Lite av dagens tankar.

Jaha, vad ska man göra nu då?

Dagarna går otroligt långsamt och fort på samma gång.
Jag åker till Ungern om 10 dagar. ( Med min galna biologiska familj. )
Det är jag ganska stressad för, håller tummarna för att det ska gå bra.

Vad har hänt de här senaste dagarna efter att ha slutat nian?
Ingenting. Jag har bara sovit och suttit framför datorn.
Jag har verkligen inget socialt liv.
( Det har till och med ett par vuxna konstaterat. )

Jag är så otroligt nervös just nu, gymnasiebesked om 12 dagar!
Då är jag i Ungern också.
Troligen kommer jag vara tvungen att sitta på något avlägset internetcafe någonstans.
Jag har ingen lust att sitta där och tjuta.

Antingen sitter jag och gråter, skrattar och skriker för att jag är glad eller så gråter jag för att det inte blev som jag hade förväntat mig.

Det är så jävla svårt.
Jag har verkligen ingen aning om var jag kommer in.
Jag är preliminärt intagen på Viktor Rydbergs gymnasium på Jarlaplan.
Men nordiska musikgymnasiet är så "Fridigt" som det kan bli.

Jag tror i för sig att jag skulle trivas bra på båda.

Ja, det här är ju uppenbarligen inte helt lätt.

Allt jag kan göra just nu är att försöka att inte stressa upp mig allt för mycket.
Jag ska vara jävligt nöjd egentligen.

Jag gick fan ut grundskolan med betyg även fast det inte såg ut som att jag skulle göra det.
Jag fick inte F i ett enda ämne!
Inte ens i idrott! ( Haha, jag har inte varit med en enda gång. Empatisk gymnastiklärare eller vad? )

Jag hade inte alls så bra betyg i 8:an och jag har haft det så jävla jobbigt och ändå fått gymnasiebehörighet.
Jag kanske ska vara lite stolt ändå? :)

Jag ska försöka hålla alla positiva tankar uppe och lyssna på opera och Mozart hela tiden.
Inga fler Requiem, inga fler låtlistor för min begravning och inga fler avskedsbrev.
Nu är det bara fokusering på framtiden som gäller.

Det sista avskedet innan gymnasiet.

Jaha, då var det sommarlov nu.

Den här skoldagen har varit väldigt sorglig men samtidigt så fick vi ett fint avsked av alla klasskamrater.
Jag grät redan under första numret på avslutningen innan vi fick våra avgångsbetyg.
Jag ville verkligen spela på avslutningen.

För 3 år sedan hade jag redan börjat fundera på vad jag skulle spela.
Eller, vad jag ville att jag skulle kunna spela.
The minute waltz.

Men jag gjorde misstaget att göra en audition då jag sjöng istället.

Jag lärde mig av det dock.
Jag kommer troligen inte våga öppna käften på ett bra tag nu.

Oh well, I will sing when i'm alone at home.
I've got my operalessons on YouTube, Haha.

Ja, det är lite konstigt kanske.
Älskar man klassisk musik så mycket som jag gör så är det kanske inte helt märkligt att jag vill lära mig att sjunga opera också.

Det är nog inte många 16åringar som gör det.

De närmaste dagarna kommer vara extremt nervösa, om 15 dagar får vi våra gymnasiebesked.
15 dagar tills en liten del av våra kommande 3 år avslöjas.

Spännande och skitläskigt på samma gång.

Var jag än hamnar och vem jag än blir så ska jag försöka att inte tappa bort mig själv igen.
Lärarna som jag har haft på Roslagsskolan har påverkat mig så mycket.
Dem fick mig att inse att jag kanske faktiskt inte är helt värdelös.
När jag mådde som sämst så hade jag inte ens mina föräldrar vid min sida, jag trodde att jag var helt ensam men jag insåg i efterhand att jag alltid hade några vuxna på skolan som trodde på mig.

Dem trodde på att jag hade en framtid fast jag var övertygad om att inte ens komma in på gymnasiet.
Dem trodde att det skulle bli bättre fast det inte fanns någonstans i mitt huvud.
Dem ställde alltid upp trots att jag kunde vara så jävla jobbig ibland men dem förlorade aldrig hoppet även fast jag gjorde det.
Dem fick mig att känna mig värdefull.

Ni gjorde mig till den starka människa som jag är idag.
Jag är så oerhört tacksam för det, för allt ni gjort, för att ni ställt upp och för att ni får mig att känna att jag duger precis som jag är.
Nu är mitt mål i livet att vara ett stöd för någon annan i livet.
Kanske blir jag lärare jag också?
Utvecklar en fin kontakt med mina elever och får dem att känna som ni fick mig att känna mig?
Kanske blir jag psykolog?
Hjälper andra genom kunskap av mina egna erfarenheter?

Jag har ingen aning om var eller vem jag är om några år.

Det enda jag vet just nu är att flera av dem här lärarna har hjälpt mig en lång bit på vägen.

Jag vågar vara jag för att dem fick mig inse att jag duger.

Tack för allt, jag kommer sakna er.

