Möte på BUP

Fick en tid till en läkare på BUP, det var på tiden att jag gick dit. Senast jag var där var i Mars 2013, nästan ett år sedan alltså. Nu fick jag en ny läkare också som jag träffade för första gången idag. Allt gick bra och så, vi har ju inte kollat min medicinering riktigt och det har stressat mig väldigt mycket. Men nu, efter ett år, har jag äntligen fått någon som har koll över mina mediciner.

Vi pratade lite om hur det fungerar med medicinen jag går på, om jag behöver den, om det är någonting som behöver justeras m.m. Antidepressiva kommer jag troligtvis inte sluta med än eftersom mitt mående fortfarande är lite ostabilt och så kanske vi kommer lägga till någon ångestmedicin på det framöver. Mamma följde med i början men sen fick jag prata med läkaren själv en liten stund också. Han frågade direkt när hon gått om det fanns några självmordstankar, sen började vi prata lite om mitt självmordsförsök.

Det kändes konstigt att prata om det, inte för att jag tycker det är jobbigt utan mer eftersom jag inte är van vid att någon faktiskt frågar om det och vill veta vad som faktiskt hände. Det gick väldigt bra i alla fall, vanligtvis så tar det ett tag innan jag verkligen kan prata med en människa ( Speciellt psykologer, psykiatriker, överläkare. ) men den här gången så kände jag mig rätt så säker på en gång.

Okej, nu ska jag väll göra lite nytta. Imorgon ska jag åka Ålandsbåt med Hanna och pappa..
 Jag hoppas att det går bra.

Bye bye applepie!

Träffat min fosterfamilj.

Ja, ni kanske fattar i och med rubriken?

Så himla kul att få träffa dem, jag har saknat så mycket så det inte ens går att beskriva. Känslan, den underbara känslan när det känns som det inte gått en dag sedan man sågs senast. Jag själv har varit så olycklig för att jag inte träffat dem men när man ses igen känns allt som förut. Såklart att jag önskar att jag fortfarande bodde med dem, antar att man inte kan få allt man vill i livet. Saknar det bara så mycket.  Det verkar så fel att göra det, alla jag sagt det till verkar inte förstå. Nu, medan jag skriver detta så sitter jag och kämpar för att hålla tårarna borta. Jag är så glad för att få ha träffat dem men samtidigt är jag ledsen för att dem inte egentligen är en del av mitt liv längre.

Det verkar kanske jättelöjligt att jag känner såhär? Eller? Är det onaturligt på något sätt att sakna en tillhörighet som man alltid önskat sig? Det en "normal" människa skulle kalla en familj, är det konstigt att vilja vara en del i en familj?

Bara för att jag har en mamma och en pappa betyder inte det automatiskt att man har en familj. Jag tycker att en familj är en grupp som håller samman av en anledning, av uppskattning, samhörighet eller till och med kärlek.

Min "familj" är inte ens en grupp, vi är splittrade individer som bara bråkar. Vi har inte mycket gemensamt och väljer att inte respektera varandra för det. Pappa är den som bestämmer enligt han själv, därför ska han alltid trycka ner alla andra. Om alla andra blivit nedsparkade så är han "herre på täppan." Jag är alltid den som desperat försökt att hålla allt samman, laga allt som alla andra förstört. Jag fokuserade så mycket på att hålla alla andra uppe så jag till slut tryckte ner mig själv. Så ska det väll inte vara?

Det går inte en dag utan att jag tänker på hur det hade varit om jag hade fötts i en riktig familj, befunnit mig i en situation där jag slapp vara hönsmamma och blivit uppfostrad utan föräldrar som var mer intresserade av flaskbotten än en själv. Jag hade troligtvis bara blivit en i mängden utan någon känsla för andra. Ofta undrar jag om jag inte hade jag föredragit det.

Nej, nu ska jag faktiskt sova. Alla dessa nätter då man ligger och tänker för mycket kan ju inte vara bra i längden. Ville egentligen bara veta om det är så fel att känna som jag gör. Ska jag vara ärlig vet jag inte längre.

