Samhörighet utan biologisk koppling?

Pratade lite med min mentor idag bara för att informera om hur det ser ut nu.

Jag har funderat mycket på det här med att inte känna sig som en familjemedlem i ens biologiska familj utan en annan familj utan egentlig koppling till en. Om det är möjligt att känna en tillhörighet till människor som inte är släkt med dig, till exempel. Jag tror att det är fullt möjligt.

Ett exempel är nära vänner, det spelar ingen roll att man inte känt varandra hela livet. Samma sak som att vissa djur tar hand om andra djurs ungar även om det är en helt annan art. Det spelar ingen egentlig roll. Det är verkligen svårt att beskriva hur det känns för en. Jag kan inte förklara det jag känner på ett bättre sätt.

Varför verkar ingen förstå att det är viktigt för mig?

En dålig dag igår, möjligtvis en värre idag.

Tillbaka i skolan igen. Idag känner jag mig till och med värre än igår, kanske för att det är fredag. Helger är rätt så jobbiga just nu, mamma bjuder in en massa AA-polare så det känns som att jag inte får ta någon plats.

Igår visade sig verkligen att min mamma inte känner mig, hon föreslog att jag skulle sluta med mina antidepressiva. Samma dag som jag stått och gråtit i skolan och ångesten var värre än på länge. Jag vet inte om det är att hon säger sig förstå hur jag mår och säger så ändå eller om bara ATT hon sa så var värst. Funderar nästan på att kontakta min psykiatriker och säga att jag troligtvis skulle behöva gå på ångestmedicin igen. Det här kommer inte fungera i längden om jag är såhär stressad.

Önskar faktiskt att någon kunde se igenom det.

Grät i skolan idag..

Nu sitter jag på bussen, det har varit en jävligt jobbig skoldag. Först hade jag inte lämnat in en uppsats så den fick jag gå på läxstödet för att göra.

Sen efter läxstödet (som hade gått asdåligt) så bröt jag ihop. Mina vänner gick ut för att prata med mig om vad som hade hänt och så. Jag känner mig så dum som känner som jag gör så det var nära på att jag inte sa vad det egentligen var. Dem märkte dock att det var något som var viktigt för mig.

Jag vet hur sjukt det kanske låter men jag vill egentligen träffa min fosterfamilj mer regelbundet, nästan så det blir som en kontaktfamilj. Det som är jobbigt är för det första att jag inte vet om dem faktiskt ens vill ha mig där och för det andra så skulle socialen troligen bara låtsas om att jag aldrig föreslagit det. 

Det handlar om trygghet, att jag har någonstans att ta vägen om det händer något. Att jag vet att det finns någon som tar emot mig med öppna armar om jag behöver det. Tyvärr vet jag egentligen bättre än att bara bjuda in mig i en annan familj men jag har börjat må så dåligt utan dem. Mitt liv var på rätt väg med dem och jag hittade mig själv. Nu är jag samma gamla sårade människa med skitdåligt självförtroende som jag var innan jag flyttade dit.

Kan inte någon bara förstå hur det känns? Vilken känsla man har i bröstet när andra pratar om sina familjer, hur mycket tid som du spenderar på att tänka på dem och framför allt livet utan dem.

Det känns så ostabilt att man träffar dem och säger att vi ska ses igen när man vet att dem kanske aldrig hör av sig. Det låter kanske löjligt men det är sveket som jag är uppväxt med. Det värsta var mammas självmordsförsök, vetskapen att hon inte sa hejdå eller lämnade ett brev ifall hon hade lyckats gör ont i hjärtat.

Är det så fel att vilja ha en familj? Är det så fel att vilja känna samhörighet?

Är det så fel att vilja bli älskad?

