Jättedeppig... igen.. :(

Om 10 dagar måste jag bo hemma.

Det gör mig så oerhört ledsen eftersom jag just nu har världen bästa "familj".
Ibland blir det bara för mycket, i alla fall idag.

Imorgon ska jag shoppa med min lillasyster, Torsdag ska jag ha möte med familjebehandlaren ( ensam, ett riktigt gråt-samtal alltså... ) , Min familj "vill" ha hem mig någon gång snart, jag måste frakta hem massa saker, jag måste ta ett riktigt farväl av min fosterfamilj, jag ska snart börja skolan, jag får ångest eftersom jag inte tror att jag kommer få några vänner för att jag hatar mig själv m.m..

Jag satt och hyperventilerade och grät hysteriskt i mitt rum idag..
Jag klarar verkligen inte av så mycket på en och samma gång, allt jag önskar är att inte bli så sårbar igen men det är lättare sagt än gjort.

Mina föräldrar har medvetet kört ner mitt självförtroende i botten och sen klagar dem på att jag är så "självkritisk".
Vilka beror det på då??

Det är ju mina föräldrar som har fått mig att må såhär, jag är egentligen en ganska glad och trevlig tjej.
Det är inte bara jobbigt för omvärlden, det tar på mig som människa också.

Så fort jag befinner mig i en situation då jag inte känner mig bekväm så vänder jag det mot mig själv istället.

Jag avskyr till exempel min kropp, jag badar väldigt sällan på stränder m.m
"-Ingen är väll intresserad av valskådning?"
Jag tycker att jag är fulast på jorden, är dålig på allt som jag gör, att jag inte duger, att jag är fet, ful äcklig... Listan kan fortsätta i flera dygn..

Alla andra i min omvärld försöker få mig att inte tänka så...
"-Men du är ju så fin"
"- Du är inte tjock."

Det blir jag nästan ännu mer ledsen av eftersom det är som att säga till en med glassögon att den inte har glassögon...?
Jag vet att jag är tjock, ful m.m

Usch, jag blir galen på mig själv... :(

Jag vill ju ha vänner men grejen är  ju att jag inte tillåter mig själv att må bra eftersom jag föraktar mig själv så mycket.

Man brukar ju säga att "alla är unika" men det är för fan inte jag.

Det finns inget unikt med att vara ful och tjock..

Oh dear, why don't i just go kill myself? :/ 

Myser i Herräng.

Ja, då sitter man i mysiga Herräng igen.
Jag tycker verkligen om att vara här, det är hur mysigt som helst.

Jag har till och med fåty ett nytt intresse!
Paddla kajak!

Det gör mig verkligen avslappnad.
Vilket jag kan behöva ibland.

Annars händer det inte så mycket, jag längtar så mycket till skolstarten nu!
Det är så nervöst att behöva vänta men nu är det mindre en en månad kvar.

Nya klasskompisar, nya lärare, nya lokaler, nya upplevelser, nytt nytt nytt.

Jag kan inte låta bli att hoppas på att träffa en kille också. ;#)
Jag är ju 16 år och har haft ett oseriöst förhållande, är det inte min tur nu?

Charlie verkade ju gilla mig, om jag har tur träffar jag någon som inte bryr sig om att jag är ful som stryk. :)

And the longing continues...

Uppskattning och värde.

Tiden går läskigt fort, idag är det exakt 2 veckor kvar tills jag ska vara hemma.

Stressen och tankarna kan ibland vara svåra att hantera.
Jag försöker ändå att inte se så negativt på allt som jag gjorde förut.

Vad mer kan jag vilja ha i mitt liv?
Vad mer behöver jag?
Vad är nödvändigt för att inte jag ska sjunka ner på botten igen?

Jag verkar ständigt övertyga mig att svaret på alla frågor är en pojkvän. ( Ja, fortfarande..)
Det är inte det jag söker egentligen, det är att bli älskad och uppskattad som jag vill bli men det blir jag inte av min riktiga familj.

Oh dear, do i need a hug or what? ( Forever alone )

Problemet är att få någon att gilla en så mycket.
Jag har så svårt att förstå varför så många i min ålder verkar ha/ haft flera seriösa förhållanden?
Ska det vara så svårt egentligen?

Vi hade familjebehandling för några dagar sedan.
Det är det enda stället där jag faktiskt känner att jag får tycka som jag vill utan att alla ska klaga.
Jag sa på senaste mötet hur jag uppfattar hur min familj behandlar mig.

Vi kom fram till att jag inte kände mig viktig i familjen, jag var utanför.
Mamma drar sig undan frivilligt men i mitt fall är det som att jag aldrig blivit inbjuden i familjen.
Jag höll mig alltid för mig själv när jag bodde hemma, spelade tv-spel, satt framför datorn hela dagarna eller umgicks med husdjuren.

