Läraren som kvaddar självförtroendet.

Allt i nya skolan har gått bra, ända tills idag..

Idag hade jag varit nervös hela dagen inför min första pianolektion, timmarna gick och jag gick till min lektion som var väldigt efterlängtad.

Efter ca 3 minuter ville jag springa ut därifrån.
Min pianolärare bad mig att spela några stycken för att visa vilken nivå jag var på.

Efter att ha spelat ett par stycken kände jag mig nöjd och glad över min insats eftersom jag detsutom var väldigt nervös.

Min pianolärare sa först att min fingersättning var fel, att jag höll händerna fel och sedan sa hon att jag spelar piano som en amatör och skulle visa hur dåligt det ser ut när man spelar som jag gör.

Visst jag är kanske inte ett proffs men alla börjar ju någonstans?

Jag är helt och hållet förkrossad, mitt lilla självförtroende som jag varsamt försökt skrapa ihop under sommarlovet högg hon i småbitar.

Jag är jätteledsen, det är det ända som jag trodde att jag var bra på men jag är tydligen bara en amatör.

Jag känner mig helt utpumpad, min själ känns splittrad i miljarder bitar, Jag känner mig åter igen fullkomligt.... värdelös...

Skolstart

4 sokoldagar avklarade och jag är nu på väg att klara den 5:e också.

Jag trodde inte sånna här skolor fanns, Det känns helt underbart att ÄNTLIGEN få passa in.

Jag trodde att jag var ensam med en sådan stor passion för musik men jag är otroligt glad för att jag hade fel. :)

Börjar mitt liv äntligen att reda ut sig?
Jag gick faktiskt ut grundskolan, fick bra betyg och kom in på mitt drömgymnasium.

Här kan jag berätta att jag spelade mozarts 16:e sonat i C-dur utan att alla ser ut som frågetecken.
Underbart!

Inte konstigt att jag inte tycktes passa in någonstans när jag inte provat det uppenbara.

Här får jag vara mig själv utan att känna mig utanför.

Jag måste dock lägga till att både lärare och klasskompisar från Roslagsskolan är väldigt saknade.

Jag kommer att hälsa på så fort jag har tid, vilket jag inte har så mycket utav. :/

Jag kan inte dölja att jag längtar till nästa vecka, pianolektion, sånglektion, pianoensemble, fortsätta på körarbetet och pianoackompanjemang- lektioner! :D

Hemma ifrån England och skolstarten på måndag.

Då var man hemma efter att ha varit i England i 5 dagar.

Det gick ganska bra om man jämför med alla andra semestrar men jag kände även den här gången ett stort utanförskap i min familj.
Jag verkar vara en passiv åskådare mer än en familjemedlem.

Saknaden av min fosterfamilj är stor men imorgon kommer jag och hälsar på.
Jag hade turen att få prata med dem när jag var i England via webbkamera, det var jättemysigt.
Dem påstår även att dem saknar mig lika mycket som jag saknar dem, det gör mig otroligt lyckligt.

Det är inte särskilt vanligt i mitt liv att jag får veta att jag betyder någonting för någon.
Men när jag väl får reda på att jag gör det blir jag väldigt rörd.

Vad händer mer då?
Jo, skolan början om 2 dagar! :o
Det är jättenervöst men  jag tror faktiskt att jag kommer trivas och förhoppningsvis få vänner också.
Jag anser att jag lika gärna kan sitta och babbla med lärarna annars men mamma tycker att jag bör skaffa vänner i min egen ålder.

Jag har en förmåga att kunna tycka att det är roligare att umgås med vuxna eller småbarn istället för tonåringar.
Det är väll säkert bara en tidsfråga innan jag sitter och dricker kaffe och klagar på "dagens ungdomar".

Det är så det känns, haha!

Jaja.. Nu har ju faktiskt föräldrar, mentorer och lärare påpekat att jag kanske bör skaffa ett socialt liv som innebär umgänge med tjejer och killar i min egen ålder.

As you wish then.
Nej, men det skulle kanske vara trevligt med någon kompis eller 2.

Vi får väll se. ;)

Den sista kvällen

Att människor man inte ens kände för 6 månader sedan kan komma till att bli hela ens värld.

I november blev jag akut jourhemsplacerad, livet gick åt helvette.
Efter 3 månader, ett självmordsförsök och hög frånvaro från skolan så fick jag chansen att träffa en familj.

Redan då kände jag nästan att jag hade kommit hem.
Dem tog emot mig med öppna armar som om dem inte brydde sig om hur mycket jag hade varit med om, bara att dem skulle tycka om mig ändå.

Det spelade ingen roll hur trasig min själ var, hur mycket skit jag varit med om, hur sårad jag var för dem valde att acceptera mig ändå.

