Mina föräldrar känner mig inte.

Just nu är jag ganska nere, nertryckt, förolämpad och tröttheten börjar ta över. Inte bara en fysisk trötthet utan mer av en psykisk och ihållande trötthet. Jag är trött på livet, jag är trött på att alla sviker mig, jag är trött på att jag aldrig får en chans att prata. Jag blev till exempel utskälld av pappa igår eftersom när han gick upp vid 06.00 så hade inte jag somnat än eftersom jag har mer sömnproblem än någonsin. Han bara skrek utan att ens lyssna på mig när jag försökte förklara varför.

Varför kan inte någon lyssna på mig? Jag står ibland och säger helt öppet att jag vill dö men min mamma reagerar inte ens. Hon säger bara att hon inte är ett bra forum eftersom hon mår lika dåligt. Men hallå, hon har ju i alla fall någonting att leva för? Hon har 2 döttrar varav en av dem är ett änglabarn ( min syster ) som alla älskar. Även fast den andra är fullkomligt värdelös så är jag ändå hennes dotter. Vad har jag? Visst, jag har tak över huvudet och mat på bordet men hur mycket är det egentligen värt när inte ens familj älskar en?

Min pappa har sagt rakt ut att han hatar mig och min mamma har bett mig att dra åt helvete. Hur mår man då egentligen? Hur mår en människa som redan som barn blivit psykiskt misshandlad? Hur mår en människa som aldrig har hört sina föräldrar säga att dem älskar en? Min mamma fattar inte vad det är hon gör, hon säger att hon inte orkar vara psykolog åt mig men sen så förväntar hon sig att jag ska lyssna på alla hennes problem. Jag vet saker om mina föräldrar som inget barn någonsin borde få veta.

Jag är 16 år, fyller 17 i Maj men jag gråter mig fortfarande till sömns för att mina föräldrar inte älskar mig. Dem förstår inte hur djupa såren som dem orsakat är, dem kommer aldrig att läka. Dem har misshandlat mig psykiskt, sagt saker till mig som ingen vill höra, kört mitt självförtroende och självbild i botten, krossat mitt hjärta och förstört mina drömmar. Ja, till och med en oduglig liten människa som jag har drömmar.

Igår var jag ledsnare än vanligt och beslutade mig för att göra en lista. Listan var egentligen mer som en frågesport men den handlade om mig. Några enkla frågor som min favoritmat, favoritfärg m.m. Det sorgliga i det är att alla i min klass säkert skulle kunna få rätt på nästan alla frågor medan min familj troligtvis bara skulle gissa sig fram.

Jag är säker på att dem inte ens vet vad min livslånga dröm är. ( Inte den med att bli lärare i England ) Det har under lång tid funnits en annan dröm men eftersom jag nu är så van att bli utskrattad, förolämpad, kränkt och retad för mina mål och ambitioner så har jag aldrig berättat det för någon. Några få människor som känner mig KANSKE skulle kunna lista ut det.

Inte för att jag kräver att mina föräldrar ska kunna lista ut det utan mer att dem skulle veta vad jag stävar efter, vem jag är, vad jag vill bli, vem jag vill bli. Att i alla fall ha ett intresse för mig, att vilja lära känna mig. Människor som jag har känt mig bara den här höstterminen känner mig bättre än mina egna föräldrar. Jag slår vad om att mina kompisar på nordiska skulle kunnat svara rätt på alla frågorna redan första veckan.

Mitt självförakt har aldrig varit såhär stort, jag kan inte se mig själv i spegeln utan att börja gråta. Jag kan inte se på mig själv och se någonting som är bra. Det jag ser är en deprimerad, värdelös, oälskad, fet, ful, tragisk, puckad, hopplös idiot. Jag hatar mig själv.

16 Januari 2013...

16 Januari 2013, det är så sjukt att det redan har gått ett helt år sedan det hände. Hoppas att det inte blir en tradition bara, då skulle det inte sluta på samma sätt som sist. Jag skäms fortfarande för det som hände även fast det var (snart) för ett år sedan, jag skäms för att jag misslyckades.

Som sagt, i November blev jag akut jourhemsplacerad i Hallstavik, jag trivdes inte och mådde väldigt dåligt. Så 2 månader senare, 16:e Januari så låtsades jag som att jag hade feber och övertalade jourhemsmamman att jag skulle stanna hemma ifrån skolan. Hon sjukanmälde mig och åkte iväg till jobbet, utan någon tanke på vad min psykiatriker hade sagt. Jag gick ner till köket och greppade en kniv och satte mig på köksgolvet, mina handleder var redan innan det fulla med ärr och sårskorpor. Jag placerade kniven mot kroppspulsådern och grät. Jag började långsamt att skära, van med smärtan och van med lidandet. Min mobil ringde, jag ta ner kniven på golvet och kollade vem som ringde. Jag svarade eftersom det var mormor som ringde och ville kolla att allt var bra. ( Jag bodde hos henne ett tag över jul eftersom jag inte trivdes i jourhemmet och mamma hade tagit återfall.)

- Hallå, det är Frida.
Hon berättade om hur mysigt det var att jag firade nyår med dem och frågade hur jag mådde. Jag tittade på golvet där kniven låg och sedan på mina sargade handleder.
- Jomen det är bra, jag mår bra.
Det var den största lögn jag någonsin sagt, jag satt ju på golvet med en kniv och försökte skära av kroppspulsådern. Jag lade i alla fall på och la ner mobilen bredvid mig. Kniven tog jag upp för att fortsätta att skära mig med, det började blöda ganska fort eftersom jag var van vid att skära mig. Mobilen blickade till, jag hade fått ett sms ifrån en klasskompis.

Hej, var är du någonstans? Kommer du inte till skolan idag? Då fegade jag ur lite, jag skrev inget svar till den personen utan jag skrev ett avskeds-sms till en av mina kompisar. "Hejdå Carin, jag älskar dig men nu orkar jag inte mer. Jag fortsatte skära mig, hårdare än någonsin och jag grät eftersom jag var övertygad om att det var det sista jag någonsin gjorde. Min mamma låg på psyket, pappa hatade mig (gör fortfarande det) och min lillasyster, min stackars fina lillasyster skulle bli ensam. Men det kanske skulle vara bäst så, för allas skull. Jag är varken älskad eller önskad.

