På bättringsvägen

Nej, du läste inte rubriken fel. Jag känner mig lite mindre dålig, lite mindre värdelös och lite mindre patetisk. För mig är det en stor framgång, jag hatar ju mig själv men jag undrar om jag faktiskt börjar bygga upp självförtroendet igen, om jag faktiskt börjar bygga upp mig själv igen. Det som var kvar av mig för ett år sedan var knappt någonting. Jag var helt förstörd, uppriven, traumatiserad och full av värdelöshetskänslor. För ett år sedan satt jag på golvet i ett jourhem, sargad och med blödande handleder så önskade jag att det var slutet. Jag ville dö, trodde inte på förändring och jag trodde inte på livet.

Långsamt fick jag tillbaka lite av hoppet, inte mycket men det var tillräckligt. Tillräckligt för att tvinga mig upp på fötterna igen. Det var lite som att lära sig att gå, du kan inte gå utan att någon gång ha krälat eller krupit. Jag fick sopa ihop askan av mig själv för att kunna bygga upp jaget igen, vem det nu än var. Under den tiden fick jag lära mig mycket om mig själv, inte minst vad jag hade stått ut med utan också hur mycket livsvilja man måste ha för att leva i ett helvete i 15 år. Nu är jag 16, fyller 17 i maj. Jag går på mitt drömgymnasium, jag håller på med det jag älskar mest och jag lever mitt livs dröm.

Deprimerad är jag visserligen fortfarande, går på antidepressiva och är allmänt stressad vid vissa tillfällen. Det är svårt fortfarande vid tillfällen men det är fortfarande mitt liv, jag väljer vad jag gör med det. Jag kunde lätt ha valt att följt min pappas råd, att bli uteliggare på T-Centralen och spela på mitt jävla keyboard där. Det hade jag inte behövt anstränga mig särskilt mycket för att bli. Många skrattar åt mig när jag säger att jag är ambitiös, inte många förstår att det inte bara är skolans betyg som bestämmer om man är ambitiös eller inte.

Arbetar man väldigt hårt för någonting så tycker jag, oavsett vad det är för något, att man är ambitiös. Kanske är det så att jag är fullkomligt värdelös på politik, ekonomi och historia men kanske kan det även vara så att jag är en jävel på psykologi, beteendevetskap eller människor i allmänhet. Så länge jag inte ska bli politiker, ekonom eller historiker så skiter väl andra fullständigt i om jag är värdelös på det?

Gör jag någonting jag älskar är det mycket större sannolikhet att jag också blir bra på det. Det är svårt, speciellt inom musik eftersom det inte finns några jobb om man inte är proffs, men man kan alltid minska sina egna krav, man kanske inte måste bli konsertpianist när man kan bli en extraordinär pianolärare?

Så länge du får hålla på med det du älskar mest så spelar det kanske ingen roll på vilken nivå det ligger? Du kanske inte kan få betyg för att bli psykiatriker men du kanske kan bli psykolog eller kurator?

Jag har mina drömmar, andra människor har andra drömmar och alla borde egentligen försöka att kunna uppnå dem.

Motivationen är tillbaka.

Gick till skolan idag också, inga större förväntningar på att den här dagen skulle bli bättre än gårdagen. En lång dag passerade relativt snabbt, i slutet av dagen var det dags för sånglektion. Jag hade varit nervös inför den hela dagen men när jag kom ner och satte igång med lektionen så kändes det mycket bättre.

Redovisningen igår gick väll kanske inte så bra som jag ville men det är bara och fortsätta försöka. Min mentor verkar ha kommit till den punkt där hon verkligen förstår vad man ska säga för att motivera mig. ( Vilket inte är en vanlig egenskap.) Jag är glad att jag gick till skolan idag, trots att jag bara ville dra täcket över huvudet imorse så lönade sig de 9 timmar jag spenderade i skolan.

Vissa dagar bara är så, du vill inte göra något annat än att ligga kvar i sängen hela dagen. Du känner att motivationen är som bortblåst, att det inte spelar någon roll om du går upp eller inte. Idag var en sådan dag, det finns dock en viktig skillnad. Jag gick upp, jag åkte till skolan, jag försökte mitt bästa och det gav ett resultat. Hade jag beslutat mig för att inte försöka så hade jag inte kunnat lyckats med det jag gjorde idag.

