Ett bättre år, snälla?

Då var det ett nytt år. Lite skönt att få uppleva känslan att någonting kommer vara annorlunda detta år, för det kommer det. Jag fyller 18 i år och det gör mig både taggad och livrädd. 2014 började som ett bra år men slutade rätt illa. Kan säga till er som känt mig längre att december detta år var som 16:e januari 2013. (Fast värre, mycket värre.)

 Mitt nyårslöfte i år var att försöka ta bättre hand om mig själv men detta känns så svårt med ett ganska kvaddat hjärta. Det gör så otroligt ont och jag har legat och gråtit i månader nu. Inga flera detaljer om det dock, orkar inte med spekulationer om vem det handlar om. Låt oss bara säga att jag ALDRIG känt mig så sårad.

Det är jullov i 6 dagar till men jag har så mycket att göra när skolan börjar igen att jag bara vill isolera mig och dra täcket över huvudet. Jag är så trött på att bli retad och puckoförklarad. Jag vet att det finns någon enstaka människa som bryr sig men det känns bara jobbigt i allmänhet att ingen annan vill förstå mig.

Jag måste fortsätta ändå, för min egen skull men just nu vill jag inte. Önskar att jag kunde ge er trevligare nyheter men detta är trots allt jag, förvänta er ingenting.

God jul

Hejsan. Det var ett tag sedan jag skrev men det har varit hektiskt såhär inför jul. Mamma har varit nykter i 2 år exakt idag, är så stolt över henne. Jag är också på bättringsvägen efter ett jobbigt år. Mycket har blivit satt på spel och förlorats kontroll över men jag kommer oftast upp igen. Vikten har blivit väldigt lidande eftersom jag varit extremt stressad hela detta år. Jag väger mer än någonsin, vilket inte är särskilt roligt. För en tjej som är 17 är det INTE kul att ha gått upp över 30 kilo på bara 2 år. Det kommer säkert en tid då jag kan ta hand om det också men jag måste ta en sak i taget nu. Först det psykiska sen det fysiska. Önskar er alla en trevlig jul utan stress för det ska jag försöka ha.

Livet har fått en ny början, en lycklig början.

Så många bra saker händer i mitt liv just nu, jag känner mig så himla glad! Jag hade ALDRIG kunnat drömma om att mitt liv skulle kunna bli såhär för bara något år sedan men nu är jag här, i början på mitt liv. Detta låter säkert konstigt för att komma ifrån en 17:åring men i själva verket är det faktiskt nu livet börjar.

Jag fyller 18 om mindre än 200 dagar och jag har verkligen kämpat för det. Det har definitivt varit värt det. Jag älskar mitt liv och skulle (faktiskt) inte vilja byta ut det mot någonting annat i världen. Jag har de absolut finaste vännerna jag skulle kunna ha, jag spenderar hela veckan att göra någonting jag älskar, jag utvecklas, jag växer som både person och som människa varje dag. Livet rullar på och jag har tagit avstånd ifrån allt som har en destruktiv effekt på mig. Det är inte mitt problem att alla som blir uteslutna ur mitt liv förlorar mig, det hade de flesta redan gjort ändå. Det är inte min förlust att jag har tagit mig ut ur de destruktiva relationerna, det är dem jag uteslutit som gått miste om någonting.

Jag är nu inne i processen att byta huvudinstrument på skolan till sång istället, detta är lite stressigt ibland men för min del spelar det ingen som helst roll eftersom det är det jag verkligen vill. Sikta alltid mot stjärnorna. ( Och landa åtminstone i trädtopparna! )

Alla de gamla erfarenheterna är nu inte en del av mitt liv utan erfarenheter som gör mig till en starkare person när jag tillfrisknat. Ryggsäcken är utbyten, även om den gamla finns kvar så kommer jag inte bära på onödigt vikt, jag är så nöjd med att äntligen få en ny som jag har utrymme för nya, positiva upplevelser!

Jag är så trött på att så fort jag kommer på fötter så ska alltid någon jävel tycka dem är så jäkla mycket bättre och börja trycka ner en igen. Alltid får man höra att man inte gör tillräckligt, alltid får man höra att man är bortskämd, alltid får man höra att man är egoistisk, alltid får man höra att INGEN tror på din förmåga och alltid får man höra hur extremt oönskad man verkar. Snälla ta mig bara härifrån! 😔

De senaste dagarna

Jag vet att jag varit dålig på att skriva här på sistone, det har varit väldigt mycket i skolan. Igår var jag tvungen att gå till Cityakuten eftersom jag nästan svimmade på lektionen, jag misstänkte att jag fått en blodpropp i lungan dagen innan och ville därför kolla upp det. Min ena lunga var öm och en liten blodpropp kunde egentligen inte uteslutas men läkaren trodde ändå det var en svår ångestattack. Det syntes inget som verkade onormalt på EKG:et heller så det ska nog inte vara någon fara. Läskigt var det i alla fall. Känner mig fortfarande rätt matt och sliten av det. 

Det går väll i allmänhet rätt bra i skolan nu, mycket att göra men det mesta tycker jag är väldigt kul. Jag har två konserter som kommer upp i november, dels ska jag ackompanjera en kompis när hon sjunger och sen ska jag ha ett soloframträdande med en låt från sagan om ringen (på piano). Sen så håller jag på med en sång av Händel på sånglektionen som jag gärna vill framföra på en konsert. 

Just nu ser det troligtvis ut som att jag får byta huvudinstrument efter jul, hoppas verkligen det går eftersom sången nu tilltalar mig mer än piano. 

Bara för att kunna tro att jag är värdefull

Jag står med vinden i håret medan jag tårögd iakttar det som var så viktigt för mig vandra iväg. Jag intalar mig själv att det aldrig var viktigt men finner mig själv med ett tomrum i hjärtat och saknaden större för varje dag som passerar. 

Jag är uppväxt utan det men så fort jag fick uppleva det så var det någonting jag också ville ha, en familj. Såklart man kan säga att jag har en familj men man kan inte säga att jag varit en värdefull medlem i en innan jag blev placerad hos min fosterfamilj. Jag blev behandlad som om jag inte var värd att finnas, som min mamma en gång sa, jag skulle egentligen bara vara en fjärde abort. 

Som ni kanske förstått så stötte jag på min fosterfamilj idag, varje gång jag ser dem så saknar jag att vara en del av deras liv, att vara en del av en familj där man uppskattar varandra. Jag kände mig för första gången i mitt liv önskvärd när jag bodde där. Jag vet att jag är tjatig men det gör så ont att förlora något som betydde så otroligt mycket. 

Jag skulle ge allt för att kunna vara så önskvärd någonstans igen. Bara för att kunna tro att jag är värdefull. 

Vilsen och ensam på fronten.

I fredags blev jag väldigt ledsen eftersom min sånglärare tyckte att jag borde sjunga alt i kören, trots att jag verkligen vill sjunga sopran. Det har plötsligt uppkommit en extrem ångest då jag känner mig osäker på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Jag kan inget annat än musik och börjar faktiskt bli riktigt orolig om det ens finns någonting för mig ute på arbetsmarknaden. 

Visst har jag drömt om att bli lärare länge men att jobba i Sverige skulle jag verkligen inte vilja och det skulle troligtvis vara extremt svårt att bli lärare i England. Vad mer finns det jag KAN jobba med? Jag vill jobba som polis eller sjuksköterska men kan inte det på grund av mina knäproblem. 

Jag försöker intala mig att detta bara är en period och att den liksom dem andra kommer att gå över men det är så himla svårt. Jag känner mig vilsen och min självbild har blivit helt förstörd sedan jag flyttade. Jag vill bara tillbaka, ett och ett halv år senare och jag kan fortfarande gråta mig till sömns för att jag saknar det, jag saknar den jag var när jag bodde där... Den jag fick utrymme att vara. 

Ingenting kan ta mig tillbaka, eftersom på den fronten är alla emot mig. Jag kämpar ensam, igen. 

Gladare för varje dag, starkare än någonsin.

Idag är jag trött, jag har precis kommit hem efter en otroligt rolig och underbart skolläger.

Eftersom jag blev väldigt sårad förra månaden mådde jag inte så bra, vilket är rätt så förståeligt. Jag mår bra nu faktiskt, jag har gjort mig av med flera personer som jag tyckte var mer tärande än närande.

Igår hade jag min audition till vokalgruppen på skolan. Jag blev så nervös att började blöda näsblod så fort jag kom ut. Jag låter frågan om det gick bra vara obesvarad än så länge, det vet jag ej säkert förrän på måndag. 

Kanske finns det ingen anledning men jag är väldigt glad just nu, saker händer äntligen i mitt liv. Jag tror att det är att jag inte längre känner mig lika bunden till mitt förflutna. Erfarenheten finns kvar såsom många känslor men det är inte alls något som stör mig, mitt förflutna definierar inte mig. Jag är friare eftersom jag ganska snart  räknas som vuxen och kan därför börja ta egna beslut om hur JAG vill att mitt liv ska se ut. Ingen annan kan leva mitt liv åt mig, jag lever mitt eget liv och är nu faktiskt väldigt lycklig för att jag får göra det. 

Bilden är ifrån skollägret 😍❤️

Hur kunde jag tro att någon faktiskt älskar mig?

Just nu känner jag mig så otroligt dum, billig och äcklig. Hur fan kunde jag någonsin tro att NÅGON kunde tycka om mig? Historien bakom att A berättade att han inte har några känslor för mig är mer hjärtskärande än vad jag någonsin kunde föreställa mig. En av mina kompisar hade sagt åt honom att göra det. Jag är så otroligt upprörd just nu. Det värsta är sveket, dem gick tillsammans bakom ryggen på mig som var lyckligt ovetandes om allt.

Jag har aldrig varit så lycklig som jag varit denna månad och nu kommer vi aldrig ses mer. Mitt hjärta är krossat i tiotusentals bitar. Jag känner mig ensammare än någonsin förut. Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna allt det här, hela mitt liv har jag levt för andra människor men aldrig fått någonting i utbyte.

Jag har blivit misshandlad fysiskt och verbalt av min pappa, kränkt och utstött av min mamma, lämnad ensam av socialen, bup, familjebehandlaren och nästan alla jag haft i min närhet. Jag har fått höra allt ifrån att jag är världens sämsta dotter till att jag var en planerad abort. Förstår inte en enda jävel hur dålig man känner sig när man inte ens duger åt sin egen familj.

Så otroligt ledsen just nu. Kanske går 111 dagar utan självskadning åt helvete nu? Jag är ändå redan död.

Så jäkla ful

Idag var jag och handlade inför skolstarten. Det var inte kul alls. Jag stod undangömd i ett hörn och tittade på kläderna med större storlekar i en butik, jag tittade ner på min kropp och ville bara gråta.

Jag kan inte längre se mig själv i spegeln utan att börja gråta eller vilja bli anorektiker.

Jag hör min pappas röst i huvudet varenda gång jag ser mig i spegeln: - Du är så ful, sämsta dottern, du är fet, du kommer aldrig att kunna bli någonting.

Det jag är nervös inför är att när jag kommer till skolan så kommer folk att anta att jag är gravid eller något eftersom jag gått upp så mycket i vikt. Jag hatar mig själv, jag är så jävla ful.

Den bästa sommaren

Nu var det ett tag sedan jag skrev här, problem med internet hemma.. Teknik.. 

I alla fall, igår träffade jag killen (A) som jag blev kär i för några veckor sedan. A kom hem till mig för att se på en film och träffa mig, det var hur mysigt som helst. Jag var omfamnad av hans arm, han låg bredvid mig och hade huvudet placerat på mitt bröst. Trots omgivningen som lät så var det enda jag lyssnade på hans andetag. Jag kände mig så trygg i hans famn, som om ingenting någonsin skulle kunna göra mig illa.

Denna sommar har på grund av honom blivit den bästa sommaren i hela mitt liv! 

Dejt idag!

Idag smäller det då, ska på dejt med den här killen om några timmar.

Är så extremt glad just nu. Livet funkar faktiskt hyfsat bra. Skolan börjar snart, har lagt till kurser som jag verkligen längtar efter att börja och dessutom har jag ju träffat någon som jag blivit väldigt kär i. Just nu kan det nog inte bli bättre än såhär.

Kärleken funnen en sommarkväll.

Nu när jag varit som mest säker på att jag aldrig kommer träffa någon som jag kunde bli kär i igen så händer det omöjliga, jag blir kär! Träffade honom för första gången igår och blev genast tagen av hans vackra ögon, närvaron i hans blick och inte minst att han också är musikintresserad. Det tog inte lång tid innan vi delade korta stunder av ögonkontakt, jag tittade bort först eftersom jag är blyg i sånna situationer. Senare inpå kvällen så blev blickarna mer intensiva och längre. Mitt hjärta bultade snabbare när jag log åt mig, jag log tillbaka.

