Mina föräldrar känner mig inte.

Just nu är jag ganska nere, nertryckt, förolämpad och tröttheten börjar ta över. Inte bara en fysisk trötthet utan mer av en psykisk och ihållande trötthet. Jag är trött på livet, jag är trött på att alla sviker mig, jag är trött på att jag aldrig får en chans att prata. Jag blev till exempel utskälld av pappa igår eftersom när han gick upp vid 06.00 så hade inte jag somnat än eftersom jag har mer sömnproblem än någonsin. Han bara skrek utan att ens lyssna på mig när jag försökte förklara varför.

Varför kan inte någon lyssna på mig? Jag står ibland och säger helt öppet att jag vill dö men min mamma reagerar inte ens. Hon säger bara att hon inte är ett bra forum eftersom hon mår lika dåligt. Men hallå, hon har ju i alla fall någonting att leva för? Hon har 2 döttrar varav en av dem är ett änglabarn ( min syster ) som alla älskar. Även fast den andra är fullkomligt värdelös så är jag ändå hennes dotter. Vad har jag? Visst, jag har tak över huvudet och mat på bordet men hur mycket är det egentligen värt när inte ens familj älskar en?

Min pappa har sagt rakt ut att han hatar mig och min mamma har bett mig att dra åt helvete. Hur mår man då egentligen? Hur mår en människa som redan som barn blivit psykiskt misshandlad? Hur mår en människa som aldrig har hört sina föräldrar säga att dem älskar en? Min mamma fattar inte vad det är hon gör, hon säger att hon inte orkar vara psykolog åt mig men sen så förväntar hon sig att jag ska lyssna på alla hennes problem. Jag vet saker om mina föräldrar som inget barn någonsin borde få veta.

Jag är 16 år, fyller 17 i Maj men jag gråter mig fortfarande till sömns för att mina föräldrar inte älskar mig. Dem förstår inte hur djupa såren som dem orsakat är, dem kommer aldrig att läka. Dem har misshandlat mig psykiskt, sagt saker till mig som ingen vill höra, kört mitt självförtroende och självbild i botten, krossat mitt hjärta och förstört mina drömmar. Ja, till och med en oduglig liten människa som jag har drömmar.

Igår var jag ledsnare än vanligt och beslutade mig för att göra en lista. Listan var egentligen mer som en frågesport men den handlade om mig. Några enkla frågor som min favoritmat, favoritfärg m.m. Det sorgliga i det är att alla i min klass säkert skulle kunna få rätt på nästan alla frågor medan min familj troligtvis bara skulle gissa sig fram.

Jag är säker på att dem inte ens vet vad min livslånga dröm är. ( Inte den med att bli lärare i England ) Det har under lång tid funnits en annan dröm men eftersom jag nu är så van att bli utskrattad, förolämpad, kränkt och retad för mina mål och ambitioner så har jag aldrig berättat det för någon. Några få människor som känner mig KANSKE skulle kunna lista ut det.

Inte för att jag kräver att mina föräldrar ska kunna lista ut det utan mer att dem skulle veta vad jag stävar efter, vem jag är, vad jag vill bli, vem jag vill bli. Att i alla fall ha ett intresse för mig, att vilja lära känna mig. Människor som jag har känt mig bara den här höstterminen känner mig bättre än mina egna föräldrar. Jag slår vad om att mina kompisar på nordiska skulle kunnat svara rätt på alla frågorna redan första veckan.

Mitt självförakt har aldrig varit såhär stort, jag kan inte se mig själv i spegeln utan att börja gråta. Jag kan inte se på mig själv och se någonting som är bra. Det jag ser är en deprimerad, värdelös, oälskad, fet, ful, tragisk, puckad, hopplös idiot. Jag hatar mig själv.

16 Januari 2013...

16 Januari 2013, det är så sjukt att det redan har gått ett helt år sedan det hände. Hoppas att det inte blir en tradition bara, då skulle det inte sluta på samma sätt som sist. Jag skäms fortfarande för det som hände även fast det var (snart) för ett år sedan, jag skäms för att jag misslyckades.

