Ett samtal senare.

Nu är jag hemma efter en lång skoldag. Både samtal med psykologen och min mentor idag, det var en stor lättnad. Jag trodde att dem inte förstod hur jag mådde, även fast jag känner att min mentor förstår mig bättre än psykologen vilket är ganska konstigt egentligen. Psykologen började snacka om att hon tyckte att kanske borde gå på ADHD-medicin. Hon sa att man inte behöver ha ADHD för att gå på det men eftersom jag har så svårt att koncentrera mig i skolan så kanske det behövs. Själv så tycker jag att det låter märkligt eftersom det är en stark medicin som man kan må ÄNNU sämre av. Äsch, orkar inte..

Sen hade jag ett samtal med min mentor som från början bara skulle vara schemaplanering men efter att en av mina kompisar såg hur mina handleder såg ut så dög det inte med bara det. Hon följde med mig till min mentor och berättade att hon hade sett såren och sen gick hon. Samtalet blev ganska långt men det var verkligen skönt att få prata med henne. Hon berättade om en bok som hon hade läst om en tonåring som bestämde sig för att begå självmord med en annan tonåring men ingen av dem dog för att dem blev räddade av någon av deras mamma. I alla fall så hette boken för bra för att dö. Efter det tittade hon på mig och sa: Frida, du är för bra för att dö. Jag blev seriöst rörd, det var nog det finaste någon någonsin sagt till mig.

Vi pratade ganska mycket om situationen hemma också. Hon berättade att hon tyckte att det jag sa på mitt utvecklingssamtal var fantastiskt. Hon hade frågat mig om någonting som jag ville ha av min mamma. Jag tänkte ett litet tag och svarade "tröst". Min mamma är psykiskt sjuk, liksom jag själv så hon orkar inte ta hand om mig. Efter att ha pratar i nästan en timme så sa min mentor att hon visste vad det är som jag egentligen behöver. - "Frida, du behöver en mamma." Där var jag riktigt nära på att börja gråta, det hade jag inte riktigt tänkt på förut.

Jag har länge känt att någonting väldigt viktigt saknas i mitt liv men inte riktigt kunna förstå exakt vad det var. Även fast jag har hört det förut ifrån en socialsekreterare så förstod jag nu att jag nästan kan ses som föräldralös i och med hur frånvarande mina föräldrar egentligen har varit.

Jag är så otroligt glad över att ha dem här människorna omkring mig, tack för att ni finns.

Jag vill inte må såhär

Jag tycker verkligen synd om människorna i min omgivning. Jag vill inte utsätta dem för det här. När jag mår dåligt så påverkar jag dem också. Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på musik för att försöka skärma av mig ifrån allt. Det är såklart inte så här jag vill vara men jag känner samtidigt att jag inte riktigt har något val. Mina kompisar ska inte behöva må dåligt bara för att jag gör det. Depressionen är så uttröttande just nu. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag försöker att kämpa emot viljan att försvinna men den är ganska stark. Depressions in a nutshell i guess. Jag känner mig dum eftersom jag i stort sett inte gjorde någon nytta alls på lovet men jag har varit helt borta psykiskt. Nu för tiden är jag på gränsen till ett psykbryt varenda dag. Det kan bero på medicinen, det är svårt att veta exakt när ingen ser över det. Man kan säga att livet är allmänt tufft just nu. Snälla, jag vill inte må så här..

Varför finns jag?

Jag hatar dem här perioderna, allt blir så mycket jobbigare än vanligt. Ibland utan anledning, ibland så kan jag bli jätteledsen under en längre tid för bara en liten skitsak.

Jag har längtat efter att gå till skolan hela lovet men nu vet jag inte om jag gör det längre. Det känns lite som att ingen förstår vad jag pratar om. Hur mycket jag än anstränger mig för att bara försöka glömma allt så blir det bara värre. Hela lovet har jag försökt lura mig själv att jag inte mår dåligt men det kommer alltid tillbaka som ett slag i ansiktet.

