En hopplös människa

Kan inte alla bara sluta att låsas som att jag är en bra människa? 

Säg inte att jag är söt/vacker/fin för vi vet att jag inte är något av det. Försök inte att övertala mig om att jag inte är tjock för då ljuger ni inte bara för er själva utan även för mig.

Säg inte att jag är duktig när ni vet att skolan går åt helvete för mig. Säg inte till mig hur stark jag är, ni vet inte hur många gånger jag har gett upp. ( och misslyckats...)

Våga inte tycka att jag bra på någonting när ni vet att jag är sämst på det. Ha inga höga förväntningar och tro inte att jag någonsin kommer kunna bli något.
Jag är en oduglig, patetisk liten människa som inte ens klarar av att leva. Första gången jag sa att jag ville dö så var jag 7 år och livet har fortfarande inte givit mig en anledning för att vilja fortsätta.

Allt jag gör misslyckas jag med. Allt som jag presterar kritiseras jag för. Allt som jag försöker att rädda verkar på ett eller annat sätt att dö ändå. Ger någon mig hopp så blir det utrotat av någon annan. Anstränger jag mig för att bli omtyckt så blir jag inte det ändå. Fastän jag försöker så ser ingen att jag gör det.

Jag är inne i ett mönster som jag inte kan bryta mig loss ifrån. Behovet av hjälp ifrån andra människor är starkare än någonsin men jag vill inte heller belasta människor som jag bryr mig om.

Jag är förvirrad, jag vet inte vad jag ska göra och jag kan inte komma på fötter själv. Situationen känns ganska hopplös, precis som jag.

Jag omges åter igen av ett mörker, det är mycket svårare att komma ut ur det den här gången.

I kind of just want to disapear..

Oron över framtiden

När jag äntligen trodde att det hade lugnat ner sig så kommer sömnbristen och all ångest tillbaka igen. Vad ska jag göra egentligen? Alla omkring mig verkar tycka att jag överdriver allt och att jag inte har något att må dåligt över egentligen. Jag tycker faktiskt att jag har ganska bra anledningar till att må som jag gör, min mamma bryr sig inte ens om mig och min pappa har aldrig riktigt pratat med mig.

Jag är 16 år, har ingen möjlighet att flytta hemifrån, 2 föräldrar som inte bryr sig om mig, min skolgång går åt helvete, jag får ingen sömn p.g.a min stress, en person i skolan som trycker ner mig, jag saknar min fosterfamilj, jag får ta hand om min syster själv , jag får vara psykolog åt mamma, lärarna ställer för höga krav på mig, jag kan inte hantera att jag inte klarar alla krav och dessutom vill jag inte belasta min mentor för mycket heller.

Vad är jag för en patetisk varelse egentligen? Inga bra betyg, inga stöttande föräldrar, inga förhoppningar och ingen framtid. En uteliggare på T-centralen är vad min pappa tycker att jag kan bli medan mina lärare ger mig falska förhoppningar om att jag har en framtid som ser bättre ut en den som min pappa har övertygat mig om att jag kommer att få. Jag har extremt höga krav på mig själv även fast jag inte är kapabel till att kunna uppfylla dem när jag mår såhär.

Ibland blir jag inte ens besviken när jag misslyckas längre eftersom jag alltid har "vetat" att det kommer att gå så. Pessimisten i ett nötskal eller?

Mina drömmar är så långt borta... Jag vill gå på universitet i Skottland, utbilda mig till lärare/ Psykolog/ Beteendevetare, flytta till England för att bo och arbeta där. Vägen dit är lång, jag vet inte heller hur den ser ut förrän jag går den. Jag vet inte hur jag kommer må om ett 1.5-2 år, jag vet inte var jag kommer befinna mig, inte heller om jag följt mina drömmar eller om jag givit upp, jag vet inte heller om jag lever om 1.5-2 år eftersom livet är så oförutsägbart.

