Ett år idag!

Den 16 Januari.. Sjukt att det redan har gått ett helt år. Det har inte varit lätt men jag är glad för att jag fick en chans till, en chans till ett helt nytt liv. Så mycket har hänt sedan dess, mycket negativt men även mycket positivt. Jag har aldrig utvecklats så mycket som människa som jag gjort under det gångna året. För ett år sedan tänkte jag ge upp, ett år senare så är jag fortfarande vid liv. Många av mina drömmar har blivit verklighet och trots allt som har hänt så skapas det fortfarande nya. Jag har en motivation som inte ens existerade för ett år sedan, motivation som hjälper mig genom det mesta och viktigast av allt: motivation till att fortsätta att leva. Tack alla som finns och har funnits för mig, ni är min motivation. 

Varför gör ni så? Vill ni att jag ska dö?

Är på väg hem nu, har precis slutat. När jag kommer hem så vill jag seriöst sätta mig i ett hörn och gråta. Fan vad less jag blir, varför kan ni inte förstå att ni tar bort min livsglädje genom att göra så här? Jag trodde att ni förstod. Vet inte om jag kommer våga lita på er igen eftersom det här är långt ifrån den första gången..

"Hur mår du?" ( Ingen frågar det för att få ett ärligt svar.)

Jag kan se att du väntar på svar, det syns att du förväntar dig att jag ska svara "bra, själv då" eftersom det tillhör normen när man frågar hur någon mår. Jag tittar in djupt i dina ögon och hoppas någonstans att du ska förstå att jag inte är ärlig när jag svarar att jag mår bra. Det visar sig alltid att jag hoppas i onödan, jag svarar bra och idioten som frågat går på det gång efter gång. Ibland har jag lust att skrika folk i ansiktet exakt hur jag mår, som om att dem faktiskt ville veta det. Eller så skulle jag fråga om dem var intresserade av svaret som är sant eller det som är socialt accepterat. Fråga inte när du redan vet eller inte vill veta svaret.

Nu ska jag låtsas som att jag ska vara produktiv och plugga medan jag i verkligheten kommer lyssna på alla möjliga gråt-låtar eftersom jag gav upp att ens försöka plugga innan jag skrev klart den här meningen.  Jag vet hur det slutar när jag ska försöka vara någon som jag inte kan vara, det slutar med att jag ligger på golvet och gråter och hyperventilerar tills jag börjar blöda näsblod. Stressen är outhärdlig så jag vill inte ens ge mig in på det just nu. 

En lång väg mot lycka

Okej, jag känner såhär i efterhand att det förra inlägget kanske kan behöva förklaras lite, inte för att jag inte menade det jag skrev just då utan för att mitt humör verkligen går i vågor. Ena sekunden kan jag må helt okej men sen så kan det förändras på bara några sekunder. Jag tror att det beror på att min medicindos är för låg, antidepressiva fungerar ju så att dem ska jämna ut måendet så att topparna och dalarna försvinner, inte att man blir lycklig. ( Vad jag har förstått.. )

I alla fall så är det väldigt mycket nu och jag tror nog inte riktigt på att jag vill dö, men när mitt humör stupar så är det lätt att tycka att livet inte är värt någonting alls, att man själv inte är värd någonting alls. Det är så jävla komplicerat, jag önskar verkligen att fler visste vad en depression verkligen innebär. Jag lider ju inte "bara" av en depression utan en svår depression. ( Det har jag fått diagnostiserat så det är inget jag hittar på.) Eftersom depression också går i släkten så finns det en stor risk att jag aldrig kommer att tillfriskna helt. Utan depressionen kommer komma tillbaka under olika stadier i livet.

Såklart att det inte är kul att få reda på att man har en svår depression som troligen aldrig kommer att försvinna när man är 15 år men det är så det är. Jag tänkte skriva att man måste acceptera det men det har jag fortfarande inte gjort, det är lättare sagt än gjort. Samtidigt är jag väldigt envis, jag lever fortfarande fast jag egentligen tänkte ge upp för snart ett år sedan. Kanske är det det som krävs för att lyckas, att ALDRIG ge upp oavsett hur gärna man vill det, jag har varit nära ett flertal gånger men aldrig gjort något som jag ångrar.