Visst, för en "normal" människa så låter det säkert löjligt att "bara" kunna gå till skolan för att känna sig nöjd men faktum är att det är en ganska stor grej när man är deprimerad. Många ser det bara som en diagnos men om det går för långt så blir det lätt en livsstil. Du mår okej ibland men sen så kommer dem här svackorna som gör att du inte orkar någonting, du fastnar så lätt i det tänkandet och i det måendet. Det är där man måste sparka sig själv i arslet, åter igen, eftersom det är du själv och INGEN annan som är ansvarig för ditt eget mående. 

Sammanfattat så hade jag en bättre dag än vad jag trodde och såna saker gör mig glad, att någon känner mig tillräckligt bra för att veta EXAKT vad man ska säga när jag känner mig nere. 

Jag tror att alla behöver en sån människa i sitt liv.

Ingen bra dag.. ( redovisning bland annat. )

Idag var redovisningen som jag varit nervös inför ett bra tag nu. Gissa vad som händer då? Först så är jag asnervös men går upp och ska sjunga ändå. Jag får svårare att andas pga nervositeten och då låter såklart det inte något bra.. Jag blev så sjukt besviken på mig själv, började tom gråta på historialektionen för att jag blev så ledsen över min dåliga prestation. Det verkade som om min sånglärare var besviken, jag är inte säker men hon gjorde en min som jag tog åt mig av. Usch, jag skäms nästan över att gå till skolan imorgon.

Ibland ( eller ja, ganska ofta ) så känns det som om jag inte ens förtjänar att gå på den här skolan. Alla är så himla duktiga och begåvade. Jag önskar faktiskt att jag kunde smälta in bättre.

Det enda anledningen varför jag faktiskt gjorde den här presentationen var inte för mig själv som andra kanske tror. Jag ville bara visa min mamma att jag inte är så värdelös som hon tror på konserten, men när det går såhär så blir jag såklart väldigt ledsen och ganska omotiverad.

Jag vill inte bara vara en människa som existerar, lever och dör utan att ha varit någon eller upplevt något. Att leva för någon annans skull är inte särskilt kul men om jag ska vara helt ärlig är det ju det jag gör. Eftersom jag inte är unik så gör det mig ganska värdelös. Jag känner mig som en produkt, en massproducerad vara som inte är märkvärdig på något sätt, en kopia.

Jag är så trött på att vara allas slagpåse, att få så mycket skit även fast jag försöker göra det som är bäst för alla andra. Jag har ägnat mitt liv åt att leva åt andra, för andra.

Är du missnöjd över ditt liv? Ta ut det på mig.
Hatar du att du mår som du gör? Skyll på mig.
Är du arg för att du fick mig överhuvudtaget? Skyll på mig för att jag inte dog när jag hade chansen.
Hatar du mig? Då är det mitt fel också, eller?

Mitt liv, mitt mående, mitt ansvar.

Det var ett tag sedan jag skrev men allt har gått bra sedan jag skrev senast. Jag mår så mycket bättre nu och har till och med sovit över hos en kompis UTAN att bli översköljd av stress! Det känns fantastiskt.

Nu har jag bestämt mig för att medverka på en konsert den 10:e Februari. Jag måste upp på scenen igen, att bli nedsparkad på det sättet jag blev var visserligen inte så snällt men ibland måste man sparka sig själv i arslet för att komma igång med saker som man mår bra av. Man måste i slutändan ta ansvar för sitt mående själv, liksom man har ansvar för sitt eget liv. Vägen ur en depression är ofta väldigt lång men så länge man fortsätter att gå så kommer man närmare sitt mål. Det kan mycket väl vara så att en depression aldrig försvinner helt men det är bara man själv som kan välja vad man ska göra av det.

En människa som jag verkligen ser upp till sa en gång att man måste plocka guldkorn när man är omgiven av ett mörker. Det tog 2 år för mig att verkligen förstå hur viktigt det var. Även om man verkligen får slita för dem där guldkornen så är dem viktiga för att kunna se andra saker än bara det negativa.

