Uppdatering..

Nu ska jag väll försöka att skriva ingen då. Det har inte hänt så värst mycket på senaste tiden. Jag har fått tillbaka några prov som jag fick rätt så bra betyg på. Mest förvånad blev jag av en svenskauppsats, jag fick ett B på den.

Annars har jag börjat gå ner i vikt igen, fast den här gången ska det inte gå så långt att jag utvecklar bulimi igen. Jag har gått ner 3 kilo på en vecka, det är ganska bra men det är den första veckan som man egentligen bara sköljer igenom kroppen. Jag har en sak inbokad om en vecka ungefär, det ska bli kul, detta är någonting som jag har velat i flera år men jag ger er inga fler detaljer förrän det är gjort. (Hehe)

Utöver det har jag inte haft annat för mig, tror jag i alla fall. That's all for now then.. Bye!

Plötslig förändring

Jag vet inte om det bara handlar om trötthet eller att jag mår lite sådär efter mötet. Ångesten är konstant, oavsett vad jag gör så kan jag inte riktigt slappna av .



Det har tagit mig 20 minuter att skriva 2 meningar eftersom jag har så svårt att koncentrera mig. Psykologen sa att lärarna hade sagt till henne att dem tycker det går bra för mig i skolan. Det känns ändå som om en av lärarna bara säger så för att den läraren tycker synd om mig eller något. Jag kanske har godkänt i alla ämnen men jag vet att OM jag hade mått bra så hade jag kunnat ha ett högre betyg.

Äsch.. Jag kan inte ens skriva längre.. Jag orkar inte..

Idag började skolan igen efter studiedagarna, rätt så skönt att få komma tillbaka till rutinerna. Dock är inte motivationen på topp. Under en tid har jag känt mig trött och ganska omotiverad. Främst beror det troligtvis på mötet med familjebehandlaren i fredags. Det känns som att inte hon lyssnar på mig heller helt plötsligt, som om att både familjebehandlaren och socialsekreteraren har tröttnat på mitt gamla tjat.

Jag framförde min önskan men hon sa i stort sett inte ens någonting om det, vilket var en besvikelse. Man har den familj man har, sa hon och jag blev såklart upprörd och började storgråta. Jag är inte den sorts person som önskar andra illa men ibland skulle jag vilja att dem hade gått i mina skor, sett saker ur mitt perspektiv och upplevt det jag har upplevt. Mest för att få en annan förståelse för mig men också förstå hur ont det gör att veta att man inte är uppskattad av sina föräldrar. Bara så att folk fattar att det inte är en dans på rosor.

Varje dag är en kamp. Antingen med dig själv eller med andra. Du nästintill kravlar upp ur sängen varje morgon för att sedan försöka att inte gråta när du ser din spegelbild. Du klär på dig men kan inte låta bli att titta på den där fula magen du har, dina feta armar eller dina tjocka lår. Du klarar inte av att se dig själv i spegeln, det du känner inombords när du ser dig själv är avsky. Du går till skolan, ibland händer det att någon säger att du är fin men det går inte att lita på. Varje komplimang är som ett slag i magen, du är den fulaste människan som finns och dem ska inte låta dig tro något annat. Du åker hem och försöker få någonting gjort men du orkar inte. Inte för att du är lat, för att ditt psykiska mående drar ner dig. Du äter din middag, du känner dig äcklig efteråt eftersom du känner dig så fet. Det sista du gör är att gråta dig själv till sömns.

 Så är mina dagar..

Allt för att komma bort ifrån smärtan.

Har varit på möte med min familjebehandlare och mamma idag. Fy fan vad jobbigt det var, jag satt och grät mig igenom hela mötet.

Det är så otroligt jobbigt att ingen förstår hur mycket jag behöver en mamma. Jag vet att jag "snart är vuxen" och kan "bestämma själv" men nu när jag mår såhär så behöver jag någon som finns där för mig. Jag har dåligt samvete för att min mentor tvingas vara en extramamma åt mig. Alla mina mentorer/lärare är tvugna att vara extraföräldrar åt mig. Så ska det väll inte behöva vara?

Jag önskar att jag hade någon som vet exakt hur det känns. Det finns ju stödgrupper för barn med föräldrar som missbrukar och/eller mår psykiskt dåligt, jag funderar på att kanske gå med i någon sån. Då slipper jag nog känna mig så himla ensam.

Jag ska nog bara dra täcket över huvudet idag, se på film eller göra något annat värdelöst bara för att få glömma allt. En stund av glömska, en stund utan lidande, en stund då jag drömmer mig bort och önskar att jag försvann.