Mobilen plingade till och jag fick ett flertal sms där det stod: NEJ!! SNÄLLA GÖR DET INTE!!!! Jag började då gråta ännu mer men fortsatte ändå att skära mig ända tills jag blev yr. Flera sms kom, men ett av dem kommer jag aldrig glömma. Frida, var är du? / Maggie
Då började jag svara på sms:en, jag tvättade av den blodiga kniven, gick in i vardagsrummet och satte mig på soffan i fosterställning. Min kompis fortsatte sms:a mig och sedan sa hon att Maggie hade ringt min jourhemsmamma. Jag har varit arg vid några tillfällen fast detta toppade nog de andra.

Dörren smälldes upp och min jourhemsmamma kom in rusande.
- Hej, men Frida, Varför berättade du inte att du mår såhär dåligt?
Jag drog snabbt ner ärmarna till munkjackan så hon inte skulle se mina blodiga handleder.  ( Vilket hon faktiskt aldrig gjorde ändå. ) Det hon sa efter det kommer jag också troligtvis aldrig att glömma.
- Vill du ha glass?
VA? JÄVLA IDIOTKÄRRING!? NEJ JAG VILL INTE HA NÅGON JÄVLA GLASSFAN!?
- Nej tack sa jag och ansträngde mig verkligen för att inte skrika rakt i ansiktet på henne.

Socialen ringde kort därefter, dem skulle nu börja leta efter en annan familj. Så det är så man gör eller? När socialen ignorerar dig i 2 månader så är du tvungen att försöka begå självmord för att få deras uppmärksamhet? Tack för den, socialen, tack. Det kommer sent att glömmas.

Jag skäms för att jag fegade ur och inte gjorde det men jag fick någonting också, ett nytt liv, en ny chans.
Det vill jag tacka ALLA som var involverade i denna händelse för men särskilt tack till Carin och Maggie, utan er hade jag inte överlevt.

ledsen

Jag deppar ihjäl just nu eftersom jag alldeles nyss kom på att jag inte kommer kunna sjunga sen när vi flyttar in i en lägenhet.

Mina föräldrar har aldrig hört mig sjunga, När man bor på landet är det ingen fara att sjunga opera men i en lägenhet kan ju vem som helst höra! Fy fan vilken ångest jag får... Betyder det att jag måste sluta med sången?? Hur ska jag kunna bli bättre om jag inte har någonstans att öva?

usch.. Ledsen...

The unloved freak.

Tiden går relativt långsamt nu och det tycker jag är skitjobbigt. Jag vill börja i skolan igen nu eftersom den här hemsituationen stressar ihjäl mig. Jag sov i 12 timmar igår för att jag inte har något att gå upp till. Imorgon har jag i allafall det eftersom jag ska träffa mormor och lite andra släktingar för att shoppa på IKEA.

Snart är 2013 slut, det är jag glad för! Det här året har varit det värsta i hela mitt liv. Först jourhemsplaceringen, självsvälten som pågick i 3 månader, det misslyckade självmordsförsöket och sen att jag var tvungen att flytta hem igen efter att ha tillbringat 6 underbara månader hos min fosterfamilj.

Nu har jag bott hemma i 4 månader. Jag anser att situationen är ganska illa när jag trivdes bättre hos min fosterfamilj efter bara något dygn än hos min familj som jag i alla fall bott med i 15 år och 9 månader. Det är ganska hemskt egentligen, jag litar mer på främlingar än mina egna föräldrar.

När mitt liv stod på spel under tiden då jag var jourhemsplacerad och extremt självmordsbenägen så valde jag att lägga det ansvaret på människor som jag knappt kände.

Att inte ens kunna lita på sina föräldrar när man var som närmast döden är för andra kanske en skrämmande tanke men för mig är det något som jag redan har upplevt. Självmordsförsöket var inte ett val, det var ett sista desperat försök att få mina föräldrars uppmärksamhet. Till min besvikelse så tittade inte mina föräldrar ens åt mitt håll, ingen kom och hälsade på mig, ingen kom med blommor, ingen ringde för att höra att jag levde, ingen kom för att säga att de var glada att jag var vid liv och ingen kom för att krama mig för att sedan säga att jag var älskad.

När mamma försökte begå självmord så kom jag till psyket med blommor, trots att jag var jourhemsplacerad. När jag försökte begå självmord däremot så var det ingen som kom.

Är det så konstigt att jag är denna sargade, traumatiserade och deprimerande människa? Har jag något val? Vem skulle jag annars vara?
Jag vet att alla tycker att jag är ett jävla freak men vem skulle kunna gå igenom sådana här saker utan att bli ett freak?

// The sad, unloved depressed freak that just wants to be loved..

Förlorat kontrollet helt.

Jag förlorar kontrollen över mig själv helt och hållet när det är lov, idag har jag suttit framför datorn hela dagen. Jag menar HELA dagen.

Spelar datorspel, bloggar, gör olika typer av tester för olika diagnoser m.m. Det är värdelöst men jag har inget annat sätt som jag kan isolera mig på utan att må dåligt över det. Jag måste få vara ifred ibland men det finns inget sätt som jag kan stänga av alla  tankar. Vanligtvis kan jag spela piano för att göra det men ska jag vara ärlig så mår jag skitdåligt av att spela piano just nu.

Jag saknar att känna mig bra på någonting. Just nu är jag inte bra på ett skit, jag är fan inte ens unik.
I min förra klass så kunde jag i alla fall känna mig lite unik eftersom det inte var så vanligt att lyssna på klassisk musik och opera fastän vi var en musikklass. Jag hade bra betyg i musik och engelska. Det är mina favoritämnen och jag önskar att jag kunde prestera som jag gjorde det sista halvåret i nian.

Fy fan, jag hatar att må såhär, jag hatar att behöva gå på en massa jävla mediciner, jag hatar att vara annorlunda, jag hatar mig själv och framför allt hatar jag att vara jag.

Mina föräldrar tycker inte om mig, jag är fet, ful och värdelös, mitt mående blir aldrig bättre, det jag älskar fungerar inte för mig, skolan går åt helvette, mina lärare är besvikna på mig eller ALLA är besvikna på mig, jag kommer aldrig att bli någon/något, jag kan inte ens vara ärlig mot mig själv och jag hatar att veta att alla ser mig som en patetisk, oduglig idiot!

Fuck this shit... Fuck my life..

Att klara av skolan med en depression.