På en dag kunde dem ställa upp mer för mig än vad mina föräldrar gjort för mig i hela mitt liv.
15 år gammal och jag hade aldrig blivit tröstad av en vuxen.
Mina föräldrar lät mig sitta och gråta ensam i mitt rum utan att bry sig.
Jag är så otroligt ledsen för att jag måste flytta, 5 dagar har jag stilla gråtit mig till sömns.
Mina fosterföräldrar tröstar mig med att vi kommer träffas efter att jag flyttat.
Jag vet redan det.

Jag vet inte om dem förstår hur jävla mycket dem betyder för mig.
Varje dag är jag lycklig över att vakna för att jag vet att jag är trygg med dem.
Om det vore så skulle jag tillägna varje dag till dem för att då dem att känna sig lika lyckligt lottade som dem har fått mig att känna mig i deras närvaro.
Jag önskar verkligen att jag kunde beskriva det bättre, jag älskar er.
Mina vardagar jag har haft under de här 6 månaderna har varit dem bästa någonsin.
Dessa 6 månader har varit de mest lärorika, roligaste, känslomässigt svåraste, konstigaste, galnaste ..osv..
Dem bästa månaderna i hela mitt 16åriga liv.

Ni är så galet underbara, allihopa!

Jag kommer aldrig bli förlåten av mina föräldrar om dem ser det här men... Ni är dem bästa föräldrarna jag någonsin haft.
Mina föräldrar skulle inte se mig om jag så stod på toppen av Mount Everest..

Ni kallar fram den bättre halvan av mig, ni får mig att våga vara mig själv eftersom ni verkar tycka om mig, vilket är en främmande upplevelse för mig.

Jag var så olycklig innan jag träffade er, ni dunkade in livsglädjen in i mitt huvud igen.

Åter igen, tack för allt.

Home sweet home.. and other possitive things.

Jaha, nu är det bara 5 dagar tills jag måste flytta.

Jag är inte lika orolig nu dock.
Det kanske faktiskt blir bra?
Mina föräldrar kanske faktiskt har förändrats lite i alla fall?

Vi får väll se.

Jag längtar tills den 12:e, då ska jag tillbaka till mitt hemland.. eeeehhh.. kanske inte men det ska det bli i framtiden.. :D ( Japp, England )

Äntligen! <3
Home sweet home! ( According to me then...)

Jag ska troligtvis skicka ett vykort till min fosterfamilj, någon måste ju tortera dem lite med sin brittiska humor? ;)

Jag kommer sakna dem så mycket!
Eftersom jag är  en riktig musiknörd så sitter jag och funderar mycket när jag lyssnar på musik.
Den låter som påminner mest hur mycket dem betyder för mig är "Du är allt" av Sonja Aldén.

När jag ändå är inne på positiva saker och England så kan jag berätta att jag fick beröm för min Engelska av ett par ifrån Engelska sydkusten.
Jag fick veta när dem hade åkt hem att de hade blivit imponerade av min Engelska..
You can't imagine how much joy that brought to my heart! :D
Angomanic as i am.. haha.

Snart börjar skolan igen också!
GHA mycket som händer på en och samma gång..

Well well, i'll be writing more in the coming days.

Mötet idag gick bra..

Jag hade möte med min familjebehandlare idag, det kändes jättebra.

Det blev ett riktigt gråt-samtal, jag ska ju flytta hem om 8 dagar.
Min fosterfamilj har på 6 månader fått mig att känna mig mer lycklig, uppskattad, accepterad och värdefull än vad jag någonsin fått av min biologiska familj. ( Som jag ändå spenderat 15 och ett halvt år av min livstid hos.. )

Situationen är så otroligt komplicerad, jag tror att jag tycker om mina föräldrar men dem har orsakat så mycket som varit dåligt för mig.
Mitt dåliga självförtroende, min hemska självbild, mitt självförakt, mina komplex, mina psykiska sjukdomar m.m.

Depression, panikångest och generellt ångestsyndrom är givetvis ärftliga men hade jag kommit ifrån min hemmiljö tidigare hade kanske inte skadan hunnit bli lika stor.
Dem kommande dagarna kommer vara väldigt krävande.
Jag försöker hålla masken men ibland vill jag bara sitta inklämd i ett hörn och gråta.
Jag försöker ta tillvara på tiden som jag har kvar men oron om hur det kommer bli finns alltid i bakhuvudet.
Smärtan som mina föräldrar har orsakat finns kvar som en miljon knivhugg i hjärtat men min fosterfamilj lämnade ett helt annat avtryck, ett avtryck av bekräftelse och uppskattning.

Jag kommer aldrig att glömma er även om det inte kommer finnas lika mycket tid som jag kan tillägna till att få träffa er i framtiden.

Jag kommer att tänka på er varje dag, ni har lämnat kvar ett djupt kärleksfullt avtryck som kommer att följa med mig i många år framöver.

Men just har och nu kommer jag ägna all tid jag har till att vara med er, ni är ju trots allt världens bästa familj.