På bättringsvägen

Nej, du läste inte rubriken fel. Jag känner mig lite mindre dålig, lite mindre värdelös och lite mindre patetisk. För mig är det en stor framgång, jag hatar ju mig själv men jag undrar om jag faktiskt börjar bygga upp självförtroendet igen, om jag faktiskt börjar bygga upp mig själv igen. Det som var kvar av mig för ett år sedan var knappt någonting. Jag var helt förstörd, uppriven, traumatiserad och full av värdelöshetskänslor. För ett år sedan satt jag på golvet i ett jourhem, sargad och med blödande handleder så önskade jag att det var slutet. Jag ville dö, trodde inte på förändring och jag trodde inte på livet.

Långsamt fick jag tillbaka lite av hoppet, inte mycket men det var tillräckligt. Tillräckligt för att tvinga mig upp på fötterna igen. Det var lite som att lära sig att gå, du kan inte gå utan att någon gång ha krälat eller krupit. Jag fick sopa ihop askan av mig själv för att kunna bygga upp jaget igen, vem det nu än var. Under den tiden fick jag lära mig mycket om mig själv, inte minst vad jag hade stått ut med utan också hur mycket livsvilja man måste ha för att leva i ett helvete i 15 år. Nu är jag 16, fyller 17 i maj. Jag går på mitt drömgymnasium, jag håller på med det jag älskar mest och jag lever mitt livs dröm.

Deprimerad är jag visserligen fortfarande, går på antidepressiva och är allmänt stressad vid vissa tillfällen. Det är svårt fortfarande vid tillfällen men det är fortfarande mitt liv, jag väljer vad jag gör med det. Jag kunde lätt ha valt att följt min pappas råd, att bli uteliggare på T-Centralen och spela på mitt jävla keyboard där. Det hade jag inte behövt anstränga mig särskilt mycket för att bli. Många skrattar åt mig när jag säger att jag är ambitiös, inte många förstår att det inte bara är skolans betyg som bestämmer om man är ambitiös eller inte.

Arbetar man väldigt hårt för någonting så tycker jag, oavsett vad det är för något, att man är ambitiös. Kanske är det så att jag är fullkomligt värdelös på politik, ekonomi och historia men kanske kan det även vara så att jag är en jävel på psykologi, beteendevetskap eller människor i allmänhet. Så länge jag inte ska bli politiker, ekonom eller historiker så skiter väl andra fullständigt i om jag är värdelös på det?

Gör jag någonting jag älskar är det mycket större sannolikhet att jag också blir bra på det. Det är svårt, speciellt inom musik eftersom det inte finns några jobb om man inte är proffs, men man kan alltid minska sina egna krav, man kanske inte måste bli konsertpianist när man kan bli en extraordinär pianolärare?

Så länge du får hålla på med det du älskar mest så spelar det kanske ingen roll på vilken nivå det ligger? Du kanske inte kan få betyg för att bli psykiatriker men du kanske kan bli psykolog eller kurator?

Jag har mina drömmar, andra människor har andra drömmar och alla borde egentligen försöka att kunna uppnå dem.

Motivationen är tillbaka.

Gick till skolan idag också, inga större förväntningar på att den här dagen skulle bli bättre än gårdagen. En lång dag passerade relativt snabbt, i slutet av dagen var det dags för sånglektion. Jag hade varit nervös inför den hela dagen men när jag kom ner och satte igång med lektionen så kändes det mycket bättre.

Redovisningen igår gick väll kanske inte så bra som jag ville men det är bara och fortsätta försöka. Min mentor verkar ha kommit till den punkt där hon verkligen förstår vad man ska säga för att motivera mig. ( Vilket inte är en vanlig egenskap.) Jag är glad att jag gick till skolan idag, trots att jag bara ville dra täcket över huvudet imorse så lönade sig de 9 timmar jag spenderade i skolan.

Vissa dagar bara är så, du vill inte göra något annat än att ligga kvar i sängen hela dagen. Du känner att motivationen är som bortblåst, att det inte spelar någon roll om du går upp eller inte. Idag var en sådan dag, det finns dock en viktig skillnad. Jag gick upp, jag åkte till skolan, jag försökte mitt bästa och det gav ett resultat. Hade jag beslutat mig för att inte försöka så hade jag inte kunnat lyckats med det jag gjorde idag.