Vi var en grupp på cirka 10 ungdomar som njöt av sommarvärmen, musiken som spelades av det inhyrda bandet och av varandras sällskap. Några av tjejerna ville dansa och rykte med sig hela gänget ut på dansgolvet. Vi dansade och sjöng som om vi aldrig gjort något annat, ett flertal svettiga kroppar som njöt av en sån enkel sak som dans, musik och livet.

När vi hade dansat oss till utmattning så gick vi och satte oss vid ett långbord, jag iakttog honom när jag lät mig sätta mig först jag att sedan slå sig ner nära mig, då kom den, min första riktiga kyss. Kvällen som redan hade varit så underbar hade nu blivit mycket mer än så, ett minne för livet. Vi satt tillsammans resten av kvällen, hand i hand med våra huvuden lutandes mot varandra.

Kvällen var tvungen att ta slut någon gång, jag tyckte att det började bli dags att promenera hemåt. Han skulle till bussen så han gick med mig. Vi gick genom staden tillsammans hand i hand och lyssnade till stadens nattliv som ekade över dalen. När vi närmade oss korsningen där vi skulle skiljas åt så stannade vi, jag gav honom mitt nummer och vi kysstes hejdå.

Jag hörde av honom idag igen, det ser ut som det eventuellt blir bio någon gång nästa helg.

Gårdagen blev kaosartad

Nu sitter jag hos en kompis till mamma, vi kom hem ifrån Mallorca igår eftermiddag. Först var det tänkt att jag skulle stanna där i några dagar men igår var kaosen total. Pappa började prata om min vikt (IGEN!!) och att jag har blivit sjukligt fet. Då skällde jag ut honom eftersom han inte haft någon som helst insyn i mitt liv de senaste 2 åren och inte kan säga något. Då var bråket igång.

Jag blir så sjukt sårad av det, visst jag vet att jag är fet men han har ingen som helst rätt att hålla på och kritisera mig för det. Jag grät hysteriskt och packade så fort jag kunde ihop mina saker och ringde mamma och skrek att hon skulle komma och hämta mig. I farten greppade jag en rakhyvel, pressade den mot handleden och skar 2 gånger innan jag hejdade mig. En stor droppe blod föll ner längst min handled och landade på golvet. Jag kände hur livslusten försvann med den.

Mamma kom inte långt därefter och hämtade mig. Vi åkte över till huset till en bekant som vi sköter om ( Dem har kor och så, de ville att vi skulle bo här under tiden.) Vi har träffat djuren förut så när jag kom in så kom hundarna och var jätteglada över att se mig. Jag satte mig i soffan och blev genast omringad av båda hundarna och katten. En av hundarna gav mig en ledsen blick och tittade på min handled. Blodet hade torkat till en liten skorpa men det gjorde fortfarande ont. Hunden strök blöta nos på min hand och slickade på sårskorpan. På något sätt kändes allt okej då.

Jag återkommer om hur jag gör med pappa, troligtvis kommer jag inte vilja träffa honom på ett bra tag nu.

Liten, ful och oviktig

Imorgon ska vi åka hem ifrån Mallorca, jag kommer helt ärligt sakna det men dock inte att pappa dricker. Han gör det på semestrar och jag blir alltid lika jävla förbannad för att han inte tar sitt ansvar. Men enligt idioterna på socialen så utgör han inget problem. Han dricker, skiter i mig och min syster, försöker lämna oss i ett hotellrum mitt i natten och förolämpar både oss och andra människor. Jag är så jävla trött på det. För några dagar sedan sa han dessutom att jag är väldigt tjock och borde göra någonting åt det, då var han inte ens full!

Hur fan tror han att man känner sig då? Det är så jävla lågt att förolämpa någon som man vet hatar sig själv ändå. Hur fan kan han säga säga så? Han vet inte hur ofta jag gråter för att jag tycker att jag är ful.

Jag är grovt överviktig, har problem med mitt psykiska mående, har en extremt hög ångestnivå och till råga på allt är jag ful också. Är det roligt? Nej! Är det rättvist? Nej! Är det okej att bli förolämpad på grund av det? Klart som fan att det inte är!

Jag har dock mejlat min mentor för att hon ska veta att mitt lov inte varit så kul, hon bad mig göra det om det var någonting.

Känner mig liten, ful och oviktig

Inget känns rätt just nu, Mallorcaresan har varit mer händelserik än vad jag hade önskat.. Helt ärligt är det jag vill nu att festa,bli aspackad med vännerna som förut och bara glömma allt runtomkring.  Jag är död inombords

En tillfällig lycka

Är just nu i Herräng med min fosterfamilj precis som jag var för ett år sedan. Jag njuter av varenda sekund som jag tillbringar med dem. Jag är väldigt lycklig med dem men vet samtidigt att det bara kommer vara en tillfällig lycka eftersom jag ska hem imorgon kväll.

Även fast jag vet att jag säkert inte betyder så mycket för dem så värdesätter jag deras sällskap så otroligt mycket. Varför? För att dem var dem första som visade mig vad omtanke, värme och kärlek är, för att dem fick mig att förstå att jag duger, för att jag fick vara mig, för jag fick plats för att utvecklas, för att dem alltid ställde upp och för att för första gången i mitt liv fått känna mig hemma. Jag hade äntligen fått ett värde, för någon.

Kommer antagligen skriva imorgon också , see you later.

Saknar skolan redan! x)

Senaste veckorna har varit ganska händelserika och därför har jag inte riktigt känt att jag har haft tid att skriva. Jag sover extremt mycket nu, kan vara för att jag vänt på dygnet lite också eftersom jag är en nattmänniska. Det är inte ovanligt att jag vaknar vid 4, PÅ EFTERMIDDAGEN! Antagligen har det varit lite för mycket känslor att behöva hantera under kort tid. Jag lider inte av att ha mycket känslor, det är jag van vid men att inte vara upptagen är lite svårt för mig att hantera. Skolan har länge varit min frizon, där jag kan uttrycka mig, vara mig själv och nu är jag även accepterad. Jag har dock träffat ett flertal kompisar, några ifrån högstadiet, från gymnasiet och till och med en ifrån mellanstadiet. Underbart att jag har kunnat behålla vissa av dem så länge trots att det blivit så att vi har blivit åtskilda.

Imorgon ska jag till pappa, det ska bli kul att träffa alla djuren och så. Jag saknar faktiskt katterna extremt mycket även fast jag egentligen nog är mer av en hundmänniska. Sen på måndag så ska jag till Herräng med min fosterfamilj, vilket jag är extremt glad för.

Sen så ska det bli skönt att börja skolan igen i Augusti, även om vi förlorat några väldigt fina människor som tog studenten. Men det ska bli rätt så skönt att slippa vara yngst på skolan. I för sig är gymnasiet blandat i ålder, många börjar gymnasiet senare, får gå om år, lägger till år och så vidare. Jag planerar att kunna klara av gymnasiet på 3 år, vilket just nu verkar rimligt. Haha jag längtar verkligen till skolan! Jag ska ju kanske börja plugga psykologi nu till hösten, det har jag velat studera sedan jag började 7:an. Fast jag ska nog passa på att njuta lite till av detta osomriga lov. Tur att jag åker till Mallorca så att jag får uppleva lite värme i alla fall!

In a while, crocodile!

Avsked av 2 fina vänner

Idag har varit en hektisk dag men ack så händelserik.

Utbytesstudenterna som varit med oss ett år ska åka hem till sina hemländer om ett par dagar. Idag var en sista chans att säga hejdå. En av dem kommer jag troligtvis träffa igen men den andra som kommer ifrån Japan är mindre troligt att jag träffar igen vilket är väldigt synd. I alla fall är jag glad för tiden jag har fått med dessa underbara människor och vi kommer hålla kontakten på skype, FB osv.

Först var jag hos killen från Japan på fika-kalas, vilket var supermysigt och underbart! Sen bar det av till den andra killen från Italien som vi (en grupp i klassen) hade planerat att överraska tillsammans med hans värdfamilj, han blev så förvånad men extremt glad! Det var en dag med mycket känslor men ändå så fin och underbar!

Tack till Gianluca och Yujin för ett underbart år tillsammans, jag önskar er många lyckliga år framöver! <3

50 dagar!

Jaha, idag ska jag faktiskt ut och äta på restaurang, varför? För att jag inte skurit mig på 50 dagar, vilket är nytt rekord för mig! Lite stolt måste man ju vara!

Lovet har hittills varit rätt så lugnt, har varit med några kompisar men annars har jag nog inte gjort något. Om lite mindre än en månad så åker jag, pappa och min syster till Mallorca, vilket ska bli kul eftersom jag aldrig tidigare varit i Spanien. Sen så har min fosterfamilj frågat om jag vill följa med till Herräng i sommar vilket jag verkligen vill, så det längtar jag mycket efter.


Imorgon ska jag på möte med min nya socialsekreterare för att diskutera om jag behöver en kontaktfamilj eller inte, vet inte om jag känner mig alltför hoppfull inför det eftersom socialen har en tendens att göra exakt tvärtom det man faktiskt vill. Dessutom är detta min 6:e socialsekreterare så jag hoppas verkligen att det blir en rätt så stabil kontakt.

In a while, crocodile.

Bortstött, igen..

Det har snart varit sommarlov i 2 veckor och jag förstår det fortfarande inte. Snacka om att det har hänt mycket under tiden jag varit ledig, lite för mycket.

Det har hänt en sak i familjen, inget återfall eller någonting sådant men jag är ganska ledsen för det. Det värsta är att det inte finns någonting som jag kan göra åt det, inte den här gången. Jag har ingen som kan hjälpa mig med det här. Det handlar egentligen om att min mamma väljer att prioritera någon annan framför mig.

Har inte direkt någon lust att skriva mer just nu, skriver mer framöver..

Ett inlägg tillägnat till en betydelsefull människa

Idag har varit en händelserik dag, det var öppet hus på min lillasysters skola (min förra skola). Så jag gick med henne för att träffa gamla lärare och mentorer. Så glad som jag varit sedan jag kom hem har jag inte varit på länge! Tack vare 2 underbara lärare på min förra skola.

Jag var ju tvungen att träffa en av de mest betydelsefulla människorna som funnits i mitt liv, Maggie. Det var så kul att träffas igen under bättre omständigheter och nu när jag mår mycket bättre. Saknaden har varit mycket stor, det finns ingen annan som jag kan ha så roliga diskutioner med.

Denna lilla text är tillägnad till henne oavsett om hon läser den eller inte.. Åter igen, tack för allt du gjort för mig!

Under mina 3 högstadieår har jag aldrig lärt mig så mycket. Detta är säkert en fröjd för en lärare att höra men det jag tänker på är inte riktigt skolkunskaper utan viktiga kunskaper för livet utanför skolans beskyddande väggar, i det verkliga livet. Under de 3 åren har jag varit väldigt vilsen, varken vetat vad jag vill i livet eller OM jag ens ville leva. Det sista året var klart det mest händelserika året i mitt liv, på gott och ont. Jag kommer aldrig sluta fascineras av dig, så otrolig som du är.

Oavsett vad jag blir i livet, oavsett vem jag blir så vet jag att...

.. När jag blir stor så vill jag bli som dig!

Hur mötet gick..

Nu kanske det är dags att skriva vad som hände på mötet. Jag kan ju säga att efter mötet har jag velat sjunka genom marken, jag skäms något otroligt. Mötet var både hoppfull och skräckinjagande, de tog mig kanske på allvar denna gång men om inte utredningen visar på att jag inte behöver en kontaktfamilj så är jag körd.

Som det kanske framgått vid det här laget så gör socialen en utredning för att se om jag faktiskt är i behov av att ha en kontaktfamilj. Sedan kommer dem ju, om det är så att behovet finns, att kontakta min fosterfamilj och fråga om dem har plats/tid/ork/viljan att ta emot mig.. Det är det som gör mig nervös, jag känner mig så dum, tänk om dem säger nej?
Det är förstås där skon klämmer, jag hoppas på det bästa men jag är också väldigt orolig eftersom jag vet hur dumma beslut socialen kan ta.

Jag är inte van vid att vara ledig, därför har jag inte riktigt gjort någonting dem senaste dagarna. Även om jag är deprimerad och har ganska stora koncentrationssvårigheter så är jag lite av en arbetsnarkoman och jag klarar inte riktigt av att bara vara.

En annan sak jag kom på nu är att jag inte har skurit mig på hela 37 dagar, det är jag ganska stolt över. Jag ska också försöka vara mer aktiv här nu när jag har lov.

See you later, alligator.

På väg till ett oväntat möte

Är nu på väg till ett möte i Norrtälje med min familjebehandlare. Jag tänkte avboka det tills hon sa att även min socialsekreterare ska vara med också. Lite nervös kan man ju säga att jag är.. Vet inte hur det blir eller vad dom kommer säga.

