Allt för att glömma

Nu sitter jag i skolan, vi har repeterat inför konserten på musikaliska på tisdag. Vi slutade för en kvart sedan men jag bara vill inte åka hem just nu. Jag drömmer massa mardrömmar och drömmer att jag aldrig flyttade ifrån min fosterfamilj.

 Det är så jävla hemskt att vara så lycklig i en dröm för att sedan vakna och komma tillbaka till något man aldrig önskade skulle hända en. Jag lever i en verklighet som jag lider av, när jag sover så känner jag ingen smärta.

Jag var tvungen att gå och sätta mig någon annanstans, nu sitter jag och gråter i korridoren istället.

Jag saknar min fosterpappas hemska engelska, alla kriminalserier jag tittade på med min fostermamma, vårt afternoon tea, hur mycket den yngsta dottern uppskattade när jag sjöng för henne, mina "pianolektioner" jag hade med de äldsta, när vi tältade i trädgården, lekte kurragömma, hoppade studsmatta, pratade, sjöng, skrattade, lekte, levde.

Jag har aldrig känt mig mer levande än när jag bodde med dem. Jag saknar dem varje dag. Deras skratt, deras leenden. Dem lyste upp mina dagar som ingen annan.

Nu, ungefär 3 timmar efter att jag suttit och gråtit i korridoren så är jag på väg hem. Jag vill inte, men vad har jag egentligen för val? Jag grät i skolan för att jag inte kan göra det hemma, mamma förvärrar bara allt och jag vill inte riskera att börja skära mig igen. ( Jag har varit ren i ca en och en halv månad skulle jag tro. )

Det hemska är att jag saknar det. Jag saknar att blöda, lida och ha ont. På något sätt så ersätter det den psykiska smärtan ett tag. När jag känner hur blodet rinner ner för mina handleder och jag känner hur det pulserar i venerna så kan jag glömma, bara en stund av glömska, det är allt jag begär.

Allt för att glömma hur mycket jag saknar dem, allt för att glömma hur ont det gör att veta att dem troligtvis inte ens tänker på mig, allt för att glömma hur mina föräldrar har behandlat mig, allt för att glömma att jag inte är värd någonting, allt för att glömma att INGEN älskar mig.

Körprojekt imorgon

Okej, då ska man till skolan igen imorgon. (  Nej jag har inte fel, vi ska till skolan på en söndag.)

Imorgon ska vi fortsätta med vårt körprojekt och eventuellt öva med SUSO. (Stockholms ungdoms-synfoniorkester) Det ska bli kul antar jag. Det är dock ganska synd att mamma troligtvis inte kommer på konserten när vi har projektet. Eftersom hon inte jobbar har vi inte så mycket pengar så vi har inte ens råd med konsertbiljetter på 125 kr.

Jaja, just nu har jag inget mer att skiva.
Bye!

Trött och nere

Okej, då är man på väg hem efter en rätt så lång dag. Jag stannade kvar i skolan för att hjälpa en tjej i 3:an att baka till kvällens konsert.

Idag fick vi även träffa den nya engelskaläraren, jag tror 25% av mig dog under lektionen. Hon pratade engelska med svensk brytning och det är bland det allra värsta jag vet. Jag blev så sjukt besviken. Eftersom vi på min skola har människor ifrån många olika nationaliteter så förväntade jag mig extremt mycket mer än en lärare som har sämre uttal än en själv. Jag kan knappt ens kalla ämnet för engelska, för det hon pratar är inte engelska. ( Ja, jag är väldigt sur och besviken.)

Sen fick jag omdömen för några dagar sedan och jag kan ju lätt säga att dem inte alls var som jag önskat. På grund av omdömet jag fick i piano har jag allvarligt funderat om jag ska sluta med piano eller eventuellt byta huvudinstrument. Jag blev så otroligt ledsen när jag såg det, det kanske inte går att läka såren jag fick efter min första pianolärare. Jag kanske helt enkelt bara spelar som en amatör.

Sen hade jag velat ha ett högre betyg i engelska, för det har jag jobbat mycket med även fast det varken märktes på betyg eller omdömet. Jag har dock inte pratat med min mentor om det än. Jag är rädd att hon ska missförstå det hela och bara tycka att jag är löjlig. Vi får väll se hur jag gör framöver.

Annars händer väll inte så jättemycket just nu, läget med mamma är oförändrat och jag tror att det kommer att vara det en lång tid framöver eller kanske för evigt. Körprojektet går rätt så bra, konserten på musikaliska är nästa vecka och sen i Maj ska vi till Småland och framföra konserten.

Nu ska jag hem och vila, tröttheten har varit mycke värre än vanligt på senaste tiden. Antagligen för att jag känner mig väldigt nere.

Vårterminens omdömen

Jaha, då har man fått omdömena.

Jag som hade varit så jävla glad idag, piercat näsan, bakat cupcakes och haft det trevligt i skolan. Sen så får man dem där jävla omdömena. Fan vad ledsen jag blev, jag vill inte se dem där. Jag vill inte se mig själv på en bit papper. Fy fan!

Jag kom tillbaka till dig men det gjorde inte du.

Jag ska nog försöka tvinga mig själv till skolan imorgon, idag hade jag inte orken att ens gå upp ur sängen. Det blev bara för mycket, jag vill dessutom inte hålla på och stå och gråta som en jävla bebis.

Alltför ofta får jag påminna mig själv om hur gammal jag är, jag är inget barn längre men inte heller en vuxen. Ändå har jag aldrig känt ett sånt starkt behov av att vara omtyckt, jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka det jag hade för 7 månader sedan. ( Jag menar verkligen VAD som helst.) Det var den första gången i mitt liv då jag fick vara lycklig och jag är rädd att jag aldrig kommer att få uppleva det igen. Speciellt nu när socialen bara verkar skita i mig. Snälla, se mig när jag ropar. Hör mig när jag skriker. Lita på att mina tårar är äkta och snälla, ta mig på allvar.