Jag kan välja att sitta hemma och vara bitter för att mitt liv ser ut som det gör eller så kan jag jobba för att göra det bättre. Mitt liv, mitt val.

Mötet avklarat.

Vilket lättnad att mötet äntligen är avklarat, jag har varit nervös inför det så himla länge! Det gick väldigt bra i alla fall. Jag var så säker på att ingen skulle lyssna på mig men det gjorde dem faktiskt. Inte smärtfritt dock, jag började gråta under mötet.. Pinsamt.. Det blir ofta för mycket när jag tror att någon tänker tvinga mig till någonting som jag inte vill egentligen. Jag tror tyvärr att jag kommer bli tvungen att bo med pappa, fastän jag är rädd för att göra det.

Jag hatar att gråta inför folk.. Speciellt människor som jag bryr mig om, eftersom det påverkar dem mest. Efter 2 timmar så var vi äntligen klara och jag sa hejdå till min psykolog och min mentor. Min mentor kramade om mig, jag började nästan gråta IGEN.. Det är den tryggheten jag menar att jag önskar att jag hade.

Jag behöver bara en mamma som kramar om mig när jag behöver det.. Vilket är nästan hela tiden.

Oh god i need a real hug! : /

Nervös inför morgondagens möte.

Är på väg hem, trött efter skoldagens utmaningar och en hel del nervositet. Det är nätverksmöte imorgon med min mentor, socialen, familjebehandlare, psykolog och min mamma. Jag hoppas verkligen att jag får en syl i vädret, mötet handlar trots allt om mig och jag vill inte att 5 personer ska sitta där och tro att dem vet precis hur jag känner.

Frida känner si, Frida känner så...

Jag blir ofta den som pratar minst på dem mötena eftersom alla andra har så mycket viktigt att säga. Alla står i princip och drar i mig och om jag inte får säga vad jag faktiskt känner så kommer dem slita mig itu. Jag behöver en människa som bankar näven i bordet och säger åt alla att lyssna på mig istället för att måla upp en falsk bild av hur jag känner. Man kan tro att jag inte tycker någonting när jag sitter där ihopsjunken i stolen men faktum är att jag tycker mycket mer än vad alla tror. Att jag är tyst betyder väldigt sällan att jag inte har någonting att säga utan snarare så är det så att jag har massor att säga om alla bara skulle kunna låta mig säga det. Nästan som att folk förväntar sig att jag bara ska sitta där och vara tyst. Att sitta och vara tyst är knappast ett av mina vanliga beteenden, jag kan ju vanligtvis aldrig hålla käft.

Jag hoppas verkligen att det går bra imorgon.

Behöver något som jag inte kan få

Söndag, klockan är 20 över 3 och det börjar redan bi mörkt ute. Det är -5 grader och det har snöat nästan hela helgen. Jag sitter i vardagsrummet, insvept i en filt med en dator i knät. Allt känns så simpelt. Jag har nog aldrig känt mig såhär, min existens spelar egentligen inte någon större roll. Med det menar jag inte att jag inte vill existera utan att jag bara är. Jag bara finns. Inget mer och inget mindre.

Märklig känsla..

I alla fall så har vi fått en lägenhet nu, vi får tillgång till den Fredag den 31:a Januari. Självklart kvarstår problemet vem jag ska bo med. Jag vill inte bo med pappa, hur mycket han än försöker locka mig. Till och med när han säger att vi kan åka till England i påsk så avböjer jag. Någonting bör ju vara fel när JAG AVBÖJER en resa till ENGLAND!?

Ja, någonting är ju självklart fel då. Han var full HELA förra semestern... Kul... Jag försöker verkligen att uttrycka att jag inte vill bo med pappa men det är INGEN som lyssnar på mig. Mamma förväntar sig att jag ska bo med pappa för att ta hand om min syster.. Är hon fullkomligt dum i huvudet eller? Jag har varit barnvakt/mamma/psykolog åt den här familjen i mer än 16 år.. Fattar ni inte att jag inte orkar mer? Jag vill inte, jag kan inte, jag bör inte och jag ska fan och med inte ta ansvar för det längre. THAT'S IT! Nu får det för fan räcka.

