Vårterminens omdömen

Jaha, då har man fått omdömena.

Jag som hade varit så jävla glad idag, piercat näsan, bakat cupcakes och haft det trevligt i skolan. Sen så får man dem där jävla omdömena. Fan vad ledsen jag blev, jag vill inte se dem där. Jag vill inte se mig själv på en bit papper. Fy fan!

Jag kom tillbaka till dig men det gjorde inte du.

Jag ska nog försöka tvinga mig själv till skolan imorgon, idag hade jag inte orken att ens gå upp ur sängen. Det blev bara för mycket, jag vill dessutom inte hålla på och stå och gråta som en jävla bebis.

Alltför ofta får jag påminna mig själv om hur gammal jag är, jag är inget barn längre men inte heller en vuxen. Ändå har jag aldrig känt ett sånt starkt behov av att vara omtyckt, jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka det jag hade för 7 månader sedan. ( Jag menar verkligen VAD som helst.) Det var den första gången i mitt liv då jag fick vara lycklig och jag är rädd att jag aldrig kommer att få uppleva det igen. Speciellt nu när socialen bara verkar skita i mig. Snälla, se mig när jag ropar. Hör mig när jag skriker. Lita på att mina tårar är äkta och snälla, ta mig på allvar.

I detta ögonblick sitter jag och bara vill ha tillbaka det jag hade. Allt var bättre för 7 månader sedan, exakt allt. Det var inte alls det här jag bad om när jag kontaktade socialen. Jag ville ha stöd, lycka, uppskattning och framför allt någon som kan vara en förälder åt mig. Jag fick allt detta men för att sedan bara bli dumpad igen. Det här är 3:e gången jag verkligen känner mig övergiven, jag vet inte var jag ska ta vägen. Misstolka mig inte för det här men jag har ingen. Ingen som kan få mig att känna mig trygg, ingen som torkar mina tårar, ingen som glömmer rakbladen, ingen som kramar mig när jag behöver det som mest, ingen som verkligen uppskattar min existens och INGEN som kan vara en mamma åt mig.

Fysiskt sett så har jag en mamma men skulle man fråga mig så dog "min riktiga mamma" natten till den 4:e December 2013. Människan som vaknade upp efter 2 dygn efter överdosen var långt ifrån att ens likna den mamma jag en gång haft. Trots att jag var jourhemsplacerad och egentligen arg och besviken på min mamma så besökte jag henne på psyket. Minst en gång i veckan, ibland kom jag med blommor. Trots hur hon behandlat mig under alla år, trots hur hon låtit min pappa behandla mig så älskar jag henne fortfarande.

Jag önskar att jag kunde känna igen människan hon en gång var i den kroppen som jag nu sitter i samma rum som men det kan jag inte. Jag känner inte igen min mamma, hon finns inte längre. Hur hemskt det än låter, för det gör det, så kunde hon likväl ha dött. Jag önskar inte att min mamma ska dö men på något sett så har hon redan gjort det. Personlighetsförändringen blev total, jag kan lika gärna bo med en främling. Snart vet jag inte ens vem jag själv är, hon drar ner mig omedvetet. Det är nog inte meningen men det är så det blir.

Hon förlorade egentligen mig för länge sedan men det viktiga var att jag kom tillbaka och på något sett kunde förbise det hon gjort. Allt jag önskar är att hon ska göra samma sak för mig.

Ska jag behöva bli nedknarkad?

Funderar på att höra av mig till min psykiatriker igen, det här kommer inte att hålla.


Mitt mående är så ostabilt och jag försöker verkligen att sluta med mitt självskadebeteende men det är så otroligt svårt att sluta. Det kanske krävs att dem ska knarka ner mig totalt igen för att jag ska kunna "må bra" igen. Kanske det krävs 3 olika mediciner igen? Egentligen finns det ett så mycket lättare alternativ, dock är det ingen som kan hjälpa mig eftersom dem som har den behörigheten bara skiter i mig.

Måste jag verkligen gå med på att bli nedknarkad för att jag ska klara av allt? Kolla på mig, jag klarar inte ens av att skriva ett simpelt blogginlägg utan att bli distraherad.. Trött blir man.. Så otroligt trött.

Nej, jag orkar inte skriva mer. Jag klarar det helt enkelt inte.
Bye

Tomheten inombords dödar mig

Jag antar att jag mer eller mindre gett upp med socialen. Dem lyssnar inte och jag har inte orken att fortsätta tjata på dem. Jag känner mig dum, viljan att kämpa för det man vill finns men den är tydligen inte acceptabel. Trots mina försök att bara lägga ett lock över det hela så finns glöden kvar.

Jag vill ju bara att saker för en gångs skull ska bli bra. Så många gånger jag har hört "det ordnar sig" eller "det kommer att bli bra" när det faktiskt inte blivit ett dugg bra. Även fast socialen anser att min mamma kan "ta hand om" mig så ligger jag och gråter mig till sömns, precis som förut.