Det enda jag önskar är att få må bra, vad är det som jag har gjort för att inte förtjäna det?

Tilliten börjar försvinna.

Jag vet inte vad jag håller på med just nu om jag ska vara helt ärlig. Allt det här är alldeles för överväldigande. Mitt humör är en enda stor röra just nu. Jag mår inte så bra men jag kan inte gråta och det är så jävla jobbigt eftersom jag verkligen är en människa som behöver göra det. Det som händer i skolan är också ganska jobbigt. Jag bara väntar på att mina kompisar ska inse vilken idiot jag är och lämna mig. En av dem verkar snart ha lust att göra det. Det gör mig väldigt ledsen.

Om man redan som barn blir sviken av sina föräldrar så är det inte konstigt att man aldrig mer kommer kunna lita på någon i hela sitt liv. Om inte ens föräldrar finns till hands, vem kommer då kunna göra det? Jag är trött på alla ostabila kontakter som jag har. Jag har haft 6 psykologer/kuratorer/psykiatriker, 4 socialsekreterare, blivit placerad 2 gånger i jour/familjehem, fått in troligtvis ca ett tiotal orosanmälningar och jag har haft 12 nära vänner som övergivit mig när jag behövt dem som mest.

Det gör otroligt ont att bli övergiven, även om det är känsla som jag nästan ständigt lever med så kommer jag aldrig kunna vänja mig vid den.

Mörk tillvaro.

Nu är jag återligen inne i en ganska mörk period. Skolan som är min frizon känns ostabil eftersom jag inte klarar av alla krav som jag har på mig just nu. Detta resulterar till att sömnen blir ännu mer lidande såsom allt annat också.

Det har också hänt en sak i min klass. Jag tror inte att någon annan mår dåligt av det men det gör jag. Jag är osäkrare än någonsin, vill bara sjunka igenom marken och värst av allt så vågar jag knappt prata i klassrummet längre.

P.g.a den här situationen i skolan så känner jag mig bortglömd och till och med hatad ibland. Hemma är jag bortglömd och hatad hela tiden, jag klarar inte av att det är så i skolan också.

Det värsta av det här är att om jag skulle berätta för någon om det så skulle det bara bli värre. Skulle jag prata med en lärare eller min mentor så skulle jag kanske bara bli utskälld.

Jag saknar min förra skola och min förra klass jättemycket. Där var jag kanske inte mer uppskattad men jag fick i alla fall må dåligt där.

Dessutom saknar jag ett flertal lärare eftersom dem visste att jag inte var särskillt smart eller bra, nu känner jag att jag nästan blir utpekad för att jag är dålig.

Varför kan inte folk bara inse att jag en puckad, patetisk idiot på en gång istället? Då skulle jag inte behöva känna att folk gjorde sig lustiga över mig.

Jag blir till och med ledsen när folk säger bra saker om mig eftersom jag vet att allt dem säger är lögner.

Sad me is sad...

Dåliga dagar.

Jag är för stunden inne i en ganska dålig period. Alla datumen som jag kommer ihåg från förra året passerar. Den 4 December, 16 December, 19 December, 24 December, 12 Februari och den 13 Februari är unika datum. Nästan alla dessa datum har en tragisk händelse bakom sig.

Jag har tappat greppet om klippan som jag krampaktigt höll mig fast i, mina föräldrar drog ner mig... Igen. Skolan går utför nu. Så fort jag startar skolan nästa termin ska vi ha ett nätverksmöte där min mentor, psykolog, en representant ifrån bup, familjebehandlare, mamma och troligtvis även rektorn ska medverka i.

Fy fan vad jag kommer sitta där och känna mig värdelös. Det är hemskt att ständigt underprestera trots att jag vet min verkliga kapacitet när jag mår bra.