Som sagt, i November blev jag akut jourhemsplacerad i Hallstavik, jag trivdes inte och mådde väldigt dåligt. Så 2 månader senare, 16:e Januari så låtsades jag som att jag hade feber och övertalade jourhemsmamman att jag skulle stanna hemma ifrån skolan. Hon sjukanmälde mig och åkte iväg till jobbet, utan någon tanke på vad min psykiatriker hade sagt. Jag gick ner till köket och greppade en kniv och satte mig på köksgolvet, mina handleder var redan innan det fulla med ärr och sårskorpor. Jag placerade kniven mot kroppspulsådern och grät. Jag började långsamt att skära, van med smärtan och van med lidandet. Min mobil ringde, jag ta ner kniven på golvet och kollade vem som ringde. Jag svarade eftersom det var mormor som ringde och ville kolla att allt var bra. ( Jag bodde hos henne ett tag över jul eftersom jag inte trivdes i jourhemmet och mamma hade tagit återfall.)

- Hallå, det är Frida.
Hon berättade om hur mysigt det var att jag firade nyår med dem och frågade hur jag mådde. Jag tittade på golvet där kniven låg och sedan på mina sargade handleder.
- Jomen det är bra, jag mår bra.
Det var den största lögn jag någonsin sagt, jag satt ju på golvet med en kniv och försökte skära av kroppspulsådern. Jag lade i alla fall på och la ner mobilen bredvid mig. Kniven tog jag upp för att fortsätta att skära mig med, det började blöda ganska fort eftersom jag var van vid att skära mig. Mobilen blickade till, jag hade fått ett sms ifrån en klasskompis.

Hej, var är du någonstans? Kommer du inte till skolan idag? Då fegade jag ur lite, jag skrev inget svar till den personen utan jag skrev ett avskeds-sms till en av mina kompisar. "Hejdå Carin, jag älskar dig men nu orkar jag inte mer. Jag fortsatte skära mig, hårdare än någonsin och jag grät eftersom jag var övertygad om att det var det sista jag någonsin gjorde. Min mamma låg på psyket, pappa hatade mig (gör fortfarande det) och min lillasyster, min stackars fina lillasyster skulle bli ensam. Men det kanske skulle vara bäst så, för allas skull. Jag är varken älskad eller önskad.

Mobilen plingade till och jag fick ett flertal sms där det stod: NEJ!! SNÄLLA GÖR DET INTE!!!! Jag började då gråta ännu mer men fortsatte ändå att skära mig ända tills jag blev yr. Flera sms kom, men ett av dem kommer jag aldrig glömma. Frida, var är du? / Maggie
Då började jag svara på sms:en, jag tvättade av den blodiga kniven, gick in i vardagsrummet och satte mig på soffan i fosterställning. Min kompis fortsatte sms:a mig och sedan sa hon att Maggie hade ringt min jourhemsmamma. Jag har varit arg vid några tillfällen fast detta toppade nog de andra.

Dörren smälldes upp och min jourhemsmamma kom in rusande.
- Hej, men Frida, Varför berättade du inte att du mår såhär dåligt?
Jag drog snabbt ner ärmarna till munkjackan så hon inte skulle se mina blodiga handleder.  ( Vilket hon faktiskt aldrig gjorde ändå. ) Det hon sa efter det kommer jag också troligtvis aldrig att glömma.
- Vill du ha glass?
VA? JÄVLA IDIOTKÄRRING!? NEJ JAG VILL INTE HA NÅGON JÄVLA GLASSFAN!?
- Nej tack sa jag och ansträngde mig verkligen för att inte skrika rakt i ansiktet på henne.

Socialen ringde kort därefter, dem skulle nu börja leta efter en annan familj. Så det är så man gör eller? När socialen ignorerar dig i 2 månader så är du tvungen att försöka begå självmord för att få deras uppmärksamhet? Tack för den, socialen, tack. Det kommer sent att glömmas.

Jag skäms för att jag fegade ur och inte gjorde det men jag fick någonting också, ett nytt liv, en ny chans.
Det vill jag tacka ALLA som var involverade i denna händelse för men särskilt tack till Carin och Maggie, utan er hade jag inte överlevt.

ledsen

Jag deppar ihjäl just nu eftersom jag alldeles nyss kom på att jag inte kommer kunna sjunga sen när vi flyttar in i en lägenhet.