Jag känner mig död inombords.

Jag är nu sedan några dagar tillbaka 17 år fyllda. Jag trodde att mitt självförtroende skulle komma med åldern eftersom jag aldrig har tyckt om mig själv som barn. Det har dock inte varit enkelt att försöka skapa någonting som man aldrig har haft. 17 år gammal och min spegelbild gör mig så äcklad att jag vill bli anorektiker. Jag klarar inte av att handla kläder utan att få ångest. Jag går gärna och "shoppar" med mina kompisar men jag kommer aldrig hem med ett nytt klädesplagg.

Att socialen tvingade mig att flytta hem har varit bland det värsta som har hänt mig. Det är inte roligt att erkänna att jag har gått upp över 20 kilo sedan Augusti förra året, Jag tröstäter ständigt. Mat har blivit trösten jag tar till för att det inte riktigt finns någonstans där det verkar okej att känna som jag gör. Jag gråter inombords nästan ständigt. Jag har blivit så äckligt fet och ful att jag mår illa av att se mig själv. Jag hatar mig själv mer än någonsin förut.

Jag har aldrig kännt mig så splittrad och trasig. Jag har 1 psykiatriker, 2 psykologer,   1 socialsekreterare, 1 familjebehandlare och jag går på ACA-möten men känner mig fortfarande död inombords. Allt jag vill är att vara älskad, men det är för mycket begärt.
Hur kan ingen känna att jag skriker inombords när jag är tyst? Hur kan ingen se när ångesten river sönder mig inifrån? Varför vill ingen lyssna när jag pratar? Varför vill ingen hjälpa när jag ber om det?

Rädslan att bli avvisad.

Lyckan som fanns, som om ingenting kunde gå fel. Lyckan kändes oändlig. Ingenting kommer någonsin bli sig likt efter det, inte jag och inte mitt liv. Visst, min mamma fick sin dotter tillbaka men hon kommer aldrig se sin dotter lika glad igen.

Den dagen jag var tvungen att flytta hem, 7 augusti, kommer jag aldrig glömma. Jag kommer aldrig kunna bli samma människa igen. Jag kommer aldrig bli lika lycklig igen. Jag skulle kunna tjata på socialen tills öronen ramlar av på dem men de skulle inte bry sig.

Jag vet inte ens dem skulle bry sig om jag dog. Jag vet i alla fall att min mamma vill att jag ska vara lycklig, frågan är om alla jävla psykologer/ psykiatriker/ familjebehandlare / socialsekreterare faktiskt vill det.

För varje dag som går blir saknaden större, jag vågar inte höra av mig. Jag är så rädd för att bli avvisad och bortglömd.

psykfall som ingen vill ta hand om.

Värre dag än denna får man leta efter. Usch vad jag mår hemskt, egentligen kanske utan anledning också. Jag vill bara hem och dra täcket över huvudet. Nej, just det, hur kunde jag glömma? Jag har inget direkt "hem". Jag skulle föredra att någon drog en liksäck över min livlösa kropp.

Jag kommer ju inte direkt visa detta när jag kommer hem till mamma heller, allt som har med mig att göra vill inte jag att hon tar del av, för hennes egen skull.

Men vem ska jag förlita mig på då? Vilken stackare till människa skulle vilja stå ut med mig egentligen? Vem fan tror jag att jag är? Tror jag att jag faktiskt betyder någonting? Att någon tycker om mig? Inte ens socialen orkar flytta sina lata jävla arslen för att träffa mig och se hur det är med mig. Inte ens människor som får betalt för att träffa mig orkar bry sig.

Ibland tror jag att det egentligen inte är någon mening med att jag finns, att min existens inte spelar någon roll. Det kanske är menat att jag ska ge upp? Jag kanske gör mer nytta som död?

Tänk alla människor som slipper dras med mig då, alla som skulle slippa att höra min röst och speciellt alla som skulle slippa försöka stötta mig. Jag är ett hopplöst projekt.

Jag vill inte berätta det direkt heller, det är så jobbigt för mina kompisar att ta hand om ett jävla psykfall som mig, jag ska försöka undvika det så länge som möjligt.

Att existera är inte lätt för mig.

Jag känner mig nästan hånad, alla omkring mig verkar tro att det bara är ett litet skitproblem som jag mår dåligt över, detta "lilla" skitproblem är  inte bara att jag mår lite dåligt, det handlar om hela min existens som jag råkar må jävligt dåligt för. Idag sov jag till klockan 15.00 , inte för att jag är trött, inte för att jag inte har något att göra utan för att jag är stressad, ledsen och har alldeles för mycket att göra. Ingen verkar veta hur svårt det är att VARJE dag kämpa för sin överlevnad, att existera är kanske inte någon konst för dig men för mig är det väldigt svårt.

Idag är det en vecka sedan jag senast skar mig. Jag kämpar med det varje dag också, som om det andra inte räckte. Jag känner mig så extremt dålig just nu, inte bara dålig i skolan utan HELA jag är dålig. Jag kan ju inte ens klara av en dag utan att känna mig ledsen.

Jag kan inte heller klara av att ta intiativ och höra av mig. Bara några ord, en eller två meningar för att förklara hur jag känner. Jag är så rädd för att bli övergiven igen. Snälla, kan jag inte bara vara modig för en gångs skull? Sluta att springa iväg ifrån livet, för oavsett hur fort jag springer så kommer det ikapp.

Varför vill ni att jag ska vara olycklig?

Detta ständiga ansvar, aldrig får jag vila.

Mamma blir bara inte bättre, det är hemskt att se på när någon man bryr sig om sakta bryter ned sig själv. Ska jag vara helt ärlig, även fast det låter hemskt, så bor jag bara med henne för hennes egen skull, för att jag vet att hon inte kan ta hand om sig själv. Jag försöker hålla ihop, jag gråter inte här hemma för att jag vet att min mamma inte kan hantera det.

Jag ska ha utvecklingssamtal på tisdag och är otroligt nervös inför det. Även fast jag "snart" är 18 så klarar jag ännu inte av att ta hand om min mamma eller mig själv. Vi vet ju alla hur det blev förra gången, efter 15 år kollapsade jag totalt. Varken socialen eller någon annan verkar se det här, min familjebehandlare sa till och med på vårt förra möte att hon inte tycker att det är nödvändigt att vi har fortsatt kontakt. Jag börjar få slut på alternativ för att kunna klara det här, ingen som har behörigheten som krävs vill hjälpa mig.

Är det inte sjukt om jag skulle behöva göra samma sak som jag gjorde för att få resultat förra gången en gång till? Att försöka begå självmord är inte bara riskabelt för en själv, det är inte heller säkert att socialen reagerar bara för att man är "lite ledsen". Fyfan vilket ruttet jävla skitsystem vi har här i Sverige.

Vi som har psykiska sjukdomar får inte bara skämmas för att människor omkring oss ser oss som socialt ofungerande freak, vi får inte heller någon hjälp förrän vi försöker ta livet av oss. Jag är egentligen inte mer onormal än någon annan, några endorfiner mindre i hjärnan är allt som skiljer mig ifrån andra. Ändå blir jag ofta behandlad som skit på grund av det. Kära människor, Jag är inte min diagnos!

Jag skulle så gärna bara vilja berätta allt för min mentor, hur det egentligen är. För nu verkar ju min mentor tro att min mamma faktiskt är en stabil människa, bara för att hon klarar av ett utvecklingssamtal. Det är långt ifrån att vara sant, hon tar varken hand om sig själv eller mig. Jag vet inte ens om hon bryr sig längre. Innerst inne så vet jag att hon gör det men när hon mår såhär så tror jag inte att hon gör det, allt handlar ju om överlevnad för henne. Jag blir tvungen att ljuga för alla, igen.

Skulle jag bara låta det här fortsätta så kommer jag helt ärligt nog inte klara mig länge till. Ångesten river inombords, skammen drar mig tillbaka, lögnerna gör mig svagare, saknaden gör mig ledsen och att ingen som kan hjälpa mig faktiskt hjälper mig dödar mig inombords.

Jag har varit död inombords länge, jag har egentligen bara levt 8 månader av mitt liv, då jag var lycklig. Varför vill alla ta det ifrån mig? 

Kraft- och maktlös.

Jag råkade dumt nog att glömma ta min medicin igår, vilket inte känns så bra nu. Jag får någon sorts abstinens och får lättare ångestattacker. Nu fick jag reda på att jag ska medverka på en konsert den 26:e Maj, dagen innan min födelsedag och självklart blev jag stressad av det. Som tur är var skoldagen slut när jag fick veta det så nu är jag på väg hem och försöker att göra allt för att inte stressa upp mig. Ångestattacker är något jag vill undvika, speciellt bland mycket folk eftersom det är så pinsamt.

Jag skrev ett inlägg tidigare idag också men jag blir lätt distraherad och glömmer vad jag vill skriva. Det där med min fosterfamilj, det är så komplicerat. Jag försöker våga ta initiativ och höra av mig men är så rädd för att det ska bli som när jag hade konsert.

Jag försöker så mycket men resultaten blir aldrig vad jag hoppas. Det är likadant i skolan, jag gör allt för att kunna koncentrera mig en hel lektion men det är lättare sagt än gjort.

Vet inte riktigt vad det är med mig, allt känns så märkligt på något sätt. Har börjat med att isolera mig igen. Jag hör inte av mig till folk, vill inte vara ute bland folk, vill inte göra saker m.m. Jag är trött och rätt så omotiverad i skolan eftersom jag fortfarande sover dåligt.

Jag känner mig helt enkelt väldigt kraft- och maktlös.

Drömmarna upphörde inte

Har inte varit så aktiv här på bloggen, har inte haft så stor lust att skriva.

Londonresan gick jättebra, hade dock velat stanna längre än 4 dagar. Min och pappas relation har förbättras väldigt mycket och därför trodde jag att det skulle bli bättre med drömmarna och sömnen.. Jag drömmer om min fosterfamilj varje natt och jag tycker det är jättejobbigt för att jag bara blir påmind om allt som jag saknar så oerhört mycket. Jag trodde att när jag fick en förbättrad relation med pappa så skulle drömmarna upphöra men faktum är att dem inte alls gjorde det. 

Även fast familjesituationen är bättre så saknar jag min fosterfamilj HELA tiden. Inte en sekund går utan att jag tänker på dem och så fort jag blir distraherad av någonting annat så börjar jag tänka på dem. Inte ens när jag sover får jag ro, jag drömmer antingen mardrömmar eller om min fosterfamilj..

Oh dear.

Snart hemma!

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag har haft lite fullt upp med att göra ingenting. Jag har lov och har egentligen inte gjort mer än att sova men imorgon händer det äntligen någonting! Jag ska hem!

Ja.. Okej.. Jag ska till England. Vadå? Jag kan väll tycka att England är "hemma" när jag är 25% Engelsk? Det tycker jag i alla fall, faktum är att jag skiter fullständigt i var folk tycker jag hör hemma. Mitt riktiga hemland må vara Sverige men det känns inte relevant när man känner ett stort behov av att vara någon annanstans.

I alla fall, det ska bli underbart att komma hem. Jag kanske lägger upp bilder här ifrån London. Den som väntar på något gott. ;)

Sömnproblem och koncentrationssvårigheter.

Idag har faktiskt varit en rätt så bra dag. Vi hade en politisk debatt ( Inte min starka sida, jag vet ) men det gick faktiskt mycket bättre än förväntat. Jag hade en extra sånglektion idag också eftersom vi hade konsert i tisdags så det blev en timme sång idag i stället. Det tycker jag är så himla roligt, jag står och ler som ett riktigt fån nästan hela tiden.

Jag vet inte om det är på väg att hända någonting, det känns så, jag sover jättedåligt igen och drömmer antingen mardrömmar eller drömmar som jag mår jättedåligt utav. Det är inte så himla kul, speciellt inte när man verkligen behöver fokusera på skolan eftersom det snart är nationella prov. (HJÄLP) Skolan har väl gått lite sådär, jag har inte riktigt haft ork till att plugga. Det är inte på grund av att jag är lat eller för att jag inte vill lyckas utan för att det helt enkelt är lite för mycket runtomkring mig just nu för att jag ska kunna fokusera på en sak.

Vi har till exempel läst Kallocain på svenskan, den skulle vara utläst för ca en vecka sedan men jag klarar inte av att läsa eftersom jag är så lättdistraherad när jag är stressad. Det som är svårt är att jag nästan är säker på att lärarna inte riktigt förstår att det hänger ihop med depressionen. Jag vill ju inte verka som en idiot, även om jag ofta framstår som en. Jag kanske är rätt så värdelös på vissa skolämnen men det betyder ju inte att jag är värdelös på allt jag gör. Några saker är jag rätt så bra på.

