ANTAGNINGSBESKED

JAG KOM IN! JAG KOM IN PÅ NORDISKA MUSIKGYMNASIET! JAG ÄR HELT ÖVERRUMPLAD! JAG FÅR ÄNTLIGEN EN KLASS SOM JAG KAN NÖRDA MINA MOZARTSTYCKEN MED! YEAAAAAAAH!!!! .

Hur lever man med självförakt?

Jaha idag vat det sista hela dagen i balaton och imorgon åker vi till Ungern. Idag har jag varit extremt ledsen lite till och från. Min familj håller på och retar mig för att jag är så "knäpp" när jag är glad. Dem håller på och skämtar om att jag blir dum i huvudet av min medicin, att jag går på droger, att jag borde få medicin för ADHD, att jag är så elak och självisk och framför allt att min syrra är en ängel och att jag är en "drogad ADHD-tonåring. Jag blir faktiskt skitledsen. Speciellt när dem håller på och säger att anledningen till att min psykiatriker slutade höra av sig för 5 månader sedan var att jag var så jobbig. Det är inte helt märkligt att dem inte känner igen mig ibland när jag är glad. Dem har ju inte fått uppleva mig som människa när jag är glad. Som om det inte var nog med det. Jag hittade ett par ascoola byxor som jag ville ha. Min syrra började hånskratta åt mig eftersom att hon tyckte att dem var fula. Såklart att jag är för fet för dem också. Jag blev jätteledsen. En lärare som jag hade på roslagsskolan så en gång att det vackraste som fanns var en själv ( ungefär ) Hon försökte väll få mig att känna mig bättre när jag såg mig själv i spegeln. Det som hon inte visste var vad jag faktiskt tänkte när jag såg och vad jag fortfarande tänker när jag ser mig själv i spegeln. Vissa kallar det dåligt självförtroende, ett komplex av någon slag eller "bara" att man är dum i huvudet. Jag kallar det däremot självförakt. Vad jag tänker på är väll inte särskillt vanligt. Jag hör fortfarande folks röster och saker dem skrek åt mig. Några saker som jag fortfarande tänker på varje dag är saker som jag någon gång i mitt liv har fått höra av andra människor. - "Du är så jävla ful, du borde gå med en påse på huvudet." - "Jävla fetto" - "Du tror inte att det är någon som tycker om dig va?" Jag har aldrig sagt/skrivit det här till någon ..... min spegelbild får mig att vilja bli anorektiker. Jag är äcklig, ful, fet, konstig, puckad, pskykiskt störd, dum i huvudet och jag är så otroligt trött på mig själv. Jag har en massa fula ärr på magen också, ibland ville jag bara skära bort hela skiten. Man kan förstå att jag hatar mig själv. Jag har inga kompisar kvar ifrån roslagsskolan nu heller. Dem sa att dem inte ville sitta barnvakt åt mig. Så nu har jag ingen som kan lyssna. Hur kommer det att gå för mig egentligen? :(

Ungern med min galna familj.

Jaha, då sitter man i Ungern igen.

Det har jag verkligen längtat efter, däremot trodde jag att mamma och pappa skulle supa och ville därför inte följa med.
Mot alla odds så sitter jag i en gammal stenhård soffa och övar på min Ungerska med min knäppa familj.
( Ja, min biologiska, vilken skulle det annars vara? )

Jag vet att det är flera människor lätt ifrågasätter min tolkning av att människor kan vara knäppa eller normala.
Faktum är att om man träffar min familj kommer definitionen normal att finnas.

Vet ni vad vi gjorde idag?
Ni skulle aldrig kunna gissa.

Vi åkte till ett militärmuseum.
Ja, det låter hur tråkigt som helst men det var utomhus med en massa helikoptrar och stridsvagnar m.m.
Det fanns också ett bord med gasmasker, gamla vapen av olika slag, militärhjälmar och lite sunkiga militärfärgade kläder.

Ja, självklart så slängde jag på mig en hjälm, greppade en "Tommy Gun" och sprang omkring som en dåre och hopade in i diverse stridsvagnar.
Jag blev även erbjuden att köra en ministridsvagn.
( Jag tackade nej, jag kan inte ens köra pappas volvokombi utan att köra ner i diket. )



Jag hade extremt roligt ändå dock.
Dem hade gamla atomvapen och grejer också.
Usch läskigt..

