ANTAGNINGSBESKED

JAG KOM IN! JAG KOM IN PÅ NORDISKA MUSIKGYMNASIET! JAG ÄR HELT ÖVERRUMPLAD! JAG FÅR ÄNTLIGEN EN KLASS SOM JAG KAN NÖRDA MINA MOZARTSTYCKEN MED! YEAAAAAAAH!!!! .

Hur lever man med självförakt?

Jaha idag vat det sista hela dagen i balaton och imorgon åker vi till Ungern. Idag har jag varit extremt ledsen lite till och från. Min familj håller på och retar mig för att jag är så "knäpp" när jag är glad. Dem håller på och skämtar om att jag blir dum i huvudet av min medicin, att jag går på droger, att jag borde få medicin för ADHD, att jag är så elak och självisk och framför allt att min syrra är en ängel och att jag är en "drogad ADHD-tonåring. Jag blir faktiskt skitledsen. Speciellt när dem håller på och säger att anledningen till att min psykiatriker slutade höra av sig för 5 månader sedan var att jag var så jobbig. Det är inte helt märkligt att dem inte känner igen mig ibland när jag är glad. Dem har ju inte fått uppleva mig som människa när jag är glad. Som om det inte var nog med det. Jag hittade ett par ascoola byxor som jag ville ha. Min syrra började hånskratta åt mig eftersom att hon tyckte att dem var fula. Såklart att jag är för fet för dem också. Jag blev jätteledsen. En lärare som jag hade på roslagsskolan så en gång att det vackraste som fanns var en själv ( ungefär ) Hon försökte väll få mig att känna mig bättre när jag såg mig själv i spegeln. Det som hon inte visste var vad jag faktiskt tänkte när jag såg och vad jag fortfarande tänker när jag ser mig själv i spegeln. Vissa kallar det dåligt självförtroende, ett komplex av någon slag eller "bara" att man är dum i huvudet. Jag kallar det däremot självförakt. Vad jag tänker på är väll inte särskillt vanligt. Jag hör fortfarande folks röster och saker dem skrek åt mig. Några saker som jag fortfarande tänker på varje dag är saker som jag någon gång i mitt liv har fått höra av andra människor. - "Du är så jävla ful, du borde gå med en påse på huvudet." - "Jävla fetto" - "Du tror inte att det är någon som tycker om dig va?" Jag har aldrig sagt/skrivit det här till någon ..... min spegelbild får mig att vilja bli anorektiker. Jag är äcklig, ful, fet, konstig, puckad, pskykiskt störd, dum i huvudet och jag är så otroligt trött på mig själv. Jag har en massa fula ärr på magen också, ibland ville jag bara skära bort hela skiten. Man kan förstå att jag hatar mig själv. Jag har inga kompisar kvar ifrån roslagsskolan nu heller. Dem sa att dem inte ville sitta barnvakt åt mig. Så nu har jag ingen som kan lyssna. Hur kommer det att gå för mig egentligen? :(

Ungern med min galna familj.

Jaha, då sitter man i Ungern igen.

Det har jag verkligen längtat efter, däremot trodde jag att mamma och pappa skulle supa och ville därför inte följa med.
Mot alla odds så sitter jag i en gammal stenhård soffa och övar på min Ungerska med min knäppa familj.
( Ja, min biologiska, vilken skulle det annars vara? )

Jag vet att det är flera människor lätt ifrågasätter min tolkning av att människor kan vara knäppa eller normala.
Faktum är att om man träffar min familj kommer definitionen normal att finnas.

Vet ni vad vi gjorde idag?
Ni skulle aldrig kunna gissa.

Vi åkte till ett militärmuseum.
Ja, det låter hur tråkigt som helst men det var utomhus med en massa helikoptrar och stridsvagnar m.m.
Det fanns också ett bord med gasmasker, gamla vapen av olika slag, militärhjälmar och lite sunkiga militärfärgade kläder.

Ja, självklart så slängde jag på mig en hjälm, greppade en "Tommy Gun" och sprang omkring som en dåre och hopade in i diverse stridsvagnar.
Jag blev även erbjuden att köra en ministridsvagn.
( Jag tackade nej, jag kan inte ens köra pappas volvokombi utan att köra ner i diket. )



Jag hade extremt roligt ändå dock.
Dem hade gamla atomvapen och grejer också.
Usch läskigt..

Jag längtar tills vi åker till Budapest, vi är vid den lagom förorenade Balatonsjön just nu.
Pappa har bokat symfoniorkester, vi var där förra året också.
Det var så coolt att jag satt och grät.