Dessutom är det påsklov nästa vecka, såklart att jag är nervös inför resan till England, jag hoppas verkligen att det inte blir som förra gången. ( Även fast socialen kanske skulle lyssna på mig då..)

Nu ska jag gå och lägga mig, hoppas på att jag inte sover oroligt inatt igen..

Allt för att glömma

Nu sitter jag i skolan, vi har repeterat inför konserten på musikaliska på tisdag. Vi slutade för en kvart sedan men jag bara vill inte åka hem just nu. Jag drömmer massa mardrömmar och drömmer att jag aldrig flyttade ifrån min fosterfamilj.

 Det är så jävla hemskt att vara så lycklig i en dröm för att sedan vakna och komma tillbaka till något man aldrig önskade skulle hända en. Jag lever i en verklighet som jag lider av, när jag sover så känner jag ingen smärta.

Jag var tvungen att gå och sätta mig någon annanstans, nu sitter jag och gråter i korridoren istället.

Jag saknar min fosterpappas hemska engelska, alla kriminalserier jag tittade på med min fostermamma, vårt afternoon tea, hur mycket den yngsta dottern uppskattade när jag sjöng för henne, mina "pianolektioner" jag hade med de äldsta, när vi tältade i trädgården, lekte kurragömma, hoppade studsmatta, pratade, sjöng, skrattade, lekte, levde.

Jag har aldrig känt mig mer levande än när jag bodde med dem. Jag saknar dem varje dag. Deras skratt, deras leenden. Dem lyste upp mina dagar som ingen annan.

Nu, ungefär 3 timmar efter att jag suttit och gråtit i korridoren så är jag på väg hem. Jag vill inte, men vad har jag egentligen för val? Jag grät i skolan för att jag inte kan göra det hemma, mamma förvärrar bara allt och jag vill inte riskera att börja skära mig igen. ( Jag har varit ren i ca en och en halv månad skulle jag tro. )

Det hemska är att jag saknar det. Jag saknar att blöda, lida och ha ont. På något sätt så ersätter det den psykiska smärtan ett tag. När jag känner hur blodet rinner ner för mina handleder och jag känner hur det pulserar i venerna så kan jag glömma, bara en stund av glömska, det är allt jag begär.

Allt för att glömma hur mycket jag saknar dem, allt för att glömma hur ont det gör att veta att dem troligtvis inte ens tänker på mig, allt för att glömma hur mina föräldrar har behandlat mig, allt för att glömma att jag inte är värd någonting, allt för att glömma att INGEN älskar mig.

Körprojekt imorgon

Okej, då ska man till skolan igen imorgon. (  Nej jag har inte fel, vi ska till skolan på en söndag.)

Imorgon ska vi fortsätta med vårt körprojekt och eventuellt öva med SUSO. (Stockholms ungdoms-synfoniorkester) Det ska bli kul antar jag. Det är dock ganska synd att mamma troligtvis inte kommer på konserten när vi har projektet. Eftersom hon inte jobbar har vi inte så mycket pengar så vi har inte ens råd med konsertbiljetter på 125 kr.

Jaja, just nu har jag inget mer att skiva.
Bye!

Trött och nere

Okej, då är man på väg hem efter en rätt så lång dag. Jag stannade kvar i skolan för att hjälpa en tjej i 3:an att baka till kvällens konsert.

Idag fick vi även träffa den nya engelskaläraren, jag tror 25% av mig dog under lektionen. Hon pratade engelska med svensk brytning och det är bland det allra värsta jag vet. Jag blev så sjukt besviken. Eftersom vi på min skola har människor ifrån många olika nationaliteter så förväntade jag mig extremt mycket mer än en lärare som har sämre uttal än en själv. Jag kan knappt ens kalla ämnet för engelska, för det hon pratar är inte engelska. ( Ja, jag är väldigt sur och besviken.)

Sen fick jag omdömen för några dagar sedan och jag kan ju lätt säga att dem inte alls var som jag önskat. På grund av omdömet jag fick i piano har jag allvarligt funderat om jag ska sluta med piano eller eventuellt byta huvudinstrument. Jag blev så otroligt ledsen när jag såg det, det kanske inte går att läka såren jag fick efter min första pianolärare. Jag kanske helt enkelt bara spelar som en amatör.

Sen hade jag velat ha ett högre betyg i engelska, för det har jag jobbat mycket med även fast det varken märktes på betyg eller omdömet. Jag har dock inte pratat med min mentor om det än. Jag är rädd att hon ska missförstå det hela och bara tycka att jag är löjlig. Vi får väll se hur jag gör framöver.

Annars händer väll inte så jättemycket just nu, läget med mamma är oförändrat och jag tror att det kommer att vara det en lång tid framöver eller kanske för evigt. Körprojektet går rätt så bra, konserten på musikaliska är nästa vecka och sen i Maj ska vi till Småland och framföra konserten.

Nu ska jag hem och vila, tröttheten har varit mycke värre än vanligt på senaste tiden. Antagligen för att jag känner mig väldigt nere.

Vårterminens omdömen

Jaha, då har man fått omdömena.

Jag som hade varit så jävla glad idag, piercat näsan, bakat cupcakes och haft det trevligt i skolan. Sen så får man dem där jävla omdömena. Fan vad ledsen jag blev, jag vill inte se dem där. Jag vill inte se mig själv på en bit papper. Fy fan!

Jag kom tillbaka till dig men det gjorde inte du.

Jag ska nog försöka tvinga mig själv till skolan imorgon, idag hade jag inte orken att ens gå upp ur sängen. Det blev bara för mycket, jag vill dessutom inte hålla på och stå och gråta som en jävla bebis.

Alltför ofta får jag påminna mig själv om hur gammal jag är, jag är inget barn längre men inte heller en vuxen. Ändå har jag aldrig känt ett sånt starkt behov av att vara omtyckt, jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka det jag hade för 7 månader sedan. ( Jag menar verkligen VAD som helst.) Det var den första gången i mitt liv då jag fick vara lycklig och jag är rädd att jag aldrig kommer att få uppleva det igen. Speciellt nu när socialen bara verkar skita i mig. Snälla, se mig när jag ropar. Hör mig när jag skriker. Lita på att mina tårar är äkta och snälla, ta mig på allvar.

I detta ögonblick sitter jag och bara vill ha tillbaka det jag hade. Allt var bättre för 7 månader sedan, exakt allt. Det var inte alls det här jag bad om när jag kontaktade socialen. Jag ville ha stöd, lycka, uppskattning och framför allt någon som kan vara en förälder åt mig. Jag fick allt detta men för att sedan bara bli dumpad igen. Det här är 3:e gången jag verkligen känner mig övergiven, jag vet inte var jag ska ta vägen. Misstolka mig inte för det här men jag har ingen. Ingen som kan få mig att känna mig trygg, ingen som torkar mina tårar, ingen som glömmer rakbladen, ingen som kramar mig när jag behöver det som mest, ingen som verkligen uppskattar min existens och INGEN som kan vara en mamma åt mig.

Fysiskt sett så har jag en mamma men skulle man fråga mig så dog "min riktiga mamma" natten till den 4:e December 2013. Människan som vaknade upp efter 2 dygn efter överdosen var långt ifrån att ens likna den mamma jag en gång haft. Trots att jag var jourhemsplacerad och egentligen arg och besviken på min mamma så besökte jag henne på psyket. Minst en gång i veckan, ibland kom jag med blommor. Trots hur hon behandlat mig under alla år, trots hur hon låtit min pappa behandla mig så älskar jag henne fortfarande.

Jag önskar att jag kunde känna igen människan hon en gång var i den kroppen som jag nu sitter i samma rum som men det kan jag inte. Jag känner inte igen min mamma, hon finns inte längre. Hur hemskt det än låter, för det gör det, så kunde hon likväl ha dött. Jag önskar inte att min mamma ska dö men på något sett så har hon redan gjort det. Personlighetsförändringen blev total, jag kan lika gärna bo med en främling. Snart vet jag inte ens vem jag själv är, hon drar ner mig omedvetet. Det är nog inte meningen men det är så det blir.

Hon förlorade egentligen mig för länge sedan men det viktiga var att jag kom tillbaka och på något sett kunde förbise det hon gjort. Allt jag önskar är att hon ska göra samma sak för mig.

Ska jag behöva bli nedknarkad?

Funderar på att höra av mig till min psykiatriker igen, det här kommer inte att hålla.


Mitt mående är så ostabilt och jag försöker verkligen att sluta med mitt självskadebeteende men det är så otroligt svårt att sluta. Det kanske krävs att dem ska knarka ner mig totalt igen för att jag ska kunna "må bra" igen. Kanske det krävs 3 olika mediciner igen? Egentligen finns det ett så mycket lättare alternativ, dock är det ingen som kan hjälpa mig eftersom dem som har den behörigheten bara skiter i mig.

Måste jag verkligen gå med på att bli nedknarkad för att jag ska klara av allt? Kolla på mig, jag klarar inte ens av att skriva ett simpelt blogginlägg utan att bli distraherad.. Trött blir man.. Så otroligt trött.

Nej, jag orkar inte skriva mer. Jag klarar det helt enkelt inte.
Bye

Tomheten inombords dödar mig

Jag antar att jag mer eller mindre gett upp med socialen. Dem lyssnar inte och jag har inte orken att fortsätta tjata på dem. Jag känner mig dum, viljan att kämpa för det man vill finns men den är tydligen inte acceptabel. Trots mina försök att bara lägga ett lock över det hela så finns glöden kvar.

Jag vill ju bara att saker för en gångs skull ska bli bra. Så många gånger jag har hört "det ordnar sig" eller "det kommer att bli bra" när det faktiskt inte blivit ett dugg bra. Även fast socialen anser att min mamma kan "ta hand om" mig så ligger jag och gråter mig till sömns, precis som förut.

Tomheten inombords är outhärdlig, den river sönder mig inifrån. Saknaden blir större för var dag som går. Minnena gör ont varje gång dem spelas upp framför ögonen på mig. Till och med tystnaden plågar mig, jag tycker mig höra skrik och i mörkret ser jag min syster som natt efter natt kom in till mitt rum eftersom hon var livrädd.

Jag har varit "ren" i 2 veckor nu, inte ett enda skärsår men jag hör fortfarande röster inom mig som säger åt mig att jag inte är värdig att leva. Jag försöker i panik fly ifrån det men dem kommer alltid ikapp mig. Hopplösheten, förlusten, sorgen, skulden, smärtan, misslyckandena, osäkerheten, tveksamheten, stressen, minnena och känslorna.

Det verkar sitta i ryggmärgen. Det är inte ovanligt att jag undrar om det faktiskt inte  "bara" är sån jag är. Jag känner mig ofta bara som en skugga av den Frida som en gång fanns. Den personen jag har är nu har inget värde, det är en enorm skillnad från när jag bodde hos min älskade fosterfamilj. Klasskamraterna märkte det bara efter någon dag, folk jag inte ens pratat med kom fram och sa att jag lyste av lycka.

Mitt egna värde bestäms av hur mycket andra människor tycker om mig. Det är därför det känns ganska ruttet att jag kände mig värdefull för första gången när jag bodde med min fosterfamilj. Även om jag kanske aldrig var mer än en skitunge som bodde hos dem i 7 månader så var det dem bästa månaderna i hela mitt liv. Min mamma och pappa har jag ändå bott med en stor del av mitt liv och eftersom dem har behandlat mig på ett egentligen oförlåtligt sätt så har jag inget värde sålänge jag bor med dem.
Adoptera mig, någon? Vem som helst.. </3

Uppdatering..

Nu ska jag väll försöka att skriva ingen då. Det har inte hänt så värst mycket på senaste tiden. Jag har fått tillbaka några prov som jag fick rätt så bra betyg på. Mest förvånad blev jag av en svenskauppsats, jag fick ett B på den.

Annars har jag börjat gå ner i vikt igen, fast den här gången ska det inte gå så långt att jag utvecklar bulimi igen. Jag har gått ner 3 kilo på en vecka, det är ganska bra men det är den första veckan som man egentligen bara sköljer igenom kroppen. Jag har en sak inbokad om en vecka ungefär, det ska bli kul, detta är någonting som jag har velat i flera år men jag ger er inga fler detaljer förrän det är gjort. (Hehe)

Utöver det har jag inte haft annat för mig, tror jag i alla fall. That's all for now then.. Bye!

Plötslig förändring

Jag vet inte om det bara handlar om trötthet eller att jag mår lite sådär efter mötet. Ångesten är konstant, oavsett vad jag gör så kan jag inte riktigt slappna av .



Det har tagit mig 20 minuter att skriva 2 meningar eftersom jag har så svårt att koncentrera mig. Psykologen sa att lärarna hade sagt till henne att dem tycker det går bra för mig i skolan. Det känns ändå som om en av lärarna bara säger så för att den läraren tycker synd om mig eller något. Jag kanske har godkänt i alla ämnen men jag vet att OM jag hade mått bra så hade jag kunnat ha ett högre betyg.

