God jul

Hejsan. Det var ett tag sedan jag skrev men det har varit hektiskt såhär inför jul. Mamma har varit nykter i 2 år exakt idag, är så stolt över henne. Jag är också på bättringsvägen efter ett jobbigt år. Mycket har blivit satt på spel och förlorats kontroll över men jag kommer oftast upp igen. Vikten har blivit väldigt lidande eftersom jag varit extremt stressad hela detta år. Jag väger mer än någonsin, vilket inte är särskilt roligt. För en tjej som är 17 är det INTE kul att ha gått upp över 30 kilo på bara 2 år. Det kommer säkert en tid då jag kan ta hand om det också men jag måste ta en sak i taget nu. Först det psykiska sen det fysiska. Önskar er alla en trevlig jul utan stress för det ska jag försöka ha.

Livet har fått en ny början, en lycklig början.

Så många bra saker händer i mitt liv just nu, jag känner mig så himla glad! Jag hade ALDRIG kunnat drömma om att mitt liv skulle kunna bli såhär för bara något år sedan men nu är jag här, i början på mitt liv. Detta låter säkert konstigt för att komma ifrån en 17:åring men i själva verket är det faktiskt nu livet börjar.

Jag fyller 18 om mindre än 200 dagar och jag har verkligen kämpat för det. Det har definitivt varit värt det. Jag älskar mitt liv och skulle (faktiskt) inte vilja byta ut det mot någonting annat i världen. Jag har de absolut finaste vännerna jag skulle kunna ha, jag spenderar hela veckan att göra någonting jag älskar, jag utvecklas, jag växer som både person och som människa varje dag. Livet rullar på och jag har tagit avstånd ifrån allt som har en destruktiv effekt på mig. Det är inte mitt problem att alla som blir uteslutna ur mitt liv förlorar mig, det hade de flesta redan gjort ändå. Det är inte min förlust att jag har tagit mig ut ur de destruktiva relationerna, det är dem jag uteslutit som gått miste om någonting.

Jag är nu inne i processen att byta huvudinstrument på skolan till sång istället, detta är lite stressigt ibland men för min del spelar det ingen som helst roll eftersom det är det jag verkligen vill. Sikta alltid mot stjärnorna. ( Och landa åtminstone i trädtopparna! )

Alla de gamla erfarenheterna är nu inte en del av mitt liv utan erfarenheter som gör mig till en starkare person när jag tillfrisknat. Ryggsäcken är utbyten, även om den gamla finns kvar så kommer jag inte bära på onödigt vikt, jag är så nöjd med att äntligen få en ny som jag har utrymme för nya, positiva upplevelser!

Jag är så trött på att så fort jag kommer på fötter så ska alltid någon jävel tycka dem är så jäkla mycket bättre och börja trycka ner en igen. Alltid får man höra att man inte gör tillräckligt, alltid får man höra att man är bortskämd, alltid får man höra att man är egoistisk, alltid får man höra att INGEN tror på din förmåga och alltid får man höra hur extremt oönskad man verkar. Snälla ta mig bara härifrån! 😔

De senaste dagarna

Jag vet att jag varit dålig på att skriva här på sistone, det har varit väldigt mycket i skolan. Igår var jag tvungen att gå till Cityakuten eftersom jag nästan svimmade på lektionen, jag misstänkte att jag fått en blodpropp i lungan dagen innan och ville därför kolla upp det. Min ena lunga var öm och en liten blodpropp kunde egentligen inte uteslutas men läkaren trodde ändå det var en svår ångestattack. Det syntes inget som verkade onormalt på EKG:et heller så det ska nog inte vara någon fara. Läskigt var det i alla fall. Känner mig fortfarande rätt matt och sliten av det. 

Det går väll i allmänhet rätt bra i skolan nu, mycket att göra men det mesta tycker jag är väldigt kul. Jag har två konserter som kommer upp i november, dels ska jag ackompanjera en kompis när hon sjunger och sen ska jag ha ett soloframträdande med en låt från sagan om ringen (på piano). Sen så håller jag på med en sång av Händel på sånglektionen som jag gärna vill framföra på en konsert. 