Mina föräldrar har aldrig hört mig sjunga, När man bor på landet är det ingen fara att sjunga opera men i en lägenhet kan ju vem som helst höra! Fy fan vilken ångest jag får... Betyder det att jag måste sluta med sången?? Hur ska jag kunna bli bättre om jag inte har någonstans att öva?

usch.. Ledsen...

The unloved freak.

Tiden går relativt långsamt nu och det tycker jag är skitjobbigt. Jag vill börja i skolan igen nu eftersom den här hemsituationen stressar ihjäl mig. Jag sov i 12 timmar igår för att jag inte har något att gå upp till. Imorgon har jag i allafall det eftersom jag ska träffa mormor och lite andra släktingar för att shoppa på IKEA.

Snart är 2013 slut, det är jag glad för! Det här året har varit det värsta i hela mitt liv. Först jourhemsplaceringen, självsvälten som pågick i 3 månader, det misslyckade självmordsförsöket och sen att jag var tvungen att flytta hem igen efter att ha tillbringat 6 underbara månader hos min fosterfamilj.

Nu har jag bott hemma i 4 månader. Jag anser att situationen är ganska illa när jag trivdes bättre hos min fosterfamilj efter bara något dygn än hos min familj som jag i alla fall bott med i 15 år och 9 månader. Det är ganska hemskt egentligen, jag litar mer på främlingar än mina egna föräldrar.

När mitt liv stod på spel under tiden då jag var jourhemsplacerad och extremt självmordsbenägen så valde jag att lägga det ansvaret på människor som jag knappt kände.

Att inte ens kunna lita på sina föräldrar när man var som närmast döden är för andra kanske en skrämmande tanke men för mig är det något som jag redan har upplevt. Självmordsförsöket var inte ett val, det var ett sista desperat försök att få mina föräldrars uppmärksamhet. Till min besvikelse så tittade inte mina föräldrar ens åt mitt håll, ingen kom och hälsade på mig, ingen kom med blommor, ingen ringde för att höra att jag levde, ingen kom för att säga att de var glada att jag var vid liv och ingen kom för att krama mig för att sedan säga att jag var älskad.

När mamma försökte begå självmord så kom jag till psyket med blommor, trots att jag var jourhemsplacerad. När jag försökte begå självmord däremot så var det ingen som kom.

Är det så konstigt att jag är denna sargade, traumatiserade och deprimerande människa? Har jag något val? Vem skulle jag annars vara?
Jag vet att alla tycker att jag är ett jävla freak men vem skulle kunna gå igenom sådana här saker utan att bli ett freak?

// The sad, unloved depressed freak that just wants to be loved..

Förlorat kontrollet helt.

Jag förlorar kontrollen över mig själv helt och hållet när det är lov, idag har jag suttit framför datorn hela dagen. Jag menar HELA dagen.

Spelar datorspel, bloggar, gör olika typer av tester för olika diagnoser m.m. Det är värdelöst men jag har inget annat sätt som jag kan isolera mig på utan att må dåligt över det. Jag måste få vara ifred ibland men det finns inget sätt som jag kan stänga av alla  tankar. Vanligtvis kan jag spela piano för att göra det men ska jag vara ärlig så mår jag skitdåligt av att spela piano just nu.

Jag saknar att känna mig bra på någonting. Just nu är jag inte bra på ett skit, jag är fan inte ens unik.
I min förra klass så kunde jag i alla fall känna mig lite unik eftersom det inte var så vanligt att lyssna på klassisk musik och opera fastän vi var en musikklass. Jag hade bra betyg i musik och engelska. Det är mina favoritämnen och jag önskar att jag kunde prestera som jag gjorde det sista halvåret i nian.

Fy fan, jag hatar att må såhär, jag hatar att behöva gå på en massa jävla mediciner, jag hatar att vara annorlunda, jag hatar mig själv och framför allt hatar jag att vara jag.