Jag kan berätta att det inte är lätt att få mig att börja gråta när det gäller musik.
( Bara klassisk musik och Josh Groban får mig att gråta som en 5åring )

Vi får väll se om min familj får med mig hem igen, jag kanske stannar. ; )

Midsommar

Jag åkte hem i Torsdags för att fira midsommar med min familj och sedan åka hem på lördag.

Idag har jag firat midsommar i Knutby eftersom jag gick i skolan där efter att ha bytt ifrån Edsbro.
Det var ganska trevligt, förutom att en gubbstrutt som jag haft som träslöjdslärare stod och brölade på små grodorna m.m.
Han sjöng allt annat än vackert.
Musikkritikern Frida var självklart tvungen att hålla för öronen för att slippa att få huvudvärk.

Efter att glott på människor så åkte vi hem till en av mina barndomskompisar ifrån Knutby som jag lärde känna lite innan jag började i Knutby skola.
Det var jättemysigt och väldigt kul att träffa dem igen, jag har inte träffat dem på ett år.
Dem här dagarna när jag har varit hemma så har jag faktiskt märkt att det inte alls är som det var när jag flyttade.
Jag har haft det roligt faktiskt.
Det gör mig också ledsen på vissa sätt.

Mina fosterföräldrar har verkligen ställt upp för mig och varit helt underbara.
Det känns lika jobbigt att lämna dem som att flytta hem igen egentligen.

Snart åker jag till Ungern i alla fall.
Det ska bli jätteskönt att komma dit, slippa Sverige ett tag, käka salami och gulaschsoppa, prata Ungerska ( eftersom jag är så duktig på det, haha ) och även att få lite sommar.
Sveriges "sommar" är för mesig.
Varmt ska det vara!

Okej, nu måste jag sova.
( Kommer inte jag upp innan klockan 12 imorgon så kommer mamma med trombonen. )
Det låter säkert kul, med tyvärr är jag helt seriös. :/

Okay, Bye.

Jag blir snart galen.. :/

Hur kan jag fortfarande vara ledsen för någonting som hände för en vecka sedan i en skola som jag inte ens går i längre?

Jo, för att jag fick det jävligt klart för mig att jag inte alls duger. :/

Sitter fortfarande och gråter för att jag känner mig värdelös.
Vad fan? Det var ju så här det inte skulle bli.
Jag skulle ju vara glad över att få vara ledig och kunna känna mig nöjd med betygen.

Nähä, då ska man tydligen sitta och gråta för att hela min klass och ett flertal vuxna fick mig att tro någonting som VERKLIGEN inte var sant.
Jag insåg inte det förut och jag känner mig så jävla puckad.

Jag har inte varit ute på flera dygn.
Önskan att försvinna genom marken har blivit för stor och jag vill inte plåga samhället med min närvaro.
Jag har isolerat mig själv förut och jag vet att det inte var så bra förra gången.
Frågan är om det inte är bättre för alla andra?
Det kanske är bättre för mig också?
Jag slipper ju alla människor som ska trycka ner mig, det är ju det mina "närastående" är bäst på.
Ena dagen sitter dem framför en och säger att man betyder mycket och andra dagen så finns man inte ens.

Så känner jag med ALLA jag känner.
Ingen tänker på mig just nu, vem skulle märka om jag försvann?

FAN!
Inte dem tankarna igen.
Jag lovade mig själv, aldrig mer.

Det är svårt när man inte riktigt vet om man är värdefull eller värdelös.

Mitt egna värde bestäms av andra, inte mig själv.
Jag hatar mig själv
Ordet hatar räcker inte ens till, jag avskyr mig själv.

Jag tycker om andra människor, varför kan inte dem tycka om mig för en gångs skull?

Ärthjärna på högvarv.

Jaha, idag var det familjebehandling med mamma och syrran.

Det var inte det roligaste samtalet vi hade direkt.
Vi diskuterade om att mamma ville att jag skulle flytta hem.

-"Fridas hemmiljö är stabiliserad nu och hon har inget behov av att vara placerad längre."
Alla verkar vara emot mig just nu, socialen, mina föräldrar, min familjebehandlare, alla tycker att jag egentligen skulle kunna flytta hem.
För mig handlar det inte om att miljön är stabiliserad eller inte, jag vill inte flytta någonstans där alla runt mig får mig att må dåligt, där jag inte har något värde och där jag inte känner mig önskvärd.

