Jag vill inte ner dit igen!

Vad håller jag på med egentligen?

Jag har inte varit hemma länge efter denna skoldag men redan nu måste jag sätta mig med läxor..
Halv 9 på kvällen, sen pluggar jag ofta till 11...
Jag sover ingenting, stressar ihjäl för betygen och är orolig för allt!

Jag har en uppsats som jag inte har gjort än som ska lämnas in imorgon!
I Engelska dessutom, då känns det ännu värre..

Jag får panik!
Snälla, inte en panikångestattack idag.... Det hinner jag inte med!
Jag måste vila, min hjärna skriker efter sömn och vila.

JAG HINNER INTE!

Jag saknar min fosterfamilj också! :'(
Mitt liv är inte komplett utan dem, familjebehandlingen är JÄTTEVIKTIG för mig men jag hinner inte med den heller.
Jag är uppe i 18 timmar och de resterande försöker jag plugga på..
Max 4 timmar sömn är min vardag.

Jag är ledsen, trött, grinig, deppig och fylld med ångest.
Jag orkar inte med alla krav!
Snälla, jag vill inte ner dit igen, jag har ju precis kommit på fötter igen efter den senaste
"depp-perioden".

Denna gång vet jag inte riktigt vart jag ska skrika på hjälp.

Mina lärare som stöttade mig förut är ju inte längre kvar.
Snälla hjälp mig.. : /

Så länge du andas har du vunnit.

Ännu en dag då jag ifrågasätter mitt största intresse, musik.

En till dag då man märker vad ens hjärna kan få en att tro, att man är fullkomligt värdelös.

En depression är en otroligt komplicerad sjukdom, omvärlden känns så ovetande om vad deprimerade egentligen går igenom.

Det känns som att ingen förstår fast det är så många som går igenom samma sak.

Vi lever dock i en helt annan värld än alla andra, vi befinner oss i ett ständigt mörker och vi har glömt vad lycka är.

Vi skäms, hela våra liv leker oss ett spratt och vi vill ge upp.

Men så länge du läser detta, så länge du sitter där och framför allt så länge du ännu andas så har du inte förlorat, du har övervunnit din depression idag.

Du kan vinna imorgon igen bara du fortsätter finnas, fortsätter andas.

Depressionen som inte vill ge sig.

Varför denna ständiga värdlöshetskänsla?

Bara det kommer en reklam på tv för idol eller talang så blir jag skitledsen.
Dem som kommer långt i dem slags programen är verkligen duktiga.

Ibland önskar jag verkligen att jag var bra på något.
Jag är dålig på idrott, svenska, tyska, historia, matte, samhällskunskap, bild m.m
Listan känns oändlig.

Jag är okej på Engelska men efter den där pianolektionen känner jag mig verkligen utpumpad på självförtroende, mitt musikintresse känns inte något värt.
Jag vågar knappt ens sjunga för min sånglärare.

Varför kan jag inte bara få vara lite glad någon gång ibland?
Eller varför kan jag inte vara bra på något?

Fattar inte.

Hatar att vara "sjuk".. Ja, möjligtvis sjuk i huvudet då..
Hatar att vara deprimerad, att ständigt ha ångest, bara kunna bryta ihop när som helst, alla negativa tankar och speciellt känslan av att ingen förstår ( eller att ingen orkar lägga ner tid för att visa lite empati.. )

Kan inte jag bara få vara som alla andra?
Ibland är allt jag önskar att bara få smälta in i mängden, vara en tråkig människa utan personlighet, bara finnas, leva och till slut dö utan att fundera över det.

Vill ha mitt liv tillbaka.

Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar min fosterfamilj.
Dem fick mig verkligen att må bra, både psykiskt och fysiskt.

Nu under tiden jag har bott hemma har jag gått upp nästan 8 kilo ( tröstäter..) , jag är stressad, jag saknar råd och vägledning och framför allt har mitt självförtroende sjunkit ganska rejält.

Jag har inte ens tid att gå och prata med någon.
Det är ju helt sjukt.

Skolan tar hårt, vissa ämnen känns helt hopplösa för mig..
Tyskan går verkligen inte bra längre, inte svenskan heller.

Jag sa till min tyskalärare att jag funderar att sluta plugga tyska för att jag känner mig så dålig på det.
Hon sa: - Men tycker inte du att du dålig på allt?
Jo, det är just det jag tycker att jag är..

Det var nära att jag började gråta.. ( Som vanligt... :/ )
Jag hade i alla fall tur som inte gjorde det.

Oh dear.. Life's though right now.
I need a hug..

( Or someone that gives a damn... )

Att leva

Värdelöshetskänslorna börjar stiga betydligt, skratten känns lite väl tillgjorda och jag känner mig knappt som en människa.

Låter jag mig själv vara lycklig?
Jag är i full gång med att uppfylla en av mina högsta drömmar, jag går på nordiska musikgymnasiet.

Tillåter jag mig själv att vara glad för det?

Nej, alla andra är ju bättre..
Frågan är egentligen om alla är bättre eller om jag inte låter mig själv tycka att jag är bättre än någon annan.

Måste jag trycka i mig en massa antideprissiva varje dag bara för att överleva?

Jag är ju för fan ändå bara 16 år.

Vad vet jag om livet utanför skolans beskyddande väggar?

Jag måste lära mig att leva, på riktigt, att jag lever nu beror troligtvis bara på att min hjärna lurar sig själv.

Jag är inte alls lyckligare för att jag går på antidepressiva?

Den största frågan återstår:

Hur lever man?