Mina föräldrar tycker inte om mig, jag är fet, ful och värdelös, mitt mående blir aldrig bättre, det jag älskar fungerar inte för mig, skolan går åt helvette, mina lärare är besvikna på mig eller ALLA är besvikna på mig, jag kommer aldrig att bli någon/något, jag kan inte ens vara ärlig mot mig själv och jag hatar att veta att alla ser mig som en patetisk, oduglig idiot!

Fuck this shit... Fuck my life..

Att klara av skolan med en depression.

Den här dagen blev faktiskt ganska bra, min bästa julafton hittills faktiskt. (Kan bero på att båda mina föräldrar var nyktra .. Eller ja.. i alla fall en av dem..)

Det här med flytten är såklart stressande och jag har under en ganska lång tid känt att jag inte riktigt har haft någon att prata med som förstår hur min situation ser ut. I måndags hade jag ett möte med min syster och min familjebehandlare och det var så jävla skönt att ha det mötet. Jag har verkligen ett förtroende för henne.

I Januari så ska jag ha ett eget möte med henne, vilket har blivit en enorm lättnad. Då får jag äntligen prata med någon som har en djupare insikt i hur min relation till mina föräldrar ser ut och även hur det ser ut just nu med flytten o.s.v.

Tyvärr är jag troligtvis ändå tvungen att återfå kontakten med Bup, som inte hört av sig på 8 månader eftersom dem fortfarande tar hand om mina mediciner. Jag känner just nu att mina mediciner kanske kan behövas ses över eftersom jag har börjat få ganska regelbundna humörsvängningar. Jag har perioder minst en gång i veckan då jag äter betydligt mer/mindre, gråter för ALLT, sover mycket längre än vanligt, blöder näsblod (stressrelaterat), får självmordstankar, funderar på att återuppta mitt självskadebeteende, okontrollerade skakningar, en dunkande huvudvärk, ont i hjärtat och hyperventilerande.

Jag har också blivit ganska inåtvänd ( vilket jag lätt blir när jag blir hemma för länge ) och då väljer jag ofta att ljuga för mina vänner om varför jag inte kan göra saker med dem. Jag älskar att umgås med mina kompisar men när alla krav tas bort så blir jag förvirrad, rastlös och ännu mer nedstämd. Skolan ställer alla krav, när alla krav tas bort så känner jag mig hopplös och när jag börjar skolan igen så blir jag jättestressad eftersom det då blir alldeles för mycket krav på mig. Jag blir också överambitiös och VÄLDIGT orealistisk när jag ska uppfylla alla kraven, jag önskar att jag klarar kraven så mycket att jag intalar mig själv att jag kan göra det. Sen så kommer alltid den bittra sanningen fram när jag sitter med huvudet i matteboken och gråter eftersom det inte går att räkna.

Det är jättejobbigt för mig. Lärarna tror ju att jag är så ambitiös och duktig men sen så misslyckas jag ändå varenda gång. Nästa gång jag får en uppgift så verkar dem tro att jag ska lyckas med den eftersom jag är så "duktig och ambitiös". JAMEN TJENA!? Tror ni inte att jag åter igen sitter med huvudet i skolböckerna och gråter? Jo, såklart att jag gör det.

 Jag anstränger mig så mycket för att få människor att tro att jag har en större kapacitet än vad jag egentligen har och sen när jag misslyckas så tror dem fortfarande på att jag har den kapacitet.

Jaja.. I Januari är det i alla fall möte med familjebehandlaren som gäller. Jag ska försöka att se fram emot det.

See you later, alligator!
In a while, crocodile!

Älska mig mest när jag förtjänar det som minst.

Den första lediga dagen jag har haft var inte alls så lugn som jag hade hoppats på.

Jag har ju hoppats på att flytten ska bli av så fort som möjligt. Nu vet jag inte om vi kommer kunna flytta alls. Mamma har inget jobb, ingen inkomst, ingen kreditvärdighet och därmed får hon inte heller något lån. Hon har då vänt sig till sin mamma och sin bror med de var tydligen inte heller kreditvärdiga. Så nu är jag väldigt stressad över det. Det kan eventuellt betyda att mamma kommer  vara tvungen att läggas in på behandlingshem eftersom hon kanske inte är kapabel till så mycket annat och inte får tag på ett boende. Då måste jag bo med pappa och det vill jag inte. Det vill jag VERKLIGEN inte. 