Jag är 16 år (snart 17) , deprimerad, nerknarkad, traumatiserad, ångestfylld och i behov av saker som ingen kan ge mig.. Jag behöver en mamma.

Min mentor var den som sa det egentligen men jag har alltid vetat att det saknats någonting i mitt liv. Tryggheten, säkerheten, stödet, hjälpen, kärleken..  Det kommer jag knappast få uppleva, jag är ett vrak, har alltid varit och kommer kanske alltid att vara.

Att inte ha en mamma som bryr sig kan vara så förödande...

Ett år idag!

Den 16 Januari.. Sjukt att det redan har gått ett helt år. Det har inte varit lätt men jag är glad för att jag fick en chans till, en chans till ett helt nytt liv. Så mycket har hänt sedan dess, mycket negativt men även mycket positivt. Jag har aldrig utvecklats så mycket som människa som jag gjort under det gångna året. För ett år sedan tänkte jag ge upp, ett år senare så är jag fortfarande vid liv. Många av mina drömmar har blivit verklighet och trots allt som har hänt så skapas det fortfarande nya. Jag har en motivation som inte ens existerade för ett år sedan, motivation som hjälper mig genom det mesta och viktigast av allt: motivation till att fortsätta att leva. Tack alla som finns och har funnits för mig, ni är min motivation. 

Varför gör ni så? Vill ni att jag ska dö?

Är på väg hem nu, har precis slutat. När jag kommer hem så vill jag seriöst sätta mig i ett hörn och gråta. Fan vad less jag blir, varför kan ni inte förstå att ni tar bort min livsglädje genom att göra så här? Jag trodde att ni förstod. Vet inte om jag kommer våga lita på er igen eftersom det här är långt ifrån den första gången..

"Hur mår du?" ( Ingen frågar det för att få ett ärligt svar.)

Jag kan se att du väntar på svar, det syns att du förväntar dig att jag ska svara "bra, själv då" eftersom det tillhör normen när man frågar hur någon mår. Jag tittar in djupt i dina ögon och hoppas någonstans att du ska förstå att jag inte är ärlig när jag svarar att jag mår bra. Det visar sig alltid att jag hoppas i onödan, jag svarar bra och idioten som frågat går på det gång efter gång. Ibland har jag lust att skrika folk i ansiktet exakt hur jag mår, som om att dem faktiskt ville veta det. Eller så skulle jag fråga om dem var intresserade av svaret som är sant eller det som är socialt accepterat. Fråga inte när du redan vet eller inte vill veta svaret.

Nu ska jag låtsas som att jag ska vara produktiv och plugga medan jag i verkligheten kommer lyssna på alla möjliga gråt-låtar eftersom jag gav upp att ens försöka plugga innan jag skrev klart den här meningen.  Jag vet hur det slutar när jag ska försöka vara någon som jag inte kan vara, det slutar med att jag ligger på golvet och gråter och hyperventilerar tills jag börjar blöda näsblod. Stressen är outhärdlig så jag vill inte ens ge mig in på det just nu. 

En lång väg mot lycka

Okej, jag känner såhär i efterhand att det förra inlägget kanske kan behöva förklaras lite, inte för att jag inte menade det jag skrev just då utan för att mitt humör verkligen går i vågor. Ena sekunden kan jag må helt okej men sen så kan det förändras på bara några sekunder. Jag tror att det beror på att min medicindos är för låg, antidepressiva fungerar ju så att dem ska jämna ut måendet så att topparna och dalarna försvinner, inte att man blir lycklig. ( Vad jag har förstått.. )

I alla fall så är det väldigt mycket nu och jag tror nog inte riktigt på att jag vill dö, men när mitt humör stupar så är det lätt att tycka att livet inte är värt någonting alls, att man själv inte är värd någonting alls. Det är så jävla komplicerat, jag önskar verkligen att fler visste vad en depression verkligen innebär. Jag lider ju inte "bara" av en depression utan en svår depression. ( Det har jag fått diagnostiserat så det är inget jag hittar på.) Eftersom depression också går i släkten så finns det en stor risk att jag aldrig kommer att tillfriskna helt. Utan depressionen kommer komma tillbaka under olika stadier i livet.