Tomheten inombords är outhärdlig, den river sönder mig inifrån. Saknaden blir större för var dag som går. Minnena gör ont varje gång dem spelas upp framför ögonen på mig. Till och med tystnaden plågar mig, jag tycker mig höra skrik och i mörkret ser jag min syster som natt efter natt kom in till mitt rum eftersom hon var livrädd.

Jag har varit "ren" i 2 veckor nu, inte ett enda skärsår men jag hör fortfarande röster inom mig som säger åt mig att jag inte är värdig att leva. Jag försöker i panik fly ifrån det men dem kommer alltid ikapp mig. Hopplösheten, förlusten, sorgen, skulden, smärtan, misslyckandena, osäkerheten, tveksamheten, stressen, minnena och känslorna.

Det verkar sitta i ryggmärgen. Det är inte ovanligt att jag undrar om det faktiskt inte  "bara" är sån jag är. Jag känner mig ofta bara som en skugga av den Frida som en gång fanns. Den personen jag har är nu har inget värde, det är en enorm skillnad från när jag bodde hos min älskade fosterfamilj. Klasskamraterna märkte det bara efter någon dag, folk jag inte ens pratat med kom fram och sa att jag lyste av lycka.

Mitt egna värde bestäms av hur mycket andra människor tycker om mig. Det är därför det känns ganska ruttet att jag kände mig värdefull för första gången när jag bodde med min fosterfamilj. Även om jag kanske aldrig var mer än en skitunge som bodde hos dem i 7 månader så var det dem bästa månaderna i hela mitt liv. Min mamma och pappa har jag ändå bott med en stor del av mitt liv och eftersom dem har behandlat mig på ett egentligen oförlåtligt sätt så har jag inget värde sålänge jag bor med dem.
Adoptera mig, någon? Vem som helst.. </3

Uppdatering..

Nu ska jag väll försöka att skriva ingen då. Det har inte hänt så värst mycket på senaste tiden. Jag har fått tillbaka några prov som jag fick rätt så bra betyg på. Mest förvånad blev jag av en svenskauppsats, jag fick ett B på den.

Annars har jag börjat gå ner i vikt igen, fast den här gången ska det inte gå så långt att jag utvecklar bulimi igen. Jag har gått ner 3 kilo på en vecka, det är ganska bra men det är den första veckan som man egentligen bara sköljer igenom kroppen. Jag har en sak inbokad om en vecka ungefär, det ska bli kul, detta är någonting som jag har velat i flera år men jag ger er inga fler detaljer förrän det är gjort. (Hehe)

Utöver det har jag inte haft annat för mig, tror jag i alla fall. That's all for now then.. Bye!

Plötslig förändring

Jag vet inte om det bara handlar om trötthet eller att jag mår lite sådär efter mötet. Ångesten är konstant, oavsett vad jag gör så kan jag inte riktigt slappna av .



Det har tagit mig 20 minuter att skriva 2 meningar eftersom jag har så svårt att koncentrera mig. Psykologen sa att lärarna hade sagt till henne att dem tycker det går bra för mig i skolan. Det känns ändå som om en av lärarna bara säger så för att den läraren tycker synd om mig eller något. Jag kanske har godkänt i alla ämnen men jag vet att OM jag hade mått bra så hade jag kunnat ha ett högre betyg.

Äsch.. Jag kan inte ens skriva längre.. Jag orkar inte..

Idag började skolan igen efter studiedagarna, rätt så skönt att få komma tillbaka till rutinerna. Dock är inte motivationen på topp. Under en tid har jag känt mig trött och ganska omotiverad. Främst beror det troligtvis på mötet med familjebehandlaren i fredags. Det känns som att inte hon lyssnar på mig heller helt plötsligt, som om att både familjebehandlaren och socialsekreteraren har tröttnat på mitt gamla tjat.

Jag framförde min önskan men hon sa i stort sett inte ens någonting om det, vilket var en besvikelse. Man har den familj man har, sa hon och jag blev såklart upprörd och började storgråta. Jag är inte den sorts person som önskar andra illa men ibland skulle jag vilja att dem hade gått i mina skor, sett saker ur mitt perspektiv och upplevt det jag har upplevt. Mest för att få en annan förståelse för mig men också förstå hur ont det gör att veta att man inte är uppskattad av sina föräldrar. Bara så att folk fattar att det inte är en dans på rosor.

Varje dag är en kamp. Antingen med dig själv eller med andra. Du nästintill kravlar upp ur sängen varje morgon för att sedan försöka att inte gråta när du ser din spegelbild. Du klär på dig men kan inte låta bli att titta på den där fula magen du har, dina feta armar eller dina tjocka lår. Du klarar inte av att se dig själv i spegeln, det du känner inombords när du ser dig själv är avsky. Du går till skolan, ibland händer det att någon säger att du är fin men det går inte att lita på. Varje komplimang är som ett slag i magen, du är den fulaste människan som finns och dem ska inte låta dig tro något annat. Du åker hem och försöker få någonting gjort men du orkar inte. Inte för att du är lat, för att ditt psykiska mående drar ner dig. Du äter din middag, du känner dig äcklig efteråt eftersom du känner dig så fet. Det sista du gör är att gråta dig själv till sömns.

 Så är mina dagar..