Det är så mycket som jag saknar i mitt liv just nu. Speciellt känslan av att inte vara bortglömd, känslan av att vara någon, betyda något. Jag är så stressad så jag inte ens kan spela piano. Det min förra pianolärare sa tog jag väldigt hårt, jag förlorade mycket av glädjen av att spela piano. Till och med sången går bättre än pianot.

Jag känner mig allmänt hopplös just nu. Det är så jävla komplicerat när man egentligen behöver en psykiatriker som ska kontrollera ens mediciner och psykiatriker-jäveln inte har hört av sig på 8 månader. Jag skulle troligtvis behöva öka mina antidepressiva, börja på ångestmedicinen igen och dessutom sömnpiller.

Jag har ångest, ständig huvudvärk, skakningar, näsblod, hyperventilerar, blir självskadebenägen och överväger att begå självmord.

Är det så jävla konstigt att jag gör det egentligen?

Min mamma älskar mig inte, min pappa hatar mig och jag måste vara mamma åt min syster. Skolan går åt helvette, jag blir utskälld av lärarna för att jag inte gör mitt bästa. Jag blir utskälld av min mamma för att jag ber henne om hjälp eftersom hon inte orkar med mig. Viljan att leva börjar att långsamt suddas ut. Jag vill inte belasta min mentor med det här och inte heller mina kompisar eftersom jag är så otroligt rädd för att dem ska göra precis som mina andra "kompisar".

Kan inte någon älska mig nu, när jag förtjänar det som minst.

Jullov

Då är det jullov, jag har varit ledig i knappt ett dygn och vill redan tillbaka till skolan. (Nästan) Alla är så underbara i min skola.

Jag har verkligen svårt att kunna vara hemma utan att börja isolera mig eftersom det lätt blir en vana när jag bli hemma ett tag. Sömnen är inte på topp just nu, när jag väl somnar så drömmer jag ångestfyllda mardrömmar. Det är jobbigt eftersom det då känns som att jag inte är utvilad när jag vaknar.

Annars är det nog ganska bra för tillfället, jag fick inte F i ett enda ämne vilket jag inte var beredd på. Skolan har blivit ganska lidande eftersom jag har varit tvungen att fokusera på mitt mående. ( Bokstavligt talat tvungen..) Haha, min mentor insisterar att jag prioriterar mitt mående före skolan. Det är väldigt svårt men jag försöker i alla fall. Även fast det kanske inte är någonting som jag har lyckats med ännu.

Got to go now, bye!

Jag vill dö, min mamma älskar mig inte.

Kan jag inte få ha en enda bra dag? EN ENDA JÄVLA DAG!?

Idag så var jag otroligt nära på att bryta ihop i skolan men som tur var lyckades jag hålla ihop. Jag vill inte att människor ska se den sidan av mig. (Även fast jag är  ganska övertygad att jag inte är mer än en deprimerad idiot) Jag fick ett totalt psykbryt idag när jag kom hem. Jag kunde inte andas och jag var helt övertygad att jag skulle dö.

Mina mörka perioder börjar öka betydligt i antal, de positiva ögonblicken blir färre. Jag vill bara stanna hemma imorgon, inte gå till skolan. Det är varken kul för lärare eller elever om jag sitter och får psykbryt där och sitter och skriker att jag ska ta livet av mig. Jag vill inte utsätta personer i min omgivning för det. Men vad gör man då? Ska jag sitta hemma och isolera mig, precis som i nian? Hur jag än gör så blir människor missnöjda.