Visst, för en "normal" människa så låter det säkert löjligt att "bara" kunna gå till skolan för att känna sig nöjd men faktum är att det är en ganska stor grej när man är deprimerad. Många ser det bara som en diagnos men om det går för långt så blir det lätt en livsstil. Du mår okej ibland men sen så kommer dem här svackorna som gör att du inte orkar någonting, du fastnar så lätt i det tänkandet och i det måendet. Det är där man måste sparka sig själv i arslet, åter igen, eftersom det är du själv och INGEN annan som är ansvarig för ditt eget mående. 

Sammanfattat så hade jag en bättre dag än vad jag trodde och såna saker gör mig glad, att någon känner mig tillräckligt bra för att veta EXAKT vad man ska säga när jag känner mig nere. 

Jag tror att alla behöver en sån människa i sitt liv.

Ingen bra dag.. ( redovisning bland annat. )

Idag var redovisningen som jag varit nervös inför ett bra tag nu. Gissa vad som händer då? Först så är jag asnervös men går upp och ska sjunga ändå. Jag får svårare att andas pga nervositeten och då låter såklart det inte något bra.. Jag blev så sjukt besviken på mig själv, började tom gråta på historialektionen för att jag blev så ledsen över min dåliga prestation. Det verkade som om min sånglärare var besviken, jag är inte säker men hon gjorde en min som jag tog åt mig av. Usch, jag skäms nästan över att gå till skolan imorgon.

Ibland ( eller ja, ganska ofta ) så känns det som om jag inte ens förtjänar att gå på den här skolan. Alla är så himla duktiga och begåvade. Jag önskar faktiskt att jag kunde smälta in bättre.

Det enda anledningen varför jag faktiskt gjorde den här presentationen var inte för mig själv som andra kanske tror. Jag ville bara visa min mamma att jag inte är så värdelös som hon tror på konserten, men när det går såhär så blir jag såklart väldigt ledsen och ganska omotiverad.

Jag vill inte bara vara en människa som existerar, lever och dör utan att ha varit någon eller upplevt något. Att leva för någon annans skull är inte särskilt kul men om jag ska vara helt ärlig är det ju det jag gör. Eftersom jag inte är unik så gör det mig ganska värdelös. Jag känner mig som en produkt, en massproducerad vara som inte är märkvärdig på något sätt, en kopia.

Jag är så trött på att vara allas slagpåse, att få så mycket skit även fast jag försöker göra det som är bäst för alla andra. Jag har ägnat mitt liv åt att leva åt andra, för andra.

Är du missnöjd över ditt liv? Ta ut det på mig.
Hatar du att du mår som du gör? Skyll på mig.
Är du arg för att du fick mig överhuvudtaget? Skyll på mig för att jag inte dog när jag hade chansen.
Hatar du mig? Då är det mitt fel också, eller?

Mitt liv, mitt mående, mitt ansvar.

Det var ett tag sedan jag skrev men allt har gått bra sedan jag skrev senast. Jag mår så mycket bättre nu och har till och med sovit över hos en kompis UTAN att bli översköljd av stress! Det känns fantastiskt.

Nu har jag bestämt mig för att medverka på en konsert den 10:e Februari. Jag måste upp på scenen igen, att bli nedsparkad på det sättet jag blev var visserligen inte så snällt men ibland måste man sparka sig själv i arslet för att komma igång med saker som man mår bra av. Man måste i slutändan ta ansvar för sitt mående själv, liksom man har ansvar för sitt eget liv. Vägen ur en depression är ofta väldigt lång men så länge man fortsätter att gå så kommer man närmare sitt mål. Det kan mycket väl vara så att en depression aldrig försvinner helt men det är bara man själv som kan välja vad man ska göra av det.

En människa som jag verkligen ser upp till sa en gång att man måste plocka guldkorn när man är omgiven av ett mörker. Det tog 2 år för mig att verkligen förstå hur viktigt det var. Även om man verkligen får slita för dem där guldkornen så är dem viktiga för att kunna se andra saker än bara det negativa.

Jag kan välja att sitta hemma och vara bitter för att mitt liv ser ut som det gör eller så kan jag jobba för att göra det bättre. Mitt liv, mitt val.

Mötet avklarat.