En uppdatering..

Okej, nu är det i alla fall en dag kvar tills det är lov. Jag kommer sakna skolan men det ska bli skönt att slippa lite läxor. ( Jo, jag kommer vara tvungen att göra läxor på lovet..) Det finns dock mycket att se fram emot också. Jag har väll inte så mycket att skriva för tillfället. Jag har börjat skapa ett socialt liv, vilket är bra. Alice på lördag, ska ha någon slags inflyttningsfest med några kompisar, ska på min allra första dejt på måndag. Livet går vidare, det rullar på ganska bra.

Skolan har börjat gå lite bättre nu faktiskt, jag fick inte ens ett F i nationalekonomi. Jag fick till och med full pott på vårt GeMu-prov. ( Gehörs och musikteori. ) Jag måste erkänna att det gör mig ganska stolt eftersom jag knappt kunde läsa noter överhuvudtaget när jag började ettan. :)

Okay, that's all for now.
( Japp, jag skrev ett litet blogginlägg bara för att jag inte kunde sova.)
Nu ska jag faktiskt verkligen försöka sova, godnatt!

i miss it

Då var man äntligen på väg hem efter en väldigt produktiv dag i skolan. Har haft matte, prov i nationalekonomi, fortsatt med uppsatsen om franska revolutionen, matte igen, sånglektion och dessutom möte med psykologen. Förrförra veckan satt jag därinne och grät för fullt och det var nära på att jag gjorde det idag också. Jag har varit väldigt ledsen dem senaste veckorna. Försöker fortfarande komma över min fosterfamilj. Det har gått ett halvår och jag har inte släppt att jag inte bor med dem längre. Psykologen sa att det var en stor förlust för mig och att det tar tid att komma över sånt. Ska jag vara ärlig så har det varit den största förlusten i hela mitt liv.
Det ända som jag vill är att vara älskad, slippa vara en hönsmamma, slippa ta ansvar för andras liv och få ha "riktiga" föräldrar. Min egen mamma kan inte ens ta hand om sig själv. Jag har i stort sett uppfostrat mig själv.
Väldigt få verkar förstå att jag mår väldigt dåligt av det. För er kanske det inte låter som en stor skillnad men det är det.
Komma hem varenda dag och vara livrädd för att mamma skulle ha fått ett återfall, begått självmord, ligga medvetslös på golvet m.m. Det är min vardag. Ständigt livrädd, osäker och hela mitt liv hänger på en skör tråd som någon annan har kontroll över. Många tar att komma hem till ett tryggt hem för givet. Jag kommer aldrig glömma dagen jag flyttade in hos min fosterfamilj, trots att min knäskål hade hoppat ur led samma dag så var jag den lyckligaste människan på jorden. Jag var välkommen, trygg, uppskattad och kanske till och med omtyckt.
Att vara tvungen att lämna dem var som att få hjärtat utslitet ur bröstet. Honestly, i miss them to death.

Hemma efter en sleepover hos Carin

Är hemma nu, efter ett jävligt produktivt, knasigt, fånigt, roligt, luddigt, mysigt och inte minst underbart dygn hos Carin! Jättemysigt och skitroligt ;) Not going to say more about it, it's only for the best.

How i feel in a poem. ( I wrote it. )

One more day I've lived though, one more day I wished wasn't true.
One more day filled with pain, one more day soaked with rain. 
One more day full of fears, one more day drenched in tears.
One more day I hope it end, one more day and I still pretend.
One more day without belief, one more day with no relief.
One more day without compassion, one more day with my depression.
One more day with endless sorrow, one more day without hope for tomorrow.
One more day and I'm still here, one more day I want to disapear.

Uppenbarligen har jag börjat skriva dikter igen.. Well well..

Det skulle aldrig ha fungerat.

