Frustration.

Ja, då har halva höstlovet gått.

Jag har bland annat haft 2 kompisar här som sov över och så träffade jag min fosterfamilj idag. Jag har inte träffat min fosterfamilj på ganska länge och det var verkligen värdefullt att få träffa dem igen. Det går inte en dag då jag inte tänker på dem.

Socialen lovade att min hemmiljö var stabiliserad. Men varför sitter man fortfarande och gråter när man kommer hem? Troligtvis för att man faktiskt inte mår bra i den miljön. Det som dock är värst just nu är att jag inte längre har någonstans att ta vägen om det faktiskt går åt helvete igen. Då kommer inte jag att orka längre.

Socialen påstår sig göra allt "för barnets bästa". Varför förekommer det då att en 15-åring försöker begå självmord under en jourhemsplacering för att personen i fråga inte trivdes där? Var det verkligen för "barnets bästa"? Såklart att jag faktiskt blev nöjd med min familjehemsplacering, det som sedan visade sig vara i 3 månader innan SOC tvingade hem mig igen?

Är en fd alkolistförälder som i princip aldrig är hemma pga alla AA-möten en lämplig förebild?
Eller en idiot som super sig full på någon resa med jobbet och får sparken för att han har bråkat med chefen?
Jag skulle inte påstå att jag känner mig trygg, det har jag aldrig gjort här hemma.

Usch... Jag mår verkligen inte bra av att vara så osynlig. I  min familj så finns jag egentligen inte ens, jag måste vara stark och ta hand om min syster. ( Som socialen avrådde mig ifrån.. )

Jag orkar inte vara hönsmamma, jag orkar inte leka pedagog åt min stackars syster, jag orkar inte vara min mammas psykolog och jag orkar inte leva i en värld där jag aldrig kan få vara mig själv. Kan jag inte bara få vara en normal, hormonstyrd och rebellisk tonåring som alla andra?

Jag känner mig som familjens slagpåse.

- Jamen mår du lite dåligt idag, Det skulle väll kännas mycket bättre om du tog ut din frustration på din dotter genom att stå och skrika hur värdelös hon är?
-Känner du dig otillräcklig som förälder, Jamen då kan du skylla det på din dotter för att allt är hennes fel och inte ditt.
- Behöver din yngsta dotter hjälp i skolan? Då är det väll asbra att du kan sätta press på den äldsta att göra jobbet åt dig?
- Är du arg för att din dotter vill träffa sin fosterfamilj för att dem faktiskt bryr sig/ låsas bry sig om henne?
Stå och skrik att dem inte bryr sig om henne på riktigt tills hon tror att ingen älskar henne.

Är det konstigt att jag är sjuk egentligen?

Dem små åtgärderna som räknas

Detta har varit en riktigt bra dag. Konserten gick bra, vi hade kul och så slutade vi (relativt) tidigt.

Imorgon ska jag få ha ett pre-utvecklingssamtal innan det med mina föräldrar eftersom jag är så nervös. Det var faktiskt min mentors ide, vilket känns bra. Hon börjar konstigt nog verka förstå hur jag fungerar. Det är en ovanlig förmåga eftersom inte ens jag vet hur jag själv fungerar.

Dem dåliga dagarna finns såklart kvar men dem börjar minska i antal. Troligtvis är det för att jag börjar lära mig att jag FÅR vara ledsen när jag behöver det. Dem bra dagarna är dock betydligt fler än de dåliga.

Jag tar det här som en framgång för mig själv.
Accepterar jag att jag får vara ledsen, förändrar mina tankar kring allt negativt så kommer det garanterat påverka mitt mående i en possitiv riktning. Det kommer ta tid men det är också något jag måste acceptera.

Även om det är ett litet kliv för mig, så kommer jag längre för varje steg.
Även ett litet steg är en större framgång än inget alls.

Jag är ju trots allt bara en människa.

Lycklig! :,)

Jag är så otroligt glad just nu!

Jag var på klassåterträff idag och såg 9Hs musikal ( Grease ) och det var verkligen helt underbart att träffa alla klasskompisar igen. Jag grät en flod av glädjetårar för att jag hade saknat alla så mycket! Sen så träffade jag även på min förra mentor och Maggie. Det betydde så otroligt mycket för mig att få chansen att träffa dem igen eftersom jag kände att mitt avsked inte var det bästa.

