På väg till ett oväntat möte

Är nu på väg till ett möte i Norrtälje med min familjebehandlare. Jag tänkte avboka det tills hon sa att även min socialsekreterare ska vara med också. Lite nervös kan man ju säga att jag är.. Vet inte hur det blir eller vad dom kommer säga.

Jag känner mig död inombords.

Jag är nu sedan några dagar tillbaka 17 år fyllda. Jag trodde att mitt självförtroende skulle komma med åldern eftersom jag aldrig har tyckt om mig själv som barn. Det har dock inte varit enkelt att försöka skapa någonting som man aldrig har haft. 17 år gammal och min spegelbild gör mig så äcklad att jag vill bli anorektiker. Jag klarar inte av att handla kläder utan att få ångest. Jag går gärna och "shoppar" med mina kompisar men jag kommer aldrig hem med ett nytt klädesplagg.

Att socialen tvingade mig att flytta hem har varit bland det värsta som har hänt mig. Det är inte roligt att erkänna att jag har gått upp över 20 kilo sedan Augusti förra året, Jag tröstäter ständigt. Mat har blivit trösten jag tar till för att det inte riktigt finns någonstans där det verkar okej att känna som jag gör. Jag gråter inombords nästan ständigt. Jag har blivit så äckligt fet och ful att jag mår illa av att se mig själv. Jag hatar mig själv mer än någonsin förut.

Jag har aldrig kännt mig så splittrad och trasig. Jag har 1 psykiatriker, 2 psykologer,   1 socialsekreterare, 1 familjebehandlare och jag går på ACA-möten men känner mig fortfarande död inombords. Allt jag vill är att vara älskad, men det är för mycket begärt.
Hur kan ingen känna att jag skriker inombords när jag är tyst? Hur kan ingen se när ångesten river sönder mig inifrån? Varför vill ingen lyssna när jag pratar? Varför vill ingen hjälpa när jag ber om det?

Rädslan att bli avvisad.

Lyckan som fanns, som om ingenting kunde gå fel. Lyckan kändes oändlig. Ingenting kommer någonsin bli sig likt efter det, inte jag och inte mitt liv. Visst, min mamma fick sin dotter tillbaka men hon kommer aldrig se sin dotter lika glad igen.

Den dagen jag var tvungen att flytta hem, 7 augusti, kommer jag aldrig glömma. Jag kommer aldrig kunna bli samma människa igen. Jag kommer aldrig bli lika lycklig igen. Jag skulle kunna tjata på socialen tills öronen ramlar av på dem men de skulle inte bry sig.

Jag vet inte ens dem skulle bry sig om jag dog. Jag vet i alla fall att min mamma vill att jag ska vara lycklig, frågan är om alla jävla psykologer/ psykiatriker/ familjebehandlare / socialsekreterare faktiskt vill det.

För varje dag som går blir saknaden större, jag vågar inte höra av mig. Jag är så rädd för att bli avvisad och bortglömd.

psykfall som ingen vill ta hand om.

Värre dag än denna får man leta efter. Usch vad jag mår hemskt, egentligen kanske utan anledning också. Jag vill bara hem och dra täcket över huvudet. Nej, just det, hur kunde jag glömma? Jag har inget direkt "hem". Jag skulle föredra att någon drog en liksäck över min livlösa kropp.

Jag kommer ju inte direkt visa detta när jag kommer hem till mamma heller, allt som har med mig att göra vill inte jag att hon tar del av, för hennes egen skull.

Men vem ska jag förlita mig på då? Vilken stackare till människa skulle vilja stå ut med mig egentligen? Vem fan tror jag att jag är? Tror jag att jag faktiskt betyder någonting? Att någon tycker om mig? Inte ens socialen orkar flytta sina lata jävla arslen för att träffa mig och se hur det är med mig. Inte ens människor som får betalt för att träffa mig orkar bry sig.

Ibland tror jag att det egentligen inte är någon mening med att jag finns, att min existens inte spelar någon roll. Det kanske är menat att jag ska ge upp? Jag kanske gör mer nytta som död?

Tänk alla människor som slipper dras med mig då, alla som skulle slippa att höra min röst och speciellt alla som skulle slippa försöka stötta mig. Jag är ett hopplöst projekt.