Jag längtar tills vi åker till Budapest, vi är vid den lagom förorenade Balatonsjön just nu.
Pappa har bokat symfoniorkester, vi var där förra året också.
Det var så coolt att jag satt och grät.

Jag kan berätta att det inte är lätt att få mig att börja gråta när det gäller musik.
( Bara klassisk musik och Josh Groban får mig att gråta som en 5åring )

Vi får väll se om min familj får med mig hem igen, jag kanske stannar. ; )

Midsommar

Jag åkte hem i Torsdags för att fira midsommar med min familj och sedan åka hem på lördag.

Idag har jag firat midsommar i Knutby eftersom jag gick i skolan där efter att ha bytt ifrån Edsbro.
Det var ganska trevligt, förutom att en gubbstrutt som jag haft som träslöjdslärare stod och brölade på små grodorna m.m.
Han sjöng allt annat än vackert.
Musikkritikern Frida var självklart tvungen att hålla för öronen för att slippa att få huvudvärk.

Efter att glott på människor så åkte vi hem till en av mina barndomskompisar ifrån Knutby som jag lärde känna lite innan jag började i Knutby skola.
Det var jättemysigt och väldigt kul att träffa dem igen, jag har inte träffat dem på ett år.
Dem här dagarna när jag har varit hemma så har jag faktiskt märkt att det inte alls är som det var när jag flyttade.
Jag har haft det roligt faktiskt.
Det gör mig också ledsen på vissa sätt.

Mina fosterföräldrar har verkligen ställt upp för mig och varit helt underbara.
Det känns lika jobbigt att lämna dem som att flytta hem igen egentligen.

Snart åker jag till Ungern i alla fall.
Det ska bli jätteskönt att komma dit, slippa Sverige ett tag, käka salami och gulaschsoppa, prata Ungerska ( eftersom jag är så duktig på det, haha ) och även att få lite sommar.
Sveriges "sommar" är för mesig.
Varmt ska det vara!

Okej, nu måste jag sova.
( Kommer inte jag upp innan klockan 12 imorgon så kommer mamma med trombonen. )
Det låter säkert kul, med tyvärr är jag helt seriös. :/

Okay, Bye.

Jag blir snart galen.. :/

Hur kan jag fortfarande vara ledsen för någonting som hände för en vecka sedan i en skola som jag inte ens går i längre?

Jo, för att jag fick det jävligt klart för mig att jag inte alls duger. :/

Sitter fortfarande och gråter för att jag känner mig värdelös.
Vad fan? Det var ju så här det inte skulle bli.
Jag skulle ju vara glad över att få vara ledig och kunna känna mig nöjd med betygen.

Nähä, då ska man tydligen sitta och gråta för att hela min klass och ett flertal vuxna fick mig att tro någonting som VERKLIGEN inte var sant.
Jag insåg inte det förut och jag känner mig så jävla puckad.

Jag har inte varit ute på flera dygn.
Önskan att försvinna genom marken har blivit för stor och jag vill inte plåga samhället med min närvaro.
Jag har isolerat mig själv förut och jag vet att det inte var så bra förra gången.
Frågan är om det inte är bättre för alla andra?
Det kanske är bättre för mig också?
Jag slipper ju alla människor som ska trycka ner mig, det är ju det mina "närastående" är bäst på.
Ena dagen sitter dem framför en och säger att man betyder mycket och andra dagen så finns man inte ens.

Så känner jag med ALLA jag känner.
Ingen tänker på mig just nu, vem skulle märka om jag försvann?

FAN!
Inte dem tankarna igen.
Jag lovade mig själv, aldrig mer.

Det är svårt när man inte riktigt vet om man är värdefull eller värdelös.

Mitt egna värde bestäms av andra, inte mig själv.
Jag hatar mig själv
Ordet hatar räcker inte ens till, jag avskyr mig själv.

Jag tycker om andra människor, varför kan inte dem tycka om mig för en gångs skull?

Ärthjärna på högvarv.

