Bara för att kunna tro att jag är värdefull

Jag står med vinden i håret medan jag tårögd iakttar det som var så viktigt för mig vandra iväg. Jag intalar mig själv att det aldrig var viktigt men finner mig själv med ett tomrum i hjärtat och saknaden större för varje dag som passerar. 

Jag är uppväxt utan det men så fort jag fick uppleva det så var det någonting jag också ville ha, en familj. Såklart man kan säga att jag har en familj men man kan inte säga att jag varit en värdefull medlem i en innan jag blev placerad hos min fosterfamilj. Jag blev behandlad som om jag inte var värd att finnas, som min mamma en gång sa, jag skulle egentligen bara vara en fjärde abort. 

Som ni kanske förstått så stötte jag på min fosterfamilj idag, varje gång jag ser dem så saknar jag att vara en del av deras liv, att vara en del av en familj där man uppskattar varandra. Jag kände mig för första gången i mitt liv önskvärd när jag bodde där. Jag vet att jag är tjatig men det gör så ont att förlora något som betydde så otroligt mycket. 

Jag skulle ge allt för att kunna vara så önskvärd någonstans igen. Bara för att kunna tro att jag är värdefull. 

Vilsen och ensam på fronten.

I fredags blev jag väldigt ledsen eftersom min sånglärare tyckte att jag borde sjunga alt i kören, trots att jag verkligen vill sjunga sopran. Det har plötsligt uppkommit en extrem ångest då jag känner mig osäker på vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Jag kan inget annat än musik och börjar faktiskt bli riktigt orolig om det ens finns någonting för mig ute på arbetsmarknaden. 

Visst har jag drömt om att bli lärare länge men att jobba i Sverige skulle jag verkligen inte vilja och det skulle troligtvis vara extremt svårt att bli lärare i England. Vad mer finns det jag KAN jobba med? Jag vill jobba som polis eller sjuksköterska men kan inte det på grund av mina knäproblem. 

Jag försöker intala mig att detta bara är en period och att den liksom dem andra kommer att gå över men det är så himla svårt. Jag känner mig vilsen och min självbild har blivit helt förstörd sedan jag flyttade. Jag vill bara tillbaka, ett och ett halv år senare och jag kan fortfarande gråta mig till sömns för att jag saknar det, jag saknar den jag var när jag bodde där... Den jag fick utrymme att vara. 

Ingenting kan ta mig tillbaka, eftersom på den fronten är alla emot mig. Jag kämpar ensam, igen. 

Gladare för varje dag, starkare än någonsin.

Idag är jag trött, jag har precis kommit hem efter en otroligt rolig och underbart skolläger.

Eftersom jag blev väldigt sårad förra månaden mådde jag inte så bra, vilket är rätt så förståeligt. Jag mår bra nu faktiskt, jag har gjort mig av med flera personer som jag tyckte var mer tärande än närande.

Igår hade jag min audition till vokalgruppen på skolan. Jag blev så nervös att började blöda näsblod så fort jag kom ut. Jag låter frågan om det gick bra vara obesvarad än så länge, det vet jag ej säkert förrän på måndag. 

Kanske finns det ingen anledning men jag är väldigt glad just nu, saker händer äntligen i mitt liv. Jag tror att det är att jag inte längre känner mig lika bunden till mitt förflutna. Erfarenheten finns kvar såsom många känslor men det är inte alls något som stör mig, mitt förflutna definierar inte mig. Jag är friare eftersom jag ganska snart  räknas som vuxen och kan därför börja ta egna beslut om hur JAG vill att mitt liv ska se ut. Ingen annan kan leva mitt liv åt mig, jag lever mitt eget liv och är nu faktiskt väldigt lycklig för att jag får göra det. 

Bilden är ifrån skollägret 😍❤️