Jag är orolig, till och med rädd för att jag ska må såhär i skolan. Det får jag bara inte, på med masken, dölj allt som ingen vill se, göm dig. Jag var bra på att dölja sånt här förut, inte för att jag mådde bättre av det men för att andra människor mår bättre av det. Ingen vill se den här delen av mig, ingen tycker om mig när jag är såhär. Jag kan inte hjälpa det men ändå blir andra människor irriterade på mig för att jag inte kan sluta vara elak mot mig själv. Ser dem inte vilken patetisk liten människa jag är? Varför skulle jag förtjäna något bättre?

Hela mitt liv har andra människor varit elaka mot mig. Jag har egentligen blivit mobbad hela mitt liv, av mina föräldrar och andra människor. Hade mina föräldrar stöttat mig från början så kanske inte jag hade blivit en sån idiot. Varför fick inte jag bli vacker, begåvad och underbar? Hur kan jag ställa så höga krav på mig själv när det ändå inte hjälper?

Jag håller med min pappa mer och mer för varje dag som går. Jag kan inte bli mer än en uteliggare på T-Centralen som sitter med sitt keyboard för att få ihop lite pengar. Världen har så många pianister, varför skulle jag vara unik? Världen är full av idioter, varför skulle det behövas en till?  Jag kan inte bli mer än en kassörska på Ica med mina betyg. Trodde jag på riktigt att jag skulle vara tillräckligt duktig för att bli något mer?

Jag är inte unik, jag är inte speciell eller begåvad.

Varför ska jag finnas?

Jag borde vilja leva

Nu har vi i alla fall fått ett lånelöfte så att vi kommer att kunna flytta. Det är asbra men jag förstår inte varför jag inte gläds av det, jag borde ju vara glad. Jag hade ett möte med min familjebehandlare igår och jag berättade att jag tycker att mamma inte bryr sig om mig, att ingen i familjen bryr sig om mig. Jag vet inte varför jag inte är glad trots att mötet gick bra. Jag sov över hos en kompis för första gången på jättelänge och till och med det var jättesvårt att hantera. Jag vet inte vad som är fel, jag mår helt plötsligt mycket sämre än vad jag gjorde tidigare. Jag skulle gissa att depressionen börjar bli värre eller någonting eftersom det känns som att medicinen inte gör någon effekt alls nu.

Det är så jävla komplicerat bara, eftersom jag kände mig förolämpad av min psykiatriker så har jag inte träffat henne på 8 månader och det är hon som har ansvaret att höra av sig egentligen men hon gör ju inte det. Hon är ansvarig för min medicin och eftersom hon är det så måste hon ju också träffa mig regelbundet för att se till att det fungerar. NU FUNGERAR DET INTE ALLS!? Vad FAN gör man då? Jag har förlorat förtroendet för henne.

Vi ska i för sig ha ett nätverksmöte på skolan efter lovet.. Jag vet inte om jag kan vänta dock.

Det är inte särskilt roligt att ständigt vara ett emotionellt vrak, folk undrar ju vad som är fel på en. Kommer jag klara av kraven som ställs när jag kommer tillbaka till skolan igen? Det vet jag inte, det har hänt att jag har fått en panikångestattack under en lektion. Jag vill inte utsätta någon för det, jag vill inte skapa en massa dramatik i onödan.

Jag saknar min fosterfamilj.. Vi skulle träffas på lovet men det har jag inte hunnit än, nu är det bara 2 dagar tills skolan börjar och jag har inte orkat ta initiativet att höra av mig för att jag i princip har varit helt borta i huvudet hela lovet.

 Det är så oerhört svårt för mig att vara positiv, jag försöker verkligen men problemet är att ingen ser att jag anstränger mig. Snälla, säg inte att jag inte försöker för det gör jag. Så många människor försöker övertala mig att jag är bra på saker o.s.v och jag gör dem alltid besvikna.

Mina föräldrar, mina lärare, mina kompisar, släktingar, bekanta och alla andra som ställer krav på mig gör jag besvikna, till och med mig själv. Jag borde klara mer, plugga mer, orka mer, kämpa mer, öva mer, vilja mer, ställa mer krav och leva mer. Jag borde vilja leva, många har det värre än mig.