Jaha, idag var det familjebehandling med mamma och syrran.

Det var inte det roligaste samtalet vi hade direkt.
Vi diskuterade om att mamma ville att jag skulle flytta hem.

-"Fridas hemmiljö är stabiliserad nu och hon har inget behov av att vara placerad längre."
Alla verkar vara emot mig just nu, socialen, mina föräldrar, min familjebehandlare, alla tycker att jag egentligen skulle kunna flytta hem.
För mig handlar det inte om att miljön är stabiliserad eller inte, jag vill inte flytta någonstans där alla runt mig får mig att må dåligt, där jag inte har något värde och där jag inte känner mig önskvärd.

Saker har förändrats, det märker jag.
Saken är den att jag skulle inte orka med ett återfall eller "bara" ett bråk med pappa för att jag ska gå ut i trädgården och hänga mig.
Sån är jag just nu, jag mår bra när jag är i en miljö där jag får vara mig själv utan fördommar men där jag känner mig oönskad mår jag jättedåligt.

Ta jourhemsplaceringen som ett exempel.
Jourhemsmamman brydde sig inte ett skit om oss.
Där mådde jag verkligen inte bra. ( Därav självmordsförsöket. )

Nu däremot har jag en familj där jag trivs och känner mig uppskattad hos.
Mina hemförhållanden gör mig till en helt annan människa.
Visst, jag är fortfarande deprimerad och mitt humör går upp och ner hela tiden men så länge jag har någonstans där jag känner mig välkommen så blir problemen mindre.

Skulle jag flytta hem igen så skulle det bara vara en tidsfråga innan mitt självförtroende skulle vara i botten och mina handleder skulle vara fulla med sår.

Min hemmiljö kanske är stabil.
Problemet är att jag inte är det.

Jag kan inte bara glömma allt som har hänt i det huset, alla ambulanser som rullat in på avfarten, alla sömnlösa nätter då mamma skrek att hon ville dö, alla bråk med pappa, alla förolämpningar som jag inte förtjänade, alla tårar som runnit ner för mina kinder och alla nätter man övervägde att ge upp helt och hållet.

Mina föräldrar har säkert lättare att gå vidare.
Dem var ju fulla i stort sett hela tiden och verkar inte komma ihåg något av det.

Jag har fortfarande minnen ifrån när jag var 7 år när mamma var full.
Ett barn i en sån situation kan inte bara släppa det.

Vem skulle jag vara om jag kom tillbaka?
Vem skulle bry sig då?

Jag har fortfarande ett litet kontaktnät.
Jag har ju fan inte ens en psykiatriker!

Det har gått 5 månader utan ett enda jävla samtal.
Personer som befinner sig i djupa depressioner ska ha minst ett samtal i veckan.

Jag vill bara kunna ha ett samtal en gång i veckan där jag kan avlasta mina tankar och funderingar utan att bli jagad av en psykiatriker med en medicinburk.
-"Medicin medicin medicin!"

Antidepressiva är bara skit.
BUPs knarkterapi hjälper inte i längden, snarare tvärtom.

Vad ska jag göra med mig själv?
Jag kan inte sluta tänka i en sekund, ärthjärnan jobbar på högvarv hela tiden.

Trött på socialen ( och allt annat )

Okej, idag vaknade jag klockan 2 på eftermiddagen.

Pappa ringde och babblade om Ungern.
Vi ska dit den 15:e Juni.

Det var inte något konstigt med det men han berättade en annan sak också.
Socialen hade ringt idag och berättat att det finns en avgift som föräldrarna betalar varje månad när inte barnet bor hemma.
Ja, okej, det är väll kanske inte så märkligt heller..

MEN det har dem inte sagt tidigare så nu är summan uppe i 21 000 kronor.
( Jag har ju varit hemifrån i 7 månader nu)

Avgiften är tydligen 3 000 kronor per månad.
Pappa sa att om han hade vetat det så hade han inte bokat resan till Ungern men allt är ju betalt nu.

