De senaste dagarna

Jag vet att jag varit dålig på att skriva här på sistone, det har varit väldigt mycket i skolan. Igår var jag tvungen att gå till Cityakuten eftersom jag nästan svimmade på lektionen, jag misstänkte att jag fått en blodpropp i lungan dagen innan och ville därför kolla upp det. Min ena lunga var öm och en liten blodpropp kunde egentligen inte uteslutas men läkaren trodde ändå det var en svår ångestattack. Det syntes inget som verkade onormalt på EKG:et heller så det ska nog inte vara någon fara. Läskigt var det i alla fall. Känner mig fortfarande rätt matt och sliten av det. 

Det går väll i allmänhet rätt bra i skolan nu, mycket att göra men det mesta tycker jag är väldigt kul. Jag har två konserter som kommer upp i november, dels ska jag ackompanjera en kompis när hon sjunger och sen ska jag ha ett soloframträdande med en låt från sagan om ringen (på piano). Sen så håller jag på med en sång av Händel på sånglektionen som jag gärna vill framföra på en konsert. 

Just nu ser det troligtvis ut som att jag får byta huvudinstrument efter jul, hoppas verkligen det går eftersom sången nu tilltalar mig mer än piano. 

Bara för att kunna tro att jag är värdefull

Jag står med vinden i håret medan jag tårögd iakttar det som var så viktigt för mig vandra iväg. Jag intalar mig själv att det aldrig var viktigt men finner mig själv med ett tomrum i hjärtat och saknaden större för varje dag som passerar. 

Jag är uppväxt utan det men så fort jag fick uppleva det så var det någonting jag också ville ha, en familj. Såklart man kan säga att jag har en familj men man kan inte säga att jag varit en värdefull medlem i en innan jag blev placerad hos min fosterfamilj. Jag blev behandlad som om jag inte var värd att finnas, som min mamma en gång sa, jag skulle egentligen bara vara en fjärde abort. 

Som ni kanske förstått så stötte jag på min fosterfamilj idag, varje gång jag ser dem så saknar jag att vara en del av deras liv, att vara en del av en familj där man uppskattar varandra. Jag kände mig för första gången i mitt liv önskvärd när jag bodde där. Jag vet att jag är tjatig men det gör så ont att förlora något som betydde så otroligt mycket. 

Jag skulle ge allt för att kunna vara så önskvärd någonstans igen. Bara för att kunna tro att jag är värdefull. 

Vilsen och ensam på fronten.

I fredags blev jag väldigt ledsen eftersom min sånglärare tyckte att jag borde sjunga alt i kören, trots att jag verkligen vill sjunga sopran. Det har plötsligt uppkommit en extrem ångest då jag känner mig osäker på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Jag kan inget annat än musik och börjar faktiskt bli riktigt orolig om det ens finns någonting för mig ute på arbetsmarknaden. 

Visst har jag drömt om att bli lärare länge men att jobba i Sverige skulle jag verkligen inte vilja och det skulle troligtvis vara extremt svårt att bli lärare i England. Vad mer finns det jag KAN jobba med? Jag vill jobba som polis eller sjuksköterska men kan inte det på grund av mina knäproblem. 

Jag försöker intala mig att detta bara är en period och att den liksom dem andra kommer att gå över men det är så himla svårt. Jag känner mig vilsen och min självbild har blivit helt förstörd sedan jag flyttade. Jag vill bara tillbaka, ett och ett halv år senare och jag kan fortfarande gråta mig till sömns för att jag saknar det, jag saknar den jag var när jag bodde där... Den jag fick utrymme att vara. 

Ingenting kan ta mig tillbaka, eftersom på den fronten är alla emot mig. Jag kämpar ensam, igen. 

Gladare för varje dag, starkare än någonsin.

Idag är jag trött, jag har precis kommit hem efter en otroligt rolig och underbart skolläger.