Just nu ser det troligtvis ut som att jag får byta huvudinstrument efter jul, hoppas verkligen det går eftersom sången nu tilltalar mig mer än piano. 

Bara för att kunna tro att jag är värdefull

Jag står med vinden i håret medan jag tårögd iakttar det som var så viktigt för mig vandra iväg. Jag intalar mig själv att det aldrig var viktigt men finner mig själv med ett tomrum i hjärtat och saknaden större för varje dag som passerar. 

Jag är uppväxt utan det men så fort jag fick uppleva det så var det någonting jag också ville ha, en familj. Såklart man kan säga att jag har en familj men man kan inte säga att jag varit en värdefull medlem i en innan jag blev placerad hos min fosterfamilj. Jag blev behandlad som om jag inte var värd att finnas, som min mamma en gång sa, jag skulle egentligen bara vara en fjärde abort. 

Som ni kanske förstått så stötte jag på min fosterfamilj idag, varje gång jag ser dem så saknar jag att vara en del av deras liv, att vara en del av en familj där man uppskattar varandra. Jag kände mig för första gången i mitt liv önskvärd när jag bodde där. Jag vet att jag är tjatig men det gör så ont att förlora något som betydde så otroligt mycket. 

Jag skulle ge allt för att kunna vara så önskvärd någonstans igen. Bara för att kunna tro att jag är värdefull. 

Vilsen och ensam på fronten.

I fredags blev jag väldigt ledsen eftersom min sånglärare tyckte att jag borde sjunga alt i kören, trots att jag verkligen vill sjunga sopran. Det har plötsligt uppkommit en extrem ångest då jag känner mig osäker på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Jag kan inget annat än musik och börjar faktiskt bli riktigt orolig om det ens finns någonting för mig ute på arbetsmarknaden. 

Visst har jag drömt om att bli lärare länge men att jobba i Sverige skulle jag verkligen inte vilja och det skulle troligtvis vara extremt svårt att bli lärare i England. Vad mer finns det jag KAN jobba med? Jag vill jobba som polis eller sjuksköterska men kan inte det på grund av mina knäproblem. 

Jag försöker intala mig att detta bara är en period och att den liksom dem andra kommer att gå över men det är så himla svårt. Jag känner mig vilsen och min självbild har blivit helt förstörd sedan jag flyttade. Jag vill bara tillbaka, ett och ett halv år senare och jag kan fortfarande gråta mig till sömns för att jag saknar det, jag saknar den jag var när jag bodde där... Den jag fick utrymme att vara. 

Ingenting kan ta mig tillbaka, eftersom på den fronten är alla emot mig. Jag kämpar ensam, igen. 

Gladare för varje dag, starkare än någonsin.

Idag är jag trött, jag har precis kommit hem efter en otroligt rolig och underbart skolläger.

Eftersom jag blev väldigt sårad förra månaden mådde jag inte så bra, vilket är rätt så förståeligt. Jag mår bra nu faktiskt, jag har gjort mig av med flera personer som jag tyckte var mer tärande än närande.

Igår hade jag min audition till vokalgruppen på skolan. Jag blev så nervös att började blöda näsblod så fort jag kom ut. Jag låter frågan om det gick bra vara obesvarad än så länge, det vet jag ej säkert förrän på måndag. 

Kanske finns det ingen anledning men jag är väldigt glad just nu, saker händer äntligen i mitt liv. Jag tror att det är att jag inte längre känner mig lika bunden till mitt förflutna. Erfarenheten finns kvar såsom många känslor men det är inte alls något som stör mig, mitt förflutna definierar inte mig. Jag är friare eftersom jag ganska snart  räknas som vuxen och kan därför börja ta egna beslut om hur JAG vill att mitt liv ska se ut. Ingen annan kan leva mitt liv åt mig, jag lever mitt eget liv och är nu faktiskt väldigt lycklig för att jag får göra det. 

Bilden är ifrån skollägret 😍❤️