Jag mår ju som bäst i skolan. ( Men när jag vill begå självmord så känns det plötsligt inte lika lämpligt att vara där.) Hemma kan jag kanske i alla fall få vara ledsen på ett annat sätt. Om jag inte blir för motiverad av det. Mamma mår ju också väldigt dåligt och vi bråkade om det idag. Det gör mig så otroligt ledsen att inte ha en mamma eller pappa som bryr sig om mig överhuvudtaget. För 11 månader sedan så försökte jag begå självmord (men misslyckades med det också) och då var det som att min mamma inte ens brydde sig om det. För henne verkade det inte spela någon roll om jag överlevde eller inte eftersom att hon inte älskar mig ändå. Jag älskar min mamma, otroligt mycket men jag vet fortfarande inte vad jag har gjort för att förtjäna att bli behandlad såhär?

Jag vill bara ha en förälder som jag kan krama när jag kommer hem, en förälder som stöttar mig oavsett, en förälder som kan sätta sig med mig när jag behöver det, jag behöver en förälder som älskar mig.

En hopplös människa

Kan inte alla bara sluta att låsas som att jag är en bra människa? 

Säg inte att jag är söt/vacker/fin för vi vet att jag inte är något av det. Försök inte att övertala mig om att jag inte är tjock för då ljuger ni inte bara för er själva utan även för mig.

Säg inte att jag är duktig när ni vet att skolan går åt helvete för mig. Säg inte till mig hur stark jag är, ni vet inte hur många gånger jag har gett upp. ( och misslyckats...)

Våga inte tycka att jag bra på någonting när ni vet att jag är sämst på det. Ha inga höga förväntningar och tro inte att jag någonsin kommer kunna bli något.
Jag är en oduglig, patetisk liten människa som inte ens klarar av att leva. Första gången jag sa att jag ville dö så var jag 7 år och livet har fortfarande inte givit mig en anledning för att vilja fortsätta.

Allt jag gör misslyckas jag med. Allt som jag presterar kritiseras jag för. Allt som jag försöker att rädda verkar på ett eller annat sätt att dö ändå. Ger någon mig hopp så blir det utrotat av någon annan. Anstränger jag mig för att bli omtyckt så blir jag inte det ändå. Fastän jag försöker så ser ingen att jag gör det.

Jag är inne i ett mönster som jag inte kan bryta mig loss ifrån. Behovet av hjälp ifrån andra människor är starkare än någonsin men jag vill inte heller belasta människor som jag bryr mig om.

Jag är förvirrad, jag vet inte vad jag ska göra och jag kan inte komma på fötter själv. Situationen känns ganska hopplös, precis som jag.

Jag omges åter igen av ett mörker, det är mycket svårare att komma ut ur det den här gången.

I kind of just want to disapear..

Oron över framtiden

När jag äntligen trodde att det hade lugnat ner sig så kommer sömnbristen och all ångest tillbaka igen. Vad ska jag göra egentligen? Alla omkring mig verkar tycka att jag överdriver allt och att jag inte har något att må dåligt över egentligen. Jag tycker faktiskt att jag har ganska bra anledningar till att må som jag gör, min mamma bryr sig inte ens om mig och min pappa har aldrig riktigt pratat med mig.

Jag är 16 år, har ingen möjlighet att flytta hemifrån, 2 föräldrar som inte bryr sig om mig, min skolgång går åt helvete, jag får ingen sömn p.g.a min stress, en person i skolan som trycker ner mig, jag saknar min fosterfamilj, jag får ta hand om min syster själv , jag får vara psykolog åt mamma, lärarna ställer för höga krav på mig, jag kan inte hantera att jag inte klarar alla krav och dessutom vill jag inte belasta min mentor för mycket heller.

Vad är jag för en patetisk varelse egentligen? Inga bra betyg, inga stöttande föräldrar, inga förhoppningar och ingen framtid. En uteliggare på T-centralen är vad min pappa tycker att jag kan bli medan mina lärare ger mig falska förhoppningar om att jag har en framtid som ser bättre ut en den som min pappa har övertygat mig om att jag kommer att få. Jag har extremt höga krav på mig själv även fast jag inte är kapabel till att kunna uppfylla dem när jag mår såhär.

Ibland blir jag inte ens besviken när jag misslyckas längre eftersom jag alltid har "vetat" att det kommer att gå så. Pessimisten i ett nötskal eller?

