Kärleken funnen en sommarkväll.

Nu när jag varit som mest säker på att jag aldrig kommer träffa någon som jag kunde bli kär i igen så händer det omöjliga, jag blir kär! Träffade honom för första gången igår och blev genast tagen av hans vackra ögon, närvaron i hans blick och inte minst att han också är musikintresserad. Det tog inte lång tid innan vi delade korta stunder av ögonkontakt, jag tittade bort först eftersom jag är blyg i sånna situationer. Senare inpå kvällen så blev blickarna mer intensiva och längre. Mitt hjärta bultade snabbare när jag log åt mig, jag log tillbaka.

Vi var en grupp på cirka 10 ungdomar som njöt av sommarvärmen, musiken som spelades av det inhyrda bandet och av varandras sällskap. Några av tjejerna ville dansa och rykte med sig hela gänget ut på dansgolvet. Vi dansade och sjöng som om vi aldrig gjort något annat, ett flertal svettiga kroppar som njöt av en sån enkel sak som dans, musik och livet.

När vi hade dansat oss till utmattning så gick vi och satte oss vid ett långbord, jag iakttog honom när jag lät mig sätta mig först jag att sedan slå sig ner nära mig, då kom den, min första riktiga kyss. Kvällen som redan hade varit så underbar hade nu blivit mycket mer än så, ett minne för livet. Vi satt tillsammans resten av kvällen, hand i hand med våra huvuden lutandes mot varandra.

Kvällen var tvungen att ta slut någon gång, jag tyckte att det började bli dags att promenera hemåt. Han skulle till bussen så han gick med mig. Vi gick genom staden tillsammans hand i hand och lyssnade till stadens nattliv som ekade över dalen. När vi närmade oss korsningen där vi skulle skiljas åt så stannade vi, jag gav honom mitt nummer och vi kysstes hejdå.

Jag hörde av honom idag igen, det ser ut som det eventuellt blir bio någon gång nästa helg.

Gårdagen blev kaosartad

Nu sitter jag hos en kompis till mamma, vi kom hem ifrån Mallorca igår eftermiddag. Först var det tänkt att jag skulle stanna där i några dagar men igår var kaosen total. Pappa började prata om min vikt (IGEN!!) och att jag har blivit sjukligt fet. Då skällde jag ut honom eftersom han inte haft någon som helst insyn i mitt liv de senaste 2 åren och inte kan säga något. Då var bråket igång.

Jag blir så sjukt sårad av det, visst jag vet att jag är fet men han har ingen som helst rätt att hålla på och kritisera mig för det. Jag grät hysteriskt och packade så fort jag kunde ihop mina saker och ringde mamma och skrek att hon skulle komma och hämta mig. I farten greppade jag en rakhyvel, pressade den mot handleden och skar 2 gånger innan jag hejdade mig. En stor droppe blod föll ner längst min handled och landade på golvet. Jag kände hur livslusten försvann med den.

Mamma kom inte långt därefter och hämtade mig. Vi åkte över till huset till en bekant som vi sköter om ( Dem har kor och så, de ville att vi skulle bo här under tiden.) Vi har träffat djuren förut så när jag kom in så kom hundarna och var jätteglada över att se mig. Jag satte mig i soffan och blev genast omringad av båda hundarna och katten. En av hundarna gav mig en ledsen blick och tittade på min handled. Blodet hade torkat till en liten skorpa men det gjorde fortfarande ont. Hunden strök blöta nos på min hand och slickade på sårskorpan. På något sätt kändes allt okej då.

Jag återkommer om hur jag gör med pappa, troligtvis kommer jag inte vilja träffa honom på ett bra tag nu.

Liten, ful och oviktig

Imorgon ska vi åka hem ifrån Mallorca, jag kommer helt ärligt sakna det men dock inte att pappa dricker. Han gör det på semestrar och jag blir alltid lika jävla förbannad för att han inte tar sitt ansvar. Men enligt idioterna på socialen så utgör han inget problem. Han dricker, skiter i mig och min syster, försöker lämna oss i ett hotellrum mitt i natten och förolämpar både oss och andra människor. Jag är så jävla trött på det. För några dagar sedan sa han dessutom att jag är väldigt tjock och borde göra någonting åt det, då var han inte ens full!