Jag vill inte berätta det direkt heller, det är så jobbigt för mina kompisar att ta hand om ett jävla psykfall som mig, jag ska försöka undvika det så länge som möjligt.

Att existera är inte lätt för mig.

Jag känner mig nästan hånad, alla omkring mig verkar tro att det bara är ett litet skitproblem som jag mår dåligt över, detta "lilla" skitproblem är  inte bara att jag mår lite dåligt, det handlar om hela min existens som jag råkar må jävligt dåligt för. Idag sov jag till klockan 15.00 , inte för att jag är trött, inte för att jag inte har något att göra utan för att jag är stressad, ledsen och har alldeles för mycket att göra. Ingen verkar veta hur svårt det är att VARJE dag kämpa för sin överlevnad, att existera är kanske inte någon konst för dig men för mig är det väldigt svårt.

Idag är det en vecka sedan jag senast skar mig. Jag kämpar med det varje dag också, som om det andra inte räckte. Jag känner mig så extremt dålig just nu, inte bara dålig i skolan utan HELA jag är dålig. Jag kan ju inte ens klara av en dag utan att känna mig ledsen.

Jag kan inte heller klara av att ta intiativ och höra av mig. Bara några ord, en eller två meningar för att förklara hur jag känner. Jag är så rädd för att bli övergiven igen. Snälla, kan jag inte bara vara modig för en gångs skull? Sluta att springa iväg ifrån livet, för oavsett hur fort jag springer så kommer det ikapp.

Varför vill ni att jag ska vara olycklig?

Detta ständiga ansvar, aldrig får jag vila.

Mamma blir bara inte bättre, det är hemskt att se på när någon man bryr sig om sakta bryter ned sig själv. Ska jag vara helt ärlig, även fast det låter hemskt, så bor jag bara med henne för hennes egen skull, för att jag vet att hon inte kan ta hand om sig själv. Jag försöker hålla ihop, jag gråter inte här hemma för att jag vet att min mamma inte kan hantera det.

Jag ska ha utvecklingssamtal på tisdag och är otroligt nervös inför det. Även fast jag "snart" är 18 så klarar jag ännu inte av att ta hand om min mamma eller mig själv. Vi vet ju alla hur det blev förra gången, efter 15 år kollapsade jag totalt. Varken socialen eller någon annan verkar se det här, min familjebehandlare sa till och med på vårt förra möte att hon inte tycker att det är nödvändigt att vi har fortsatt kontakt. Jag börjar få slut på alternativ för att kunna klara det här, ingen som har behörigheten som krävs vill hjälpa mig.

Är det inte sjukt om jag skulle behöva göra samma sak som jag gjorde för att få resultat förra gången en gång till? Att försöka begå självmord är inte bara riskabelt för en själv, det är inte heller säkert att socialen reagerar bara för att man är "lite ledsen". Fyfan vilket ruttet jävla skitsystem vi har här i Sverige.

Vi som har psykiska sjukdomar får inte bara skämmas för att människor omkring oss ser oss som socialt ofungerande freak, vi får inte heller någon hjälp förrän vi försöker ta livet av oss. Jag är egentligen inte mer onormal än någon annan, några endorfiner mindre i hjärnan är allt som skiljer mig ifrån andra. Ändå blir jag ofta behandlad som skit på grund av det. Kära människor, Jag är inte min diagnos!

Jag skulle så gärna bara vilja berätta allt för min mentor, hur det egentligen är. För nu verkar ju min mentor tro att min mamma faktiskt är en stabil människa, bara för att hon klarar av ett utvecklingssamtal. Det är långt ifrån att vara sant, hon tar varken hand om sig själv eller mig. Jag vet inte ens om hon bryr sig längre. Innerst inne så vet jag att hon gör det men när hon mår såhär så tror jag inte att hon gör det, allt handlar ju om överlevnad för henne. Jag blir tvungen att ljuga för alla, igen.

Skulle jag bara låta det här fortsätta så kommer jag helt ärligt nog inte klara mig länge till. Ångesten river inombords, skammen drar mig tillbaka, lögnerna gör mig svagare, saknaden gör mig ledsen och att ingen som kan hjälpa mig faktiskt hjälper mig dödar mig inombords.

Jag har varit död inombords länge, jag har egentligen bara levt 8 månader av mitt liv, då jag var lycklig. Varför vill alla ta det ifrån mig?