Mina drömmar är så långt borta... Jag vill gå på universitet i Skottland, utbilda mig till lärare/ Psykolog/ Beteendevetare, flytta till England för att bo och arbeta där. Vägen dit är lång, jag vet inte heller hur den ser ut förrän jag går den. Jag vet inte hur jag kommer må om ett 1.5-2 år, jag vet inte var jag kommer befinna mig, inte heller om jag följt mina drömmar eller om jag givit upp, jag vet inte heller om jag lever om 1.5-2 år eftersom livet är så oförutsägbart.

Det enda jag önskar är att få må bra, vad är det som jag har gjort för att inte förtjäna det?

Tilliten börjar försvinna.

Jag vet inte vad jag håller på med just nu om jag ska vara helt ärlig. Allt det här är alldeles för överväldigande. Mitt humör är en enda stor röra just nu. Jag mår inte så bra men jag kan inte gråta och det är så jävla jobbigt eftersom jag verkligen är en människa som behöver göra det. Det som händer i skolan är också ganska jobbigt. Jag bara väntar på att mina kompisar ska inse vilken idiot jag är och lämna mig. En av dem verkar snart ha lust att göra det. Det gör mig väldigt ledsen.

Om man redan som barn blir sviken av sina föräldrar så är det inte konstigt att man aldrig mer kommer kunna lita på någon i hela sitt liv. Om inte ens föräldrar finns till hands, vem kommer då kunna göra det? Jag är trött på alla ostabila kontakter som jag har. Jag har haft 6 psykologer/kuratorer/psykiatriker, 4 socialsekreterare, blivit placerad 2 gånger i jour/familjehem, fått in troligtvis ca ett tiotal orosanmälningar och jag har haft 12 nära vänner som övergivit mig när jag behövt dem som mest.

Det gör otroligt ont att bli övergiven, även om det är känsla som jag nästan ständigt lever med så kommer jag aldrig kunna vänja mig vid den.

Mörk tillvaro.

Nu är jag återligen inne i en ganska mörk period. Skolan som är min frizon känns ostabil eftersom jag inte klarar av alla krav som jag har på mig just nu. Detta resulterar till att sömnen blir ännu mer lidande såsom allt annat också.

Det har också hänt en sak i min klass. Jag tror inte att någon annan mår dåligt av det men det gör jag. Jag är osäkrare än någonsin, vill bara sjunka igenom marken och värst av allt så vågar jag knappt prata i klassrummet längre.

P.g.a den här situationen i skolan så känner jag mig bortglömd och till och med hatad ibland. Hemma är jag bortglömd och hatad hela tiden, jag klarar inte av att det är så i skolan också.

Det värsta av det här är att om jag skulle berätta för någon om det så skulle det bara bli värre. Skulle jag prata med en lärare eller min mentor så skulle jag kanske bara bli utskälld.

Jag saknar min förra skola och min förra klass jättemycket. Där var jag kanske inte mer uppskattad men jag fick i alla fall må dåligt där.

Dessutom saknar jag ett flertal lärare eftersom dem visste att jag inte var särskillt smart eller bra, nu känner jag att jag nästan blir utpekad för att jag är dålig.

Varför kan inte folk bara inse att jag en puckad, patetisk idiot på en gång istället? Då skulle jag inte behöva känna att folk gjorde sig lustiga över mig.

Jag blir till och med ledsen när folk säger bra saker om mig eftersom jag vet att allt dem säger är lögner.

Sad me is sad...

Dåliga dagar.

Jag är för stunden inne i en ganska dålig period. Alla datumen som jag kommer ihåg från förra året passerar. Den 4 December, 16 December, 19 December, 24 December, 12 Februari och den 13 Februari är unika datum. Nästan alla dessa datum har en tragisk händelse bakom sig.

Jag har tappat greppet om klippan som jag krampaktigt höll mig fast i, mina föräldrar drog ner mig... Igen. Skolan går utför nu. Så fort jag startar skolan nästa termin ska vi ha ett nätverksmöte där min mentor, psykolog, en representant ifrån bup, familjebehandlare, mamma och troligtvis även rektorn ska medverka i.