Vilket lättnad att mötet äntligen är avklarat, jag har varit nervös inför det så himla länge! Det gick väldigt bra i alla fall. Jag var så säker på att ingen skulle lyssna på mig men det gjorde dem faktiskt. Inte smärtfritt dock, jag började gråta under mötet.. Pinsamt.. Det blir ofta för mycket när jag tror att någon tänker tvinga mig till någonting som jag inte vill egentligen. Jag tror tyvärr att jag kommer bli tvungen att bo med pappa, fastän jag är rädd för att göra det.

Jag hatar att gråta inför folk.. Speciellt människor som jag bryr mig om, eftersom det påverkar dem mest. Efter 2 timmar så var vi äntligen klara och jag sa hejdå till min psykolog och min mentor. Min mentor kramade om mig, jag började nästan gråta IGEN.. Det är den tryggheten jag menar att jag önskar att jag hade.

Jag behöver bara en mamma som kramar om mig när jag behöver det.. Vilket är nästan hela tiden.

Oh god i need a real hug! : /

Nervös inför morgondagens möte.

Är på väg hem, trött efter skoldagens utmaningar och en hel del nervositet. Det är nätverksmöte imorgon med min mentor, socialen, familjebehandlare, psykolog och min mamma. Jag hoppas verkligen att jag får en syl i vädret, mötet handlar trots allt om mig och jag vill inte att 5 personer ska sitta där och tro att dem vet precis hur jag känner.

Frida känner si, Frida känner så...

Jag blir ofta den som pratar minst på dem mötena eftersom alla andra har så mycket viktigt att säga. Alla står i princip och drar i mig och om jag inte får säga vad jag faktiskt känner så kommer dem slita mig itu. Jag behöver en människa som bankar näven i bordet och säger åt alla att lyssna på mig istället för att måla upp en falsk bild av hur jag känner. Man kan tro att jag inte tycker någonting när jag sitter där ihopsjunken i stolen men faktum är att jag tycker mycket mer än vad alla tror. Att jag är tyst betyder väldigt sällan att jag inte har någonting att säga utan snarare så är det så att jag har massor att säga om alla bara skulle kunna låta mig säga det. Nästan som att folk förväntar sig att jag bara ska sitta där och vara tyst. Att sitta och vara tyst är knappast ett av mina vanliga beteenden, jag kan ju vanligtvis aldrig hålla käft.

Jag hoppas verkligen att det går bra imorgon.

Behöver något som jag inte kan få

Söndag, klockan är 20 över 3 och det börjar redan bi mörkt ute. Det är -5 grader och det har snöat nästan hela helgen. Jag sitter i vardagsrummet, insvept i en filt med en dator i knät. Allt känns så simpelt. Jag har nog aldrig känt mig såhär, min existens spelar egentligen inte någon större roll. Med det menar jag inte att jag inte vill existera utan att jag bara är. Jag bara finns. Inget mer och inget mindre.

Märklig känsla..

I alla fall så har vi fått en lägenhet nu, vi får tillgång till den Fredag den 31:a Januari. Självklart kvarstår problemet vem jag ska bo med. Jag vill inte bo med pappa, hur mycket han än försöker locka mig. Till och med när han säger att vi kan åka till England i påsk så avböjer jag. Någonting bör ju vara fel när JAG AVBÖJER en resa till ENGLAND!?

Ja, någonting är ju självklart fel då. Han var full HELA förra semestern... Kul... Jag försöker verkligen att uttrycka att jag inte vill bo med pappa men det är INGEN som lyssnar på mig. Mamma förväntar sig att jag ska bo med pappa för att ta hand om min syster.. Är hon fullkomligt dum i huvudet eller? Jag har varit barnvakt/mamma/psykolog åt den här familjen i mer än 16 år.. Fattar ni inte att jag inte orkar mer? Jag vill inte, jag kan inte, jag bör inte och jag ska fan och med inte ta ansvar för det längre. THAT'S IT! Nu får det för fan räcka.

Jag är 16 år (snart 17) , deprimerad, nerknarkad, traumatiserad, ångestfylld och i behov av saker som ingen kan ge mig.. Jag behöver en mamma.

Min mentor var den som sa det egentligen men jag har alltid vetat att det saknats någonting i mitt liv. Tryggheten, säkerheten, stödet, hjälpen, kärleken..  Det kommer jag knappast få uppleva, jag är ett vrak, har alltid varit och kommer kanske alltid att vara.

Att inte ha en mamma som bryr sig kan vara så förödande...