Dagen innan jag blev 15

Snart är det den första Maj.
Det är konstigt hur fort tiden kan gå.

Jag kommer ihåg den 26:e Maj 2012 som om det var igår.
Det var dagen innan jag skulle fylla 15 år.
Då drack mamma nästan konstant och det var inte ovanligt att hon däckade lite här och var.

Några veckor tidigare hade hon druckit tills hon nästintill var medvetslös. När hon kom in till sjukhuset hade hon 3 promille.

Den 26:e Maj. Vad kan man säga?
Det var min största mardröm.
Vår familj var bjudna till ett par grannar för att supa. Fan vad kul.

Det tog inte särskillt lång tid innan både mamma och pappa knappt kunde gå.

Det kunde räcka så tyckte jag.
Det var illa nog.

Men självklart blev det värre än så.
Jag och lillasyrran gick hem men vi kom sedan på att mamma och pappa hade nycklarna.

Då var vi såklart tvugna att gå tillbaka.
Vad händer där då?
Mamma ligger och sprattlar i en lerpöl.

Jag kollar ner på min extremt berusade mamma, eller är vi ens släkt?
Det känns inte så när jag tittar ner på människan i lerpölen som har skadat mig så mycket pskykiskt.
Vem är hon? Vem är jag?

Är hon alkoholisten som inte bryr sig om någon annan än sig själv eller är det min förkrossade lilla mamma?

Är jag den fula dottern som ingen vill ha, som min pappa påstår?

Hursomhelst försökte vi få upp henne. Det gick inte.

Pappa sa argt: Äh, fan. Tjejer, vi åker hem. Lämna henne där.

Min syster har länge varit den som inte vågade säga något.

Jag var fan inte rädd för honom.
- Är du helt jävla dum i huvudet!? Det är min mamma, din jävla idiot, jag lämnar henne inte här!

Jag grät, vad fan ska jag göra?
Jag orkar fan inte med det här längre.

Efter flera försök att få upp henne och en förbannad idiot som stog och skrek så fick vi upp henne.

Vi fick in henne i bilen och vi åkte hem.
Jag orkar inte längre, jag klarar inte mer.

Alla andra hade kommit upp för trappen och gått och lagt sig.
Jag satt i kökssoffan och grät.

Jag gick långsamt mot knivlådan.
Fanns det något annat alternativ?
Jag tog den vassaste kniven och placerade den mot kroppspulsådern.

Jag sneglade mot köksbordet.
Där stog en dator.
Jag la ner kniven och beslutade att mejla en lärare.

Det var så allt började.
En lång resa mot ett bättre liv.

Det har varit lite bättre de senaste dagarna men det är konstigt hur lite det krävs för att jag ska bli ledsen igen.

Jag satt och pratade om en sak jag tycker är jobbig och mitt i meningen så avbröt en tjej i klassen för att säga att jag inte behöver vara så himla negativ.
Jag blir jätteledsen över sånt.
Det krävs bara något sånt litet.

Jag är så less på mig själv eftersom jag märker att andra är trötta på mig också.
Jag är extremt lättirriterad och blir lätt ledsen för småsaker.

Jaja, hoppas att fiollektionen får mig på bättre humör.

Nyckeln till framgång.

Just nu rullar livet på bra.

Jag känner mig levande och (tro det eller ej) jag är glad.
Jag har fått ett annat perspektiv på livet i allmänhet.

Människor runt omkring mig påverkar mig väldigt mycket nu.
En människa påverkade hela min dag.
Bara av att prata med mig så gjorde hon min dag så mycket bättre.

Vi har olika perspektiv och erfarenheter men vi har båda några jobbiga erfarenheter som liknar varandra och vi kan på så sätt förstå oss på varandra.

Jag är otroligt tacksam för att jag har haft den här människan i mitt liv. Eftersom det är en lärare och jag slutar nian om några veckor så kommer inte ha fortsatt kontakt vilket är lite synd. Sånt är livet.

Jag får hoppas att det kommer komma in nya människor i mitt liv som jag kan påverka och kanske också påverkas av.