Äsch.. Jag kan inte ens skriva längre.. Jag orkar inte..

Idag började skolan igen efter studiedagarna, rätt så skönt att få komma tillbaka till rutinerna. Dock är inte motivationen på topp. Under en tid har jag känt mig trött och ganska omotiverad. Främst beror det troligtvis på mötet med familjebehandlaren i fredags. Det känns som att inte hon lyssnar på mig heller helt plötsligt, som om att både familjebehandlaren och socialsekreteraren har tröttnat på mitt gamla tjat.

Jag framförde min önskan men hon sa i stort sett inte ens någonting om det, vilket var en besvikelse. Man har den familj man har, sa hon och jag blev såklart upprörd och började storgråta. Jag är inte den sorts person som önskar andra illa men ibland skulle jag vilja att dem hade gått i mina skor, sett saker ur mitt perspektiv och upplevt det jag har upplevt. Mest för att få en annan förståelse för mig men också förstå hur ont det gör att veta att man inte är uppskattad av sina föräldrar. Bara så att folk fattar att det inte är en dans på rosor.

Varje dag är en kamp. Antingen med dig själv eller med andra. Du nästintill kravlar upp ur sängen varje morgon för att sedan försöka att inte gråta när du ser din spegelbild. Du klär på dig men kan inte låta bli att titta på den där fula magen du har, dina feta armar eller dina tjocka lår. Du klarar inte av att se dig själv i spegeln, det du känner inombords när du ser dig själv är avsky. Du går till skolan, ibland händer det att någon säger att du är fin men det går inte att lita på. Varje komplimang är som ett slag i magen, du är den fulaste människan som finns och dem ska inte låta dig tro något annat. Du åker hem och försöker få någonting gjort men du orkar inte. Inte för att du är lat, för att ditt psykiska mående drar ner dig. Du äter din middag, du känner dig äcklig efteråt eftersom du känner dig så fet. Det sista du gör är att gråta dig själv till sömns.

 Så är mina dagar..

Allt för att komma bort ifrån smärtan.

Har varit på möte med min familjebehandlare och mamma idag. Fy fan vad jobbigt det var, jag satt och grät mig igenom hela mötet.

Det är så otroligt jobbigt att ingen förstår hur mycket jag behöver en mamma. Jag vet att jag "snart är vuxen" och kan "bestämma själv" men nu när jag mår såhär så behöver jag någon som finns där för mig. Jag har dåligt samvete för att min mentor tvingas vara en extramamma åt mig. Alla mina mentorer/lärare är tvugna att vara extraföräldrar åt mig. Så ska det väll inte behöva vara?

Jag önskar att jag hade någon som vet exakt hur det känns. Det finns ju stödgrupper för barn med föräldrar som missbrukar och/eller mår psykiskt dåligt, jag funderar på att kanske gå med i någon sån. Då slipper jag nog känna mig så himla ensam.

Jag ska nog bara dra täcket över huvudet idag, se på film eller göra något annat värdelöst bara för att få glömma allt. En stund av glömska, en stund utan lidande, en stund då jag drömmer mig bort och önskar att jag försvann.

Allt för att komma bort ifrån smärtan.

The butterfly project

Jag har inte direkt så mycket att skriva just nu. Jag håller på och provar "The butterfly project".

För er som inte vet vad det är så är det en metod för att sluta skära sig. Man ritar en fjäril där man brukar skära sig, exempelvis på handleden och döper den efter någon man älskar eller någon som vill att man ska sluta skära sig. Skär man sig så dör fjärilen, bleks färgen ut naturligt så är fjärilen fri.

Jag tycker att det var en riktigt fin tanke i alla fall. Nu har jag 2 fjärilar på handleden, båda döpta efter 2 personer som betyder mycket för mig.

Jag lovar att försöka ta hand om dem.

Deeptalk om skärsåren.

Nu har jag ledigt i 5 dagar, jag tycker det är jävligt jobbigt faktiskt.

Som tur är har jag planerat vad jag ska göra dem här lediga dagarna med min mentor. Vilken tur jag har som har en mentor som hon, det hade inte fungerat utan ett sånt stöd. Ibland kallar hon sig för en "extramamma" och jag håller egentligen med på många sätt. Hon har lärt känna mig ovanligt snabbt, jag brukar vara väldigt försiktig med människorna som jag släpper in i mitt liv men det tog bara några veckor innan jag kände att jag kunde prata med henne om det var något.

Idag hade vi ju som sagt schemaplanering, det började som en vanlig schemaplanering men det utvecklades så småningom till något annat. Vi satt och pratade i mer än en timme. Det blev lite av ett deeptalk. Många människor tycker säkert att det är jättekonstigt att ha ett deeptalk med sin mentor men faktum är att när man är i ett behov av en "extramamma" så blir det nödvändigt.

Jag bråkade med min mamma igår, det handlade om att jag tycker att hon spenderar mer tid på möten och AA-vänner än på mig. Det får mig att känna mig hemsk, som om jag egentligen inte är värd mer. Hon påstår att hon inte orkar vara ett stöd för mig men så fort det gäller att lägga ner energi på sina kompisar så går det utmärkt.

Det kan mycket väll vara så att jag kanske inte är en dotter som är så rolig att leva med men det är faktiskt inte jag som har valt min existens även om jag ofta ber om ursäkt för den. Jag är snart 17, har en extremt hög ångestnivå, är deprimerad, får ångestattacker och mitt humör är väldigt ostabilt men ibland tror jag att det inte alls är konstigt.

Om ett barn växer upp i en familj som är dysfunktionell och inte är grundad på kärlek, är det konstigt om det barnet växer upp och får svårt för att veta hur det faktiskt är att vara älskad?  Om ett barn blir psykiskt misshandlat, lär det sig då att det är älskat? Nej, jag tycker inte det.

Kolla på mig, kolla vad jag blev.

Första gången jag verkligen övervägde självmord var jag 7 år gammal. Mitt självskadebeteende började när jag var 13 år och tyvärr har det inte försvunnit ännu. Igår blev jag otroligt sårad av att min mamma inte verkar förstå hur det känns för mig så jag visste inte vad jag skulle göra. Det slutade med att jag grät mig till sömns med blodiga handleder. Mamma har inte ens sett det ännu, även fast det har hållit på ett längre tag. Min mentor märkte det på en gång nästan, hon såg det idag.

Jag tar vad jag får tag på för att skära mig med. Ibland har det varit en sax, oftast är det knivar men igår var det ett rakblad. Det är inte bra, jag vet. Men senaste gången jag ville ha socialens uppmärksamhet var jag tvungen att försöka begå självmord. Varför kan dem inte bara lyssna?

Okej, jag har väll inte direkt något mer att skiva om just nu.
See you later alligator.

Hur jag egentligen mår.

Nu har jag tröttnat på det här. I flera veckor har jag hållt på med den här jävla teatern, nu får det fan räcka.

Jag mår inte alls bra, jävligt dåligt till och med. Jag orkar inte ljuga för mig själv längre. Att låtsas som att jag inte legat och gråtit hysteriskt i 2 timmar är bara patetiskt eftersom jag vet att jag har gjort det.

Jag lider av att min mamma inte orkar bry sig om mig. Det gör ont varenda sekund. Att jag inte verkar ha någon på min sida gör nästan ännu mer ont. Socialen, min familj m.m. Dem som faktiskt vill hjälpa till kan inte göra det.

Kan inte socialen lägga märke till hur jävla dåligt jag mår?

Samhörighet utan biologisk koppling?

Pratade lite med min mentor idag bara för att informera om hur det ser ut nu.

Jag har funderat mycket på det här med att inte känna sig som en familjemedlem i ens biologiska familj utan en annan familj utan egentlig koppling till en. Om det är möjligt att känna en tillhörighet till människor som inte är släkt med dig, till exempel. Jag tror att det är fullt möjligt.

Ett exempel är nära vänner, det spelar ingen roll att man inte känt varandra hela livet. Samma sak som att vissa djur tar hand om andra djurs ungar även om det är en helt annan art. Det spelar ingen egentlig roll. Det är verkligen svårt att beskriva hur det känns för en. Jag kan inte förklara det jag känner på ett bättre sätt.

Varför verkar ingen förstå att det är viktigt för mig?

En dålig dag igår, möjligtvis en värre idag.

Tillbaka i skolan igen. Idag känner jag mig till och med värre än igår, kanske för att det är fredag. Helger är rätt så jobbiga just nu, mamma bjuder in en massa AA-polare så det känns som att jag inte får ta någon plats.

Igår visade sig verkligen att min mamma inte känner mig, hon föreslog att jag skulle sluta med mina antidepressiva. Samma dag som jag stått och gråtit i skolan och ångesten var värre än på länge. Jag vet inte om det är att hon säger sig förstå hur jag mår och säger så ändå eller om bara ATT hon sa så var värst. Funderar nästan på att kontakta min psykiatriker och säga att jag troligtvis skulle behöva gå på ångestmedicin igen. Det här kommer inte fungera i längden om jag är såhär stressad.

Önskar faktiskt att någon kunde se igenom det.

Grät i skolan idag..

Nu sitter jag på bussen, det har varit en jävligt jobbig skoldag. Först hade jag inte lämnat in en uppsats så den fick jag gå på läxstödet för att göra.

Sen efter läxstödet (som hade gått asdåligt) så bröt jag ihop. Mina vänner gick ut för att prata med mig om vad som hade hänt och så. Jag känner mig så dum som känner som jag gör så det var nära på att jag inte sa vad det egentligen var. Dem märkte dock att det var något som var viktigt för mig.

Jag vet hur sjukt det kanske låter men jag vill egentligen träffa min fosterfamilj mer regelbundet, nästan så det blir som en kontaktfamilj. Det som är jobbigt är för det första att jag inte vet om dem faktiskt ens vill ha mig där och för det andra så skulle socialen troligen bara låtsas om att jag aldrig föreslagit det. 

Det handlar om trygghet, att jag har någonstans att ta vägen om det händer något. Att jag vet att det finns någon som tar emot mig med öppna armar om jag behöver det. Tyvärr vet jag egentligen bättre än att bara bjuda in mig i en annan familj men jag har börjat må så dåligt utan dem. Mitt liv var på rätt väg med dem och jag hittade mig själv. Nu är jag samma gamla sårade människa med skitdåligt självförtroende som jag var innan jag flyttade dit.

Kan inte någon bara förstå hur det känns? Vilken känsla man har i bröstet när andra pratar om sina familjer, hur mycket tid som du spenderar på att tänka på dem och framför allt livet utan dem.

Det känns så ostabilt att man träffar dem och säger att vi ska ses igen när man vet att dem kanske aldrig hör av sig. Det låter kanske löjligt men det är sveket som jag är uppväxt med. Det värsta var mammas självmordsförsök, vetskapen att hon inte sa hejdå eller lämnade ett brev ifall hon hade lyckats gör ont i hjärtat.

Är det så fel att vilja ha en familj? Är det så fel att vilja känna samhörighet?

Är det så fel att vilja bli älskad?

Frånvaron av det jag älskar

Jag har haft en bra dag och så men just nu ( den senaste veckan  ) har jag inte haft någon ork till läxor. Jag är trött, omotiverad och så känns det mesta tråkigt och värdelöst. Musikämnena är det enda som känns värdefullt av någon anledning. Grundämnena är mycket svårare på gymnasiet än vad de var på högstadiet, alla verkar så insatta i det vi pratar om redan. Jag tycker det är svårt, det kan vara därför det inte går bra för mig.

Mina lärare och min mentor säger att jag ska fråga om det som jag inte förstår. Det är dock inte så lätt, jag skulle säga att jag inte förstår ca 40% av lektionerna. Hur många uppskattar egentligen en person som sitter och frågar om exakt allt? Historia och samhällskunskap är svårast, inte för att jag inte tycker om dem utan för att ämnena inom historia och samhällskunskap är breda och innehåller mycket olika fakta.

Det skulle vara lite skönt att dra täcket över huvudet och vara borta ett tag. Jag känner att mamma är rätt så borta hela tiden, psykiskt alltså. Hon rusar omkring, inne i sina egna tankar och är svår att få kontakt med. Jag antar att jag verkligen börjar sakna en familj.. 7:e Augusti, det var den sista dagen hos min fosterfamilj. De var inte hemma när jag åkte därifrån med min mamma, alla mina saker hade vi packat in i bilen, jag skrev ett litet brev om hur mycket dem betytt för mig och sen satte jag mig på trappen och grät. Jag glömmer det aldrig.

Jag saknar det så otroligt mycket men jag vågar inte riktigt berätta för någon hur mycket det plågar mig, hur dåligt jag kan må av det vissa dagar. Det var inte bara en fin familj som jag förlorade, det var ett nytt liv.