Jag har misslyckats med ALLT som jag gjort den här veckan och det är något som jag inte står ut med. Jag har ännu en gång kommit till en punkt då jag väljer att issolera mig själv och låta alla som stöttar mig vara eftersom jag inte vill belasta dem.

Jag orkar inte med den här processen en gång till! :(

En fråga utan svar.

Jag ställer mig ständigt en fråga just nu, bara en enda fråga. Det är oundvikligt att inte fråga sig detta.
Frågan lyder: Varför?

Det finns inget svar och det gör mig frustrerad. Jag vill ju självklart ha ett bra liv men jag vet inte hur jag ska skapa ett när jag inte är stabil i mitt eget mående. Mitt mående verkar inte heller riktigt vara någonting som jag kan påverka eftersom jag lever för andra människors skull, inte min egen ( som en normalt funtad människa skulle göra). Mitt eget värde bestäms inte av mig, det bestäms av andra människor. Därför känner jag mig värdelös, hemsk och hopplös.

Depressionen gör det inte lättare, den gör så jag måste kämpa varje dag för att stå upp. Jag kämpar för att orka gå till skolan, jag kämpar för att ta mig upp ur ett dike men jag faller ner så fort någon nedvärderar mig.
Att vara deprimerad handlar inte alls om att "må lite dåligt" det handlar inte om någon tillfällighet som gradvis bli bättre, i alla fall inte för mig. Det här är någonting som troligtvis kommer att stanna hela mitt liv eftersom en depression som kommer i en ung ålder ofta blir långvarig, i mitt fall är den förmodligen också ärvd.

Att orka med allt som mitt liv innebär är det enda som jag kan fokusera på just nu. Men ambitiös och målmedveten som jag är så accepterar jag absolut inte att må dåligt nu. Självklart så bryter jag ju ihop väldigt fort. Jag vill ju inte koncentrera på mig själv framförallt för att jag hatar mig själv och att jag inte är värd all uppmärksamhet.

Jag vill ju bara leva ett liv som inte får mig att kollapsa när jag vill åstadkomma saker som är utom räckhåll när jag mår såhär. Jag vill göra nytta, jag vill vara bra på någonting och framför allt vill jag bli och känna mig älskad.

Omgiven av ständig kaos.

Mamma och pappa ska skiljas och nu är det fullständig kaos. Det är ständigt bråk och tjafs och om jag ska vara ärlig så orkar jag inte med det just nu. Jag har fortfarande inte vågat erkänna att jag inte vill bo med pappa alls, han tror att jag kommer komma och bo hos honom varannan helg eller något. Eftersom han håller på och fixar ett rum till mig i det nya huset får jag jävligt dåligt samvete. Han är ju inte direkt världens bästa pappa och jag skulle allvarligt talat må dåligt av att bo med honom ibland. Jag känner mig så jävla taskig.

Jag är världens sämsta människa... Skolan går inte bra, jag är en emotionellt vrak, okapabel till att klara de enklaste uppgifterna och jag får ständigt känslan av att mitt mående förstör för andra och vill därför dra mig undan. Idag när jag var i skolan ( Som jag inte varit på en vecka) så ville jag sjunka genom marken. Så fort min mentor kollade på mig så fick jag panik. Jag har en tendens att vilja försvinna efter att ha stannat hemma några dagar eftersom jag tycker att jag "mår bra" av att isolera mig ifrån omvärlden vilket jag självklart inte alls gör.

Det är en försvarsteknik som jag byggt upp. Blir något för jobbigt så isolerar jag mig själv för att bli av med det. Oftast involverar det skolan eftersom det är den miljön där alla krav kommer ifrån och när kraven blir för många så väljer jag av någon anledning att strunta i allt helt och hållet. Antagligen för att jag väldigt lätt blir påverkad av krav och även fast jag väljer att försöka så leder det bara till panikångestattacker och hyperventilerande.

Jag vet inte.. Hoppas att allt löser sig för jag orkar inte seriöst inte med allt detta på samma gång.