Avsked av 2 fina vänner

Idag har varit en hektisk dag men ack så händelserik.

Utbytesstudenterna som varit med oss ett år ska åka hem till sina hemländer om ett par dagar. Idag var en sista chans att säga hejdå. En av dem kommer jag troligtvis träffa igen men den andra som kommer ifrån Japan är mindre troligt att jag träffar igen vilket är väldigt synd. I alla fall är jag glad för tiden jag har fått med dessa underbara människor och vi kommer hålla kontakten på skype, FB osv.

Först var jag hos killen från Japan på fika-kalas, vilket var supermysigt och underbart! Sen bar det av till den andra killen från Italien som vi (en grupp i klassen) hade planerat att överraska tillsammans med hans värdfamilj, han blev så förvånad men extremt glad! Det var en dag med mycket känslor men ändå så fin och underbar!

Tack till Gianluca och Yujin för ett underbart år tillsammans, jag önskar er många lyckliga år framöver! <3

50 dagar!

Jaha, idag ska jag faktiskt ut och äta på restaurang, varför? För att jag inte skurit mig på 50 dagar, vilket är nytt rekord för mig! Lite stolt måste man ju vara!

Lovet har hittills varit rätt så lugnt, har varit med några kompisar men annars har jag nog inte gjort något. Om lite mindre än en månad så åker jag, pappa och min syster till Mallorca, vilket ska bli kul eftersom jag aldrig tidigare varit i Spanien. Sen så har min fosterfamilj frågat om jag vill följa med till Herräng i sommar vilket jag verkligen vill, så det längtar jag mycket efter.


Imorgon ska jag på möte med min nya socialsekreterare för att diskutera om jag behöver en kontaktfamilj eller inte, vet inte om jag känner mig alltför hoppfull inför det eftersom socialen har en tendens att göra exakt tvärtom det man faktiskt vill. Dessutom är detta min 6:e socialsekreterare så jag hoppas verkligen att det blir en rätt så stabil kontakt.

In a while, crocodile.

Bortstött, igen..

Det har snart varit sommarlov i 2 veckor och jag förstår det fortfarande inte. Snacka om att det har hänt mycket under tiden jag varit ledig, lite för mycket.

Det har hänt en sak i familjen, inget återfall eller någonting sådant men jag är ganska ledsen för det. Det värsta är att det inte finns någonting som jag kan göra åt det, inte den här gången. Jag har ingen som kan hjälpa mig med det här. Det handlar egentligen om att min mamma väljer att prioritera någon annan framför mig.

Har inte direkt någon lust att skriva mer just nu, skriver mer framöver..

Ett inlägg tillägnat till en betydelsefull människa

Idag har varit en händelserik dag, det var öppet hus på min lillasysters skola (min förra skola). Så jag gick med henne för att träffa gamla lärare och mentorer. Så glad som jag varit sedan jag kom hem har jag inte varit på länge! Tack vare 2 underbara lärare på min förra skola.

Jag var ju tvungen att träffa en av de mest betydelsefulla människorna som funnits i mitt liv, Maggie. Det var så kul att träffas igen under bättre omständigheter och nu när jag mår mycket bättre. Saknaden har varit mycket stor, det finns ingen annan som jag kan ha så roliga diskutioner med.

Denna lilla text är tillägnad till henne oavsett om hon läser den eller inte.. Åter igen, tack för allt du gjort för mig!

Under mina 3 högstadieår har jag aldrig lärt mig så mycket. Detta är säkert en fröjd för en lärare att höra men det jag tänker på är inte riktigt skolkunskaper utan viktiga kunskaper för livet utanför skolans beskyddande väggar, i det verkliga livet. Under de 3 åren har jag varit väldigt vilsen, varken vetat vad jag vill i livet eller OM jag ens ville leva. Det sista året var klart det mest händelserika året i mitt liv, på gott och ont. Jag kommer aldrig sluta fascineras av dig, så otrolig som du är.

Oavsett vad jag blir i livet, oavsett vem jag blir så vet jag att...

.. När jag blir stor så vill jag bli som dig!

Hur mötet gick..

Nu kanske det är dags att skriva vad som hände på mötet. Jag kan ju säga att efter mötet har jag velat sjunka genom marken, jag skäms något otroligt. Mötet var både hoppfull och skräckinjagande, de tog mig kanske på allvar denna gång men om inte utredningen visar på att jag inte behöver en kontaktfamilj så är jag körd.

Som det kanske framgått vid det här laget så gör socialen en utredning för att se om jag faktiskt är i behov av att ha en kontaktfamilj. Sedan kommer dem ju, om det är så att behovet finns, att kontakta min fosterfamilj och fråga om dem har plats/tid/ork/viljan att ta emot mig.. Det är det som gör mig nervös, jag känner mig så dum, tänk om dem säger nej?
Det är förstås där skon klämmer, jag hoppas på det bästa men jag är också väldigt orolig eftersom jag vet hur dumma beslut socialen kan ta.

Jag är inte van vid att vara ledig, därför har jag inte riktigt gjort någonting dem senaste dagarna. Även om jag är deprimerad och har ganska stora koncentrationssvårigheter så är jag lite av en arbetsnarkoman och jag klarar inte riktigt av att bara vara.

En annan sak jag kom på nu är att jag inte har skurit mig på hela 37 dagar, det är jag ganska stolt över. Jag ska också försöka vara mer aktiv här nu när jag har lov.

See you later, alligator.