Frånvaron av det jag älskar

Jag har haft en bra dag och så men just nu ( den senaste veckan  ) har jag inte haft någon ork till läxor. Jag är trött, omotiverad och så känns det mesta tråkigt och värdelöst. Musikämnena är det enda som känns värdefullt av någon anledning. Grundämnena är mycket svårare på gymnasiet än vad de var på högstadiet, alla verkar så insatta i det vi pratar om redan. Jag tycker det är svårt, det kan vara därför det inte går bra för mig.

Mina lärare och min mentor säger att jag ska fråga om det som jag inte förstår. Det är dock inte så lätt, jag skulle säga att jag inte förstår ca 40% av lektionerna. Hur många uppskattar egentligen en person som sitter och frågar om exakt allt? Historia och samhällskunskap är svårast, inte för att jag inte tycker om dem utan för att ämnena inom historia och samhällskunskap är breda och innehåller mycket olika fakta.

Det skulle vara lite skönt att dra täcket över huvudet och vara borta ett tag. Jag känner att mamma är rätt så borta hela tiden, psykiskt alltså. Hon rusar omkring, inne i sina egna tankar och är svår att få kontakt med. Jag antar att jag verkligen börjar sakna en familj.. 7:e Augusti, det var den sista dagen hos min fosterfamilj. De var inte hemma när jag åkte därifrån med min mamma, alla mina saker hade vi packat in i bilen, jag skrev ett litet brev om hur mycket dem betytt för mig och sen satte jag mig på trappen och grät. Jag glömmer det aldrig.

Jag saknar det så otroligt mycket men jag vågar inte riktigt berätta för någon hur mycket det plågar mig, hur dåligt jag kan må av det vissa dagar. Det var inte bara en fin familj som jag förlorade, det var ett nytt liv.

Tänker på det förflutna

Kan inte sova, vet inte riktigt varför. Jag tänker ofta på allt jag varit med om, mest på nätterna. Ibland undrar jag verkligen om mitt liv har varit värt allt besvär eller om det någonsin kommer bli det. Kampen för att överleva har hållit på i snart 17 år, första gången jag övervägde självmord så var jag 7 år gammal.

Självmordstankarna har kommit till och från i mitt liv men dem har nästan alltid varit närvarande på ett eller annat sätt. Jag frågar mig själv om jag har haft en depression sedan jag var liten, det är i för sig omöjligt att få reda på nu. Mina föräldrar var fulla i stort sett hela min uppväxt. Hur skulle dem kunna märka det?

Jag har ju inte direkt varit en favorit hos mina föräldrar heller. Pappa påstår fortfarande att det är synd om min syster eftersom jag alltid tagit så "stor plats" i familjen. Jag tycker däremot att han och mamma varit ganska blinda för hur jag faktiskt har haft det.

Min syster har ALDRIG blivit misshandlad på det sättet som jag har. Vet ni varför? För att hon hade någon som skyddade henne, jag tog tidigt en "mammaroll" åt min syster. Tyvärr var det ingen som var mamma åt mig. Jag blev förolämpad, kränkt och slagen men ingen satte stop för det. Den enda anledningen till varför det inte pågår fortfarande är för att jag larmade, jag var så psykiskt skadad av det som hade pågått så länge så jag ropade desperat på hjälp.

Jag undrar ofta vad som hade hänt om jag gjort saker annorlunda. Om jag inte blivit jourhemsplacerad den 13 november 2012 tex. Jag skäms för det fortfarande, det är mitt fel att mamma försökte begå självmord. Det sista jag sa till henne när socialen hämtade mig var - "Dra åt helvete!".

Jag borde tagit hand om henne bättre.

Kampen för bekräftelsen jag inte kan få

Idag vaknade jag klockan 13.00. Jag har nyligen börjat sova ordentligt, vilket jag inte gjort på flera år och jag hoppas verkligen att det håller i sig

Imorgon börjar skolan igen efter lovet. Ska bli lite skönt att komma iväg och bli sysselsatt på dagarna eftersom det lätt blir att jag sitter och tänker om jag är hemma en längre tid. Jag borde egentligen plugga men jag har svårt med att komma igång med saker när jag känner mig allmänt omotiverad. Gymnasiet har visat sig vara ganska svårt för mig, jag känner mig så himla dum hela tiden. Alla sitter i klassrummet och nickar förstående när läraren står och pratar på medan jag sitter och tycker mig inte förstå ett enda ord.