Eftersom jag blev väldigt sårad förra månaden mådde jag inte så bra, vilket är rätt så förståeligt. Jag mår bra nu faktiskt, jag har gjort mig av med flera personer som jag tyckte var mer tärande än närande.

Igår hade jag min audition till vokalgruppen på skolan. Jag blev så nervös att började blöda näsblod så fort jag kom ut. Jag låter frågan om det gick bra vara obesvarad än så länge, det vet jag ej säkert förrän på måndag. 

Kanske finns det ingen anledning men jag är väldigt glad just nu, saker händer äntligen i mitt liv. Jag tror att det är att jag inte längre känner mig lika bunden till mitt förflutna. Erfarenheten finns kvar såsom många känslor men det är inte alls något som stör mig, mitt förflutna definierar inte mig. Jag är friare eftersom jag ganska snart  räknas som vuxen och kan därför börja ta egna beslut om hur JAG vill att mitt liv ska se ut. Ingen annan kan leva mitt liv åt mig, jag lever mitt eget liv och är nu faktiskt väldigt lycklig för att jag får göra det. 

Bilden är ifrån skollägret 😍❤️

Hur kunde jag tro att någon faktiskt älskar mig?

Just nu känner jag mig så otroligt dum, billig och äcklig. Hur fan kunde jag någonsin tro att NÅGON kunde tycka om mig? Historien bakom att A berättade att han inte har några känslor för mig är mer hjärtskärande än vad jag någonsin kunde föreställa mig. En av mina kompisar hade sagt åt honom att göra det. Jag är så otroligt upprörd just nu. Det värsta är sveket, dem gick tillsammans bakom ryggen på mig som var lyckligt ovetandes om allt.

Jag har aldrig varit så lycklig som jag varit denna månad och nu kommer vi aldrig ses mer. Mitt hjärta är krossat i tiotusentals bitar. Jag känner mig ensammare än någonsin förut. Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna allt det här, hela mitt liv har jag levt för andra människor men aldrig fått någonting i utbyte.

Jag har blivit misshandlad fysiskt och verbalt av min pappa, kränkt och utstött av min mamma, lämnad ensam av socialen, bup, familjebehandlaren och nästan alla jag haft i min närhet. Jag har fått höra allt ifrån att jag är världens sämsta dotter till att jag var en planerad abort. Förstår inte en enda jävel hur dålig man känner sig när man inte ens duger åt sin egen familj.

Så otroligt ledsen just nu. Kanske går 111 dagar utan självskadning åt helvete nu? Jag är ändå redan död.

Så jäkla ful

Idag var jag och handlade inför skolstarten. Det var inte kul alls. Jag stod undangömd i ett hörn och tittade på kläderna med större storlekar i en butik, jag tittade ner på min kropp och ville bara gråta.

Jag kan inte längre se mig själv i spegeln utan att börja gråta eller vilja bli anorektiker.

Jag hör min pappas röst i huvudet varenda gång jag ser mig i spegeln: - Du är så ful, sämsta dottern, du är fet, du kommer aldrig att kunna bli någonting.

Det jag är nervös inför är att när jag kommer till skolan så kommer folk att anta att jag är gravid eller något eftersom jag gått upp så mycket i vikt. Jag hatar mig själv, jag är så jävla ful.

Den bästa sommaren

Nu var det ett tag sedan jag skrev här, problem med internet hemma.. Teknik.. 

I alla fall, igår träffade jag killen (A) som jag blev kär i för några veckor sedan. A kom hem till mig för att se på en film och träffa mig, det var hur mysigt som helst. Jag var omfamnad av hans arm, han låg bredvid mig och hade huvudet placerat på mitt bröst. Trots omgivningen som lät så var det enda jag lyssnade på hans andetag. Jag kände mig så trygg i hans famn, som om ingenting någonsin skulle kunna göra mig illa.

Denna sommar har på grund av honom blivit den bästa sommaren i hela mitt liv!