Den här dagen blev faktiskt ganska bra, min bästa julafton hittills faktiskt. (Kan bero på att båda mina föräldrar var nyktra .. Eller ja.. i alla fall en av dem..)

Det här med flytten är såklart stressande och jag har under en ganska lång tid känt att jag inte riktigt har haft någon att prata med som förstår hur min situation ser ut. I måndags hade jag ett möte med min syster och min familjebehandlare och det var så jävla skönt att ha det mötet. Jag har verkligen ett förtroende för henne.

I Januari så ska jag ha ett eget möte med henne, vilket har blivit en enorm lättnad. Då får jag äntligen prata med någon som har en djupare insikt i hur min relation till mina föräldrar ser ut och även hur det ser ut just nu med flytten o.s.v.

Tyvärr är jag troligtvis ändå tvungen att återfå kontakten med Bup, som inte hört av sig på 8 månader eftersom dem fortfarande tar hand om mina mediciner. Jag känner just nu att mina mediciner kanske kan behövas ses över eftersom jag har börjat få ganska regelbundna humörsvängningar. Jag har perioder minst en gång i veckan då jag äter betydligt mer/mindre, gråter för ALLT, sover mycket längre än vanligt, blöder näsblod (stressrelaterat), får självmordstankar, funderar på att återuppta mitt självskadebeteende, okontrollerade skakningar, en dunkande huvudvärk, ont i hjärtat och hyperventilerande.

Jag har också blivit ganska inåtvänd ( vilket jag lätt blir när jag blir hemma för länge ) och då väljer jag ofta att ljuga för mina vänner om varför jag inte kan göra saker med dem. Jag älskar att umgås med mina kompisar men när alla krav tas bort så blir jag förvirrad, rastlös och ännu mer nedstämd. Skolan ställer alla krav, när alla krav tas bort så känner jag mig hopplös och när jag börjar skolan igen så blir jag jättestressad eftersom det då blir alldeles för mycket krav på mig. Jag blir också överambitiös och VÄLDIGT orealistisk när jag ska uppfylla alla kraven, jag önskar att jag klarar kraven så mycket att jag intalar mig själv att jag kan göra det. Sen så kommer alltid den bittra sanningen fram när jag sitter med huvudet i matteboken och gråter eftersom det inte går att räkna.

Det är jättejobbigt för mig. Lärarna tror ju att jag är så ambitiös och duktig men sen så misslyckas jag ändå varenda gång. Nästa gång jag får en uppgift så verkar dem tro att jag ska lyckas med den eftersom jag är så "duktig och ambitiös". JAMEN TJENA!? Tror ni inte att jag åter igen sitter med huvudet i skolböckerna och gråter? Jo, såklart att jag gör det.

 Jag anstränger mig så mycket för att få människor att tro att jag har en större kapacitet än vad jag egentligen har och sen när jag misslyckas så tror dem fortfarande på att jag har den kapacitet.

Jaja.. I Januari är det i alla fall möte med familjebehandlaren som gäller. Jag ska försöka att se fram emot det.

See you later, alligator!
In a while, crocodile!

Älska mig mest när jag förtjänar det som minst.

Den första lediga dagen jag har haft var inte alls så lugn som jag hade hoppats på.

Jag har ju hoppats på att flytten ska bli av så fort som möjligt. Nu vet jag inte om vi kommer kunna flytta alls. Mamma har inget jobb, ingen inkomst, ingen kreditvärdighet och därmed får hon inte heller något lån. Hon har då vänt sig till sin mamma och sin bror med de var tydligen inte heller kreditvärdiga. Så nu är jag väldigt stressad över det. Det kan eventuellt betyda att mamma kommer  vara tvungen att läggas in på behandlingshem eftersom hon kanske inte är kapabel till så mycket annat och inte får tag på ett boende. Då måste jag bo med pappa och det vill jag inte. Det vill jag VERKLIGEN inte. 

Det är så mycket som jag saknar i mitt liv just nu. Speciellt känslan av att inte vara bortglömd, känslan av att vara någon, betyda något. Jag är så stressad så jag inte ens kan spela piano. Det min förra pianolärare sa tog jag väldigt hårt, jag förlorade mycket av glädjen av att spela piano. Till och med sången går bättre än pianot.

Jag känner mig allmänt hopplös just nu. Det är så jävla komplicerat när man egentligen behöver en psykiatriker som ska kontrollera ens mediciner och psykiatriker-jäveln inte har hört av sig på 8 månader. Jag skulle troligtvis behöva öka mina antidepressiva, börja på ångestmedicinen igen och dessutom sömnpiller.

Jag har ångest, ständig huvudvärk, skakningar, näsblod, hyperventilerar, blir självskadebenägen och överväger att begå självmord.

Är det så jävla konstigt att jag gör det egentligen?

Min mamma älskar mig inte, min pappa hatar mig och jag måste vara mamma åt min syster. Skolan går åt helvette, jag blir utskälld av lärarna för att jag inte gör mitt bästa. Jag blir utskälld av min mamma för att jag ber henne om hjälp eftersom hon inte orkar med mig. Viljan att leva börjar att långsamt suddas ut. Jag vill inte belasta min mentor med det här och inte heller mina kompisar eftersom jag är så otroligt rädd för att dem ska göra precis som mina andra "kompisar".

Kan inte någon älska mig nu, när jag förtjänar det som minst.

Jullov

Då är det jullov, jag har varit ledig i knappt ett dygn och vill redan tillbaka till skolan. (Nästan) Alla är så underbara i min skola.

Jag har verkligen svårt att kunna vara hemma utan att börja isolera mig eftersom det lätt blir en vana när jag bli hemma ett tag. Sömnen är inte på topp just nu, när jag väl somnar så drömmer jag ångestfyllda mardrömmar. Det är jobbigt eftersom det då känns som att jag inte är utvilad när jag vaknar.

Annars är det nog ganska bra för tillfället, jag fick inte F i ett enda ämne vilket jag inte var beredd på. Skolan har blivit ganska lidande eftersom jag har varit tvungen att fokusera på mitt mående. ( Bokstavligt talat tvungen..) Haha, min mentor insisterar att jag prioriterar mitt mående före skolan. Det är väldigt svårt men jag försöker i alla fall. Även fast det kanske inte är någonting som jag har lyckats med ännu.

Got to go now, bye!

Jag vill dö, min mamma älskar mig inte.

Kan jag inte få ha en enda bra dag? EN ENDA JÄVLA DAG!?