Tänker på det förflutna

Kan inte sova, vet inte riktigt varför. Jag tänker ofta på allt jag varit med om, mest på nätterna. Ibland undrar jag verkligen om mitt liv har varit värt allt besvär eller om det någonsin kommer bli det. Kampen för att överleva har hållit på i snart 17 år, första gången jag övervägde självmord så var jag 7 år gammal.

Självmordstankarna har kommit till och från i mitt liv men dem har nästan alltid varit närvarande på ett eller annat sätt. Jag frågar mig själv om jag har haft en depression sedan jag var liten, det är i för sig omöjligt att få reda på nu. Mina föräldrar var fulla i stort sett hela min uppväxt. Hur skulle dem kunna märka det?

Jag har ju inte direkt varit en favorit hos mina föräldrar heller. Pappa påstår fortfarande att det är synd om min syster eftersom jag alltid tagit så "stor plats" i familjen. Jag tycker däremot att han och mamma varit ganska blinda för hur jag faktiskt har haft det.

Min syster har ALDRIG blivit misshandlad på det sättet som jag har. Vet ni varför? För att hon hade någon som skyddade henne, jag tog tidigt en "mammaroll" åt min syster. Tyvärr var det ingen som var mamma åt mig. Jag blev förolämpad, kränkt och slagen men ingen satte stop för det. Den enda anledningen till varför det inte pågår fortfarande är för att jag larmade, jag var så psykiskt skadad av det som hade pågått så länge så jag ropade desperat på hjälp.

Jag undrar ofta vad som hade hänt om jag gjort saker annorlunda. Om jag inte blivit jourhemsplacerad den 13 november 2012 tex. Jag skäms för det fortfarande, det är mitt fel att mamma försökte begå självmord. Det sista jag sa till henne när socialen hämtade mig var - "Dra åt helvete!".

Jag borde tagit hand om henne bättre.

Kampen för bekräftelsen jag inte kan få

Idag vaknade jag klockan 13.00. Jag har nyligen börjat sova ordentligt, vilket jag inte gjort på flera år och jag hoppas verkligen att det håller i sig

Imorgon börjar skolan igen efter lovet. Ska bli lite skönt att komma iväg och bli sysselsatt på dagarna eftersom det lätt blir att jag sitter och tänker om jag är hemma en längre tid. Jag borde egentligen plugga men jag har svårt med att komma igång med saker när jag känner mig allmänt omotiverad. Gymnasiet har visat sig vara ganska svårt för mig, jag känner mig så himla dum hela tiden. Alla sitter i klassrummet och nickar förstående när läraren står och pratar på medan jag sitter och tycker mig inte förstå ett enda ord.

Jag vågar inte riktigt fråga hela tiden heller, det känns som jag framstår som jättepuckad då. Om jag frågar så känns det som om lärarna dumförklarar mig. Jag förstår dem egentligen eftersom jag är rätt så jävla värdelös vad det gäller nationalekonomi, politik, historia, svenska m.m.

Skolan har väll egentligen alltid varit svår för mig, jag undrar ofta om jag inte har någon slags inlärningssvårighet. När jag gick på lågstadiet var jag inte heller särskilt duktig i skolan och jag var extremt mobbad i 4 år, mina föräldrar var så fokuserade på min syster eftersom hon blev utredd för inlärningssvårigheter m.m. Dem märkte knappt att jag blev mobbad.

Det hjälper ju inte direkt att psykologen verkar tro att jag har ADHD, hon har inte sagt det så men hon har däremot sagt att jag kanske borde gå på ADHD-medicin. Ska jag vara helt ärlig så blev jag nog ganska sårad av det. Jag har i för sig trott att jag har ADD men eftersom jag kan få för mig att jag har alla möjliga olika sjukdomar så verkar alla tycka att jag överdriver.

Förut så fick jag för mig att jag var bipolär, en gång trodde jag att jag hade leukemi och så har det hållit på. Jag tycker att det är något fel på mig och därför tycker jag att jag borde ha alla möjliga sjukdomar av olika slag. Det är som om jag alltid söker efter något att skylla på. Då kanske fler människor tycker om mig?

Det är en ständig kamp för att få bekräftelse från olika håll men det jag egentligen skulle behöva är en mamma. Jag kanske bara ska vakna upp och inse att jag aldrig kommer få den sortens bekräftelse? Man kan på flera sätt säga att min mamma dog den 4:e December. Även fast hon står i köket och gör kaffe så existerar inte den mamma som jag hade när jag var liten längre, hon är helt förändrad. Efter självmordsförsöket har hon aldrig blivit sig själv igen, hon är som en helt annan människa och det gör mig så jävla ledsen.

Den mamma som jag har nu fokuserar bara på sina AA-möten och sina AA-kompisar. Jag finns inte riktigt, inte som en dotter i alla fall. Jag känner mig bara som en rumskompis. Jag behöver en kram.

När allt börjar bli bättre

Nu har jag fixat så att vem som helst ska kunna kommentera här men om det förekommer något kränkande eller mobbing så kommer jag att ta bort funktionen på en gång.

Okej, nu är det lördag. Tiden har gått ovanligt snabbt faktiskt och på måndag börjar skolan igen. Jag har längtat efter alla underbara människor och musiklektionerna måste jag säga. Jag ligger fortfarande lite efter i plugget och så eftersom det har varit lite mycket för mig med flytten och allt men det ska säkert börja gå lite lättare så småningom.

Jag har verkligen gjort framsteg i mitt eget sociala liv, jag har inte suttit hemma utan någonting att göra på hela lovet och jag har inte isolerat mig heller. Jag har umgåtts med kompisar nästan varje dag. Min förra mentor sa att jag borde skaffa mig ett socialt liv och nu har jag verkligen lyckats med det, vilket känns väldigt bra. Inom musikämnena har jag också gjort framsteg, jag kan läsa noter nu, ska börja sjunga ett par jättefina operastycken på sånglektionerna, har lärt mig ett svårt stycke nästan enbart efter noter m.m.

Jag ska börja sjunga "O Mio Babbino Caro" och "Nella Fantasia" på sången, sen så har jag lärt mig nästan 5 takter av "Nocturne Op. 9" av Chopin, som är ganska svår. Det går väll i allmänhet ganska bra för mig just nu.

Det var väll på tiden.

Möte på BUP

Fick en tid till en läkare på BUP, det var på tiden att jag gick dit. Senast jag var där var i Mars 2013, nästan ett år sedan alltså. Nu fick jag en ny läkare också som jag träffade för första gången idag. Allt gick bra och så, vi har ju inte kollat min medicinering riktigt och det har stressat mig väldigt mycket. Men nu, efter ett år, har jag äntligen fått någon som har koll över mina mediciner.

Vi pratade lite om hur det fungerar med medicinen jag går på, om jag behöver den, om det är någonting som behöver justeras m.m. Antidepressiva kommer jag troligtvis inte sluta med än eftersom mitt mående fortfarande är lite ostabilt och så kanske vi kommer lägga till någon ångestmedicin på det framöver. Mamma följde med i början men sen fick jag prata med läkaren själv en liten stund också. Han frågade direkt när hon gått om det fanns några självmordstankar, sen började vi prata lite om mitt självmordsförsök.

Det kändes konstigt att prata om det, inte för att jag tycker det är jobbigt utan mer eftersom jag inte är van vid att någon faktiskt frågar om det och vill veta vad som faktiskt hände. Det gick väldigt bra i alla fall, vanligtvis så tar det ett tag innan jag verkligen kan prata med en människa ( Speciellt psykologer, psykiatriker, överläkare. ) men den här gången så kände jag mig rätt så säker på en gång.

Okej, nu ska jag väll göra lite nytta. Imorgon ska jag åka Ålandsbåt med Hanna och pappa..
 Jag hoppas att det går bra.

Bye bye applepie!

Träffat min fosterfamilj.

Ja, ni kanske fattar i och med rubriken?

Så himla kul att få träffa dem, jag har saknat så mycket så det inte ens går att beskriva. Känslan, den underbara känslan när det känns som det inte gått en dag sedan man sågs senast. Jag själv har varit så olycklig för att jag inte träffat dem men när man ses igen känns allt som förut. Såklart att jag önskar att jag fortfarande bodde med dem, antar att man inte kan få allt man vill i livet. Saknar det bara så mycket.  Det verkar så fel att göra det, alla jag sagt det till verkar inte förstå. Nu, medan jag skriver detta så sitter jag och kämpar för att hålla tårarna borta. Jag är så glad för att få ha träffat dem men samtidigt är jag ledsen för att dem inte egentligen är en del av mitt liv längre.

Det verkar kanske jättelöjligt att jag känner såhär? Eller? Är det onaturligt på något sätt att sakna en tillhörighet som man alltid önskat sig? Det en "normal" människa skulle kalla en familj, är det konstigt att vilja vara en del i en familj?

Bara för att jag har en mamma och en pappa betyder inte det automatiskt att man har en familj. Jag tycker att en familj är en grupp som håller samman av en anledning, av uppskattning, samhörighet eller till och med kärlek.

Min "familj" är inte ens en grupp, vi är splittrade individer som bara bråkar. Vi har inte mycket gemensamt och väljer att inte respektera varandra för det. Pappa är den som bestämmer enligt han själv, därför ska han alltid trycka ner alla andra. Om alla andra blivit nedsparkade så är han "herre på täppan." Jag är alltid den som desperat försökt att hålla allt samman, laga allt som alla andra förstört. Jag fokuserade så mycket på att hålla alla andra uppe så jag till slut tryckte ner mig själv. Så ska det väll inte vara?

Det går inte en dag utan att jag tänker på hur det hade varit om jag hade fötts i en riktig familj, befunnit mig i en situation där jag slapp vara hönsmamma och blivit uppfostrad utan föräldrar som var mer intresserade av flaskbotten än en själv. Jag hade troligtvis bara blivit en i mängden utan någon känsla för andra. Ofta undrar jag om jag inte hade jag föredragit det.

Nej, nu ska jag faktiskt sova. Alla dessa nätter då man ligger och tänker för mycket kan ju inte vara bra i längden. Ville egentligen bara veta om det är så fel att känna som jag gör. Ska jag vara ärlig vet jag inte längre.

En uppdatering..

Okej, nu är det i alla fall en dag kvar tills det är lov. Jag kommer sakna skolan men det ska bli skönt att slippa lite läxor. ( Jo, jag kommer vara tvungen att göra läxor på lovet..) Det finns dock mycket att se fram emot också. Jag har väll inte så mycket att skriva för tillfället. Jag har börjat skapa ett socialt liv, vilket är bra. Alice på lördag, ska ha någon slags inflyttningsfest med några kompisar, ska på min allra första dejt på måndag. Livet går vidare, det rullar på ganska bra.

Skolan har börjat gå lite bättre nu faktiskt, jag fick inte ens ett F i nationalekonomi. Jag fick till och med full pott på vårt GeMu-prov. ( Gehörs och musikteori. ) Jag måste erkänna att det gör mig ganska stolt eftersom jag knappt kunde läsa noter överhuvudtaget när jag började ettan. :)

Okay, that's all for now.
( Japp, jag skrev ett litet blogginlägg bara för att jag inte kunde sova.)
Nu ska jag faktiskt verkligen försöka sova, godnatt!

i miss it

Då var man äntligen på väg hem efter en väldigt produktiv dag i skolan. Har haft matte, prov i nationalekonomi, fortsatt med uppsatsen om franska revolutionen, matte igen, sånglektion och dessutom möte med psykologen. Förrförra veckan satt jag därinne och grät för fullt och det var nära på att jag gjorde det idag också. Jag har varit väldigt ledsen dem senaste veckorna. Försöker fortfarande komma över min fosterfamilj. Det har gått ett halvår och jag har inte släppt att jag inte bor med dem längre. Psykologen sa att det var en stor förlust för mig och att det tar tid att komma över sånt. Ska jag vara ärlig så har det varit den största förlusten i hela mitt liv.
Det ända som jag vill är att vara älskad, slippa vara en hönsmamma, slippa ta ansvar för andras liv och få ha "riktiga" föräldrar. Min egen mamma kan inte ens ta hand om sig själv. Jag har i stort sett uppfostrat mig själv.
Väldigt få verkar förstå att jag mår väldigt dåligt av det. För er kanske det inte låter som en stor skillnad men det är det.
Komma hem varenda dag och vara livrädd för att mamma skulle ha fått ett återfall, begått självmord, ligga medvetslös på golvet m.m. Det är min vardag. Ständigt livrädd, osäker och hela mitt liv hänger på en skör tråd som någon annan har kontroll över. Många tar att komma hem till ett tryggt hem för givet. Jag kommer aldrig glömma dagen jag flyttade in hos min fosterfamilj, trots att min knäskål hade hoppat ur led samma dag så var jag den lyckligaste människan på jorden. Jag var välkommen, trygg, uppskattad och kanske till och med omtyckt.
Att vara tvungen att lämna dem var som att få hjärtat utslitet ur bröstet. Honestly, i miss them to death.