Helt plötsligt vill jag bara krypa ner i min säng, gömma mig under täcket och gråta tills jag sjunker ner i madrassen. Sova i en djup sömn, hoppas att jag inte vaknar på ett bra tag. (Eller inte alls.) Jag visste att det här inte skulle fungera, om dem bara hade lyssnat på mig ifrån början. Allt skulle ju bli bra, det skulle bli annorlunda, jag skulle bli annorlunda. Istället så lever jag med exakt samma känsla som jag gjort i snart 17 år. Det enda som faktiskt är annorlunda är att det inte finns någon anledning att lyssna på mig längre. Alla har tröttnat på mina åsikter, det har ju blivit "bättre" enligt alla andra.


Ibland skulle jag bara önska att folk faktiskt skulle kunna lyssna på mig.

This is how i really feel.

Okej, då var i alla fall konserten avklarad. Det gick väl ganska bra egentligen. Vet inte om det finns så mycket mer att säga, min fosterfamilj hade inte tid att komma. Såklart hade jag ju räknat med det eftersom det är en vana att mina riktiga föräldrar inte brukar komma men jag blev ändå lite besviken.

And what i really mean:

The concert went quite well but I got really sad when I was informed that my fosterfamily wouldn't be able to make it. It makes me sad because it went well, that means that they missed something. I know I'm far away from being a good singer but I really wanted them to see how much better I've become. My friends didn't even notice that i went to the bathroom and cried. My mum came to the concert though, it was the first time she heard me sing. I didn't care about what she thought, I just wanted to have the persons that I cared about the most to be there.

I am happy but at the same time I'm so unhappy it's unbelivable. I want to be able to say that I have a home and mean it. I had a home 6 months ago but I was forced away. I still think It's mean that i couldn't stay, my life was going so well. Even my MOM have said that they shouldn't have moved me away. I was happy there, I miss them so much. This is a horrible feeling and I honestly don't know for how long I am going to be able to live with it.

I just can't stop thinking how my life could have been if i hadn't moved from there.

....

I had a dream my life would be, so different from this hell I'm living. So different now from what it seemed.
Now life has killed the dream I dreamed.

( Just like the song i sung yesterday..)

Konsert imorgon!?

Hej hopp!

Fyfan, nu har jag gått och blivit sjuk precis innan konserten. Det var onödigt av mig, jag vet, men jag envisas med att bli frisk till imorgon. Jag insjuknade lite under torsdagen och stannat hemma sen dess. Jag har tryckt i mig ca 5 kiwifrukter, 15 koppar te, 4 glas apelsinjuice m.m. Jag MÅSTE bli frisk. (C-vitamin är tydligen jättebra vid förkylning.)  Märkligt att det enda jag har önskat hela terminen är att bli sjuk och sen så inträffar det vid det absolut sämsta tillfället.

Jag ursäktar att jag inte har skrivit mer men jag har varit upptagen med en massa läxor och sen varit tvungen att hitta på ursäkter varför jag inte har gjort läxorna jag inte haft tid med. *host* ( Eller inte fann lika intressanta som att vara med min chinchilla.) *host*

Nej, men jag har varit ovanligt ambitiös den här gångna veckan. Kanske beror på miljöombytet? Säkert.
Jag har faktiskt börjat sova igen, vilket är alldeles underbart. Måste tipsa om Lucid-dreaming för er med sömnproblem. Det har varit jättekul att prova det. För er som inte vet vad det är för något så heter det klardrömma på svenska, det är egentligen ett tillstånd som gör att du kan styra dina drömmar när du sover. Jag har bara hållit på med det en vecka men man får lära sig otroligt mycket om sitt undermedvetna eftersom man analyserar sina drömmar genom att föra drömdagbok.

När man övar upp det så kommer man automatiskt ihåg sina drömmar som inte är "klardrömmar". Det är väll det stadiet jag är på nu, även fast jag snart hoppas på att få uppleva en "klardröm" så är det väldigt intressant att kunna analysera drömmar.