Saker har förändrats, det märker jag.
Saken är den att jag skulle inte orka med ett återfall eller "bara" ett bråk med pappa för att jag ska gå ut i trädgården och hänga mig.
Sån är jag just nu, jag mår bra när jag är i en miljö där jag får vara mig själv utan fördommar men där jag känner mig oönskad mår jag jättedåligt.

Ta jourhemsplaceringen som ett exempel.
Jourhemsmamman brydde sig inte ett skit om oss.
Där mådde jag verkligen inte bra. ( Därav självmordsförsöket. )

Nu däremot har jag en familj där jag trivs och känner mig uppskattad hos.
Mina hemförhållanden gör mig till en helt annan människa.
Visst, jag är fortfarande deprimerad och mitt humör går upp och ner hela tiden men så länge jag har någonstans där jag känner mig välkommen så blir problemen mindre.

Skulle jag flytta hem igen så skulle det bara vara en tidsfråga innan mitt självförtroende skulle vara i botten och mina handleder skulle vara fulla med sår.

Min hemmiljö kanske är stabil.
Problemet är att jag inte är det.

Jag kan inte bara glömma allt som har hänt i det huset, alla ambulanser som rullat in på avfarten, alla sömnlösa nätter då mamma skrek att hon ville dö, alla bråk med pappa, alla förolämpningar som jag inte förtjänade, alla tårar som runnit ner för mina kinder och alla nätter man övervägde att ge upp helt och hållet.

Mina föräldrar har säkert lättare att gå vidare.
Dem var ju fulla i stort sett hela tiden och verkar inte komma ihåg något av det.

Jag har fortfarande minnen ifrån när jag var 7 år när mamma var full.
Ett barn i en sån situation kan inte bara släppa det.

Vem skulle jag vara om jag kom tillbaka?
Vem skulle bry sig då?

Jag har fortfarande ett litet kontaktnät.
Jag har ju fan inte ens en psykiatriker!

Det har gått 5 månader utan ett enda jävla samtal.
Personer som befinner sig i djupa depressioner ska ha minst ett samtal i veckan.

Jag vill bara kunna ha ett samtal en gång i veckan där jag kan avlasta mina tankar och funderingar utan att bli jagad av en psykiatriker med en medicinburk.
-"Medicin medicin medicin!"

Antidepressiva är bara skit.
BUPs knarkterapi hjälper inte i längden, snarare tvärtom.

Vad ska jag göra med mig själv?
Jag kan inte sluta tänka i en sekund, ärthjärnan jobbar på högvarv hela tiden.

Trött på socialen ( och allt annat )

Okej, idag vaknade jag klockan 2 på eftermiddagen.

Pappa ringde och babblade om Ungern.
Vi ska dit den 15:e Juni.

Det var inte något konstigt med det men han berättade en annan sak också.
Socialen hade ringt idag och berättat att det finns en avgift som föräldrarna betalar varje månad när inte barnet bor hemma.
Ja, okej, det är väll kanske inte så märkligt heller..

MEN det har dem inte sagt tidigare så nu är summan uppe i 21 000 kronor.
( Jag har ju varit hemifrån i 7 månader nu)

Avgiften är tydligen 3 000 kronor per månad.
Pappa sa att om han hade vetat det så hade han inte bokat resan till Ungern men allt är ju betalt nu.

Så vad gör man då?
Jo, när jag föddes öppnade pappa ett sparkonto åt mig som jag skulle ha senare.
( När jag köper en lägenhet eller något.)
Det är ju självklart därifrån det ryker pengar.
Jaha.. Tack Socialen, snällt.
Först ska dem placera mig i ett jourhem där jag nästan begick självmord i för att jag inte trivdes och sen ska dem nalla pengar ifrån bankkonton.

Det hade väll varit okej om dem hade berättat det ifrån början.
Men nu kommer dem däremot och berättar det efter 7 månader när summan är uppe i 21 000.

När såna här saker inträffar blir jag så oerhört trött på dem.
Om dem hade skött sitt jobb från början så hade det varit värt pengarna men nu har dem inte gjort det.
5 socialsekreterare på 7 månader, det är ju bara sjukt.
Ingen information, ingen kontakt med övriga familjen, inga möten, inga telefonsamtal ( Om man inte hade försökt begå självmord ) och det som kändes värst var att det inte brydde sig ett skit om hur man mådde där man bodde.
Okej, det är inget lätt jobb men om man har valt jobbet ifrån början så får man väll för fan ta sitt ansvar och i alla fall försöka?
Man är väll ändå kapabel till att kunna fundera om det är rätt yrkesval?
De flesta människor i dagens samhälle verkar inte ens ha några hjärnor.