Kraft- och maktlös.

Jag råkade dumt nog att glömma ta min medicin igår, vilket inte känns så bra nu. Jag får någon sorts abstinens och får lättare ångestattacker. Nu fick jag reda på att jag ska medverka på en konsert den 26:e Maj, dagen innan min födelsedag och självklart blev jag stressad av det. Som tur är var skoldagen slut när jag fick veta det så nu är jag på väg hem och försöker att göra allt för att inte stressa upp mig. Ångestattacker är något jag vill undvika, speciellt bland mycket folk eftersom det är så pinsamt.

Jag skrev ett inlägg tidigare idag också men jag blir lätt distraherad och glömmer vad jag vill skriva. Det där med min fosterfamilj, det är så komplicerat. Jag försöker våga ta initiativ och höra av mig men är så rädd för att det ska bli som när jag hade konsert.

Jag försöker så mycket men resultaten blir aldrig vad jag hoppas. Det är likadant i skolan, jag gör allt för att kunna koncentrera mig en hel lektion men det är lättare sagt än gjort.

Vet inte riktigt vad det är med mig, allt känns så märkligt på något sätt. Har börjat med att isolera mig igen. Jag hör inte av mig till folk, vill inte vara ute bland folk, vill inte göra saker m.m. Jag är trött och rätt så omotiverad i skolan eftersom jag fortfarande sover dåligt.

Jag känner mig helt enkelt väldigt kraft- och maktlös.

Drömmarna upphörde inte

Har inte varit så aktiv här på bloggen, har inte haft så stor lust att skriva.

Londonresan gick jättebra, hade dock velat stanna längre än 4 dagar. Min och pappas relation har förbättras väldigt mycket och därför trodde jag att det skulle bli bättre med drömmarna och sömnen.. Jag drömmer om min fosterfamilj varje natt och jag tycker det är jättejobbigt för att jag bara blir påmind om allt som jag saknar så oerhört mycket. Jag trodde att när jag fick en förbättrad relation med pappa så skulle drömmarna upphöra men faktum är att dem inte alls gjorde det. 

Även fast familjesituationen är bättre så saknar jag min fosterfamilj HELA tiden. Inte en sekund går utan att jag tänker på dem och så fort jag blir distraherad av någonting annat så börjar jag tänka på dem. Inte ens när jag sover får jag ro, jag drömmer antingen mardrömmar eller om min fosterfamilj..

Oh dear.

Snart hemma!

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Jag har haft lite fullt upp med att göra ingenting. Jag har lov och har egentligen inte gjort mer än att sova men imorgon händer det äntligen någonting! Jag ska hem!

Ja.. Okej.. Jag ska till England. Vadå? Jag kan väll tycka att England är "hemma" när jag är 25% Engelsk? Det tycker jag i alla fall, faktum är att jag skiter fullständigt i var folk tycker jag hör hemma. Mitt riktiga hemland må vara Sverige men det känns inte relevant när man känner ett stort behov av att vara någon annanstans.

I alla fall, det ska bli underbart att komma hem. Jag kanske lägger upp bilder här ifrån London. Den som väntar på något gott. ;)

Sömnproblem och koncentrationssvårigheter.

Idag har faktiskt varit en rätt så bra dag. Vi hade en politisk debatt ( Inte min starka sida, jag vet ) men det gick faktiskt mycket bättre än förväntat. Jag hade en extra sånglektion idag också eftersom vi hade konsert i tisdags så det blev en timme sång idag i stället. Det tycker jag är så himla roligt, jag står och ler som ett riktigt fån nästan hela tiden.

Jag vet inte om det är på väg att hända någonting, det känns så, jag sover jättedåligt igen och drömmer antingen mardrömmar eller drömmar som jag mår jättedåligt utav. Det är inte så himla kul, speciellt inte när man verkligen behöver fokusera på skolan eftersom det snart är nationella prov. (HJÄLP) Skolan har väl gått lite sådär, jag har inte riktigt haft ork till att plugga. Det är inte på grund av att jag är lat eller för att jag inte vill lyckas utan för att det helt enkelt är lite för mycket runtomkring mig just nu för att jag ska kunna fokusera på en sak.

Vi har till exempel läst Kallocain på svenskan, den skulle vara utläst för ca en vecka sedan men jag klarar inte av att läsa eftersom jag är så lättdistraherad när jag är stressad. Det som är svårt är att jag nästan är säker på att lärarna inte riktigt förstår att det hänger ihop med depressionen. Jag vill ju inte verka som en idiot, även om jag ofta framstår som en. Jag kanske är rätt så värdelös på vissa skolämnen men det betyder ju inte att jag är värdelös på allt jag gör. Några saker är jag rätt så bra på.

Dessutom är det påsklov nästa vecka, såklart att jag är nervös inför resan till England, jag hoppas verkligen att det inte blir som förra gången. ( Även fast socialen kanske skulle lyssna på mig då..)