Idag så var jag otroligt nära på att bryta ihop i skolan men som tur var lyckades jag hålla ihop. Jag vill inte att människor ska se den sidan av mig. (Även fast jag är  ganska övertygad att jag inte är mer än en deprimerad idiot) Jag fick ett totalt psykbryt idag när jag kom hem. Jag kunde inte andas och jag var helt övertygad att jag skulle dö.

Mina mörka perioder börjar öka betydligt i antal, de positiva ögonblicken blir färre. Jag vill bara stanna hemma imorgon, inte gå till skolan. Det är varken kul för lärare eller elever om jag sitter och får psykbryt där och sitter och skriker att jag ska ta livet av mig. Jag vill inte utsätta personer i min omgivning för det. Men vad gör man då? Ska jag sitta hemma och isolera mig, precis som i nian? Hur jag än gör så blir människor missnöjda.

Jag mår ju som bäst i skolan. ( Men när jag vill begå självmord så känns det plötsligt inte lika lämpligt att vara där.) Hemma kan jag kanske i alla fall få vara ledsen på ett annat sätt. Om jag inte blir för motiverad av det. Mamma mår ju också väldigt dåligt och vi bråkade om det idag. Det gör mig så otroligt ledsen att inte ha en mamma eller pappa som bryr sig om mig överhuvudtaget. För 11 månader sedan så försökte jag begå självmord (men misslyckades med det också) och då var det som att min mamma inte ens brydde sig om det. För henne verkade det inte spela någon roll om jag överlevde eller inte eftersom att hon inte älskar mig ändå. Jag älskar min mamma, otroligt mycket men jag vet fortfarande inte vad jag har gjort för att förtjäna att bli behandlad såhär?

Jag vill bara ha en förälder som jag kan krama när jag kommer hem, en förälder som stöttar mig oavsett, en förälder som kan sätta sig med mig när jag behöver det, jag behöver en förälder som älskar mig.

En hopplös människa

Kan inte alla bara sluta att låsas som att jag är en bra människa? 

Säg inte att jag är söt/vacker/fin för vi vet att jag inte är något av det. Försök inte att övertala mig om att jag inte är tjock för då ljuger ni inte bara för er själva utan även för mig.

Säg inte att jag är duktig när ni vet att skolan går åt helvete för mig. Säg inte till mig hur stark jag är, ni vet inte hur många gånger jag har gett upp. ( och misslyckats...)

Våga inte tycka att jag bra på någonting när ni vet att jag är sämst på det. Ha inga höga förväntningar och tro inte att jag någonsin kommer kunna bli något.
Jag är en oduglig, patetisk liten människa som inte ens klarar av att leva. Första gången jag sa att jag ville dö så var jag 7 år och livet har fortfarande inte givit mig en anledning för att vilja fortsätta.

Allt jag gör misslyckas jag med. Allt som jag presterar kritiseras jag för. Allt som jag försöker att rädda verkar på ett eller annat sätt att dö ändå. Ger någon mig hopp så blir det utrotat av någon annan. Anstränger jag mig för att bli omtyckt så blir jag inte det ändå. Fastän jag försöker så ser ingen att jag gör det.

Jag är inne i ett mönster som jag inte kan bryta mig loss ifrån. Behovet av hjälp ifrån andra människor är starkare än någonsin men jag vill inte heller belasta människor som jag bryr mig om.

Jag är förvirrad, jag vet inte vad jag ska göra och jag kan inte komma på fötter själv. Situationen känns ganska hopplös, precis som jag.

Jag omges åter igen av ett mörker, det är mycket svårare att komma ut ur det den här gången.

I kind of just want to disapear..

Oron över framtiden

När jag äntligen trodde att det hade lugnat ner sig så kommer sömnbristen och all ångest tillbaka igen. Vad ska jag göra egentligen? Alla omkring mig verkar tycka att jag överdriver allt och att jag inte har något att må dåligt över egentligen. Jag tycker faktiskt att jag har ganska bra anledningar till att må som jag gör, min mamma bryr sig inte ens om mig och min pappa har aldrig riktigt pratat med mig.

Jag är 16 år, har ingen möjlighet att flytta hemifrån, 2 föräldrar som inte bryr sig om mig, min skolgång går åt helvete, jag får ingen sömn p.g.a min stress, en person i skolan som trycker ner mig, jag saknar min fosterfamilj, jag får ta hand om min syster själv , jag får vara psykolog åt mamma, lärarna ställer för höga krav på mig, jag kan inte hantera att jag inte klarar alla krav och dessutom vill jag inte belasta min mentor för mycket heller.

Vad är jag för en patetisk varelse egentligen? Inga bra betyg, inga stöttande föräldrar, inga förhoppningar och ingen framtid. En uteliggare på T-centralen är vad min pappa tycker att jag kan bli medan mina lärare ger mig falska förhoppningar om att jag har en framtid som ser bättre ut en den som min pappa har övertygat mig om att jag kommer att få. Jag har extremt höga krav på mig själv även fast jag inte är kapabel till att kunna uppfylla dem när jag mår såhär.

Ibland blir jag inte ens besviken när jag misslyckas längre eftersom jag alltid har "vetat" att det kommer att gå så. Pessimisten i ett nötskal eller?

Mina drömmar är så långt borta... Jag vill gå på universitet i Skottland, utbilda mig till lärare/ Psykolog/ Beteendevetare, flytta till England för att bo och arbeta där. Vägen dit är lång, jag vet inte heller hur den ser ut förrän jag går den. Jag vet inte hur jag kommer må om ett 1.5-2 år, jag vet inte var jag kommer befinna mig, inte heller om jag följt mina drömmar eller om jag givit upp, jag vet inte heller om jag lever om 1.5-2 år eftersom livet är så oförutsägbart.

Det enda jag önskar är att få må bra, vad är det som jag har gjort för att inte förtjäna det?

Tilliten börjar försvinna.

Jag vet inte vad jag håller på med just nu om jag ska vara helt ärlig. Allt det här är alldeles för överväldigande. Mitt humör är en enda stor röra just nu. Jag mår inte så bra men jag kan inte gråta och det är så jävla jobbigt eftersom jag verkligen är en människa som behöver göra det. Det som händer i skolan är också ganska jobbigt. Jag bara väntar på att mina kompisar ska inse vilken idiot jag är och lämna mig. En av dem verkar snart ha lust att göra det. Det gör mig väldigt ledsen.