Hur fan tror han att man känner sig då? Det är så jävla lågt att förolämpa någon som man vet hatar sig själv ändå. Hur fan kan han säga säga så? Han vet inte hur ofta jag gråter för att jag tycker att jag är ful.

Jag är grovt överviktig, har problem med mitt psykiska mående, har en extremt hög ångestnivå och till råga på allt är jag ful också. Är det roligt? Nej! Är det rättvist? Nej! Är det okej att bli förolämpad på grund av det? Klart som fan att det inte är!

Jag har dock mejlat min mentor för att hon ska veta att mitt lov inte varit så kul, hon bad mig göra det om det var någonting.

Känner mig liten, ful och oviktig

Inget känns rätt just nu, Mallorcaresan har varit mer händelserik än vad jag hade önskat.. Helt ärligt är det jag vill nu att festa,bli aspackad med vännerna som förut och bara glömma allt runtomkring.  Jag är död inombords

En tillfällig lycka

Är just nu i Herräng med min fosterfamilj precis som jag var för ett år sedan. Jag njuter av varenda sekund som jag tillbringar med dem. Jag är väldigt lycklig med dem men vet samtidigt att det bara kommer vara en tillfällig lycka eftersom jag ska hem imorgon kväll.

Även fast jag vet att jag säkert inte betyder så mycket för dem så värdesätter jag deras sällskap så otroligt mycket. Varför? För att dem var dem första som visade mig vad omtanke, värme och kärlek är, för att dem fick mig att förstå att jag duger, för att jag fick vara mig, för jag fick plats för att utvecklas, för att dem alltid ställde upp och för att för första gången i mitt liv fått känna mig hemma. Jag hade äntligen fått ett värde, för någon.

Kommer antagligen skriva imorgon också , see you later.

Saknar skolan redan! x)

Senaste veckorna har varit ganska händelserika och därför har jag inte riktigt känt att jag har haft tid att skriva. Jag sover extremt mycket nu, kan vara för att jag vänt på dygnet lite också eftersom jag är en nattmänniska. Det är inte ovanligt att jag vaknar vid 4, PÅ EFTERMIDDAGEN! Antagligen har det varit lite för mycket känslor att behöva hantera under kort tid. Jag lider inte av att ha mycket känslor, det är jag van vid men att inte vara upptagen är lite svårt för mig att hantera. Skolan har länge varit min frizon, där jag kan uttrycka mig, vara mig själv och nu är jag även accepterad. Jag har dock träffat ett flertal kompisar, några ifrån högstadiet, från gymnasiet och till och med en ifrån mellanstadiet. Underbart att jag har kunnat behålla vissa av dem så länge trots att det blivit så att vi har blivit åtskilda.

Imorgon ska jag till pappa, det ska bli kul att träffa alla djuren och så. Jag saknar faktiskt katterna extremt mycket även fast jag egentligen nog är mer av en hundmänniska. Sen på måndag så ska jag till Herräng med min fosterfamilj, vilket jag är extremt glad för.

Sen så ska det bli skönt att börja skolan igen i Augusti, även om vi förlorat några väldigt fina människor som tog studenten. Men det ska bli rätt så skönt att slippa vara yngst på skolan. I för sig är gymnasiet blandat i ålder, många börjar gymnasiet senare, får gå om år, lägger till år och så vidare. Jag planerar att kunna klara av gymnasiet på 3 år, vilket just nu verkar rimligt. Haha jag längtar verkligen till skolan! Jag ska ju kanske börja plugga psykologi nu till hösten, det har jag velat studera sedan jag började 7:an. Fast jag ska nog passa på att njuta lite till av detta osomriga lov. Tur att jag åker till Mallorca så att jag får uppleva lite värme i alla fall!

In a while, crocodile!