Såklart att det inte är kul att få reda på att man har en svår depression som troligen aldrig kommer att försvinna när man är 15 år men det är så det är. Jag tänkte skriva att man måste acceptera det men det har jag fortfarande inte gjort, det är lättare sagt än gjort. Samtidigt är jag väldigt envis, jag lever fortfarande fast jag egentligen tänkte ge upp för snart ett år sedan. Kanske är det det som krävs för att lyckas, att ALDRIG ge upp oavsett hur gärna man vill det, jag har varit nära ett flertal gånger men aldrig gjort något som jag ångrar.

Faktiskt så ångrar jag inte något, inte ens att jag försökte begå självmord, eftersom jag tror att allt händer för en anledning även om det kanske inte är logiskt. Hade mina föräldrar aldrig bettet sig såhär mot mig så kanske jag inte hade brytt mig en smack om andra människor, hade jag inte fått uppleva alla motgångar så skulle jag aldrig veta vad riktig lycka är, hade inte så många människor svikit mig så skulle jag aldrig fått riktiga vänner och hade jag inte fått stöd ifrån människor jag aldrig hade trott så hade inte jag velat bli en människa som stöttar andra.

Jag kanske inte kommer må bättre idag, imorgon, om 3 år eller om 20 år men så länge jag är inställd på att jag kommer att må bättre så småningom så blir vägen dit lättare och även kortare.

I.want.to.die

Jag måste orka, hålla ut. Jag vill sätta mig i ett hörn och gråta men allt måste hållas inne, ingen orkar med mig när jag mår såhär. I skolan är det ännu svårare att hålla det hemligt. Speciellt efter att dem flesta sett såren. Det är inte socialt accepterat att må dåligt. Inte så att det märks. Fan. Håll ut, stäng allt inne, dölj dig och göm allt. I.want.to.die.

Life's though

Det kanske var rätt så tydligt att jag inte mådde bra igår men det blev tyvärr ännu värre än vad jag själv hade väntat mig. Jag från fick ett psykiskt sammanbrott och låg och grät i över en timme. Det är precis det här jag pratar om, det som jag inte vill utsätta mina kompisar för. Idag skulle mamma dock ringa familjebehandlaren för att se vad det finns för hjälp för mig att få. Jag hoppas att hon faktiskt gör det den här gången. Jag hatar att jag aldrig blir frisk. Det har gått mer än ett år då jag har mått såhär och det är inte särskilt roligt eftersom att jag EGENTLIGEN har en så mycket större kapacitet. Det är väldigt tråkigt att nästintill bli dumförklarad bara för att jag är deprimerad. Jag vill och skulle kunna mer än vad dem flesta tror, tex går matten åt helvete nu fastän jag annars brukar kunna skrapa ihop ett C. Dem flesta lärarna har svårt att förstå vad jag går igenom och tror därför att jag inte VILL prestera bättre än vad jag gör. Jag skulle beskriva det som att jag hänger på en klippkant, ett flertal människor försöker få mig att släppa taget och jag vet att jag inte kommer kunna komma upp själv men jag vågar inte sträcka ut en hand och be någon att dra upp mig eftersom jag är rädd för att dra ner den personen med mig. Jag kommer inte kunna klara av det här själv men jag är samtidigt rädd för att någon kommer att må lika dåligt som mig på vägen. Life's though.

Not my day

På väg hem efter en lång dag i skolan. Jag ser inte direkt fram emot att komma hem och få en utskällning. ( Mamma fick reda på att jag återupptagit mitt självskadebeteende. ) Skolpsykologen hade ringt och berättat tydligen. Det här har verkligen inte varit min dag. Jag fick ju ta bort pianoensemblen eftersom lärarna inte ville sätta för stor press på mig men problemet är att jag blir ännu ledsnare eftersom jag inte får visa vad jag faktiskt kan. Numera känns det dom att dem bara tog bort mig för att jag helt enkelt är en sopa på piano. Jag har inte heller uppträtt på någon konsert eftersom dem är rädda för att utsätta mig för den pressen också. Men hallå? Hur känner man sig när man är den enda som inte får spela? Det är ju utmaningarna som gör piano roligt. Inte att vara en åskådare när alla andra elever spelar upp sina fina stycken. Tror människor allvarligt att jag skulle må bättre av det? Not my day today..