( Lita på att jag kommer och hälsar på er, någon måste ju tortera er med sin brittiska humor. )

Balen och avslutningen imorgon.

Nu har jag kommit hem ifrån balen.

Det var väll ganska trevligt men jag känner att det inte var så jättekul eftersom klassen verkar hata mig efter Italienresan.
Jag gick därifrån tidigare.

5 timmar av förberedelser i onödan. :/

Jag hade ingen att prata med egentligen, det var nästan inga lärare där alls.
Det tyckte jag var synd, jag känner mig utstött med andra i min egen ålder.

Jag pratar och umgås faktiskt hellre med vuxna.
En släkting som är ca 30 hade en övernattningskväll med mig och det var verkligen underbart!
Yngre personer verkar också ha en tendens att svika en lättare än vad vuxna har.

Imorgon så slutar jag nian.
Det är verkligen inte klokt.
Jag är fortfarande puckad och känner mig inte redo för gymnasiet alls.

Kommer jag få vänner?
Kan jag få kontakt med Charlie?
Kommer mitt musiserande utvecklas?
Kommer jag att utvecklas?
Vem blir jag av det här?
Vem vill jag att andra ska se mig som?
Vem är jag nu?

Om någon i min skola läser det här...
Förbered er på ett förkrossat vrak imorgon på avslutningen.

God natt..
( Om ni nu sover, jag gråter hela nätterna istället... )

När hopplöshetskänslorna tar över.

Vilken dag.

Jag kom hem klockan 2 på natten igår och gick ändå upp klockan 6 för att öva på en låt jag vill spela på skolavslutningen.
Det är en helt underbar låt som jag verkligen älskar.
( Den är svensk till och med, vilket är ovanligt för att vara jag )

På musiken fick vi spela upp låtarna.
ALLA innan mig var jätteduktiga och min musiklärare sa att han tyckte dem var bra.
Han favoriserar elever så mycket, det gör mig sjukt ledsen.

När det var min tur så sa jag att jag inte har någon lust att bli sågad.
Alla sa att: -Men det kommer du inte bli, -Nejdå kör ändå osv..
Efter att jag bröt ihop en gång gick jag in igen och tänkte köra ändå.

Jag både sjöng och spelade piano.
Alla tyckte att jag var dålig, jag skojar verkligen inte.
Min musiklärare bara tittade med en kritisk blick på mig.

Ingen sa att jag var duktig.
Min musiklärare valde själv ut några som HAN tyckte skulle spela.
SÅ JÄVLA TASKIGT!  :'c

Självklart fick ju inte jag spela.
Jag smsade mamma och skrev att jag snart bryter ihop totalt och aldrig vågar spela inför någon igen.
Jag lämnade musiksalen för att mamma ringde.

Jag satte mig i korridoren helt ensam och grät.

Ingen verkar förstå hur mycket jag vill det här.
Min mamma har i stort sett aldrig hört mig sjunga och hon har missat 3 framträdanden.
Det här var min allra sista chans att visa att jag inte är helt värdelös.
Det här bevisar ju verkligen att jag är fullkomligt värdelös. :c
Jag satt och grät i korridoren i en och en halv timme.

Nu när jag kom hem så sitter jag också och gråter.
Hopplöshetskänslan tar över mig totalt efter såna här händelser.
Det är så svårt för mig att få tillbaka det lilla självförtroende jag har haft när alla runtomkring mig trycker ner mig.

Hemma ifrån Italien.

Nu är jag hemma igen.
Italien var varmt, vackert och trevligt.
Sen så fort man kom ut ifrån flygplanet så var det första intrycket man fick att det regnade, var kallt och luktade koskit.
Det var verkligen Sverige i ett nötskal.

Jag har haft det väldigt kul och väldigt jobbigt på den här klassresan.
Det har varit väldigt speciellt.
Dessutom så hatar hela klassen mig efter den här resan.
Alla har snackat skit och pratat bakom ryggen på en, tror dem verkligen att det inte märks?

I vissa fall så överdriver jag med mina åsikter om att folk "hatar" mig men i det här fallet är det inte så.
Efter den här resan har jag blivit förvirrad.
Vem är jag, Vem håller jag på att bli och vem vill jag vara?
Lördagen den 8:e var faktiskt den bästa dagen i hela mitt liv.
( Ja, faktiskt)
Det är precis därför alla hatar mig just nu.
Jag var övertygad om att jag hade hittat mig själv och jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv.

Jag tyckte att det var helt underbart att få vara glad men ingen gillade den delen av mig.
Alla verkar vara så vana att jag är så deppig så ingen kände igen mig när jag faktiskt var glad.

Det finns inte något att göra åt det nu i alla fall.

Ingen i den här klassen kommer hålla kontakt med mig även om jag älskar dem.
Vem bryr sig egentligen?
Om alla tycker att det är lika bra att jag mår dåligt så är det väll lika bra att jag gör det?

Jag försöker verkligen men det ser ingen.

Mitt egna värde bestäms ju av vad alla andra tycker om mig.

Jag känner mig kontrollerad av andra och jag tycker faktiskt inte ens om det.

Ärthjärnan är igång igen.

Det pågår extremt mycket i min lilla ärthjärna just nu, för mycket.

