Möte på BUP

Fick en tid till en läkare på BUP, det var på tiden att jag gick dit. Senast jag var där var i Mars 2013, nästan ett år sedan alltså. Nu fick jag en ny läkare också som jag träffade för första gången idag. Allt gick bra och så, vi har ju inte kollat min medicinering riktigt och det har stressat mig väldigt mycket. Men nu, efter ett år, har jag äntligen fått någon som har koll över mina mediciner.

Vi pratade lite om hur det fungerar med medicinen jag går på, om jag behöver den, om det är någonting som behöver justeras m.m. Antidepressiva kommer jag troligtvis inte sluta med än eftersom mitt mående fortfarande är lite ostabilt och så kanske vi kommer lägga till någon ångestmedicin på det framöver. Mamma följde med i början men sen fick jag prata med läkaren själv en liten stund också. Han frågade direkt när hon gått om det fanns några självmordstankar, sen började vi prata lite om mitt självmordsförsök.

Det kändes konstigt att prata om det, inte för att jag tycker det är jobbigt utan mer eftersom jag inte är van vid att någon faktiskt frågar om det och vill veta vad som faktiskt hände. Det gick väldigt bra i alla fall, vanligtvis så tar det ett tag innan jag verkligen kan prata med en människa ( Speciellt psykologer, psykiatriker, överläkare. ) men den här gången så kände jag mig rätt så säker på en gång.

Okej, nu ska jag väll göra lite nytta. Imorgon ska jag åka Ålandsbåt med Hanna och pappa..
 Jag hoppas att det går bra.

Bye bye applepie!

Träffat min fosterfamilj.

Ja, ni kanske fattar i och med rubriken?

Så himla kul att få träffa dem, jag har saknat så mycket så det inte ens går att beskriva. Känslan, den underbara känslan när det känns som det inte gått en dag sedan man sågs senast. Jag själv har varit så olycklig för att jag inte träffat dem men när man ses igen känns allt som förut. Såklart att jag önskar att jag fortfarande bodde med dem, antar att man inte kan få allt man vill i livet. Saknar det bara så mycket.  Det verkar så fel att göra det, alla jag sagt det till verkar inte förstå. Nu, medan jag skriver detta så sitter jag och kämpar för att hålla tårarna borta. Jag är så glad för att få ha träffat dem men samtidigt är jag ledsen för att dem inte egentligen är en del av mitt liv längre.

Det verkar kanske jättelöjligt att jag känner såhär? Eller? Är det onaturligt på något sätt att sakna en tillhörighet som man alltid önskat sig? Det en "normal" människa skulle kalla en familj, är det konstigt att vilja vara en del i en familj?

Bara för att jag har en mamma och en pappa betyder inte det automatiskt att man har en familj. Jag tycker att en familj är en grupp som håller samman av en anledning, av uppskattning, samhörighet eller till och med kärlek.

Min "familj" är inte ens en grupp, vi är splittrade individer som bara bråkar. Vi har inte mycket gemensamt och väljer att inte respektera varandra för det. Pappa är den som bestämmer enligt han själv, därför ska han alltid trycka ner alla andra. Om alla andra blivit nedsparkade så är han "herre på täppan." Jag är alltid den som desperat försökt att hålla allt samman, laga allt som alla andra förstört. Jag fokuserade så mycket på att hålla alla andra uppe så jag till slut tryckte ner mig själv. Så ska det väll inte vara?

Det går inte en dag utan att jag tänker på hur det hade varit om jag hade fötts i en riktig familj, befunnit mig i en situation där jag slapp vara hönsmamma och blivit uppfostrad utan föräldrar som var mer intresserade av flaskbotten än en själv. Jag hade troligtvis bara blivit en i mängden utan någon känsla för andra. Ofta undrar jag om jag inte hade jag föredragit det.

Nej, nu ska jag faktiskt sova. Alla dessa nätter då man ligger och tänker för mycket kan ju inte vara bra i längden. Ville egentligen bara veta om det är så fel att känna som jag gör. Ska jag vara ärlig vet jag inte längre.

En uppdatering..