Om man redan som barn blir sviken av sina föräldrar så är det inte konstigt att man aldrig mer kommer kunna lita på någon i hela sitt liv. Om inte ens föräldrar finns till hands, vem kommer då kunna göra det? Jag är trött på alla ostabila kontakter som jag har. Jag har haft 6 psykologer/kuratorer/psykiatriker, 4 socialsekreterare, blivit placerad 2 gånger i jour/familjehem, fått in troligtvis ca ett tiotal orosanmälningar och jag har haft 12 nära vänner som övergivit mig när jag behövt dem som mest.

Det gör otroligt ont att bli övergiven, även om det är känsla som jag nästan ständigt lever med så kommer jag aldrig kunna vänja mig vid den.

Mörk tillvaro.

Nu är jag återligen inne i en ganska mörk period. Skolan som är min frizon känns ostabil eftersom jag inte klarar av alla krav som jag har på mig just nu. Detta resulterar till att sömnen blir ännu mer lidande såsom allt annat också.

Det har också hänt en sak i min klass. Jag tror inte att någon annan mår dåligt av det men det gör jag. Jag är osäkrare än någonsin, vill bara sjunka igenom marken och värst av allt så vågar jag knappt prata i klassrummet längre.

P.g.a den här situationen i skolan så känner jag mig bortglömd och till och med hatad ibland. Hemma är jag bortglömd och hatad hela tiden, jag klarar inte av att det är så i skolan också.

Det värsta av det här är att om jag skulle berätta för någon om det så skulle det bara bli värre. Skulle jag prata med en lärare eller min mentor så skulle jag kanske bara bli utskälld.

Jag saknar min förra skola och min förra klass jättemycket. Där var jag kanske inte mer uppskattad men jag fick i alla fall må dåligt där.

Dessutom saknar jag ett flertal lärare eftersom dem visste att jag inte var särskillt smart eller bra, nu känner jag att jag nästan blir utpekad för att jag är dålig.

Varför kan inte folk bara inse att jag en puckad, patetisk idiot på en gång istället? Då skulle jag inte behöva känna att folk gjorde sig lustiga över mig.

Jag blir till och med ledsen när folk säger bra saker om mig eftersom jag vet att allt dem säger är lögner.

Sad me is sad...

Dåliga dagar.

Jag är för stunden inne i en ganska dålig period. Alla datumen som jag kommer ihåg från förra året passerar. Den 4 December, 16 December, 19 December, 24 December, 12 Februari och den 13 Februari är unika datum. Nästan alla dessa datum har en tragisk händelse bakom sig.

Jag har tappat greppet om klippan som jag krampaktigt höll mig fast i, mina föräldrar drog ner mig... Igen. Skolan går utför nu. Så fort jag startar skolan nästa termin ska vi ha ett nätverksmöte där min mentor, psykolog, en representant ifrån bup, familjebehandlare, mamma och troligtvis även rektorn ska medverka i.

Fy fan vad jag kommer sitta där och känna mig värdelös. Det är hemskt att ständigt underprestera trots att jag vet min verkliga kapacitet när jag mår bra.

Jag har misslyckats med ALLT som jag gjort den här veckan och det är något som jag inte står ut med. Jag har ännu en gång kommit till en punkt då jag väljer att issolera mig själv och låta alla som stöttar mig vara eftersom jag inte vill belasta dem.

Jag orkar inte med den här processen en gång till! :(

En fråga utan svar.

Jag ställer mig ständigt en fråga just nu, bara en enda fråga. Det är oundvikligt att inte fråga sig detta.
Frågan lyder: Varför?

Det finns inget svar och det gör mig frustrerad. Jag vill ju självklart ha ett bra liv men jag vet inte hur jag ska skapa ett när jag inte är stabil i mitt eget mående. Mitt mående verkar inte heller riktigt vara någonting som jag kan påverka eftersom jag lever för andra människors skull, inte min egen ( som en normalt funtad människa skulle göra). Mitt eget värde bestäms inte av mig, det bestäms av andra människor. Därför känner jag mig värdelös, hemsk och hopplös.

Depressionen gör det inte lättare, den gör så jag måste kämpa varje dag för att stå upp. Jag kämpar för att orka gå till skolan, jag kämpar för att ta mig upp ur ett dike men jag faller ner så fort någon nedvärderar mig.
Att vara deprimerad handlar inte alls om att "må lite dåligt" det handlar inte om någon tillfällighet som gradvis bli bättre, i alla fall inte för mig. Det här är någonting som troligtvis kommer att stanna hela mitt liv eftersom en depression som kommer i en ung ålder ofta blir långvarig, i mitt fall är den förmodligen också ärvd.

Att orka med allt som mitt liv innebär är det enda som jag kan fokusera på just nu. Men ambitiös och målmedveten som jag är så accepterar jag absolut inte att må dåligt nu. Självklart så bryter jag ju ihop väldigt fort. Jag vill ju inte koncentrera på mig själv framförallt för att jag hatar mig själv och att jag inte är värd all uppmärksamhet.

Jag vill ju bara leva ett liv som inte får mig att kollapsa när jag vill åstadkomma saker som är utom räckhåll när jag mår såhär. Jag vill göra nytta, jag vill vara bra på någonting och framför allt vill jag bli och känna mig älskad.

Omgiven av ständig kaos.

Mamma och pappa ska skiljas och nu är det fullständig kaos. Det är ständigt bråk och tjafs och om jag ska vara ärlig så orkar jag inte med det just nu. Jag har fortfarande inte vågat erkänna att jag inte vill bo med pappa alls, han tror att jag kommer komma och bo hos honom varannan helg eller något. Eftersom han håller på och fixar ett rum till mig i det nya huset får jag jävligt dåligt samvete. Han är ju inte direkt världens bästa pappa och jag skulle allvarligt talat må dåligt av att bo med honom ibland. Jag känner mig så jävla taskig.

Jag är världens sämsta människa... Skolan går inte bra, jag är en emotionellt vrak, okapabel till att klara de enklaste uppgifterna och jag får ständigt känslan av att mitt mående förstör för andra och vill därför dra mig undan. Idag när jag var i skolan ( Som jag inte varit på en vecka) så ville jag sjunka genom marken. Så fort min mentor kollade på mig så fick jag panik. Jag har en tendens att vilja försvinna efter att ha stannat hemma några dagar eftersom jag tycker att jag "mår bra" av att isolera mig ifrån omvärlden vilket jag självklart inte alls gör.