Den bästa trösten som finns när man inte har någon människa som bryr sig är djur!
How i love them.
Jag hoppas att jag kan få mamma att köpa ett ( av oss) såkallat "terapidjur".

Jag vill nämligen ha en liten chinchilla som kan uppskatta mig när igen annan gör det. <3

Goodbajs!
( 00.17 is not a recomended time to blog on,, as you migh have noticed.)

Min kärlek till min fosterfamilj.

Tiden bara flyger iväg.

Ja, vad har jag gjort egentligen?
Jo, igår var jag på på Grönan och sov på ett hotell i Stockholm med min underbara fosterfamilj. <3

Idag åt vi en underbar frukostbufé, badade i hotellets pool, åkte en båttur på Djurgården och sedan gick vi en promenad längst Drottninggatan.

Vi kom hem idag.

Det här har varit helt underbart, jag har ALDRIG och då menar jag verkligen ALDRIG bott på ett hotell och inte haft dödsångest.
Mina föräldrar har ju varit ute på nätterna, slagit varandra blodiga, försökt hoppa ifrån hotellbalkongen och  ibland även lämnat oss ensamma på ett hotellrum i ett främmande land mitt i natten.
Jag har nog aldrig varit så avslappnad.
Min erfarenhet av föräldrar har ju under hela mitt liv varit att det inte går att lita på dem men under den här familjehemsvistelsen så har mitt perspektiv ändrats.
Jag har fått uppleva att jag får stöd, är värdefull, får vara mig själv, får vara ledsen ibland och viktigast av allt, jag har fått känna mig trygg.

Första gången som jag blev tröstad av en "förälder" var när jag var 15/16 år gammal.
Jag har aldrig känt mig trygg med mina föräldrar och det har ju också sina anledningar.

Jag kommer sakna min fosterfamilj så otroligt mycket.
Allihopa!

Den yngsta tjejen på 2 år som älskar att leka med mig, gosa i soffan, kramas och lyssna på mig när jag sjunger eller spelar gitarr/ fiol.
Mellantjejen på 8 år som älskar att hitta på helgalna saker med mig, leka med mig, göra knäppa grimaser och prata konstiga dialekter med.

Den äldsta tjejen på 11 år som beundrar mitt musiserande, jag löser suduko med, gör knäppa filmer med, hittar på flummiga skämt som ingen annan förstår och sitter och pratar mycket med.

Killen på 11 år som bor hos mina fosterföräldrar varannan helg som nästintill avgudar mig som älskar att spela piano med mig, sova med mig, leka, prata, skratta, skämta, busa, mysa och kramas.

Mina fosterföräldrar kommer jag också sakna något så oerhört!

Min fosterpappas urlöjliga svengelska, hans tråkiga sportprogram, hans sätt att retas när man tycker olika och speciellt hur han ifrågasätter min musiksmak.
Haha, jag älskar det!

Min fostermammas filmkvällar som vi har haft lite då och då, vårt tedrickande, våra diskusioner, våra olika filmsmaker och alla program som hon tyckt varit läskiga medan jag själv suttit och skrattat.

Allt, jag älskar verkligen allt med alla i familjen.
Dem har fått mig att känna mig som en del av deras underbara familj.

Det kommer jag vara evigt tacksam för att ha fått upplevt. <3

Mina fina "syskon"

Det är inte särskilt lång tid innan jag måste bo hemma igen.

Jag mår illa, blir lätt irriterad eller ledsen, magont, huvudvärk, skakningar och jag orkar verkligen inte vara social.
Vad fan är det som är fel nu då?

Jag har extrem tur att jag har så underbara "syskon" som stöttar mig.

Igår kom jag på att vi kunde sova i tält. ( Ja, jag älskar att umgås med dem. )
Dem kommer fram ganska mycket när man leker "heta stolen".

N ( 11 år) Började gråta igår, han var jätteledsen eftersom han kom på att det kanske var sista gången som vi skulle göra någonting sånt här tillsammans.
Han har ADHD och han blir ofta inte omtyckt eftersom många upplever honom som jobbig.

Hans mamma berättade att varje dag så pratar han om mig, han tycker verkligen om mig, det har han själv sagt också.
Jag har aldrig känt mig så uppskattad förut, dem tycker verkligen om mig.

Måste sluta nu, jag har lovat dem att vi ska sova i tält idag igen. :) <3
Bye bye applepie! x)

Funderingar just nu.

Jag pratade lite med min socialsekreterare i förrgår, det känns lite bättre nu men jag har inte planerat att stanna hemma så länge till.
Jag börjar gymnasiet och jag är 16 år gammal, börjar inte det bli dags att frigöra mig ifrån mina föräldrar?

Ska jag vara ärlig så har jag tröttnat på dem, haha.

Funderar de flesta tonåringar på att flytta ut när de är 16? 
Jag börjar verkligen undra det..