Så vad gör man då?
Jo, när jag föddes öppnade pappa ett sparkonto åt mig som jag skulle ha senare.
( När jag köper en lägenhet eller något.)
Det är ju självklart därifrån det ryker pengar.
Jaha.. Tack Socialen, snällt.
Först ska dem placera mig i ett jourhem där jag nästan begick självmord i för att jag inte trivdes och sen ska dem nalla pengar ifrån bankkonton.

Det hade väll varit okej om dem hade berättat det ifrån början.
Men nu kommer dem däremot och berättar det efter 7 månader när summan är uppe i 21 000.

När såna här saker inträffar blir jag så oerhört trött på dem.
Om dem hade skött sitt jobb från början så hade det varit värt pengarna men nu har dem inte gjort det.
5 socialsekreterare på 7 månader, det är ju bara sjukt.
Ingen information, ingen kontakt med övriga familjen, inga möten, inga telefonsamtal ( Om man inte hade försökt begå självmord ) och det som kändes värst var att det inte brydde sig ett skit om hur man mådde där man bodde.
Okej, det är inget lätt jobb men om man har valt jobbet ifrån början så får man väll för fan ta sitt ansvar och i alla fall försöka?
Man är väll ändå kapabel till att kunna fundera om det är rätt yrkesval?
De flesta människor i dagens samhälle verkar inte ens ha några hjärnor.

Lite av dagens tankar.

Jaha, vad ska man göra nu då?

Dagarna går otroligt långsamt och fort på samma gång.
Jag åker till Ungern om 10 dagar. ( Med min galna biologiska familj. )
Det är jag ganska stressad för, håller tummarna för att det ska gå bra.

Vad har hänt de här senaste dagarna efter att ha slutat nian?
Ingenting. Jag har bara sovit och suttit framför datorn.
Jag har verkligen inget socialt liv.
( Det har till och med ett par vuxna konstaterat. )

Jag är så otroligt nervös just nu, gymnasiebesked om 12 dagar!
Då är jag i Ungern också.
Troligen kommer jag vara tvungen att sitta på något avlägset internetcafe någonstans.
Jag har ingen lust att sitta där och tjuta.

Antingen sitter jag och gråter, skrattar och skriker för att jag är glad eller så gråter jag för att det inte blev som jag hade förväntat mig.

Det är så jävla svårt.
Jag har verkligen ingen aning om var jag kommer in.
Jag är preliminärt intagen på Viktor Rydbergs gymnasium på Jarlaplan.
Men nordiska musikgymnasiet är så "Fridigt" som det kan bli.

Jag tror i för sig att jag skulle trivas bra på båda.

Ja, det här är ju uppenbarligen inte helt lätt.

Allt jag kan göra just nu är att försöka att inte stressa upp mig allt för mycket.
Jag ska vara jävligt nöjd egentligen.

Jag gick fan ut grundskolan med betyg även fast det inte såg ut som att jag skulle göra det.
Jag fick inte F i ett enda ämne!
Inte ens i idrott! ( Haha, jag har inte varit med en enda gång. Empatisk gymnastiklärare eller vad? )

Jag hade inte alls så bra betyg i 8:an och jag har haft det så jävla jobbigt och ändå fått gymnasiebehörighet.
Jag kanske ska vara lite stolt ändå? :)

Jag ska försöka hålla alla positiva tankar uppe och lyssna på opera och Mozart hela tiden.
Inga fler Requiem, inga fler låtlistor för min begravning och inga fler avskedsbrev.
Nu är det bara fokusering på framtiden som gäller.

Det sista avskedet innan gymnasiet.

Jaha, då var det sommarlov nu.

Den här skoldagen har varit väldigt sorglig men samtidigt så fick vi ett fint avsked av alla klasskamrater.
Jag grät redan under första numret på avslutningen innan vi fick våra avgångsbetyg.
Jag ville verkligen spela på avslutningen.

För 3 år sedan hade jag redan börjat fundera på vad jag skulle spela.
Eller, vad jag ville att jag skulle kunna spela.
The minute waltz.

Men jag gjorde misstaget att göra en audition då jag sjöng istället.

Jag lärde mig av det dock.
Jag kommer troligen inte våga öppna käften på ett bra tag nu.

Oh well, I will sing when i'm alone at home.
I've got my operalessons on YouTube, Haha.