Det är en försvarsteknik som jag byggt upp. Blir något för jobbigt så isolerar jag mig själv för att bli av med det. Oftast involverar det skolan eftersom det är den miljön där alla krav kommer ifrån och när kraven blir för många så väljer jag av någon anledning att strunta i allt helt och hållet. Antagligen för att jag väldigt lätt blir påverkad av krav och även fast jag väljer att försöka så leder det bara till panikångestattacker och hyperventilerande.

Jag vet inte.. Hoppas att allt löser sig för jag orkar inte seriöst inte med allt detta på samma gång.

Att bli bortvald. ( Från min andra blogg.)

Ifrån min andra blogg, http://ettmaskrosbarnsliv.blogspot.se

En sak som jag tror alla maskrosbarn har gemensamt är känslan av att vara övergiven, bortglömd och oprioriterad. Våra föräldrar har valt något annat istället för oss, glädjen av att vara förälder räcker inte för dem och det gör inte vi heller. Vi känner oss ofta otillräckliga eftersom vi inte kan hjälpa dem mer även fast det egentligen inte är vårt ansvar. Att se sin förälder långsamt bryta ner sig själv är hemskt och extremt plågsamt för oss.

Vi vågar sällan prata om det i allmänhet, ofta är det en hemlighet inom familjen som absolut inte får avslöjas. Det är otroligt egoistiskt av föräldrarna, dem utsätter barnet för en ostabil hemmiljö och får barnet att bli inåtvänt. Jag hade otroligt svårt att se människor i ögonen när jag var mindre, troligtvis var det för att det blivit en vana för att jag inte vågade se mina föräldrar i ögonen eftersom det då syntes tydligt att dem är onyktra.

Det som inte bör vara en instinkt för ett barn är en självklar instinkt för ett maskrosbarn. Att släpa in en full förälder ifrån balkongen efter att denne har försökt hoppa låter som en mardröm för ett "normalt" barn. I samma ögonblick händer det för ett annat.  Vårt samhälle har svårt för att se saker ur andras perspektiv, vi utgår ifrån oss själva för att det är "normalt" och det är där de flesta förlorar sin empati och medmänsklighet. Får man veta någonting om en människa som utmärker den ifrån alla andra så blir den människan utsatt.

Hur många gånger har jag inte träffat "vänner" som säger sig "finnas för mig" som sedan, när de fick höra om min hemsituation bara försvann? Hur många gånger har inte en förbipasserande lärare gått förbi mig när jag gråtit? Hur många gånger har inte jag konstiga blickar när jag gått rödgråten i en korridor.

Alla är olika, varför är det då svårt att förstå att alla också mår olika då?

Vi är alla olika, låt oss må olika.

Skapat en ny blogg för maskrosbarn.

http://ettmaskrosbarnsliv.blogspot.se

Läs om ni vill.

Oälskad, övergiven och bortglömd

Stressen har tagit över mig så att jag inte längre kan fokusera på saker. Ilskan går inte att hantera just nu. Jag är ett vrak, ett övergivet sådant.

Jag vill inte till skolan imorgon, jag vill inte gå ut alls. Jag vill sitta i ett hörn någonstans och gråta tills jag får en panikångestattack och nästintill svimmar av vätskebrist.

Jag är just nu inte kapabel till att leva ett normalt liv, speciellt inte umgås med andra människor.

Jag vet inte vad jag kan göra längre. Socialen dumpade mig för 3-4 månader sedan, min psykiatriker har inte hört av sig på 8 månader, mina föräldrar bryr sig inte om mig och jag har ingen möjlighet att flytta.

Alla vuxna som jag är i behov av för att kunna överleva är borta.

Vilken människa skulle kunna leva såhär? Oälskad, övergiven, bortglömd.

Är jag förlorad än?

Just nu är kaosen total, stressen är överväldigande och tar över mig helt och hållet. Hur fan ska det här någonsin kunna bli bra? Vi kommer fan inte få någon lägenhet i Norrtälje, mamma har ju knappt någon inkomst alls. Det som hon verkar ha som alternativ nu är antingen att hon åker in på behandlingshem eller att vi köper någon lägenhet i Hallstavik. Snälla! Jag vill inte dit igen, jag bodde där när jag var jourhemsplacerad och varenda sekund jag tillbringar där tar mig tillbaka dit jag var för ett år sedan. Om hon däremot åker in på ett behandlingshem så kommer jag vara tvungen att bo med pappa. Han är expert på att misshandla mig psykiskt, det är bara en tidsfråga innan det blir fysiskt också eftersom jag (tyvärr) vet vad han är kapabel till.

Jag kämpar för att inte ramla över en klippkant, just nu hänger allt på en tunn tråd som riskerar att brista. Mamma och pappa försöker dra ner mig till botten medan jag kämpar för mitt liv, jag trodde faktiskt att det skulle bli bra ett tag och nu händer det här. Jag börjar få slut på alternativ, antingen låter jag dem dra ner mig eller så försöker jag krampaktigt hålla mig fast i hopp att någon kommer och hjälper mig.

Jag har människor i mitt liv som jag älskar men jag är  i behov av en mamma och en pappa som inte får mig att må såhär. Jag vill inte behöva överväga att begå självmord varje dag för att jag inte orkar med dem. Jag försöker desperat skapa ett liv som är värt att leva men så fort jag får någonting som jag kan glädjas över så pumpas allt ur mig när jag kommer hem. 

Orken är snart helt borta, när den försvinner så blir det inte kul. Jag är antingen i skolan tills den stänger och sitter och gråter på en skoltoalett eller så är jag hemma och försöker sova bort mitt liv. Varför ska det bli såhär jag ÄNTLIGEN börjat kunna se framåt.

Jag håller på att försvinna. Varför kan jag inte få leva? Varför får jag aldrig vara lycklig längre? 

Längtan efter min underbara fosterfamilj och livsglädje börjar bli ohanterlig, snälla, låt mig inte falla igen.

Kom tillbaka, mamma.

Nu sitter vi här igen. Utanför fönstrerna så susar vinden tyst igenom träden. För bara ett år sedan satt jag i ett jourhem i Hallstavik. Den 2 December 2012 skulle du försöka begå självmord och efter att du misslyckades blev du blev inlagd på psyket.