Hemma efter en sleepover hos Carin

Är hemma nu, efter ett jävligt produktivt, knasigt, fånigt, roligt, luddigt, mysigt och inte minst underbart dygn hos Carin! Jättemysigt och skitroligt ;) Not going to say more about it, it's only for the best.

How i feel in a poem. ( I wrote it. )

One more day I've lived though, one more day I wished wasn't true.
One more day filled with pain, one more day soaked with rain. 
One more day full of fears, one more day drenched in tears.
One more day I hope it end, one more day and I still pretend.
One more day without belief, one more day with no relief.
One more day without compassion, one more day with my depression.
One more day with endless sorrow, one more day without hope for tomorrow.
One more day and I'm still here, one more day I want to disapear.

Uppenbarligen har jag börjat skriva dikter igen.. Well well..

Det skulle aldrig ha fungerat.

Helt plötsligt vill jag bara krypa ner i min säng, gömma mig under täcket och gråta tills jag sjunker ner i madrassen. Sova i en djup sömn, hoppas att jag inte vaknar på ett bra tag. (Eller inte alls.) Jag visste att det här inte skulle fungera, om dem bara hade lyssnat på mig ifrån början. Allt skulle ju bli bra, det skulle bli annorlunda, jag skulle bli annorlunda. Istället så lever jag med exakt samma känsla som jag gjort i snart 17 år. Det enda som faktiskt är annorlunda är att det inte finns någon anledning att lyssna på mig längre. Alla har tröttnat på mina åsikter, det har ju blivit "bättre" enligt alla andra.


Ibland skulle jag bara önska att folk faktiskt skulle kunna lyssna på mig.

This is how i really feel.

Okej, då var i alla fall konserten avklarad. Det gick väl ganska bra egentligen. Vet inte om det finns så mycket mer att säga, min fosterfamilj hade inte tid att komma. Såklart hade jag ju räknat med det eftersom det är en vana att mina riktiga föräldrar inte brukar komma men jag blev ändå lite besviken.

And what i really mean:

The concert went quite well but I got really sad when I was informed that my fosterfamily wouldn't be able to make it. It makes me sad because it went well, that means that they missed something. I know I'm far away from being a good singer but I really wanted them to see how much better I've become. My friends didn't even notice that i went to the bathroom and cried. My mum came to the concert though, it was the first time she heard me sing. I didn't care about what she thought, I just wanted to have the persons that I cared about the most to be there.

I am happy but at the same time I'm so unhappy it's unbelivable. I want to be able to say that I have a home and mean it. I had a home 6 months ago but I was forced away. I still think It's mean that i couldn't stay, my life was going so well. Even my MOM have said that they shouldn't have moved me away. I was happy there, I miss them so much. This is a horrible feeling and I honestly don't know for how long I am going to be able to live with it.

I just can't stop thinking how my life could have been if i hadn't moved from there.

....

I had a dream my life would be, so different from this hell I'm living. So different now from what it seemed.
Now life has killed the dream I dreamed.

( Just like the song i sung yesterday..)

Konsert imorgon!?

Hej hopp!

Fyfan, nu har jag gått och blivit sjuk precis innan konserten. Det var onödigt av mig, jag vet, men jag envisas med att bli frisk till imorgon. Jag insjuknade lite under torsdagen och stannat hemma sen dess. Jag har tryckt i mig ca 5 kiwifrukter, 15 koppar te, 4 glas apelsinjuice m.m. Jag MÅSTE bli frisk. (C-vitamin är tydligen jättebra vid förkylning.)  Märkligt att det enda jag har önskat hela terminen är att bli sjuk och sen så inträffar det vid det absolut sämsta tillfället.

Jag ursäktar att jag inte har skrivit mer men jag har varit upptagen med en massa läxor och sen varit tvungen att hitta på ursäkter varför jag inte har gjort läxorna jag inte haft tid med. *host* ( Eller inte fann lika intressanta som att vara med min chinchilla.) *host*

Nej, men jag har varit ovanligt ambitiös den här gångna veckan. Kanske beror på miljöombytet? Säkert.
Jag har faktiskt börjat sova igen, vilket är alldeles underbart. Måste tipsa om Lucid-dreaming för er med sömnproblem. Det har varit jättekul att prova det. För er som inte vet vad det är för något så heter det klardrömma på svenska, det är egentligen ett tillstånd som gör att du kan styra dina drömmar när du sover. Jag har bara hållit på med det en vecka men man får lära sig otroligt mycket om sitt undermedvetna eftersom man analyserar sina drömmar genom att föra drömdagbok.

När man övar upp det så kommer man automatiskt ihåg sina drömmar som inte är "klardrömmar". Det är väll det stadiet jag är på nu, även fast jag snart hoppas på att få uppleva en "klardröm" så är det väldigt intressant att kunna analysera drömmar.

Jag har funnit tydliga mönster i mina drömmar, väldigt intressant faktiskt. Det rekommenderas! Finns instruktioner på YouTube, WikiHow m.m. Nu hade jag tänkt att roa mig med något annat. Kommer att skriva igen så fort jag bli arg, ledsen eller bitter. See you around. ;) 

ps. Det där med att jag inte pluggar är inte sant,
 

trygghet, uppskattning och lycka

Fredag, äntligen fredag. Tyvärr har jag blivit lite sjuk, vilket inte är så bra eftersom jag har konsert på måndag. Det skulle inte vara någon större fara om jag hade spelat piano men nu ska jag ju sjunga. Så nu är det bara att vila som gäller, dricka asmycket te, mjölk med honung och allt vad det är.

Jag hörde av mig till min fosterfamilj igår och frågade om dem ville komma på konserten. Dem har dock inte svarat än. Det är synd att dem är så upptagna, jag saknar dem verkligen. Även fast dem skrev att dem saknar mig så känns det inte riktigt så. Dem kanske nämner hur knäpp jag var ibland men jag tror inte det är mer än så. Dem kanske tycker att jag är jobbig? Jag vill ju bara att dem ska veta hur mycket jag tycker om dem

Att jag aldrig blivit älskad av mina föräldrar är jag ju van vid, även fast jag har blivit väldigt skadad av det. När det kommer in någon/några andra i ditt liv som du verkligen tycker om så blir det förödande konsekvenser om det blir taget ifrån dig. Ni kan skratta hur mycket ni vill åt det här men min fosterfamilj förändrade mitt liv. Det är inte bara något jag säger utan det var så det var.
Tjejen som flyttade in den 13:e Februari hade varit med om saker som ingen förtjänar att vara med om. Hon hade ca 90% frånvaro ifrån skolan, nyligen försökt begått självmord, föräldrar som sket fullständigt i henne, blivit akut jourhemsplacerad på ett ställe där hon inte trivdes och hon hade svultit sig själv och gått ner mer än 8 kilo på 3 månader.
Det blev en enorm vändpunkt i hennes liv.
Under tiden hon bodde där fick hon lära sig vad det innebar att vara en värdefull familjemedlem, hur det kändes att bli uppskattad, hur det var att känna sig omtyckt, vad trygghet var för något, vad lycka var och vad riktig kärlek var.
I Augusti fick jag flytta hem igen mot min vilja. Tryggheten, uppskattningen och lyckan försvann igen. Men jag är otroligt tacksam för dem månaderna jag fick.
Tryggheten, uppskattningen och lyckan får jag skapa i mig själv. För jag är ändå den som bestämmer i mitt liv

En bra dag, ett möte senare.

Den här dagen gick mycket bättre än förväntat, jag hade en uppsatsskrivning imorse som jag är ganska nöjd med och sen hade jag också möte med psykologen.  Det var så skönt att ha det mötet, vissa saker har jag hållt inne alldeles för länge. Hon sa faktiskt att hon tyckte att nätverksmötet var en besvikelse, hon tyckte min socialsekreterare var ganska elak mot mig. Jag håller med om att hon kan vara lite för hård ibland. Psykologen sa också att man såg på mig hur socialsekreteraren i princip körde över mig. Vi kom fram till att jag inte ens verkar få ha en egen åsikt, alla pratar i mun på mig, påstår sig veta exakt hur jag mår och hur familjesituationen ser ut utan att ens pratat med mig.
Jag tycker att det är orättvist att dem bara lyssnar på min mammas version av det hela men inte på min. Förstår inte dem hur mycket smärta allt det här har orsakat? Ibland önskar jag att jag aldrig fått bo hos min fosterfamilj, då hade det inte gjort så ont att vara tvungen att flytta hem. Det gör ont att återvända till ett hem där man inte betyder ett skit om man har fått uppleva kärlek.
Min psykolog frågade om min fosterfamilj vet att dem betyder såhär mycket för mig.
Jag satt och grät därinne i en timme, det kändes hemskt. Jag hatar att gråta, det får mig att känna mig så liten, svag och maktlös. Precis som socialen får mig att
känna mig. "För barnets bästa" in my as

Viljan att vara lycklig.. :(

Det finns så många anledningar varför jag kan vara ledsen men just nu är det för att jag saknar min fosterfamilj. Det är lätt för andra att säga att det "bara" är att hälsa på. Det är det inte. Jag kommer aldrig få tillbaka det jag hade för ca 6 månader sedan, aldrig.

Även fast jag flyttar med mamma och så är det inte en miljö där jag får det stöd jag behöver. Visst har jag folk omkring mig, familjebehandlare, psykolog, socialsekreterare, mentor, lärare m.m. Det jag behöver är fortfarande en mamma. Jag är orolig för att jag ska bli tvungen att vara mamma åt min egen mamma, igen. Det har kanske egentligen alltid varit så också men jag orkar verkligen inte med att vara tvungen att ha en roll som jag inte ens frivilligt gått med på.

Jag är så jävla trött på att vara allas slagpåse.

Borde ni inte förstå att ni bara ödslar eran tid på mig? Jag kommer aldrig att må som jag gjorde för ett halvår sedan igen. Jag kommer aldrig kunna vara så lycklig igen. Jag var en bra människa då, jag var lycklig och jag var älskad. ( Eller kände mig i alla fall älskad. )

Så jävla less

Jag träffade min fosterfamilj av en slump på Ica igår, det var så otroligt kul att se dem igen. Hela jag var så sjukt glad tills jag märkte hur dem inte alls tyckte det var lika kul att se mig som jag tyckte det var att se dem igen. Det blev lite stelt, jag förstår inte varför men det gjorde mig ganska ledsen. Kanske var det inte ens medvetet men det var inte så roligt att känna så i alla fall.

Jag var där med mamma, vi har börjat flytta in i den nya lägenheten men det är en sak som stör mig så himla mycket. Att hon bara verkar ha ögonen öppna för min syster. Hon vill tex att jag ska bo med pappa till och från för att vara "barnvakt" åt honom och vara någon själva hönsmamma för min syster. Sen så kan vi tydligen inte heller flytta in här förrän min syster vet var hon vill bo och så. Jag föreslog att jag kunde bo här själv bara en dag för det underlättar så otroligt mycket med skolan då. ( Jag kom hem halv 9 nästan varje dag förra veckan. ) Men nej, det får jag inte.

- Din syster hit, din syster dit, syster, syster, syster, syster, syster.
Det är det ända som jag kan höra.

Jag försökte säga att jag tyckte det var lite orättvist att det alltid är min syster som går först. Innan jag ens hann säga att jag tyckte det var orättvist att.. så avbröt min mamma mig.. Jag vill inte höra!
Nähä? Okej då..

Det känns som om att allt min familj gör är för min syster, som att jag knappt fanns. Dem ville inte ha hem mig för att dem saknade mig, utan för att det var så synd om min syster. Dem brydde sig inte om att jag var borta i 8 månader egentligen, bara att min syster inte hade någon som kunde "mamma" henne. När jag sticker fram ett prov som jag fått ett B på så kollar mina föräldrar knappt ens på det. När min syster kommer hem och visar något hon fått godkänt på så åker det typ upp på kylen. Så illa är det. Jag vet att min syster har inlärningssvårigheter, det är inte någons fel. Men det är ändå taskigt av mina föräldrar att behandla mig som skit.

Vet ni hur mina föräldrar reagerade när dem fick höra att jag hade försökt begå självmord? Inte alls, dem reagerade inte ens. Dem bara fortsatte behandla mig som skit. Ibland önskar jag att det hade gått annorlunda, att jag hade dött. Då KANSKE mina föräldrar hade reagerat.

Jag försökte aldrig begå självmord för att jag ville det, inte heller för att jag inte hade någon annan utväg utan det var ett desperat försök att få någons uppmärksamhet. Bara någon, vem som helst.

Jag fick min underbara fosterfamilj men såklart så varade inte det länge innan folk kommer och ska förstöra mitt liv igen. Så.jävla.less.

