt vanligt i vårt samhälle.
Tyvärr blir det ofta så att de som blir bortstötta inte längre vågar vara annorlunda och väljer att flyta med i strömmen.

Jag var mobbad i lågstadiet.
Jag var "annorlunda", ful, fet och konstig.
Människor i den här världen vill verkligen inte förstå att alla är olika.
Så fort någon är annorlunda så blir den bortstött av samhället.

Så ser i alla fall jag det.
När jag var mobbad i skolan så var det JAG som var tvungen att ändra på mig.
JAG var den som fick byta skola för att jag blev så utsatt.
En fullt normal elvaåring blev tvungen att ändra sig själv för att samhället ansåg att jag inte dög.
När jag började spela piano när jag var 11 år så hörde jag hur vuxna runt omkring mig pratade om att jag var "konstig":
-" Har ni hört att hon spelar piano? Hon gillar Mozart och klassisk musik, En elvaåring ska gilla att umgås med kompisar och lyssna på Katy Perry".

Vuxna människor pratade till och med bakom ryggen på mig.
Det fick mig att känna mig utanför.

Det jag försöker säga med det här är att mobbing och utanförskap lämnar djupa sår, vissa går inte att läka.
Jag är nästan 16 år men jag är fortfarande livrädd att folk ska börja mobba mig.
Det är fortfarande killar som skriker åt mig i korridorerna.
Säger att jag är ful, fet och dum i huvudet.

Jag blir jätteledsen av det.
Jag försökte att få stopp på det i 8:an men en 14/15-åring kan inte stå emot mobbing själv.

Nu försöker jag hjälpa människor omkring mig.
Jag hoppas verkligen på att kunna påverka andra.

Dock känns det svårt, det känns hopplöst att få andra människor att tycka om mig.

Jag tycker ju inte ens om mig själv.

Bäst på att vara sämst.

Kan inte sluta tänka på gymnasiet.
Var kommer jag att gå? Kommer jag in där jag vill? Kommer jag att passa in? Får jag några vänner?
Kommer någon finnas där om jag är ledsen? Kommer någon att tycka om mig? Kommer jag kunna plugga ordentligt? Kommer min depression bli bättre? Kommer jag sluta få panikångestattacker?

Jag vet att jag är annorlunda, det har jag alltid varit.
Jag har varit en person som ingen lägger märke till, jag bara existerar utan andra ser det.
Jag känner mig som en stjärna eller en skugga, jag kanske inte alltid syns men jag finns alltid där.

Skulle någon be mig att beskriva mig själv så skulle jag troligen säga att jag är en tjej på 15 ( snart 16 ) år som älskar musik. Jag spelar piano, gitarr, elbas och fiol.
Jag har inte särskilt många vänner som står mig nära, jag vågar inte riktigt släppa in människor i mitt liv efter att jag blivit sviken av dem.
Jag tänker lätt för mycket påstår dem flesta, jag skulle däremot säga att alla andra tänker för lite.
Jag går lätt in i mig själv för att hitta fel och brister och jag har lätt för att se dåliga saker med mig själv, alltså har jag inget självförtroende överhuvudtaget.
Om någon till exempel skulle fråga vad jag är bäst på, skulle jag svara att jag är bäst på att vara sämst.

Tänk att självförtroendet kan påverka en själv så mycket som det gör.
Hade jag ett självförtroende så skulle jag sjunga på intagningsprovet också.

Jag har inte orken att bygga upp det heller.
Jag hatar mig själv och det kan jag gott fortsätta med.

Självförtroendet finns inte.

Igår sov jag över hos en kompis.
Vi var 12 stycken på 15-16 år, 7 ifrån min klass och 4 stycken som nästan alla verkade känna.
(Förutom jag då)

Jag tycker verkligen om att umgås med folk men jag drar mig lätt undan eftersom jag inte vågar ta för mig och känner mig oönskad.
Jag är egentligen en rätt så utåtriktad person som skulle kunna gå fram och prata med i stort sett vem som helst
Det känns synd, den delen av mig finns inte längre, nu är jag den tysta tjejen som sitter i ett hörn.
Jag är en person som ingen lägger märke till.

Igår stog nästan alla och sjöng i en ring, jag älskar att sjunga men jag känner mig så otroligt dålig.
Leken kanske inte var särskilt seriös men tanken av att någon skulle säga att jag är sämst i världen på att sjunga hindrar mig.

Jag är ständigt i flykt ifrån alla negativa tankar men dem kommer alltid ikapp.
Jag springer men jag kommer ingenstans, tankarna finns alltid i bakhuvudet.

Så fort jag får en komplimang så hittar jag en förklaring på varför den personen tycker så.
Är jag vacker, då är du blind eller har ett allvarligt synfel.
Sjunger jag fint, då är du tondöv.
Tycker du om mig, då känner du mig inte.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte vem jag är.

Jag var mobbad hela lågstadiet, hade inga vänner, var konstant rädd och ingen brydde sig om det.
Sen någonstans på vägen blev mitt självförtroende bättre och jag mådde faktiskt bra.

Det varade dock inte länge, mina hemförhållanden blev bara värre och mina föräldrar var elaka mot mig.
Enligt min pappa har jag alltid varit värdelös, jag har ingen framtid, jag kan ju bli uteliggare och spela piano på t-centralen, jag är ful och fet och ingen skulle vilja ha mig som dotter.

Är det konstigt att självförtroendet sjunker till botten när man blir hånad och förolämpad av sina föräldrar?
Det tycker inte jag iallafall.

Somnade klockan 6 imorse så jag ska nog ta det lite lugnt
Bye!