Ja, det är lite konstigt kanske.
Älskar man klassisk musik så mycket som jag gör så är det kanske inte helt märkligt att jag vill lära mig att sjunga opera också.

Det är nog inte många 16åringar som gör det.

De närmaste dagarna kommer vara extremt nervösa, om 15 dagar får vi våra gymnasiebesked.
15 dagar tills en liten del av våra kommande 3 år avslöjas.

Spännande och skitläskigt på samma gång.

Var jag än hamnar och vem jag än blir så ska jag försöka att inte tappa bort mig själv igen.
Lärarna som jag har haft på Roslagsskolan har påverkat mig så mycket.
Dem fick mig att inse att jag kanske faktiskt inte är helt värdelös.
När jag mådde som sämst så hade jag inte ens mina föräldrar vid min sida, jag trodde att jag var helt ensam men jag insåg i efterhand att jag alltid hade några vuxna på skolan som trodde på mig.

Dem trodde på att jag hade en framtid fast jag var övertygad om att inte ens komma in på gymnasiet.
Dem trodde att det skulle bli bättre fast det inte fanns någonstans i mitt huvud.
Dem ställde alltid upp trots att jag kunde vara så jävla jobbig ibland men dem förlorade aldrig hoppet även fast jag gjorde det.
Dem fick mig att känna mig värdefull.

Ni gjorde mig till den starka människa som jag är idag.
Jag är så oerhört tacksam för det, för allt ni gjort, för att ni ställt upp och för att ni får mig att känna att jag duger precis som jag är.
Nu är mitt mål i livet att vara ett stöd för någon annan i livet.
Kanske blir jag lärare jag också?
Utvecklar en fin kontakt med mina elever och får dem att känna som ni fick mig att känna mig?
Kanske blir jag psykolog?
Hjälper andra genom kunskap av mina egna erfarenheter?

Jag har ingen aning om var eller vem jag är om några år.

Det enda jag vet just nu är att flera av dem här lärarna har hjälpt mig en lång bit på vägen.

Jag vågar vara jag för att dem fick mig inse att jag duger.

Tack för allt, jag kommer sakna er.

( Lita på att jag kommer och hälsar på er, någon måste ju tortera er med sin brittiska humor. )

Balen och avslutningen imorgon.

Nu har jag kommit hem ifrån balen.

Det var väll ganska trevligt men jag känner att det inte var så jättekul eftersom klassen verkar hata mig efter Italienresan.
Jag gick därifrån tidigare.

5 timmar av förberedelser i onödan. :/

Jag hade ingen att prata med egentligen, det var nästan inga lärare där alls.
Det tyckte jag var synd, jag känner mig utstött med andra i min egen ålder.

Jag pratar och umgås faktiskt hellre med vuxna.
En släkting som är ca 30 hade en övernattningskväll med mig och det var verkligen underbart!
Yngre personer verkar också ha en tendens att svika en lättare än vad vuxna har.

Imorgon så slutar jag nian.
Det är verkligen inte klokt.
Jag är fortfarande puckad och känner mig inte redo för gymnasiet alls.

Kommer jag få vänner?
Kan jag få kontakt med Charlie?
Kommer mitt musiserande utvecklas?
Kommer jag att utvecklas?
Vem blir jag av det här?
Vem vill jag att andra ska se mig som?
Vem är jag nu?

Om någon i min skola läser det här...
Förbered er på ett förkrossat vrak imorgon på avslutningen.

God natt..
( Om ni nu sover, jag gråter hela nätterna istället... )

När hopplöshetskänslorna tar över.

Vilken dag.

Jag kom hem klockan 2 på natten igår och gick ändå upp klockan 6 för att öva på en låt jag vill spela på skolavslutningen.
Det är en helt underbar låt som jag verkligen älskar.
( Den är svensk till och med, vilket är ovanligt för att vara jag )

På musiken fick vi spela upp låtarna.
ALLA innan mig var jätteduktiga och min musiklärare sa att han tyckte dem var bra.
Han favoriserar elever så mycket, det gör mig sjukt ledsen.