Faktiskt så ångrar jag inte något, inte ens att jag försökte begå självmord, eftersom jag tror att allt händer för en anledning även om det kanske inte är logiskt. Hade mina föräldrar aldrig bettet sig såhär mot mig så kanske jag inte hade brytt mig en smack om andra människor, hade jag inte fått uppleva alla motgångar så skulle jag aldrig veta vad riktig lycka är, hade inte så många människor svikit mig så skulle jag aldrig fått riktiga vänner och hade jag inte fått stöd ifrån människor jag aldrig hade trott så hade inte jag velat bli en människa som stöttar andra.

Jag kanske inte kommer må bättre idag, imorgon, om 3 år eller om 20 år men så länge jag är inställd på att jag kommer att må bättre så småningom så blir vägen dit lättare och även kortare.

I.want.to.die

Jag måste orka, hålla ut. Jag vill sätta mig i ett hörn och gråta men allt måste hållas inne, ingen orkar med mig när jag mår såhär. I skolan är det ännu svårare att hålla det hemligt. Speciellt efter att dem flesta sett såren. Det är inte socialt accepterat att må dåligt. Inte så att det märks. Fan. Håll ut, stäng allt inne, dölj dig och göm allt. I.want.to.die.

Life's though

Det kanske var rätt så tydligt att jag inte mådde bra igår men det blev tyvärr ännu värre än vad jag själv hade väntat mig. Jag från fick ett psykiskt sammanbrott och låg och grät i över en timme. Det är precis det här jag pratar om, det som jag inte vill utsätta mina kompisar för. Idag skulle mamma dock ringa familjebehandlaren för att se vad det finns för hjälp för mig att få. Jag hoppas att hon faktiskt gör det den här gången. Jag hatar att jag aldrig blir frisk. Det har gått mer än ett år då jag har mått såhär och det är inte särskilt roligt eftersom att jag EGENTLIGEN har en så mycket större kapacitet. Det är väldigt tråkigt att nästintill bli dumförklarad bara för att jag är deprimerad. Jag vill och skulle kunna mer än vad dem flesta tror, tex går matten åt helvete nu fastän jag annars brukar kunna skrapa ihop ett C. Dem flesta lärarna har svårt att förstå vad jag går igenom och tror därför att jag inte VILL prestera bättre än vad jag gör. Jag skulle beskriva det som att jag hänger på en klippkant, ett flertal människor försöker få mig att släppa taget och jag vet att jag inte kommer kunna komma upp själv men jag vågar inte sträcka ut en hand och be någon att dra upp mig eftersom jag är rädd för att dra ner den personen med mig. Jag kommer inte kunna klara av det här själv men jag är samtidigt rädd för att någon kommer att må lika dåligt som mig på vägen. Life's though.

Not my day

På väg hem efter en lång dag i skolan. Jag ser inte direkt fram emot att komma hem och få en utskällning. ( Mamma fick reda på att jag återupptagit mitt självskadebeteende. ) Skolpsykologen hade ringt och berättat tydligen. Det här har verkligen inte varit min dag. Jag fick ju ta bort pianoensemblen eftersom lärarna inte ville sätta för stor press på mig men problemet är att jag blir ännu ledsnare eftersom jag inte får visa vad jag faktiskt kan. Numera känns det dom att dem bara tog bort mig för att jag helt enkelt är en sopa på piano. Jag har inte heller uppträtt på någon konsert eftersom dem är rädda för att utsätta mig för den pressen också. Men hallå? Hur känner man sig när man är den enda som inte får spela? Det är ju utmaningarna som gör piano roligt. Inte att vara en åskådare när alla andra elever spelar upp sina fina stycken. Tror människor allvarligt att jag skulle må bättre av det? Not my day today..