Jag fick reda på det flera dagar efteråt. Ändå så tyckte jag så synd om dig, jag var inte arg men väldigt besviken att du gick så långt.

Några veckor senare fyllde du år, jag gick ner till psyket efter skolan.
Jag hade köpt en Julstjärna och ett ljus som det stod hur mycket jag älskade dig inuti. Du var ändå helt borta, jag kom och hälsade på flera gånger i veckan.

Du har sedan dess inte varit närvarande igen, varken psykiskt eller fysiskt. Även om du sitter i samma rum som mig, insvept i en fillt så är du inte här.

Jag hade en mamma förut, världens bästa mamma. Jag tänker ofta tillbaka när jag var liten och du inte drack lika ofta som du skulle göra senare. Jag var inget lyckligt barn egentligen, mobbad i skolan och ganska övergiven hemma men jag förstod det inte då.

När jag var liten så sjöng du för mig, skrattade, bakade, målade och spelade gitarr. Du var så glad förut, det var jag också. Du gjorde oss alla lyckliga. Nu är du en skugga, du är rädd för världen utanför, olycklig, utbränd, traumatiserad och djupt sårad.

Jag gjorde mitt bästa för att ta hand om dig, ändå räckte det inte till för att du skulle älska mig. Hur många gånger du än skrek att jag skulle dra åt helvette och försvinna så stannade jag kvar. Trots dina önskningar att bara få dö så släpade jag ändå in dig när du började klättra på balkongräcket för att hoppa. Hur många gånger du än uttryckt att jag är en usel dotter så finns jag.

Hoppar du, hoppar jag.
Faller du, faller jag också.
Om du dör, dör jag också.

Mamma, snälla kom tillbaka. Du behöver inte vara rädd, jag tar hand om dig. Förlåt att jag inte tog hand om dig när du föll, jag föll också. Jag misslyckades också med ett självmordsförsök strax efter att du gjorde det.

Förlåt mamma.
Du vet väll hur mycket jag älskar dig?

En dag i skolan

Återligen är jag på väg hem efter en lång dag i skolan. Sista lektionen hade jag sång och schemaplanering med min mentor.

Vi bläddrade i min almanacka och min mentor fick syn på ett datum som var inringat och under siffran stog det "Ett år <3 :( ". Hon frågade först vem som fyllde ett år men sedan såg hon den ledsna smileyn och tittade frågande på mig.

- Nej, det var ett år sedan en särskillt händelse, min mamma försökte begå självmord för ett år sedan. Jag såg direkt hur hela hennes ansiktsuttryck förändrades.
Näe? Sa hon chockat och lite frågande. - Jodå, svarade jag.

Jag berättade om överdosen, hur jag inte hade fått reda på det förrän en vecka senare och att jag tyckte ( och fortfarande tycker ) att det hela var mitt fel.

- Det var jag som skulle tagit hand om henne. Jag skulle funnits där och varit mamma åt henne och min syster.
Hon skakade på huvudet och sa att alkoholistbarn ofta måste ta orimligt mycket ansvar även om det inte är vårt ansvar egentligen.

Sen frågade hon en fråga som jag har velat ha i flera år.
- Är du rädd för att dina mamma ska göra så igen?
Jag tittade upp ifrån almanackan och svarade: Ja, Varje dag.

Hon frågade om jag berättat det för någon annan och att det blir en alldelles för stor börda att bära på. - Jag ska försöka komma ihåg att berätta det för psykologen när hon kommer.

Därefter skilldes vi åt.
Jag är så oerhört glad att jag har min mentor som stöd. Hur skulle jag någonsin klara mig utan alla underbara människor omkring mig?

Ni betyder allt för mig och jag är så otroligt tacksam för att ni finns.

Empati people!

Det är bara måndag och jag känner mig verkligen helt slut. Men men, vad kan man göra åt det? 

Jag hoppas på att mamma hittar en lägenhet snart. Jag kommer vara helt förstörd snart om jag fortsätter att bo med pappa länge till. Han har nämligen börjat bli jävligt nedlåtande igen.

Han sa häromdagen att min Engelska inte var så bra eftersom när jag pratar låter dialekten väldigt tillgjord. Jag blev jätteledsen men det vågade jag inte visa.

Jag har jättesvårt för att få tillbaka den drivkraften om människor ständigt kritiserar mig. Speciellt i ämnen som jag verkligen tycker om.

Om jag lever i en sån förtryckt mijlö så orkar jag helt enkelt inte vardagen. Var fan finns empatin nu för tiden?

Allt går utför..

Jag vet inte hur länge till jag orkar det här längre. Hjälp mig.

Kaotiska veckor.. :/

Idag blev inte en bra dag. Jag har varit hos psykologen, haft schemaplanering, sånglektion och jag har varit på väg att bryta ihop hela dagen. Det gjorde jag dock inte förrän jag stod och pratade med min mentor efter min sånglektion.

Jag har ju fått ett åtgärdsprogram, jag kollar på mitt schema med min mentor varje vecka och idag pratade vi om vi skulle reducera ytligare några ämnen för att jag lättare ska kunna orka med skolan. ( Lägga kurserna på flera terminer.) Jag känner mig så oduglig och min mentor märkte det när vi pratade om att lägga över Samhällskunskapskursen på flera terminer. Hon sa att det faktiskt handlar om min hälsa, det är det vi måste fokusera på eftersom skolan inte går ihop just därför att jag mår dåligt.

Efter att hon hade upprepat den meningen flera gånger så började jag gråta.. ( Som vanligt...)
Hon undrar vad det är och jag får bara fram att det är "jävligt stökigt hemma". Jag står när och känner mig så oduglig och arg på mig själv att jag håller på att sprängas. Jag var verkligen helt förstörd när jag gick hem ifrån skolan idag.

Jag fick inte ut det jag ville av mitt samtal med psykologen eftersom det verkligen hade varit bra om hon hade haft tid att pratat med min familjebehandlare. Men men... vad gör man?

Är ganska utmattad efter dessa veckor som har varit väldigt kaotiska. Sömnen blir väldigt lidande liksom skolan. Jag hoppas verkligen att det lugnar ner sig men denna gång är det tyvärr inte något som jag kan påverka.

Tankar..

Så ligger man här igen. Halv elva och kan återligen inte sova pga stress och för mycket att tänka på.