Jag har funnit tydliga mönster i mina drömmar, väldigt intressant faktiskt. Det rekommenderas! Finns instruktioner på YouTube, WikiHow m.m. Nu hade jag tänkt att roa mig med något annat. Kommer att skriva igen så fort jag bli arg, ledsen eller bitter. See you around. ;) 

ps. Det där med att jag inte pluggar är inte sant,
 

trygghet, uppskattning och lycka

Fredag, äntligen fredag. Tyvärr har jag blivit lite sjuk, vilket inte är så bra eftersom jag har konsert på måndag. Det skulle inte vara någon större fara om jag hade spelat piano men nu ska jag ju sjunga. Så nu är det bara att vila som gäller, dricka asmycket te, mjölk med honung och allt vad det är.

Jag hörde av mig till min fosterfamilj igår och frågade om dem ville komma på konserten. Dem har dock inte svarat än. Det är synd att dem är så upptagna, jag saknar dem verkligen. Även fast dem skrev att dem saknar mig så känns det inte riktigt så. Dem kanske nämner hur knäpp jag var ibland men jag tror inte det är mer än så. Dem kanske tycker att jag är jobbig? Jag vill ju bara att dem ska veta hur mycket jag tycker om dem

Att jag aldrig blivit älskad av mina föräldrar är jag ju van vid, även fast jag har blivit väldigt skadad av det. När det kommer in någon/några andra i ditt liv som du verkligen tycker om så blir det förödande konsekvenser om det blir taget ifrån dig. Ni kan skratta hur mycket ni vill åt det här men min fosterfamilj förändrade mitt liv. Det är inte bara något jag säger utan det var så det var.
Tjejen som flyttade in den 13:e Februari hade varit med om saker som ingen förtjänar att vara med om. Hon hade ca 90% frånvaro ifrån skolan, nyligen försökt begått självmord, föräldrar som sket fullständigt i henne, blivit akut jourhemsplacerad på ett ställe där hon inte trivdes och hon hade svultit sig själv och gått ner mer än 8 kilo på 3 månader.
Det blev en enorm vändpunkt i hennes liv.
Under tiden hon bodde där fick hon lära sig vad det innebar att vara en värdefull familjemedlem, hur det kändes att bli uppskattad, hur det var att känna sig omtyckt, vad trygghet var för något, vad lycka var och vad riktig kärlek var.
I Augusti fick jag flytta hem igen mot min vilja. Tryggheten, uppskattningen och lyckan försvann igen. Men jag är otroligt tacksam för dem månaderna jag fick.
Tryggheten, uppskattningen och lyckan får jag skapa i mig själv. För jag är ändå den som bestämmer i mitt liv

En bra dag, ett möte senare.

Den här dagen gick mycket bättre än förväntat, jag hade en uppsatsskrivning imorse som jag är ganska nöjd med och sen hade jag också möte med psykologen.  Det var så skönt att ha det mötet, vissa saker har jag hållt inne alldeles för länge. Hon sa faktiskt att hon tyckte att nätverksmötet var en besvikelse, hon tyckte min socialsekreterare var ganska elak mot mig. Jag håller med om att hon kan vara lite för hård ibland. Psykologen sa också att man såg på mig hur socialsekreteraren i princip körde över mig. Vi kom fram till att jag inte ens verkar få ha en egen åsikt, alla pratar i mun på mig, påstår sig veta exakt hur jag mår och hur familjesituationen ser ut utan att ens pratat med mig.
Jag tycker att det är orättvist att dem bara lyssnar på min mammas version av det hela men inte på min. Förstår inte dem hur mycket smärta allt det här har orsakat? Ibland önskar jag att jag aldrig fått bo hos min fosterfamilj, då hade det inte gjort så ont att vara tvungen att flytta hem. Det gör ont att återvända till ett hem där man inte betyder ett skit om man har fått uppleva kärlek.
Min psykolog frågade om min fosterfamilj vet att dem betyder såhär mycket för mig.
Jag satt och grät därinne i en timme, det kändes hemskt. Jag hatar att gråta, det får mig att känna mig så liten, svag och maktlös. Precis som socialen får mig att
känna mig. "För barnets bästa" in my as

Viljan att vara lycklig.. :(

Det finns så många anledningar varför jag kan vara ledsen men just nu är det för att jag saknar min fosterfamilj. Det är lätt för andra att säga att det "bara" är att hälsa på. Det är det inte. Jag kommer aldrig få tillbaka det jag hade för ca 6 månader sedan, aldrig.