Jag är en människa som har svårt att få en bra kontakt med vuxna eftersom jag har levt med missbrukande föräldrar som svikit mig under hela min barndom.
Jag har därför svårt att ha ett förtroende för vuxna och släppa in nya människor i mitt liv.

Ändå känner jag mig tryggare med vuxna om jag nu får förtroende för dem. Det är inte lika vanligt att en vuxen överger en som en person i min egen ålder. ( Vilket är 15, snart 16 år. )

Jag tror att mitt psykiska mående påverkar mina relationer mycket.

Jag lider av en svår depression och det är svårt att klara av vardagen utan att den slutar med att jag ligger och gråter på golvet
( ja, jag gör det ganska ofta )

Om man läser andra blogginlägg så kan man märka att mitt humör går upp och ner. Idag var en bra dag men tyvärr blir dessa bra dagar bara färre.

Livet är inte lätt, det känns uppenbart men genom att ha människor man mår bra av runtomkring sig så blir man en gladare människa själv.

Att vara glad är ju aldrig fel.

En förvirrad själ som vill hitta sig själv.

Jag känner mig inte ens som en människa längre.
Bara en förvirrad själ som vill hitta sig själv igen.
Vem är jag? Vad gör jag här?
Ingen anning, jag vet faktiskt inte längre.

Jag vill vara vacker, älskad och framgångsrik.
Vad blir man då?
Vem vill bli ful, deprimerad och på grund av depression knappt klara av skolan?

Nej precis, ingen.

Det är extremt tråkigt att bli deprimerad när man är ambitiös och vill prestera bra i skolan.

Jag vill bli mänsklig igen.

Ensam? Titta hit!

Hejsan. Det verkar finnas några som läser bloggen lite då och då.
Vad tycker ni om den?

Jag blir glad av att se att någon läser. Jag skulle verkligen bli glad om någon kände igen sig i sånt som jag skriver om.

Syftet med den här bloggen är väll egentligen att folk ska läsa och kanske känna att det finns andra som tänker likadant.
Eller så kanske bara jag upplever världen på ett annat sätt?
Hur det än är så hoppas jag att någon liten förvirrad själ som har tappat bort sig själv kan känna en pytteliten avlastning. 

Jag tror många människor idag behöver känna att dem inte är ensamma.

Som sagt, det vore kul om någon som läser skulle kunna säga vad den lilla människan tycker om bloggen. c:

Bye for now.

Jag blir så trött på vissa människor.

Jag tycker det här med gymnasiet är asjobbigt.
Idag fick jag preliminära antagningsbesked och jag har behörighet till mitt drömgymnasium.

Jag är inte nöjd med mig själv.
Okej, det låter jättevanligt och alla tror säkert att jag inte har dåligt självförtroende utan bara vill ha uppmärksamhet. Det vill jag verkligen inte!

Det enda jag vill just nu är att jag ska kunna tycka om mig själv eller åtminstone tycka att någonting som jag gör är bra.
Jag kan inte.

En av mina "vänner" bara gnäller om hur jävla "dålig" hon är. Hon har för fan B i massa ämnen.
Hon håller på och skryter om hur "dålig" hon är.

Jag blir så sjukt ledsen när människor gör så eftersom dem vet att dem sårar andra.
Det var inte länge sedan som det var planerat att jag skulle gå om nian.

Då kan man ju gissa hur dålig man känner sig.

Usch för sådana människor. :c

Gymnasietankar.

Det var ett tag sedan jag skrev.
Nordiska musikgymnasiet har hört av sig flera gånger.
En av dem verkar verkligen vilja att jag börjar där.
Såg dock att det är 5 pianister som sökte i första hand..
Min ansökan kommer i andra hand eftersom mamma missade min första tid.

Jag hoppas verkligen att jag kommer in ändå.
De följande dagarna kommer vara riktigt nervösa.

Imorgon får vi antagningsbesked ifrån gymnasiet.
Jag blir nervös bara jag tänker på det.
Sen börjar omvalsperioden nästa vecka.