Nu ska jag gå och lägga mig, hoppas på att jag inte sover oroligt inatt igen..

Allt för att glömma

Nu sitter jag i skolan, vi har repeterat inför konserten på musikaliska på tisdag. Vi slutade för en kvart sedan men jag bara vill inte åka hem just nu. Jag drömmer massa mardrömmar och drömmer att jag aldrig flyttade ifrån min fosterfamilj.

 Det är så jävla hemskt att vara så lycklig i en dröm för att sedan vakna och komma tillbaka till något man aldrig önskade skulle hända en. Jag lever i en verklighet som jag lider av, när jag sover så känner jag ingen smärta.

Jag var tvungen att gå och sätta mig någon annanstans, nu sitter jag och gråter i korridoren istället.

Jag saknar min fosterpappas hemska engelska, alla kriminalserier jag tittade på med min fostermamma, vårt afternoon tea, hur mycket den yngsta dottern uppskattade när jag sjöng för henne, mina "pianolektioner" jag hade med de äldsta, när vi tältade i trädgården, lekte kurragömma, hoppade studsmatta, pratade, sjöng, skrattade, lekte, levde.

Jag har aldrig känt mig mer levande än när jag bodde med dem. Jag saknar dem varje dag. Deras skratt, deras leenden. Dem lyste upp mina dagar som ingen annan.

Nu, ungefär 3 timmar efter att jag suttit och gråtit i korridoren så är jag på väg hem. Jag vill inte, men vad har jag egentligen för val? Jag grät i skolan för att jag inte kan göra det hemma, mamma förvärrar bara allt och jag vill inte riskera att börja skära mig igen. ( Jag har varit ren i ca en och en halv månad skulle jag tro. )

Det hemska är att jag saknar det. Jag saknar att blöda, lida och ha ont. På något sätt så ersätter det den psykiska smärtan ett tag. När jag känner hur blodet rinner ner för mina handleder och jag känner hur det pulserar i venerna så kan jag glömma, bara en stund av glömska, det är allt jag begär.

Allt för att glömma hur mycket jag saknar dem, allt för att glömma hur ont det gör att veta att dem troligtvis inte ens tänker på mig, allt för att glömma hur mina föräldrar har behandlat mig, allt för att glömma att jag inte är värd någonting, allt för att glömma att INGEN älskar mig.

Körprojekt imorgon

Okej, då ska man till skolan igen imorgon. (  Nej jag har inte fel, vi ska till skolan på en söndag.)

Imorgon ska vi fortsätta med vårt körprojekt och eventuellt öva med SUSO. (Stockholms ungdoms-synfoniorkester) Det ska bli kul antar jag. Det är dock ganska synd att mamma troligtvis inte kommer på konserten när vi har projektet. Eftersom hon inte jobbar har vi inte så mycket pengar så vi har inte ens råd med konsertbiljetter på 125 kr.

Jaja, just nu har jag inget mer att skiva.
Bye!

Trött och nere

Okej, då är man på väg hem efter en rätt så lång dag. Jag stannade kvar i skolan för att hjälpa en tjej i 3:an att baka till kvällens konsert.

Idag fick vi även träffa den nya engelskaläraren, jag tror 25% av mig dog under lektionen. Hon pratade engelska med svensk brytning och det är bland det allra värsta jag vet. Jag blev så sjukt besviken. Eftersom vi på min skola har människor ifrån många olika nationaliteter så förväntade jag mig extremt mycket mer än en lärare som har sämre uttal än en själv. Jag kan knappt ens kalla ämnet för engelska, för det hon pratar är inte engelska. ( Ja, jag är väldigt sur och besviken.)

Sen fick jag omdömen för några dagar sedan och jag kan ju lätt säga att dem inte alls var som jag önskat. På grund av omdömet jag fick i piano har jag allvarligt funderat om jag ska sluta med piano eller eventuellt byta huvudinstrument. Jag blev så otroligt ledsen när jag såg det, det kanske inte går att läka såren jag fick efter min första pianolärare. Jag kanske helt enkelt bara spelar som en amatör.

Sen hade jag velat ha ett högre betyg i engelska, för det har jag jobbat mycket med även fast det varken märktes på betyg eller omdömet. Jag har dock inte pratat med min mentor om det än. Jag är rädd att hon ska missförstå det hela och bara tycka att jag är löjlig. Vi får väll se hur jag gör framöver.

Annars händer väll inte så jättemycket just nu, läget med mamma är oförändrat och jag tror att det kommer att vara det en lång tid framöver eller kanske för evigt. Körprojektet går rätt så bra, konserten på musikaliska är nästa vecka och sen i Maj ska vi till Småland och framföra konserten.

Nu ska jag hem och vila, tröttheten har varit mycke värre än vanligt på senaste tiden. Antagligen för att jag känner mig väldigt nere.