Fy fan vad jag kommer sitta där och känna mig värdelös. Det är hemskt att ständigt underprestera trots att jag vet min verkliga kapacitet när jag mår bra.

Jag har misslyckats med ALLT som jag gjort den här veckan och det är något som jag inte står ut med. Jag har ännu en gång kommit till en punkt då jag väljer att issolera mig själv och låta alla som stöttar mig vara eftersom jag inte vill belasta dem.

Jag orkar inte med den här processen en gång till! :(

En fråga utan svar.

Jag ställer mig ständigt en fråga just nu, bara en enda fråga. Det är oundvikligt att inte fråga sig detta.
Frågan lyder: Varför?

Det finns inget svar och det gör mig frustrerad. Jag vill ju självklart ha ett bra liv men jag vet inte hur jag ska skapa ett när jag inte är stabil i mitt eget mående. Mitt mående verkar inte heller riktigt vara någonting som jag kan påverka eftersom jag lever för andra människors skull, inte min egen ( som en normalt funtad människa skulle göra). Mitt eget värde bestäms inte av mig, det bestäms av andra människor. Därför känner jag mig värdelös, hemsk och hopplös.

Depressionen gör det inte lättare, den gör så jag måste kämpa varje dag för att stå upp. Jag kämpar för att orka gå till skolan, jag kämpar för att ta mig upp ur ett dike men jag faller ner så fort någon nedvärderar mig.
Att vara deprimerad handlar inte alls om att "må lite dåligt" det handlar inte om någon tillfällighet som gradvis bli bättre, i alla fall inte för mig. Det här är någonting som troligtvis kommer att stanna hela mitt liv eftersom en depression som kommer i en ung ålder ofta blir långvarig, i mitt fall är den förmodligen också ärvd.

Att orka med allt som mitt liv innebär är det enda som jag kan fokusera på just nu. Men ambitiös och målmedveten som jag är så accepterar jag absolut inte att må dåligt nu. Självklart så bryter jag ju ihop väldigt fort. Jag vill ju inte koncentrera på mig själv framförallt för att jag hatar mig själv och att jag inte är värd all uppmärksamhet.

Jag vill ju bara leva ett liv som inte får mig att kollapsa när jag vill åstadkomma saker som är utom räckhåll när jag mår såhär. Jag vill göra nytta, jag vill vara bra på någonting och framför allt vill jag bli och känna mig älskad.

Omgiven av ständig kaos.

Mamma och pappa ska skiljas och nu är det fullständig kaos. Det är ständigt bråk och tjafs och om jag ska vara ärlig så orkar jag inte med det just nu. Jag har fortfarande inte vågat erkänna att jag inte vill bo med pappa alls, han tror att jag kommer komma och bo hos honom varannan helg eller något. Eftersom han håller på och fixar ett rum till mig i det nya huset får jag jävligt dåligt samvete. Han är ju inte direkt världens bästa pappa och jag skulle allvarligt talat må dåligt av att bo med honom ibland. Jag känner mig så jävla taskig.

Jag är världens sämsta människa... Skolan går inte bra, jag är en emotionellt vrak, okapabel till att klara de enklaste uppgifterna och jag får ständigt känslan av att mitt mående förstör för andra och vill därför dra mig undan. Idag när jag var i skolan ( Som jag inte varit på en vecka) så ville jag sjunka genom marken. Så fort min mentor kollade på mig så fick jag panik. Jag har en tendens att vilja försvinna efter att ha stannat hemma några dagar eftersom jag tycker att jag "mår bra" av att isolera mig ifrån omvärlden vilket jag självklart inte alls gör.

Det är en försvarsteknik som jag byggt upp. Blir något för jobbigt så isolerar jag mig själv för att bli av med det. Oftast involverar det skolan eftersom det är den miljön där alla krav kommer ifrån och när kraven blir för många så väljer jag av någon anledning att strunta i allt helt och hållet. Antagligen för att jag väldigt lätt blir påverkad av krav och även fast jag väljer att försöka så leder det bara till panikångestattacker och hyperventilerande.

Jag vet inte.. Hoppas att allt löser sig för jag orkar inte seriöst inte med allt detta på samma gång.