Alla kommer vara panikslagna.

Usch usch usch.
Tänk om jag inte är tillräckligt bra? :s

Vilket jävla samhälle.

Har varit på dåligt humör hela dagen. Jag kan sova max 5 timmar per natt. Jag känner mig ständigt helt slutkörd.

Det går fortfarande dåligt i skolan och min psykiatriker har inte hört av sig på 2 månader. Vad fan är det här? 

Medicinerna är sämst också. De fungerar inte ett skit.

Vad fan är det här? Blir så jävla irriterad.
SKITBRA, LÅT EN 15 ÅRING SOM ÄR DEPRIMERAD KLARA SIG SJÄLV?! 

Vad fan tänker människor med? Jag skadar ju mig själv också bra BUP, skitbra..

Mina tankar idag..

Okej, det senaste dagarna har väll varit lite bättre.

Jag känner mig fortfarande ensam dock.
Jag har känslan av att jag är helt ensam i världen och det är ingen kul känsla.

Det känns tråkigt att inte riktigt passa in, jag vill ju inget annat.

What to do?

Intagningsprovet på nordiska musikgymnasiet gick bra dock.
Jag fick 25 poäng av 25..
Det kändes helt otroligt att någon faktiskt tyckte att jag dög till något.

Jag spelade piano.
Jag spelade en sonat av Mozart, minutvalsen och så tyckte dem att det var så bra så jag fick spela ett extra stycke, Turkish march. :)

Kanske jag kan passa in där?

Dagens helvete

Jag tror jag grät till klockan 3 innan jag somnade.
Fan vad jag hatar det här.

Kan inte en enda människa tycka om mig?
Är jag verkligen så dum i huvudet?
Jag är allvarligt trött på livet.

Jag vet seriöst inte hur länge till jag kommer orka.
Imorgon är det skola, jag vill verkligen inte gå men jag måste typ möta upp min syrra och hämta grejer till min kostym. ( Vi ska klä ut oss i skolan om cirka en vecka )
Ingen verkar uppskatta att jag kommer.

Min mentor är verkligen jättesnäll som ställer upp så mycket.
Men det känns som om jag bara ställer till för lärarna som jag pratar med.
Det finns ingen annan som jag kan prata med.

Jag behöver egentligen en akut tid till en psykiatriker.
Jag går på antidepressiv medicin men jag tänker ändå på självmord varje dag.
Jag orkar inte göra allt själv.


Jag skulle bara vilja att någon skulle kunna ta hand om mig lite ibland.
Att jag var värdefull för någon, att jag skulle tycka att jag var bra någon gång ibland eller bara att sluta le fastän jag mår skitdåligt.

Är så jävla trött på mig själv.

Kul med sömnproblem.

Japp, nu är klockan snart 5 på morgonen och jag har inte somnat än.

Det känns härligt, jag älskar att inte kunna sova.. Not..
Jag förstår inte riktigt varför min psykiatriker inte försökte fixa några andra sömntabletter åt mig.
( De första fungerade inte så bra, eller för bra, Somnade på nationella provet i svenska. )

Det här fungerar inte riktigt.
Först låg jag bara och försökte slappna av, sen lyssnade jag på musik, sen låg jag och grät och det är ungefär så det har hållit på.

Jag älskar ju att sova egentligen, jag är ju deprimerad och tonåring.
Varför tillåter inte min överarbetande hönshjärna mig att få sova ordentligt?
Jag blir fullkomligt galen på mig själv.
Jag har nästan ständigt huvudvärk, ont i magen, ångest och jag kan explodera för ingenting.
Fy fan vad jag är trött på det.

Förut när jag gick på sömntabletter så fick jag i alla fall sömn.
Fast en av biverkningarna jag fick var mardrömmar.
Det var väldigt hemskt, varje natt drömde jag att nära dog och eftersom jag sov djupt kunde jag inte vakna ur dem.

Men det här är ju inte bättre direkt.
Jaja, What to do?
Jag kan ju alltid gråta lite till, jag ska ändå upp snart.