Dem är faktiskt ( tro det eller ej ) väldigt stora förebilder för mig eftersom dem faktiskt var dem första vuxna människorna som jag faktiskt vågade lita på. För mig var det ett enormt steg i livet att faktiskt kunna tro att alla vuxna människor inte vill mig något ont. En av de stora anledningarna till att jag har varit ganska barnslig väldigt länge är att jag faktiskt inte har vågat utvecklas till en vuxen. Idag har jag i alla fall kunnat acceptera att jag faktiskt så småningom kommer att bli vuxen.

Gymnasiet håller faktiskt på att ordna sig just nu. Min mentor har börjat jobba på ett åtgärdsprogram för att anpassa schemat så att jag kommer orka med skolan och ändå få högskole/universitetsbehörighet. På Fredag kommer jag få ha utvecklingssamtal med mina föräldrar för första gången på 1 år.
Det är nervöst men min mentor tycks ha förstått min situation bättre nu.

Det är ganska mycket nu men efter idag så har jag i alla fall fått vara lycklig för första gången på väääääldigt väldigt länge. Lycka är ju fortfarande någonting som jag eftersträvar.

Helg!

Äntligen helg igen!

Har längtat något otroligt. Jag hoppas på att försöka kunna plugga den här helgen eftersom skolan går lite sådär. Fick till exempel reda på vad jag fick för betyg  på min engelskauppsats idag ( ett D) ...
Det är det sämsta jag någonsin fått i engelskan. Jag blev jätteledsen av det :(

Orkar inte skriva så mycket mer faktiskt. Känner bara för att sova så det är nog det enda vettiga att göra just nu. Natti <3

Motivationen börjar ta slut

Känner mig ganska utpumpad just nu.

Lite extra jobbigt hemma nu med det som hände i helgen..
Mamma är typ aldrig hemma, hon är mer med sina vänner än med sina barn.
AA-mötena tar all hennes ork, hon har varken energi eller intresse för mig eller min syster just nu.

Problemet är dock att jag egentligen behöver någon som jag kan prata med hemma också.
Jag kan inte ens prata med min mamma och det gör mig väldigt ledsen.

Skolan går lite sådär, det är så mycket nu så jag orkar inte med läxorna pga mitt mående just nu. 

Jobbig situation.

Jag är ju ambitiös men ibland orkar inte jag heller med massa krav.

Jag är verkligen i behov av ett stöd just nu men jag väljer att prioritera andra istället.

En av mina kompisar mår ganska dåligt just nu och jag måste stötta henne.
Tex satt jag och pratade med henne och rektorn idag eftersom hon mådde dåligt och behövde mitt stöd.
Jag är så mån om mina vänner, jag älskar dem verkligen men jag kommer inte orka hur länge som helst.

Jag har tagit hand om min lillasyster i 14 år, min mamma och pappa också.
Alla psykologer som jag har haft har sagt att jag inte har någon som tar hand om mig.

Min fosterfamilj tog hand om mig dock, dem uppskattade mig också.
Jag saknar dem så otroligt mycket.

Det här känns ganska hemskt men jag vill flytta tillbaka dit eftersom dem påverkade mitt mående så mycket och vägledde mig i en positiv riktning.
Jag behöver motivationen för att kunna klara vardagen och just nu finns den helt enkelt inte där.

I bevov av tröst.

Oron ökar betydligt nu, pappa är på Malta med jobbet men har tydligen bråkat med chefen och sagt upp sig.
( Så nu är han där nere och super själv istället..)

Det gör mig så otroligt stressad, jag vet att risken att pappa inte får ett nytt jobb är stor..
Han gick ju inte ens gymnasiet, hur fan ska han få ett annat jobb utan den kompetensen?

Mamma är sjukskriven, pappa är ny arberslös, jag pluggar ihjäl mig och har knappt tid för min stackars syster.
Min lillasyster behöver någon, Nu
har inte ens jag tid längre..
Fy fan vad hemsk jag känner mig! 

Just nu vill jag bara "hem" och krama om mina fosterföräldrar.. Jag behöver tryggheten, jag behöver stödet och jag behöver känna mig uppskattad för att orka allt.
Min värld står på en väldigt ostabil grund just nu, den riskerar att rasa trots mina försök att stärka den.

Jag har inte ens tid att få gråta.
Det behöver jag också ibland.

Om 6 timmar måste jag gå upp,  om 9 timmar måste jag vara i skolan
Och jag är inte hemma igen förrän om 20 o en halv timme..