Ett samtal senare.

Nu är jag hemma efter en lång skoldag. Både samtal med psykologen och min mentor idag, det var en stor lättnad. Jag trodde att dem inte förstod hur jag mådde, även fast jag känner att min mentor förstår mig bättre än psykologen vilket är ganska konstigt egentligen. Psykologen började snacka om att hon tyckte att kanske borde gå på ADHD-medicin. Hon sa att man inte behöver ha ADHD för att gå på det men eftersom jag har så svårt att koncentrera mig i skolan så kanske det behövs. Själv så tycker jag att det låter märkligt eftersom det är en stark medicin som man kan må ÄNNU sämre av. Äsch, orkar inte..

Sen hade jag ett samtal med min mentor som från början bara skulle vara schemaplanering men efter att en av mina kompisar såg hur mina handleder såg ut så dög det inte med bara det. Hon följde med mig till min mentor och berättade att hon hade sett såren och sen gick hon. Samtalet blev ganska långt men det var verkligen skönt att få prata med henne. Hon berättade om en bok som hon hade läst om en tonåring som bestämde sig för att begå självmord med en annan tonåring men ingen av dem dog för att dem blev räddade av någon av deras mamma. I alla fall så hette boken för bra för att dö. Efter det tittade hon på mig och sa: Frida, du är för bra för att dö. Jag blev seriöst rörd, det var nog det finaste någon någonsin sagt till mig.

Vi pratade ganska mycket om situationen hemma också. Hon berättade att hon tyckte att det jag sa på mitt utvecklingssamtal var fantastiskt. Hon hade frågat mig om någonting som jag ville ha av min mamma. Jag tänkte ett litet tag och svarade "tröst". Min mamma är psykiskt sjuk, liksom jag själv så hon orkar inte ta hand om mig. Efter att ha pratar i nästan en timme så sa min mentor att hon visste vad det är som jag egentligen behöver. - "Frida, du behöver en mamma." Där var jag riktigt nära på att börja gråta, det hade jag inte riktigt tänkt på förut.

Jag har länge känt att någonting väldigt viktigt saknas i mitt liv men inte riktigt kunna förstå exakt vad det var. Även fast jag har hört det förut ifrån en socialsekreterare så förstod jag nu att jag nästan kan ses som föräldralös i och med hur frånvarande mina föräldrar egentligen har varit.

Jag är så otroligt glad över att ha dem här människorna omkring mig, tack för att ni finns.

Jag vill inte må såhär

Jag tycker verkligen synd om människorna i min omgivning. Jag vill inte utsätta dem för det här. När jag mår dåligt så påverkar jag dem också. Nu sitter jag i alla fall och lyssnar på musik för att försöka skärma av mig ifrån allt. Det är såklart inte så här jag vill vara men jag känner samtidigt att jag inte riktigt har något val. Mina kompisar ska inte behöva må dåligt bara för att jag gör det. Depressionen är så uttröttande just nu. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag försöker att kämpa emot viljan att försvinna men den är ganska stark. Depressions in a nutshell i guess. Jag känner mig dum eftersom jag i stort sett inte gjorde någon nytta alls på lovet men jag har varit helt borta psykiskt. Nu för tiden är jag på gränsen till ett psykbryt varenda dag. Det kan bero på medicinen, det är svårt att veta exakt när ingen ser över det. Man kan säga att livet är allmänt tufft just nu. Snälla, jag vill inte må så här..

Varför finns jag?

Jag hatar dem här perioderna, allt blir så mycket jobbigare än vanligt. Ibland utan anledning, ibland så kan jag bli jätteledsen under en längre tid för bara en liten skitsak.

Jag har längtat efter att gå till skolan hela lovet men nu vet jag inte om jag gör det längre. Det känns lite som att ingen förstår vad jag pratar om. Hur mycket jag än anstränger mig för att bara försöka glömma allt så blir det bara värre. Hela lovet har jag försökt lura mig själv att jag inte mår dåligt men det kommer alltid tillbaka som ett slag i ansiktet.