Även fast jag flyttar med mamma och så är det inte en miljö där jag får det stöd jag behöver. Visst har jag folk omkring mig, familjebehandlare, psykolog, socialsekreterare, mentor, lärare m.m. Det jag behöver är fortfarande en mamma. Jag är orolig för att jag ska bli tvungen att vara mamma åt min egen mamma, igen. Det har kanske egentligen alltid varit så också men jag orkar verkligen inte med att vara tvungen att ha en roll som jag inte ens frivilligt gått med på.

Jag är så jävla trött på att vara allas slagpåse.

Borde ni inte förstå att ni bara ödslar eran tid på mig? Jag kommer aldrig att må som jag gjorde för ett halvår sedan igen. Jag kommer aldrig kunna vara så lycklig igen. Jag var en bra människa då, jag var lycklig och jag var älskad. ( Eller kände mig i alla fall älskad. )

Så jävla less

Jag träffade min fosterfamilj av en slump på Ica igår, det var så otroligt kul att se dem igen. Hela jag var så sjukt glad tills jag märkte hur dem inte alls tyckte det var lika kul att se mig som jag tyckte det var att se dem igen. Det blev lite stelt, jag förstår inte varför men det gjorde mig ganska ledsen. Kanske var det inte ens medvetet men det var inte så roligt att känna så i alla fall.

Jag var där med mamma, vi har börjat flytta in i den nya lägenheten men det är en sak som stör mig så himla mycket. Att hon bara verkar ha ögonen öppna för min syster. Hon vill tex att jag ska bo med pappa till och från för att vara "barnvakt" åt honom och vara någon själva hönsmamma för min syster. Sen så kan vi tydligen inte heller flytta in här förrän min syster vet var hon vill bo och så. Jag föreslog att jag kunde bo här själv bara en dag för det underlättar så otroligt mycket med skolan då. ( Jag kom hem halv 9 nästan varje dag förra veckan. ) Men nej, det får jag inte.

- Din syster hit, din syster dit, syster, syster, syster, syster, syster.
Det är det ända som jag kan höra.

Jag försökte säga att jag tyckte det var lite orättvist att det alltid är min syster som går först. Innan jag ens hann säga att jag tyckte det var orättvist att.. så avbröt min mamma mig.. Jag vill inte höra!
Nähä? Okej då..

Det känns som om att allt min familj gör är för min syster, som att jag knappt fanns. Dem ville inte ha hem mig för att dem saknade mig, utan för att det var så synd om min syster. Dem brydde sig inte om att jag var borta i 8 månader egentligen, bara att min syster inte hade någon som kunde "mamma" henne. När jag sticker fram ett prov som jag fått ett B på så kollar mina föräldrar knappt ens på det. När min syster kommer hem och visar något hon fått godkänt på så åker det typ upp på kylen. Så illa är det. Jag vet att min syster har inlärningssvårigheter, det är inte någons fel. Men det är ändå taskigt av mina föräldrar att behandla mig som skit.

Vet ni hur mina föräldrar reagerade när dem fick höra att jag hade försökt begå självmord? Inte alls, dem reagerade inte ens. Dem bara fortsatte behandla mig som skit. Ibland önskar jag att det hade gått annorlunda, att jag hade dött. Då KANSKE mina föräldrar hade reagerat.

Jag försökte aldrig begå självmord för att jag ville det, inte heller för att jag inte hade någon annan utväg utan det var ett desperat försök att få någons uppmärksamhet. Bara någon, vem som helst.

Jag fick min underbara fosterfamilj men såklart så varade inte det länge innan folk kommer och ska förstöra mitt liv igen. Så.jävla.less.