När det var min tur så sa jag att jag inte har någon lust att bli sågad.
Alla sa att: -Men det kommer du inte bli, -Nejdå kör ändå osv..
Efter att jag bröt ihop en gång gick jag in igen och tänkte köra ändå.

Jag både sjöng och spelade piano.
Alla tyckte att jag var dålig, jag skojar verkligen inte.
Min musiklärare bara tittade med en kritisk blick på mig.

Ingen sa att jag var duktig.
Min musiklärare valde själv ut några som HAN tyckte skulle spela.
SÅ JÄVLA TASKIGT!  :'c

Självklart fick ju inte jag spela.
Jag smsade mamma och skrev att jag snart bryter ihop totalt och aldrig vågar spela inför någon igen.
Jag lämnade musiksalen för att mamma ringde.

Jag satte mig i korridoren helt ensam och grät.

Ingen verkar förstå hur mycket jag vill det här.
Min mamma har i stort sett aldrig hört mig sjunga och hon har missat 3 framträdanden.
Det här var min allra sista chans att visa att jag inte är helt värdelös.
Det här bevisar ju verkligen att jag är fullkomligt värdelös. :c
Jag satt och grät i korridoren i en och en halv timme.

Nu när jag kom hem så sitter jag också och gråter.
Hopplöshetskänslan tar över mig totalt efter såna här händelser.
Det är så svårt för mig att få tillbaka det lilla självförtroende jag har haft när alla runtomkring mig trycker ner mig.

Hemma ifrån Italien.

Nu är jag hemma igen.
Italien var varmt, vackert och trevligt.
Sen så fort man kom ut ifrån flygplanet så var det första intrycket man fick att det regnade, var kallt och luktade koskit.
Det var verkligen Sverige i ett nötskal.

Jag har haft det väldigt kul och väldigt jobbigt på den här klassresan.
Det har varit väldigt speciellt.
Dessutom så hatar hela klassen mig efter den här resan.
Alla har snackat skit och pratat bakom ryggen på en, tror dem verkligen att det inte märks?

I vissa fall så överdriver jag med mina åsikter om att folk "hatar" mig men i det här fallet är det inte så.
Efter den här resan har jag blivit förvirrad.
Vem är jag, Vem håller jag på att bli och vem vill jag vara?
Lördagen den 8:e var faktiskt den bästa dagen i hela mitt liv.
( Ja, faktiskt)
Det är precis därför alla hatar mig just nu.
Jag var övertygad om att jag hade hittat mig själv och jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv.

Jag tyckte att det var helt underbart att få vara glad men ingen gillade den delen av mig.
Alla verkar vara så vana att jag är så deppig så ingen kände igen mig när jag faktiskt var glad.

Det finns inte något att göra åt det nu i alla fall.

Ingen i den här klassen kommer hålla kontakt med mig även om jag älskar dem.
Vem bryr sig egentligen?
Om alla tycker att det är lika bra att jag mår dåligt så är det väll lika bra att jag gör det?

Jag försöker verkligen men det ser ingen.

Mitt egna värde bestäms ju av vad alla andra tycker om mig.

Jag känner mig kontrollerad av andra och jag tycker faktiskt inte ens om det.

Ärthjärnan är igång igen.

Det pågår extremt mycket i min lilla ärthjärna just nu, för mycket.

Jag sitter och tänker på framtiden bland annat.
Hur ser den ut?

OM jag kommer in på Nordiska musikgymnasiet, fortsätter jag med musik efter det också?
Jag fick veta av fiolläraren att en elev som gick där kom in på Cambridge!
SÅ OTROLIGT HÄFTIGT! :'o

Tänk när man är vuxen att kunna säga: - Jag gick på Cambridge University.


Ja, bilden var fullkomligt nödvändig.