Allt för att komma bort ifrån smärtan.

The butterfly project

Jag har inte direkt så mycket att skriva just nu. Jag håller på och provar "The butterfly project".

För er som inte vet vad det är så är det en metod för att sluta skära sig. Man ritar en fjäril där man brukar skära sig, exempelvis på handleden och döper den efter någon man älskar eller någon som vill att man ska sluta skära sig. Skär man sig så dör fjärilen, bleks färgen ut naturligt så är fjärilen fri.

Jag tycker att det var en riktigt fin tanke i alla fall. Nu har jag 2 fjärilar på handleden, båda döpta efter 2 personer som betyder mycket för mig.

Jag lovar att försöka ta hand om dem.

Deeptalk om skärsåren.

Nu har jag ledigt i 5 dagar, jag tycker det är jävligt jobbigt faktiskt.

Som tur är har jag planerat vad jag ska göra dem här lediga dagarna med min mentor. Vilken tur jag har som har en mentor som hon, det hade inte fungerat utan ett sånt stöd. Ibland kallar hon sig för en "extramamma" och jag håller egentligen med på många sätt. Hon har lärt känna mig ovanligt snabbt, jag brukar vara väldigt försiktig med människorna som jag släpper in i mitt liv men det tog bara några veckor innan jag kände att jag kunde prata med henne om det var något.

Idag hade vi ju som sagt schemaplanering, det började som en vanlig schemaplanering men det utvecklades så småningom till något annat. Vi satt och pratade i mer än en timme. Det blev lite av ett deeptalk. Många människor tycker säkert att det är jättekonstigt att ha ett deeptalk med sin mentor men faktum är att när man är i ett behov av en "extramamma" så blir det nödvändigt.

Jag bråkade med min mamma igår, det handlade om att jag tycker att hon spenderar mer tid på möten och AA-vänner än på mig. Det får mig att känna mig hemsk, som om jag egentligen inte är värd mer. Hon påstår att hon inte orkar vara ett stöd för mig men så fort det gäller att lägga ner energi på sina kompisar så går det utmärkt.

Det kan mycket väll vara så att jag kanske inte är en dotter som är så rolig att leva med men det är faktiskt inte jag som har valt min existens även om jag ofta ber om ursäkt för den. Jag är snart 17, har en extremt hög ångestnivå, är deprimerad, får ångestattacker och mitt humör är väldigt ostabilt men ibland tror jag att det inte alls är konstigt.

Om ett barn växer upp i en familj som är dysfunktionell och inte är grundad på kärlek, är det konstigt om det barnet växer upp och får svårt för att veta hur det faktiskt är att vara älskad?  Om ett barn blir psykiskt misshandlat, lär det sig då att det är älskat? Nej, jag tycker inte det.

Kolla på mig, kolla vad jag blev.

Första gången jag verkligen övervägde självmord var jag 7 år gammal. Mitt självskadebeteende började när jag var 13 år och tyvärr har det inte försvunnit ännu. Igår blev jag otroligt sårad av att min mamma inte verkar förstå hur det känns för mig så jag visste inte vad jag skulle göra. Det slutade med att jag grät mig till sömns med blodiga handleder. Mamma har inte ens sett det ännu, även fast det har hållit på ett längre tag. Min mentor märkte det på en gång nästan, hon såg det idag.

Jag tar vad jag får tag på för att skära mig med. Ibland har det varit en sax, oftast är det knivar men igår var det ett rakblad. Det är inte bra, jag vet. Men senaste gången jag ville ha socialens uppmärksamhet var jag tvungen att försöka begå självmord. Varför kan dem inte bara lyssna?

Okej, jag har väll inte direkt något mer att skiva om just nu.
See you later alligator.

Hur jag egentligen mår.

Nu har jag tröttnat på det här. I flera veckor har jag hållt på med den här jävla teatern, nu får det fan räcka.

Jag mår inte alls bra, jävligt dåligt till och med. Jag orkar inte ljuga för mig själv längre. Att låtsas som att jag inte legat och gråtit hysteriskt i 2 timmar är bara patetiskt eftersom jag vet att jag har gjort det.

Jag lider av att min mamma inte orkar bry sig om mig. Det gör ont varenda sekund. Att jag inte verkar ha någon på min sida gör nästan ännu mer ont. Socialen, min familj m.m. Dem som faktiskt vill hjälpa till kan inte göra det.

Kan inte socialen lägga märke till hur jävla dåligt jag mår?