Äsch, det enda jag kan göra just nu är att försöka njuta av att vara ledig och inte tänka så mycket på annat.
Dock funderar jag på en sak..
Min morbror har fått diagnosen generellt ångestsyndrom, jag tror att jag också har det eftersom det inte alls är ovanligt att det går i arv.

Då har jag troligtvis 3 psykiska sjukdomar, haha jag måste verkligen vara dum i huvudet.
Det som troligen andra människor skulle tycka är märkligt är att jag börjar verkligen njuta av att vara annorlunda.
Vem fan vill vara som alla andra?
Usch, det måste vara astråkigt.

Jag är inte som någon annan 16åring och varför skulle jag vilja det?

Hur många gånger har inte jag blivit retad för att jag varit annorlunda?

Till alla som mobbade mig kan jag bara säga:
Lycka till in livet om du ska vara en skitstövel, ingen kommer att tycka att du är unik för att du är en idiot.
Jag kanske också kan framstå som en idiot ibland men jag är i alla fall en unik pianospelade idiot.

Nu måste jag flytta hem.

Idag var det möte med socialen.
Igårkväll var jag så stressad att jag låg vaken till klockan 4.

Ändå gick jag upp vid 8 för att få tid för att gå lite i egna tankar innan mötet.

Klockan 11 satt jag i en fåtölj på socialkontoret, ångesten kom som en enorm våg.

Mötet började, jag blickade bort mot en klocka på väggen, kan det inte vara slut snart?

Jag satt sammanbiten för att inte börja gråta när min socialsekreterare sa att det inte fanns någon anledning att jag är placerad längre.

- "Frida, den 9 Augusti ska du vara hemma igen."
Jag började självklart att storgråta.

Snälla, låt det inte vara sant...
Tankarna for runt i huvudet tills jag började hyperventilera så jag inte kunde andas.

Nu är det kört.
Jag är tvungen flytta hem, mina föräldrar kommer ta kål på mig med sina förolämpningar och.personangrepp. Hejdå!

Möte imorgon! :(

Hej hopp!
Jag kom hem ifrån Herräng igår och då skrev jag ett blogginlägg men allt försvann så jag orkade inte skriva en gång till igår. :(

I alla fall, det är möte med socialen imorgon och jag håller på att stressa ihjäl mig för det.
Det är asjobbigt.

Jag kommer sitta där med socialen och min familj och försöka förklara varför jag inte vill flytta hem igen.
Till min hjälp har jag ingen.. Det är jättesvårt att försöka sitta och prata när alla andra i rummet redan bestämt sig för något annat.

Min socialsekreterare vill att jag ska flytta hem igen, mina föräldrar, min lillasyster, troligtvis även min mormor och släkt m.m.
Det vill inte jag.

Som vanligt ligger jag alltid och övertänker allt på nätterna och kan därför nästan aldrig somna.
Igår kom jag fram till ännu en andledning varför jag inte vill flytta hem igen...
Jag är rädd..
Rädd för att mamma ska få ett återfall, för att det ska bli som förut, för att min familj kommer vilja att jag flyttar igen, för att jag ska känna mig övergiven m.m..
Det är så mycket som kan hända.

Det är också mycket som jag tror att jag vet kommer att hända.
( Som inte socialen verkar förstå. )

Jag är faktiskt fortfarande rädd för min pappa.

Bakom min fasad som kan verka mycket modigare än vad jag egentligen är så finns det en svag tjej som är livrädd.

Tänk om pappa inte har ändrats?

Allt jag vill ha och behöver just nu är stabillitet, jag vill känna mig säker.
Det gör jag hos min fosterfamilj men inte med min riktiga familj.
Jag vill bara ha en enda sak i mitt liv som jag vet är stabilt.

Jag har haft 5 olika socialsekreterare, en psykiatriker och en kurator men ändå har ingen av dem känts stabil. Jag hade bara tur att mamma blev förbannad på socialen så jag fick min gamla socialsekreterare tillbaka.
Nästan alla som jag har pratat med frågar om jag inte kan prata med min mamma.
Nej, det kan jag inte.
Så fort jag skulle må dåligt så mår hon bara sämre om jag berättar det för henne.

Det är dessutom inte en stabil människa att prata med.
Den 4:e December försökte hon att begå självmord, det gör mig fortfarande skitledsen ibland.
Tänk om hon hade lyckats?
Hon tog risken att aldrig få träffa sina barn igen, hur stabil är hon egentligen som förälder på en skala?

Just nu finns det ingen som jag kan lita på.

Hur bra känns det egentligen?