Orkar inte, jag orkar knappt ens andas. Jag är så trött på allt.

sad

Seriously i feel so horrible right now. I feel so depressed.. Feel like crying for an eternity..

Hon hör men lyssnar inte, iakttar men ser mig inte.

Då är det möte imorgon då. Jag hoppas verkligen att min familjebehandlare förstår hur jag känner mig just nu eftersom det känns lite som att dem flesta andra har förlorat förståendet för hur jag mår just nu. Bara för att dem flesta tror att det kommer bli bättre när jag flyttar så kanske det inte alls behöver bli så. Jag är ju trots allt deprimerad och det är inte lätt på något vis att vara det.

Mamma och jag kommer ju inte alltid överens eftersom jag tycker att hon inte bryr sig om mig, hon svarar alltid att hon inte orkar. Jag tycker ändå att man har ett val. Du kan alltid visa omtanke, även om du mår förjävligt och inte orkar leka psykolog så finns det alternativ. Man kan hjälpa en annan människa på så många olika sätt, ibland kanske bara en kram räcker och ibland så kanske du måste hänvisa till någon annan och prata med. Att titta men välja att inte se är exakt samma sak som att höra men välja att inte lyssna. Min mamma blundar för mina problem, hon blundar till och med när jag står 2 meter ifrån henne och skriker att jag vill dö. Hon hör men väljer att inte lyssna, hon tittar kanske på mig men hur ska hon veta att jag står framför henne om hon väljer att inte se mig?

Är det någon ide att skrika när ingen hör? Är det någon ide att synas när man inte blir sedd?

Nytt år, nya tag!

Just nu är jag väldigt lättad över att 2013 är över. Vilket jävla år det har varit. Nytt år, nya tag.

Familjebehandling på Fredag i alla fall, då ska jag dock ha möte ensam vilket ska bli väldigt skönt. Om min mamma är med tar hon alltid all plats och pratar bara ur sitt eget perspektiv som om det var det enda som fanns. Det kommer troligtvis bli bra att prata med familjebehandlaren själv eftersom jag lättare kan säga vad jag tänker. Som det här med mamma och pappa, att dem bara bryr sig om min syster m.m.

Innan jag blev familjehemsplacerad så förstod jag inte varför jag mådde så dåligt utöver mammas och pappas drickande. Visst, jag hade fått min depression diagnostiserad men det som jag trodde utlöste depressionen var mina föräldrars drickande. Det visade sig senare inte alls handla om bara drickandet i sig utan också att jag blev exkluderad i familjen, jag fick aldrig någon bekräftelse. Min lillasyster fick ganska tidigt problem i skolan eftersom hon hade inlärningssvårigheter och mina föräldrar fick omedelbart upp ögonen för henne.

Dem hjälpte inte henne i skolan med det handlade mer om att hon fick (och får) en bekräftelse som jag aldrig fått. Mina föräldrar har aldrig varit engagerade i min skolgång, mina svårigheter eller mitt liv överhuvudtaget. Alla desperata försök för att få deras uppmärksamhet har inte lyckats, inte ens ett självmordsförsök. Min psykiatriker som jag hade förut beskrev min livssituation som en social misär, det var visserligen för ca ett år sedan men jag kan fortfarande hålla med i och med hur mycket som händer omkring mig som för en "normal" människa skulle verka fullkomligt vansinnigt.

Snart börjar skolan också. Jag längtar verkligen, jag njuter av sånglektionerna och har väldigt roligt. Mina klasskompisar är underbara (förutom en) och jag har saknat dem. Jag saknar inte pressen som lärarna lägger på mig men jag hoppas ju på att vi flyttar snart och att det lugnar ner sig. Det är visning på en lägenhet någon gång strax efter skolstarten. Jag hoppas att det löser sig.

Om det skulle gå åt helvete igen så kommer jag bli fullkomligt vansinnig, Inte Frida-vansinnig som jag alltid är utan extremtjävlagalen-vansinnig. ( Det vill ingen se, jag lovar. ) HAHA!