På bättringsvägen

Nej, du läste inte rubriken fel. Jag känner mig lite mindre dålig, lite mindre värdelös och lite mindre patetisk. För mig är det en stor framgång, jag hatar ju mig själv men jag undrar om jag faktiskt börjar bygga upp självförtroendet igen, om jag faktiskt börjar bygga upp mig själv igen. Det som var kvar av mig för ett år sedan var knappt någonting. Jag var helt förstörd, uppriven, traumatiserad och full av värdelöshetskänslor. För ett år sedan satt jag på golvet i ett jourhem, sargad och med blödande handleder så önskade jag att det var slutet. Jag ville dö, trodde inte på förändring och jag trodde inte på livet.

Långsamt fick jag tillbaka lite av hoppet, inte mycket men det var tillräckligt. Tillräckligt för att tvinga mig upp på fötterna igen. Det var lite som att lära sig att gå, du kan inte gå utan att någon gång ha krälat eller krupit. Jag fick sopa ihop askan av mig själv för att kunna bygga upp jaget igen, vem det nu än var. Under den tiden fick jag lära mig mycket om mig själv, inte minst vad jag hade stått ut med utan också hur mycket livsvilja man måste ha för att leva i ett helvete i 15 år. Nu är jag 16, fyller 17 i maj. Jag går på mitt drömgymnasium, jag håller på med det jag älskar mest och jag lever mitt livs dröm.

Deprimerad är jag visserligen fortfarande, går på antidepressiva och är allmänt stressad vid vissa tillfällen. Det är svårt fortfarande vid tillfällen men det är fortfarande mitt liv, jag väljer vad jag gör med det. Jag kunde lätt ha valt att följt min pappas råd, att bli uteliggare på T-Centralen och spela på mitt jävla keyboard där. Det hade jag inte behövt anstränga mig särskilt mycket för att bli. Många skrattar åt mig när jag säger att jag är ambitiös, inte många förstår att det inte bara är skolans betyg som bestämmer om man är ambitiös eller inte.

Arbetar man väldigt hårt för någonting så tycker jag, oavsett vad det är för något, att man är ambitiös. Kanske är det så att jag är fullkomligt värdelös på politik, ekonomi och historia men kanske kan det även vara så att jag är en jävel på psykologi, beteendevetskap eller människor i allmänhet. Så länge jag inte ska bli politiker, ekonom eller historiker så skiter väl andra fullständigt i om jag är värdelös på det?

Gör jag någonting jag älskar är det mycket större sannolikhet att jag också blir bra på det. Det är svårt, speciellt inom musik eftersom det inte finns några jobb om man inte är proffs, men man kan alltid minska sina egna krav, man kanske inte måste bli konsertpianist när man kan bli en extraordinär pianolärare?

Så länge du får hålla på med det du älskar mest så spelar det kanske ingen roll på vilken nivå det ligger? Du kanske inte kan få betyg för att bli psykiatriker men du kanske kan bli psykolog eller kurator?

Jag har mina drömmar, andra människor har andra drömmar och alla borde egentligen försöka att kunna uppnå dem.

Motivationen är tillbaka.

Gick till skolan idag också, inga större förväntningar på att den här dagen skulle bli bättre än gårdagen. En lång dag passerade relativt snabbt, i slutet av dagen var det dags för sånglektion. Jag hade varit nervös inför den hela dagen men när jag kom ner och satte igång med lektionen så kändes det mycket bättre.

Redovisningen igår gick väll kanske inte så bra som jag ville men det är bara och fortsätta försöka. Min mentor verkar ha kommit till den punkt där hon verkligen förstår vad man ska säga för att motivera mig. ( Vilket inte är en vanlig egenskap.) Jag är glad att jag gick till skolan idag, trots att jag bara ville dra täcket över huvudet imorse så lönade sig de 9 timmar jag spenderade i skolan.

Vissa dagar bara är så, du vill inte göra något annat än att ligga kvar i sängen hela dagen. Du känner att motivationen är som bortblåst, att det inte spelar någon roll om du går upp eller inte. Idag var en sådan dag, det finns dock en viktig skillnad. Jag gick upp, jag åkte till skolan, jag försökte mitt bästa och det gav ett resultat. Hade jag beslutat mig för att inte försöka så hade jag inte kunnat lyckats med det jag gjorde idag.

Visst, för en "normal" människa så låter det säkert löjligt att "bara" kunna gå till skolan för att känna sig nöjd men faktum är att det är en ganska stor grej när man är deprimerad. Många ser det bara som en diagnos men om det går för långt så blir det lätt en livsstil. Du mår okej ibland men sen så kommer dem här svackorna som gör att du inte orkar någonting, du fastnar så lätt i det tänkandet och i det måendet. Det är där man måste sparka sig själv i arslet, åter igen, eftersom det är du själv och INGEN annan som är ansvarig för ditt eget mående. 

Sammanfattat så hade jag en bättre dag än vad jag trodde och såna saker gör mig glad, att någon känner mig tillräckligt bra för att veta EXAKT vad man ska säga när jag känner mig nere. 

Jag tror att alla behöver en sån människa i sitt liv.

Ingen bra dag.. ( redovisning bland annat. )

Idag var redovisningen som jag varit nervös inför ett bra tag nu. Gissa vad som händer då? Först så är jag asnervös men går upp och ska sjunga ändå. Jag får svårare att andas pga nervositeten och då låter såklart det inte något bra.. Jag blev så sjukt besviken på mig själv, började tom gråta på historialektionen för att jag blev så ledsen över min dåliga prestation. Det verkade som om min sånglärare var besviken, jag är inte säker men hon gjorde en min som jag tog åt mig av. Usch, jag skäms nästan över att gå till skolan imorgon.

Ibland ( eller ja, ganska ofta ) så känns det som om jag inte ens förtjänar att gå på den här skolan. Alla är så himla duktiga och begåvade. Jag önskar faktiskt att jag kunde smälta in bättre.

Det enda anledningen varför jag faktiskt gjorde den här presentationen var inte för mig själv som andra kanske tror. Jag ville bara visa min mamma att jag inte är så värdelös som hon tror på konserten, men när det går såhär så blir jag såklart väldigt ledsen och ganska omotiverad.

Jag vill inte bara vara en människa som existerar, lever och dör utan att ha varit någon eller upplevt något. Att leva för någon annans skull är inte särskilt kul men om jag ska vara helt ärlig är det ju det jag gör. Eftersom jag inte är unik så gör det mig ganska värdelös. Jag känner mig som en produkt, en massproducerad vara som inte är märkvärdig på något sätt, en kopia.

Jag är så trött på att vara allas slagpåse, att få så mycket skit även fast jag försöker göra det som är bäst för alla andra. Jag har ägnat mitt liv åt att leva åt andra, för andra.

Är du missnöjd över ditt liv? Ta ut det på mig.
Hatar du att du mår som du gör? Skyll på mig.
Är du arg för att du fick mig överhuvudtaget? Skyll på mig för att jag inte dog när jag hade chansen.
Hatar du mig? Då är det mitt fel också, eller?

Mitt liv, mitt mående, mitt ansvar.

Det var ett tag sedan jag skrev men allt har gått bra sedan jag skrev senast. Jag mår så mycket bättre nu och har till och med sovit över hos en kompis UTAN att bli översköljd av stress! Det känns fantastiskt.

Nu har jag bestämt mig för att medverka på en konsert den 10:e Februari. Jag måste upp på scenen igen, att bli nedsparkad på det sättet jag blev var visserligen inte så snällt men ibland måste man sparka sig själv i arslet för att komma igång med saker som man mår bra av. Man måste i slutändan ta ansvar för sitt mående själv, liksom man har ansvar för sitt eget liv. Vägen ur en depression är ofta väldigt lång men så länge man fortsätter att gå så kommer man närmare sitt mål. Det kan mycket väl vara så att en depression aldrig försvinner helt men det är bara man själv som kan välja vad man ska göra av det.

En människa som jag verkligen ser upp till sa en gång att man måste plocka guldkorn när man är omgiven av ett mörker. Det tog 2 år för mig att verkligen förstå hur viktigt det var. Även om man verkligen får slita för dem där guldkornen så är dem viktiga för att kunna se andra saker än bara det negativa.

Jag kan välja att sitta hemma och vara bitter för att mitt liv ser ut som det gör eller så kan jag jobba för att göra det bättre. Mitt liv, mitt val.

Mötet avklarat.

Vilket lättnad att mötet äntligen är avklarat, jag har varit nervös inför det så himla länge! Det gick väldigt bra i alla fall. Jag var så säker på att ingen skulle lyssna på mig men det gjorde dem faktiskt. Inte smärtfritt dock, jag började gråta under mötet.. Pinsamt.. Det blir ofta för mycket när jag tror att någon tänker tvinga mig till någonting som jag inte vill egentligen. Jag tror tyvärr att jag kommer bli tvungen att bo med pappa, fastän jag är rädd för att göra det.

Jag hatar att gråta inför folk.. Speciellt människor som jag bryr mig om, eftersom det påverkar dem mest. Efter 2 timmar så var vi äntligen klara och jag sa hejdå till min psykolog och min mentor. Min mentor kramade om mig, jag började nästan gråta IGEN.. Det är den tryggheten jag menar att jag önskar att jag hade.

Jag behöver bara en mamma som kramar om mig när jag behöver det.. Vilket är nästan hela tiden.

Oh god i need a real hug! : /

Nervös inför morgondagens möte.

Är på väg hem, trött efter skoldagens utmaningar och en hel del nervositet. Det är nätverksmöte imorgon med min mentor, socialen, familjebehandlare, psykolog och min mamma. Jag hoppas verkligen att jag får en syl i vädret, mötet handlar trots allt om mig och jag vill inte att 5 personer ska sitta där och tro att dem vet precis hur jag känner.

Frida känner si, Frida känner så...

Jag blir ofta den som pratar minst på dem mötena eftersom alla andra har så mycket viktigt att säga. Alla står i princip och drar i mig och om jag inte får säga vad jag faktiskt känner så kommer dem slita mig itu. Jag behöver en människa som bankar näven i bordet och säger åt alla att lyssna på mig istället för att måla upp en falsk bild av hur jag känner. Man kan tro att jag inte tycker någonting när jag sitter där ihopsjunken i stolen men faktum är att jag tycker mycket mer än vad alla tror. Att jag är tyst betyder väldigt sällan att jag inte har någonting att säga utan snarare så är det så att jag har massor att säga om alla bara skulle kunna låta mig säga det. Nästan som att folk förväntar sig att jag bara ska sitta där och vara tyst. Att sitta och vara tyst är knappast ett av mina vanliga beteenden, jag kan ju vanligtvis aldrig hålla käft.

Jag hoppas verkligen att det går bra imorgon.

Behöver något som jag inte kan få

Söndag, klockan är 20 över 3 och det börjar redan bi mörkt ute. Det är -5 grader och det har snöat nästan hela helgen. Jag sitter i vardagsrummet, insvept i en filt med en dator i knät. Allt känns så simpelt. Jag har nog aldrig känt mig såhär, min existens spelar egentligen inte någon större roll. Med det menar jag inte att jag inte vill existera utan att jag bara är. Jag bara finns. Inget mer och inget mindre.

Märklig känsla..

I alla fall så har vi fått en lägenhet nu, vi får tillgång till den Fredag den 31:a Januari. Självklart kvarstår problemet vem jag ska bo med. Jag vill inte bo med pappa, hur mycket han än försöker locka mig. Till och med när han säger att vi kan åka till England i påsk så avböjer jag. Någonting bör ju vara fel när JAG AVBÖJER en resa till ENGLAND!?

Ja, någonting är ju självklart fel då. Han var full HELA förra semestern... Kul... Jag försöker verkligen att uttrycka att jag inte vill bo med pappa men det är INGEN som lyssnar på mig. Mamma förväntar sig att jag ska bo med pappa för att ta hand om min syster.. Är hon fullkomligt dum i huvudet eller? Jag har varit barnvakt/mamma/psykolog åt den här familjen i mer än 16 år.. Fattar ni inte att jag inte orkar mer? Jag vill inte, jag kan inte, jag bör inte och jag ska fan och med inte ta ansvar för det längre. THAT'S IT! Nu får det för fan räcka.

Jag är 16 år (snart 17) , deprimerad, nerknarkad, traumatiserad, ångestfylld och i behov av saker som ingen kan ge mig.. Jag behöver en mamma.

Min mentor var den som sa det egentligen men jag har alltid vetat att det saknats någonting i mitt liv. Tryggheten, säkerheten, stödet, hjälpen, kärleken..  Det kommer jag knappast få uppleva, jag är ett vrak, har alltid varit och kommer kanske alltid att vara.

Att inte ha en mamma som bryr sig kan vara så förödande...