Åker till Herräng idag. :D

Idag kommer jag att åka till Herräng med min fosterfamilj så jag kommer troligtvis inte skriva någonting på några dagar. :)
( Om det inte händer någonting extremt spännande )

Det ska bli jätteskönt att komma bort lite.
Åka bort ifrån socialen, min biologiska familj och slippa all stress. ( Förhoppningsvis )

Vi ska till min fostermammas föräldrar.
Dem är jättetrevliga, det känns verkligen som att jag är ett av deras barnbarn fast jag inte är det.
Jag fick en rosa orkide av dem när jag fyllde 16, dem visste att jag älskar blommor. ^^

Till min förvåning så har jag tagit hand om den väldigt bra, den är inte död än.
( Personligt rekord faktiskt, haha )
Troligtvis har den överlevt eftersom jag inte har något annat att ta hand om, hemma har min familj massa djur och jag är väldigt van vid att alltid behöva ta hand om någonting.
I will probably write again in a couple of days, ta ta!
//theoperasingingpianonerd. ( hehe..)

Bra dag utan möte med soc.

Jaha, socialsekreteraren hade blivit sjuk.

Det var lite skönt att inte behöva ha ett möte idag men nu fick jag till Tisdag på mig att stressa upp mig själv ännu mer. :/

Händer det någonting nu för tiden?

Nej, inte direkt.
Jag bara sover i stort sett.

Jag träffade en kompis som slutade i roslagsskolan för ett tag sedan, Madde.
Åh vad kul det var att träffa henne igen, det gjorde verkligen hela min dag!
Jag har saknat henne jättemycket efter att hon slutade!

Det var Julinatta idag, vi träffades av en slump.
Världens gulligaste människa, hur snäll som helst. <3
Vi hade en del att prata om.
Speciellt eftersom båda ogillade vår musiklärare.

En tjej i min klass sa på skolavslutningen inför hela skolan att " Sven är en jävla diktator".
Det hade vi extremt kul åt och Madde hade verkligen velat se det.

Jag träffade en (fd)klasskompis också, Angelica, det var helt underbart det med! :D

Bye for the moment.
// En glad och förväntansfull Frida. :)

Emotionell kris?

Då var man tillbaka i Sverige igen.
Jag skulle faktiskt ha stannat kvar i Ungern i någon månad till.
Well well, What to do?

Imorgon är det möte med socialen.
Jag börjar allvarligt tro att dem tänker ta död på mig.

Dem vill att jag ska flytta hem igen.
Pronto.

Jag vet faktiskt inte om jag klarar det.
Jag är fortfarande inte emotionellt stabil för att kunna hantera den där familjen som jag inte är en del av.

Det känns som om jag aldrig har varit en medlem eftersom dem har en förmåga att behandla en som skit.

Jag orkar inte stå och skrika och bråka.
Det mår väll inte jag eller någon annan bättre av?

Just det, en sak som jag glömt att skriva är att socialsekreteraren som jag tyckte så mycket om som byttes ut kommer tillbaka och tar över fallet igen.

Mamma hade ett möte med familjebehandlaren och sa hur ruttet hon tyckte att det var att ständigt byta ut en kontakt som är stabil.
Jag har ju ingen annan kontakt än socialen för tillfället.
Det är skitsvårt för mig att kunna säga vad jag tycker om personen som jag ska ha ett förtroende för byts ut.

Bra mamma, bra.

Jag är fortfarande skitnervös inför mötet imorgon.
( Dem tänker troligtvis bestämma ett datum då jag SKA vara hemma igen. )

Oh shit, i'm starting to believe that this will be the end of my existence.
The nervosity is killing me.

Bye for the moment.

Jävla skitdag

Det var precis det här som var anledningen till att jag inte ville följa med till Ungern från första början.

Min socialsekreterare gav mig inget val, hon sa att jag skulle med till Ungern, punkt slut.
Jag försökte göra det bästa av situationen och försökte att se det som en chans att inse att det kanske inte var så förjävligt att flytta hem igen.

Det som jag fruktade var dock att jag skulle känna exakt som förut, att jag inte var någon värdefull familjemedlem.
Idag fick jag uppleva det igen.

Det har jag i för sig gjort under hela semestern men idag fick det vara nog.
Pappa har under hela semestern pratat om vilken ängel min syster är, det håller jag med om men i det här fallet har idioten faktiskt 2 döttrar.

Så har min pappa gjort så länge jag kan minnas, jag har känt mig nedvärderad och avundsjuk på min lillasyster i 16 år.
När jag var mindre blev jag lätt arg på henne eftersom det var hon som var pappas tjej.
Stackarn hade ju ingenting med det att göra, det är ju min pappa som gör fel som förälder.

Man kan ju tro att det räcker så men min mamma är också lite så.

Hon retas framför allt för saker som inte alls är roliga.

Idag stod jag och grät i ett stort köpcentrum i centrala Budapest bara för att hon hade sagt något.

Usch vad jag blir ledsen.

Jag saknar mina fosterföräldrar, dem behandlar mig i alla fall inte som skit.