Jag är orolig, till och med rädd för att jag ska må såhär i skolan. Det får jag bara inte, på med masken, dölj allt som ingen vill se, göm dig. Jag var bra på att dölja sånt här förut, inte för att jag mådde bättre av det men för att andra människor mår bättre av det. Ingen vill se den här delen av mig, ingen tycker om mig när jag är såhär. Jag kan inte hjälpa det men ändå blir andra människor irriterade på mig för att jag inte kan sluta vara elak mot mig själv. Ser dem inte vilken patetisk liten människa jag är? Varför skulle jag förtjäna något bättre?

Hela mitt liv har andra människor varit elaka mot mig. Jag har egentligen blivit mobbad hela mitt liv, av mina föräldrar och andra människor. Hade mina föräldrar stöttat mig från början så kanske inte jag hade blivit en sån idiot. Varför fick inte jag bli vacker, begåvad och underbar? Hur kan jag ställa så höga krav på mig själv när det ändå inte hjälper?

Jag håller med min pappa mer och mer för varje dag som går. Jag kan inte bli mer än en uteliggare på T-Centralen som sitter med sitt keyboard för att få ihop lite pengar. Världen har så många pianister, varför skulle jag vara unik? Världen är full av idioter, varför skulle det behövas en till?  Jag kan inte bli mer än en kassörska på Ica med mina betyg. Trodde jag på riktigt att jag skulle vara tillräckligt duktig för att bli något mer?

Jag är inte unik, jag är inte speciell eller begåvad.

Varför ska jag finnas?

Jag borde vilja leva

Nu har vi i alla fall fått ett lånelöfte så att vi kommer att kunna flytta. Det är asbra men jag förstår inte varför jag inte gläds av det, jag borde ju vara glad. Jag hade ett möte med min familjebehandlare igår och jag berättade att jag tycker att mamma inte bryr sig om mig, att ingen i familjen bryr sig om mig. Jag vet inte varför jag inte är glad trots att mötet gick bra. Jag sov över hos en kompis för första gången på jättelänge och till och med det var jättesvårt att hantera. Jag vet inte vad som är fel, jag mår helt plötsligt mycket sämre än vad jag gjorde tidigare. Jag skulle gissa att depressionen börjar bli värre eller någonting eftersom det känns som att medicinen inte gör någon effekt alls nu.

Det är så jävla komplicerat bara, eftersom jag kände mig förolämpad av min psykiatriker så har jag inte träffat henne på 8 månader och det är hon som har ansvaret att höra av sig egentligen men hon gör ju inte det. Hon är ansvarig för min medicin och eftersom hon är det så måste hon ju också träffa mig regelbundet för att se till att det fungerar. NU FUNGERAR DET INTE ALLS!? Vad FAN gör man då? Jag har förlorat förtroendet för henne.

Vi ska i för sig ha ett nätverksmöte på skolan efter lovet.. Jag vet inte om jag kan vänta dock.

Det är inte särskilt roligt att ständigt vara ett emotionellt vrak, folk undrar ju vad som är fel på en. Kommer jag klara av kraven som ställs när jag kommer tillbaka till skolan igen? Det vet jag inte, det har hänt att jag har fått en panikångestattack under en lektion. Jag vill inte utsätta någon för det, jag vill inte skapa en massa dramatik i onödan.

Jag saknar min fosterfamilj.. Vi skulle träffas på lovet men det har jag inte hunnit än, nu är det bara 2 dagar tills skolan börjar och jag har inte orkat ta initiativet att höra av mig för att jag i princip har varit helt borta i huvudet hela lovet.

 Det är så oerhört svårt för mig att vara positiv, jag försöker verkligen men problemet är att ingen ser att jag anstränger mig. Snälla, säg inte att jag inte försöker för det gör jag. Så många människor försöker övertala mig att jag är bra på saker o.s.v och jag gör dem alltid besvikna.

Mina föräldrar, mina lärare, mina kompisar, släktingar, bekanta och alla andra som ställer krav på mig gör jag besvikna, till och med mig själv. Jag borde klara mer, plugga mer, orka mer, kämpa mer, öva mer, vilja mer, ställa mer krav och leva mer. Jag borde vilja leva, många har det värre än mig.