Jag vågar inte riktigt fråga hela tiden heller, det känns som jag framstår som jättepuckad då. Om jag frågar så känns det som om lärarna dumförklarar mig. Jag förstår dem egentligen eftersom jag är rätt så jävla värdelös vad det gäller nationalekonomi, politik, historia, svenska m.m.

Skolan har väll egentligen alltid varit svår för mig, jag undrar ofta om jag inte har någon slags inlärningssvårighet. När jag gick på lågstadiet var jag inte heller särskilt duktig i skolan och jag var extremt mobbad i 4 år, mina föräldrar var så fokuserade på min syster eftersom hon blev utredd för inlärningssvårigheter m.m. Dem märkte knappt att jag blev mobbad.

Det hjälper ju inte direkt att psykologen verkar tro att jag har ADHD, hon har inte sagt det så men hon har däremot sagt att jag kanske borde gå på ADHD-medicin. Ska jag vara helt ärlig så blev jag nog ganska sårad av det. Jag har i för sig trott att jag har ADD men eftersom jag kan få för mig att jag har alla möjliga olika sjukdomar så verkar alla tycka att jag överdriver.

Förut så fick jag för mig att jag var bipolär, en gång trodde jag att jag hade leukemi och så har det hållit på. Jag tycker att det är något fel på mig och därför tycker jag att jag borde ha alla möjliga sjukdomar av olika slag. Det är som om jag alltid söker efter något att skylla på. Då kanske fler människor tycker om mig?

Det är en ständig kamp för att få bekräftelse från olika håll men det jag egentligen skulle behöva är en mamma. Jag kanske bara ska vakna upp och inse att jag aldrig kommer få den sortens bekräftelse? Man kan på flera sätt säga att min mamma dog den 4:e December. Även fast hon står i köket och gör kaffe så existerar inte den mamma som jag hade när jag var liten längre, hon är helt förändrad. Efter självmordsförsöket har hon aldrig blivit sig själv igen, hon är som en helt annan människa och det gör mig så jävla ledsen.

Den mamma som jag har nu fokuserar bara på sina AA-möten och sina AA-kompisar. Jag finns inte riktigt, inte som en dotter i alla fall. Jag känner mig bara som en rumskompis. Jag behöver en kram.

När allt börjar bli bättre

Nu har jag fixat så att vem som helst ska kunna kommentera här men om det förekommer något kränkande eller mobbing så kommer jag att ta bort funktionen på en gång.

Okej, nu är det lördag. Tiden har gått ovanligt snabbt faktiskt och på måndag börjar skolan igen. Jag har längtat efter alla underbara människor och musiklektionerna måste jag säga. Jag ligger fortfarande lite efter i plugget och så eftersom det har varit lite mycket för mig med flytten och allt men det ska säkert börja gå lite lättare så småningom.

Jag har verkligen gjort framsteg i mitt eget sociala liv, jag har inte suttit hemma utan någonting att göra på hela lovet och jag har inte isolerat mig heller. Jag har umgåtts med kompisar nästan varje dag. Min förra mentor sa att jag borde skaffa mig ett socialt liv och nu har jag verkligen lyckats med det, vilket känns väldigt bra. Inom musikämnena har jag också gjort framsteg, jag kan läsa noter nu, ska börja sjunga ett par jättefina operastycken på sånglektionerna, har lärt mig ett svårt stycke nästan enbart efter noter m.m.

Jag ska börja sjunga "O Mio Babbino Caro" och "Nella Fantasia" på sången, sen så har jag lärt mig nästan 5 takter av "Nocturne Op. 9" av Chopin, som är ganska svår. Det går väll i allmänhet ganska bra för mig just nu.

Det var väll på tiden.