Im exhaused...

Livet som en annorlunda pianist.

Jag har sett mig själv som annorlunda i hela mitt liv, varför?
Jag har aldrig varit särskilt smart, jag är inte fantastisk och jag kommer troligtvis aldrig åstadkomma någonting i mitt liv för att bli ihågkommen när jag sedan dör.

Denna önskan om att vara speciell för att bli ihågkommen är ständig, jag kan inte vara normal om jag ska bli någonting.
Hur ska jag, en deprimerad tjej på 16 år, komma någonvart i livet utan rätt ambitioner och engagemang?

Igår hade jag en riktigt dålig dag.
Min pianolärare tyckte inte att stycket jag spelade var tillräckligt bra för att spela upp på redovisningen nästa vecka och jag blev såklart ganska förstörd av detta.

Jag rusade in i köket där min mentor satt tillsammans med några andra lärare.
- Min pianolärare vill inte att jag ska spela på redovisningen nästa vecka för att stycket låter förjävligt!
Jag sprang ut, uppriven satte jag mig på en bänk och grät.

Jag blev sedan tvungen att skicka in en kompis eftersom min mentor faktiskt inte verkade förstå hur hårt jag tog det.

Efter en stund kom hon gående med en kaffekopp i handen, fortfarande ganska omedveten om mitt tillstånd.

Hela jag skakade, tankegångarna var desamma som gårdagens.
"Snälla se hur sårbar jag är, se mig när jag ropar på hjälp."
Att ingen förstod var en väntad reaktion.

Jag saknar att vara förstådd.
Jag tror faktiskt att hittills har bara en person lyckats fundera ut hur jag tänker.
Ibland önskar jag att jag var som alla andra, bara puckad och oambitiös.

Jag är både puckad och ambitiös, det är inte en ultimat blandning vill jag påstå.

Känslan av tomhet och hopplöshet kvarstår såsom önskan att ha en famn att gråta i.

Hoppet att hitta någon att dela mina tankar med har minskat betydligt under den senaste tiden.
Mina tankegångar känns bara överdrivna och ointressanta för världen runtomkring mig.

Självkänslan är som bortblåst medan självföraktet fortsätter öka.

Ångest i skolan

Då var ännu en dag avklarad, jag måste fokusera så mycket på att "klara mig" att jag glömmer att leva här och nu.

Idag var en av dessa dagar då stressen tog över mig totalt.
Efter Historialektionen fick jag en panikångestattack..

Jag grät säkert i nästan en timme, jag klarade inte ens av att gå till Tyskan.

Det kanske har sina fördelar att visa för andra att jag inte alltid kan vara stark, ibland måste jag också få sitta och gråta i någons famn för att känna mig trygg.

Jag har en sån otrolig tur att ha fått så fina vänner som jag har nu på så kort tid.

Det har varit så mycket så sista tiden att jag bara struntat i vad jag känner och vad jag tycker.
Andra människor går före mig själv väldigt ofta.

Andra människor betyder väldigt mycket för mig, så mycket så jag själv knappt har någon betydelse.

Skolan är tuff just nu, det är mycket att göra men jag trivs i alla fall väldigt bra.

Saknar gamla lärare och klasskompisar mycket dock.
Dem finns alltid kvar i mitt hjärta, dem förtjänar sin plats där.

Okidoki.
I must quit now, see you!

Random

Jaha, då var det äntligen helg igen.
Det har varit så stressigt att jag glömt bort att jag ens hade en blogg! :s

Oh well,.. Det händer ganska mycket nu, vi hade konsert i skolan i Torsdags och vi ska ha konsert imorgon också i Erik Erikssonhallen och då ska SVT komma och filma. :)
Nervöst är det men det ska bli väldigt kul!
Dock så vill jag inte ha den hårfärg som jag har nu, jag vill ha lila hår! <3

Jag ska färga håret senare kväll så kan jag känna mig riktigt fin imorgon. ( Hoppas jag..)
Konserten jag ska spela på är dock så snart som den 14:e November och jag ska spela ett ganska svårt stycke som jag inte kan än... :o

Jag trivs jättebra i skolan och mina klasskompisar är verkligen helt underbara!
Dock känner jag mig inte så säker på att jag kommer hitta någon dessa 3 år heller. :/
( Pojkvän dårå..)

Oh well, i'll just be one of those who never get to experience love in my life..
Even though i wish i'd meet someone. :/

See you later aligator, bye bye applepie!