Okej, nu är det i alla fall en dag kvar tills det är lov. Jag kommer sakna skolan men det ska bli skönt att slippa lite läxor. ( Jo, jag kommer vara tvungen att göra läxor på lovet..) Det finns dock mycket att se fram emot också. Jag har väll inte så mycket att skriva för tillfället. Jag har börjat skapa ett socialt liv, vilket är bra. Alice på lördag, ska ha någon slags inflyttningsfest med några kompisar, ska på min allra första dejt på måndag. Livet går vidare, det rullar på ganska bra.

Skolan har börjat gå lite bättre nu faktiskt, jag fick inte ens ett F i nationalekonomi. Jag fick till och med full pott på vårt GeMu-prov. ( Gehörs och musikteori. ) Jag måste erkänna att det gör mig ganska stolt eftersom jag knappt kunde läsa noter överhuvudtaget när jag började ettan. :)

Okay, that's all for now.
( Japp, jag skrev ett litet blogginlägg bara för att jag inte kunde sova.)
Nu ska jag faktiskt verkligen försöka sova, godnatt!

i miss it

Då var man äntligen på väg hem efter en väldigt produktiv dag i skolan. Har haft matte, prov i nationalekonomi, fortsatt med uppsatsen om franska revolutionen, matte igen, sånglektion och dessutom möte med psykologen. Förrförra veckan satt jag därinne och grät för fullt och det var nära på att jag gjorde det idag också. Jag har varit väldigt ledsen dem senaste veckorna. Försöker fortfarande komma över min fosterfamilj. Det har gått ett halvår och jag har inte släppt att jag inte bor med dem längre. Psykologen sa att det var en stor förlust för mig och att det tar tid att komma över sånt. Ska jag vara ärlig så har det varit den största förlusten i hela mitt liv.
Det ända som jag vill är att vara älskad, slippa vara en hönsmamma, slippa ta ansvar för andras liv och få ha "riktiga" föräldrar. Min egen mamma kan inte ens ta hand om sig själv. Jag har i stort sett uppfostrat mig själv.
Väldigt få verkar förstå att jag mår väldigt dåligt av det. För er kanske det inte låter som en stor skillnad men det är det.
Komma hem varenda dag och vara livrädd för att mamma skulle ha fått ett återfall, begått självmord, ligga medvetslös på golvet m.m. Det är min vardag. Ständigt livrädd, osäker och hela mitt liv hänger på en skör tråd som någon annan har kontroll över. Många tar att komma hem till ett tryggt hem för givet. Jag kommer aldrig glömma dagen jag flyttade in hos min fosterfamilj, trots att min knäskål hade hoppat ur led samma dag så var jag den lyckligaste människan på jorden. Jag var välkommen, trygg, uppskattad och kanske till och med omtyckt.
Att vara tvungen att lämna dem var som att få hjärtat utslitet ur bröstet. Honestly, i miss them to death.

Hemma efter en sleepover hos Carin

Är hemma nu, efter ett jävligt produktivt, knasigt, fånigt, roligt, luddigt, mysigt och inte minst underbart dygn hos Carin! Jättemysigt och skitroligt ;) Not going to say more about it, it's only for the best.

How i feel in a poem. ( I wrote it. )

One more day I've lived though, one more day I wished wasn't true.
One more day filled with pain, one more day soaked with rain. 
One more day full of fears, one more day drenched in tears.
One more day I hope it end, one more day and I still pretend.
One more day without belief, one more day with no relief.
One more day without compassion, one more day with my depression.
One more day with endless sorrow, one more day without hope for tomorrow.
One more day and I'm still here, one more day I want to disapear.

Uppenbarligen har jag börjat skriva dikter igen.. Well well..

Det skulle aldrig ha fungerat.

Helt plötsligt vill jag bara krypa ner i min säng, gömma mig under täcket och gråta tills jag sjunker ner i madrassen. Sova i en djup sömn, hoppas att jag inte vaknar på ett bra tag. (Eller inte alls.) Jag visste att det här inte skulle fungera, om dem bara hade lyssnat på mig ifrån början. Allt skulle ju bli bra, det skulle bli annorlunda, jag skulle bli annorlunda. Istället så lever jag med exakt samma känsla som jag gjort i snart 17 år. Det enda som faktiskt är annorlunda är att det inte finns någon anledning att lyssna på mig längre. Alla har tröttnat på mina åsikter, det har ju blivit "bättre" enligt alla andra.


Ibland skulle jag bara önska att folk faktiskt skulle kunna lyssna på mig.