Det är ju som att säga att man har gått på Hogwarts fast att det finns på riktigt. :o
Såhär håller det på när jag drömmer om saker som jag vill i livet.
Det kostar ca 80 000 för ett år. ( Som jag har uppfattat det. )
Sen är ju inte sjukvård helt gratis heller.
För en klant som jag skulle det inte vara så praktiskt. ( haha , tyvärr är det sant )
Tänker alla 16åringar som jag?
Jag börjar verkligen tveka, jag går ju inte ens på gymnasiet än och jag håller redan på och tänker på universitet och yrkesval? :s

Okej, det är ganska uppenbart att "vanliga" 16åringar inte tänker som jag.
Jag är en fullkomligt skruvad människa.
Jag älskar klassisk musik, spelar piano, gitarr, elbas och fiol, jag älskar att sjunga ( Det kanske inte lät konstigt men jag älskar att sjunga opera.. ehm.. ) , Jag har en extrem kärlek för England, Jag älskar att prata Engelska, Jag KAN inte läsa vanliga ungdomsböcker utan jag läser deckare, sorgliga böcker eller uppslagsverk om massa olika sjukdomar.

Fast jag har insett att man INTE ska läsa om olika psykiska sjukdomar, läser man om dem har man allt möjligt.
Jag har tydligen 36 olika psykiska sjukdomar inklusive bipolär sjukdom och hypokondri.

Men det har jag inte. ( I alla fall inte diagnoserat, än så länge. )
Jag har just nu "bara" 2 stycken.

Jag har säkert ha många till.
Jag kan ju inte vara en normalt funtad människa.

Panikångestattacker, hyperventilerande, okontrollerade skakningar och det har hänt att jag har varit så stressad att jag började blöda näsblod tills jag höll på att svimma.

Det här är bara några av alla konstiga saker som snurrar runt i min överarbetande ärthjärna.

Jag åker till Rom imorgon också.
Jag kommer troligen inte skriva någonting under hela den tiden.
( vilket är en vecka. )

Så jag ska väll börja packa nu.
Annars får jag det aldrig gjort.

Ni kanske får se lite bilder sen, om ni har tur. ;)

Önskan om att ha betydelse.

Slutet av nian närmar sig med en rasande fart.
Var tog dem här 3 åren vägen egentligen?

Om 2 dagar åker jag till Rom på klassresa, är där en vecka och 3 dagar senare slutar vi.
Alla relationer vi byggt upp med våra klasskompisar, alla fina minnen, alla lyckliga ögonblick och alla underbara lärare som har givit oss så mycket inför vår framtid kommer bara försvinna.

Flera i min klass påstår att vi kommer träffas igen och att vi kommer hålla kontakten.
Jag är inte säker på det, alla skaffar nya vänner, nya minnen och nya liv.
Jag kommer försöka hålla kontakt med folk men frågan är om dem orkar med mig.

En tjej i klassen sa igår att hon inte ville bo i samma stuga som mig i Rom eftersom hon tyckte att hon skulle bli som en barnvakt.
Jag har ju mått mycket sämre än såhär, varför reagera sådär nu?

Det var hon som lämnade oss på naturhistoriska, sa att ingen tycker om muntliga redovisningar och jag vet faktiskt inte om hon gör allt för att såra mig.
Ingen vill väll höra att man inte är önskvärd?

Jag blir faktiskt ledsen av att alla behandlar mig som om jag fortfarande "bara är negativ" och "så jävla deppig".

Är jag "bara" deppig, lyssna inte på mig om det inte tillför något i ditt liv.
Är jag ledsen,  låt mig sitta där och böla, det är väll det enda jag gör ändå?
Är jag inte önskvärd, Sluta få mig att tro att jag är det när du kommer att svika mig ändå.
Kan inte bara alla människor som vill såra mig sluta med det?
Det är faktiskt inte så jävla kul som alla tror.
Alla bara klagar på att jag har ett jättedåligt självförtroende men gissa vad?
Dem som säger det är oftast dem som får mig att se ner på mig själv.

Det är ni som är andledningen så sluta klaga.
Hur ska jag kunna påverka hur jag blir behandlad av andra människor?
Jag har ändrat mig själv efter hur andra människor tycker att jag ska vara men ändå är ingen nöjd.

Det går inte att bygga upp ett självförtroende bara sådär.
Det tar väldigt lång tid efter att ha gått igenom så mycket som behöver bearbetas.

Jag börjar verkligen bli trött på människor som ska döma andra hela tiden.
Försvinn, jag är trött på er. :/

Varför finns det inte en enda människa som är lika skruvad som jag är?
Då skulle jag inte känna mig så ensam.