I detta ögonblick sitter jag och bara vill ha tillbaka det jag hade. Allt var bättre för 7 månader sedan, exakt allt. Det var inte alls det här jag bad om när jag kontaktade socialen. Jag ville ha stöd, lycka, uppskattning och framför allt någon som kan vara en förälder åt mig. Jag fick allt detta men för att sedan bara bli dumpad igen. Det här är 3:e gången jag verkligen känner mig övergiven, jag vet inte var jag ska ta vägen. Misstolka mig inte för det här men jag har ingen. Ingen som kan få mig att känna mig trygg, ingen som torkar mina tårar, ingen som glömmer rakbladen, ingen som kramar mig när jag behöver det som mest, ingen som verkligen uppskattar min existens och INGEN som kan vara en mamma åt mig.

Fysiskt sett så har jag en mamma men skulle man fråga mig så dog "min riktiga mamma" natten till den 4:e December 2013. Människan som vaknade upp efter 2 dygn efter överdosen var långt ifrån att ens likna den mamma jag en gång haft. Trots att jag var jourhemsplacerad och egentligen arg och besviken på min mamma så besökte jag henne på psyket. Minst en gång i veckan, ibland kom jag med blommor. Trots hur hon behandlat mig under alla år, trots hur hon låtit min pappa behandla mig så älskar jag henne fortfarande.

Jag önskar att jag kunde känna igen människan hon en gång var i den kroppen som jag nu sitter i samma rum som men det kan jag inte. Jag känner inte igen min mamma, hon finns inte längre. Hur hemskt det än låter, för det gör det, så kunde hon likväl ha dött. Jag önskar inte att min mamma ska dö men på något sett så har hon redan gjort det. Personlighetsförändringen blev total, jag kan lika gärna bo med en främling. Snart vet jag inte ens vem jag själv är, hon drar ner mig omedvetet. Det är nog inte meningen men det är så det blir.

Hon förlorade egentligen mig för länge sedan men det viktiga var att jag kom tillbaka och på något sett kunde förbise det hon gjort. Allt jag önskar är att hon ska göra samma sak för mig.

Ska jag behöva bli nedknarkad?

Funderar på att höra av mig till min psykiatriker igen, det här kommer inte att hålla.


Mitt mående är så ostabilt och jag försöker verkligen att sluta med mitt självskadebeteende men det är så otroligt svårt att sluta. Det kanske krävs att dem ska knarka ner mig totalt igen för att jag ska kunna "må bra" igen. Kanske det krävs 3 olika mediciner igen? Egentligen finns det ett så mycket lättare alternativ, dock är det ingen som kan hjälpa mig eftersom dem som har den behörigheten bara skiter i mig.

Måste jag verkligen gå med på att bli nedknarkad för att jag ska klara av allt? Kolla på mig, jag klarar inte ens av att skriva ett simpelt blogginlägg utan att bli distraherad.. Trött blir man.. Så otroligt trött.

Nej, jag orkar inte skriva mer. Jag klarar det helt enkelt inte.
Bye

Tomheten inombords dödar mig

Jag antar att jag mer eller mindre gett upp med socialen. Dem lyssnar inte och jag har inte orken att fortsätta tjata på dem. Jag känner mig dum, viljan att kämpa för det man vill finns men den är tydligen inte acceptabel. Trots mina försök att bara lägga ett lock över det hela så finns glöden kvar.

Jag vill ju bara att saker för en gångs skull ska bli bra. Så många gånger jag har hört "det ordnar sig" eller "det kommer att bli bra" när det faktiskt inte blivit ett dugg bra. Även fast socialen anser att min mamma kan "ta hand om" mig så ligger jag och gråter mig till sömns, precis som förut.

Tomheten inombords är outhärdlig, den river sönder mig inifrån. Saknaden blir större för var dag som går. Minnena gör ont varje gång dem spelas upp framför ögonen på mig. Till och med tystnaden plågar mig, jag tycker mig höra skrik och i mörkret ser jag min syster som natt efter natt kom in till mitt rum eftersom hon var livrädd.

Jag har varit "ren" i 2 veckor nu, inte ett enda skärsår men jag hör fortfarande röster inom mig som säger åt mig att jag inte är värdig att leva. Jag försöker i panik fly ifrån det men dem kommer alltid ikapp mig. Hopplösheten, förlusten, sorgen, skulden, smärtan, misslyckandena, osäkerheten, tveksamheten, stressen, minnena och känslorna.

Det verkar sitta i ryggmärgen. Det är inte ovanligt att jag undrar om det faktiskt inte  "bara" är sån jag är. Jag känner mig ofta bara som en skugga av den Frida som en gång fanns. Den personen jag har är nu har inget värde, det är en enorm skillnad från när jag bodde hos min älskade fosterfamilj. Klasskamraterna märkte det bara efter någon dag, folk jag inte ens pratat med kom fram och sa att jag lyste av lycka.

Mitt egna värde bestäms av hur mycket andra människor tycker om mig. Det är därför det känns ganska ruttet att jag kände mig värdefull för första gången när jag bodde med min fosterfamilj. Även om jag kanske aldrig var mer än en skitunge som bodde hos dem i 7 månader så var det dem bästa månaderna i hela mitt liv. Min mamma och pappa har jag ändå bott med en stor del av mitt liv och eftersom dem har behandlat mig på ett egentligen oförlåtligt sätt så har jag inget värde sålänge jag bor med dem.
Adoptera mig, någon? Vem som helst.. </3