Jag sitter och tänker på framtiden bland annat.
Hur ser den ut?

OM jag kommer in på Nordiska musikgymnasiet, fortsätter jag med musik efter det också?
Jag fick veta av fiolläraren att en elev som gick där kom in på Cambridge!
SÅ OTROLIGT HÄFTIGT! :'o

Tänk när man är vuxen att kunna säga: - Jag gick på Cambridge University.


Ja, bilden var fullkomligt nödvändig.

Det är ju som att säga att man har gått på Hogwarts fast att det finns på riktigt. :o
Såhär håller det på när jag drömmer om saker som jag vill i livet.
Det kostar ca 80 000 för ett år. ( Som jag har uppfattat det. )
Sen är ju inte sjukvård helt gratis heller.
För en klant som jag skulle det inte vara så praktiskt. ( haha , tyvärr är det sant )
Tänker alla 16åringar som jag?
Jag börjar verkligen tveka, jag går ju inte ens på gymnasiet än och jag håller redan på och tänker på universitet och yrkesval? :s

Okej, det är ganska uppenbart att "vanliga" 16åringar inte tänker som jag.
Jag är en fullkomligt skruvad människa.
Jag älskar klassisk musik, spelar piano, gitarr, elbas och fiol, jag älskar att sjunga ( Det kanske inte lät konstigt men jag älskar att sjunga opera.. ehm.. ) , Jag har en extrem kärlek för England, Jag älskar att prata Engelska, Jag KAN inte läsa vanliga ungdomsböcker utan jag läser deckare, sorgliga böcker eller uppslagsverk om massa olika sjukdomar.

Fast jag har insett att man INTE ska läsa om olika psykiska sjukdomar, läser man om dem har man allt möjligt.
Jag har tydligen 36 olika psykiska sjukdomar inklusive bipolär sjukdom och hypokondri.

Men det har jag inte. ( I alla fall inte diagnoserat, än så länge. )
Jag har just nu "bara" 2 stycken.

Jag har säkert ha många till.
Jag kan ju inte vara en normalt funtad människa.

Panikångestattacker, hyperventilerande, okontrollerade skakningar och det har hänt att jag har varit så stressad att jag började blöda näsblod tills jag höll på att svimma.

Det här är bara några av alla konstiga saker som snurrar runt i min överarbetande ärthjärna.

Jag åker till Rom imorgon också.
Jag kommer troligen inte skriva någonting under hela den tiden.
( vilket är en vecka. )

Så jag ska väll börja packa nu.
Annars får jag det aldrig gjort.

Ni kanske får se lite bilder sen, om ni har tur. ;)

Önskan om att ha betydelse.

Slutet av nian närmar sig med en rasande fart.
Var tog dem här 3 åren vägen egentligen?

Om 2 dagar åker jag till Rom på klassresa, är där en vecka och 3 dagar senare slutar vi.
Alla relationer vi byggt upp med våra klasskompisar, alla fina minnen, alla lyckliga ögonblick och alla underbara lärare som har givit oss så mycket inför vår framtid kommer bara försvinna.

Flera i min klass påstår att vi kommer träffas igen och att vi kommer hålla kontakten.
Jag är inte säker på det, alla skaffar nya vänner, nya minnen och nya liv.
Jag kommer försöka hålla kontakt med folk men frågan är om dem orkar med mig.

En tjej i klassen sa igår att hon inte ville bo i samma stuga som mig i Rom eftersom hon tyckte att hon skulle bli som en barnvakt.
Jag har ju mått mycket sämre än såhär, varför reagera sådär nu?

Det var hon som lämnade oss på naturhistoriska, sa att ingen tycker om muntliga redovisningar och jag vet faktiskt inte om hon gör allt för att såra mig.
Ingen vill väll höra att man inte är önskvärd?

Jag blir faktiskt ledsen av att alla behandlar mig som om jag fortfarande "bara är negativ" och "så jävla deppig".

Är jag "bara" deppig, lyssna inte på mig om det inte tillför något i ditt liv.
Är jag ledsen,  låt mig sitta där och böla, det är väll det enda jag gör ändå?
Är jag inte önskvärd, Sluta få mig att tro att jag är det när du kommer att svika mig ändå.
Kan inte bara alla människor som vill såra mig sluta med det?
Det är faktiskt inte så jävla kul som alla tror.
Alla bara klagar på att jag har ett jättedåligt självförtroende men gissa vad?
Dem som säger det är oftast dem som får mig att se ner på mig själv.

Det är ni som är andledningen så sluta klaga.
Hur ska jag kunna påverka hur jag blir behandlad av andra människor?
Jag har ändrat mig själv efter hur andra människor tycker att jag ska vara men ändå är ingen nöjd.

Det går inte att bygga upp ett självförtroende bara sådär.
Det tar väldigt lång tid efter att ha gått igenom så mycket som behöver bearbetas.

Jag börjar verkligen bli trött på människor som ska döma andra hela tiden.
Försvinn, jag är trött på er. :/

Varför finns det inte en enda människa som är lika skruvad som jag är?
Då skulle jag inte känna mig så ensam.