Orkar inte, jag orkar knappt ens andas. Jag är så trött på allt.

sad

Seriously i feel so horrible right now. I feel so depressed.. Feel like crying for an eternity..

Hon hör men lyssnar inte, iakttar men ser mig inte.

Då är det möte imorgon då. Jag hoppas verkligen att min familjebehandlare förstår hur jag känner mig just nu eftersom det känns lite som att dem flesta andra har förlorat förståendet för hur jag mår just nu. Bara för att dem flesta tror att det kommer bli bättre när jag flyttar så kanske det inte alls behöver bli så. Jag är ju trots allt deprimerad och det är inte lätt på något vis att vara det.

Mamma och jag kommer ju inte alltid överens eftersom jag tycker att hon inte bryr sig om mig, hon svarar alltid att hon inte orkar. Jag tycker ändå att man har ett val. Du kan alltid visa omtanke, även om du mår förjävligt och inte orkar leka psykolog så finns det alternativ. Man kan hjälpa en annan människa på så många olika sätt, ibland kanske bara en kram räcker och ibland så kanske du måste hänvisa till någon annan och prata med. Att titta men välja att inte se är exakt samma sak som att höra men välja att inte lyssna. Min mamma blundar för mina problem, hon blundar till och med när jag står 2 meter ifrån henne och skriker att jag vill dö. Hon hör men väljer att inte lyssna, hon tittar kanske på mig men hur ska hon veta att jag står framför henne om hon väljer att inte se mig?

Är det någon ide att skrika när ingen hör? Är det någon ide att synas när man inte blir sedd?

Nytt år, nya tag!

Just nu är jag väldigt lättad över att 2013 är över. Vilket jävla år det har varit. Nytt år, nya tag.

Familjebehandling på Fredag i alla fall, då ska jag dock ha möte ensam vilket ska bli väldigt skönt. Om min mamma är med tar hon alltid all plats och pratar bara ur sitt eget perspektiv som om det var det enda som fanns. Det kommer troligtvis bli bra att prata med familjebehandlaren själv eftersom jag lättare kan säga vad jag tänker. Som det här med mamma och pappa, att dem bara bryr sig om min syster m.m.

Innan jag blev familjehemsplacerad så förstod jag inte varför jag mådde så dåligt utöver mammas och pappas drickande. Visst, jag hade fått min depression diagnostiserad men det som jag trodde utlöste depressionen var mina föräldrars drickande. Det visade sig senare inte alls handla om bara drickandet i sig utan också att jag blev exkluderad i familjen, jag fick aldrig någon bekräftelse. Min lillasyster fick ganska tidigt problem i skolan eftersom hon hade inlärningssvårigheter och mina föräldrar fick omedelbart upp ögonen för henne.

Dem hjälpte inte henne i skolan med det handlade mer om att hon fick (och får) en bekräftelse som jag aldrig fått. Mina föräldrar har aldrig varit engagerade i min skolgång, mina svårigheter eller mitt liv överhuvudtaget. Alla desperata försök för att få deras uppmärksamhet har inte lyckats, inte ens ett självmordsförsök. Min psykiatriker som jag hade förut beskrev min livssituation som en social misär, det var visserligen för ca ett år sedan men jag kan fortfarande hålla med i och med hur mycket som händer omkring mig som för en "normal" människa skulle verka fullkomligt vansinnigt.

Snart börjar skolan också. Jag längtar verkligen, jag njuter av sånglektionerna och har väldigt roligt. Mina klasskompisar är underbara (förutom en) och jag har saknat dem. Jag saknar inte pressen som lärarna lägger på mig men jag hoppas ju på att vi flyttar snart och att det lugnar ner sig. Det är visning på en lägenhet någon gång strax efter skolstarten. Jag hoppas att det löser sig.

Om det skulle gå åt helvete igen så kommer jag bli fullkomligt vansinnig, Inte Frida-vansinnig som jag alltid är utan extremtjävlagalen-vansinnig. ( Det vill ingen se, jag lovar. ) HAHA!