Jag mår väll inte helt bra egentligen. Om 8 dagar har vi biinstrumentredovisning och jag deppar ihop av det eftersom jag vet att alla är bättre än mig. Det är faktiskt jättemånga i min klass som verkar vara helt perfekta, felfria människor. Det gör mig ledsen eftersom jag också vill vara bra på något. Varför får dem vara bra på så mycket och jag inte på någonting?

Varför får inte jag vara unik? Jag är bara någon lilahårig, oduglig idiot. Kan inte jag också få uppleva framgång i mitt liv? Det enda som jag faktiskt har åstakommit i mitt liv är att överleva. ( Och det är inte så märkvärdigt..)

Att vara "stark" är ingen egenskap som jag kan känna mig stolt över. Jag vill vara mer än en deprimerad, korkad och misslyckad tonåring. Inte ens mina föräldrar är stolta över mig.
Vad fan är jag för en liten nolla egentligen?

Vad kämpar jag egentligen för? Kommer jag någonsin att lyckas med något i det här bedrägliga, tragiska lilla livet?

Jag vill vara mer än tjejen som ingen älskade.

Nu är det ("bara") kaos.

Nu har saker och ting börjat ordna upp sig lite i alla fall. ( Nu är det "bara" kaos här istället..)

Mamma ska flytta till en i lägenhet i Norrtälje, där ska troligtvis jag också bo. Min syster kommer troligtvis att bo med pappa och så får hon bo med mamma när hon vill. Just nu är det kaos ( minst sagt ), Pappa håller på och bränner massa grejer som han inte tycker att mamma ska ha, mamma står och skäller på pappa eftersom hon tycker att han borde fråga först. Ja, och så fortsätter det.

Imorgon är det skola igen då.. Det här var ju inte mycket till helg.

Jag hoppas på att jag kan prestera bättre den här veckan, det är inte särskilt kul att vara så stressad för sin hemmiljö att man inte kan göra någonting vettigt i skolan. Nästa vecka är det dessutom biinstrumentredovisning! Då måste jag sjunga för hela skolan. Det kanske inte låter så jävla farligt men det är ju inte direkt Hallelujah som jag ska sjunga då.. Det är opera.. :/ NERVÖST...

En dotter som ingen vill ha.

Idag började jag gråta i skolan.. Igen.. Det är alldeles för mycket just nu, jag måste ha det lungt hemma för att kunna slapna av. ( Vilket jag inte har..) Mamma vill skiljas, pappa vill det inte och jag och min syster hamnar i kläm. Jag vill inte bo med pappa, jag vågar inte det. Om jag ska vara ärlig så känner jag mig inte riktigt säker med honom. Det blir ganska hektiskt när ingen riktigt vet vart vi ska, hur vi ska göra och speciellt hur mamma ska klara sig ekonomiskt eftersom hon är sjukskriven och arbetslös. Jag blir stressad av miljön som vi befinner oss i men jag tror att det skulle vara bättre om dem skiljer sig. Det som gör det svårast är att jag inte vill bo med pappa. Jag vågar inte ta risken att bli så kränkt och förolämpad igen. Jag måste också komma på fötter om jag ska lyckas i framtiden. (Vilket jag egentligen eftersträvar, trots min pappas tydliga bild av att jag ska bli en uteliggare på t-centralen.) Jag skulle ändå känna mig taskig av att inte bo med pappa. Han försöker ju vara en pappa även fast han har stora brister i sin roll som förälder. Jag saknar att ha vuxna människor på hemmaplan som jag kan prata med. Jag berättade för mamma att jag bröt ihop i skolan idag och hennes ända reaktion var: - Jaha... När mina föräldrar inte visar ett engagemang för mig så känner jag mig bara oduglig och värdelös. Jag känner mig som tjejen som ingen vill ha som dotter.

Tillbaka ifrån England

För bara ett dygn sedan var jag i England, jag låg i en varm säng inuti ett hotellrum på Bayswater Road. Utanför de tunna enkelglasfönstrerna så hörde man ett bullrande ifrån trafiken. För första gången på väldigt länge gick jag och la mig utan 3 olika skolböcker i sängen. Jag är i princip utmattad eftersom jag fått varit barnvakt åt min pappa under hela semestern. Han har varit full varenda dag som vi varit i England. Ibland önskar jag bara att han kunde se hur mycket det han säger sårar både mig och andra människor. Idag sa han till exempel att min syster är mycket bättre än jag. Det sårade mig verkligen men det valde jag att inte visa ( som vanligt. ) Skolan börjar igen, stressen kommer tillbaka och jag kommer få tillbaka mina ångestattacker. Jag har imte särskillt mycket att se fram emot. Jag kämpar verkligen för att både hinna och orka med skolan. Sorgligt nog verkar ingen se att jag försöker. Jag är ett vrak just nu. Kan inte något i mitt li faktiskt gå bra för en gångs skull? Skolan går inte bra, det är fortfarande inte bra hemma och detssutom är jag kär. Fan, jag orkar inte ständigt leta efter bekräftelse eftersom jag redan tycker mig veta att alla hatar mig. På sistonde har jag verkligen önskat att jag aldrig blev född.

Frustration.

Ja, då har halva höstlovet gått.

Jag har bland annat haft 2 kompisar här som sov över och så träffade jag min fosterfamilj idag. Jag har inte träffat min fosterfamilj på ganska länge och det var verkligen värdefullt att få träffa dem igen. Det går inte en dag då jag inte tänker på dem.

Socialen lovade att min hemmiljö var stabiliserad. Men varför sitter man fortfarande och gråter när man kommer hem? Troligtvis för att man faktiskt inte mår bra i den miljön. Det som dock är värst just nu är att jag inte längre har någonstans att ta vägen om det faktiskt går åt helvete igen. Då kommer inte jag att orka längre.

Socialen påstår sig göra allt "för barnets bästa". Varför förekommer det då att en 15-åring försöker begå självmord under en jourhemsplacering för att personen i fråga inte trivdes där? Var det verkligen för "barnets bästa"? Såklart att jag faktiskt blev nöjd med min familjehemsplacering, det som sedan visade sig vara i 3 månader innan SOC tvingade hem mig igen?

Är en fd alkolistförälder som i princip aldrig är hemma pga alla AA-möten en lämplig förebild?
Eller en idiot som super sig full på någon resa med jobbet och får sparken för att han har bråkat med chefen?
Jag skulle inte påstå att jag känner mig trygg, det har jag aldrig gjort här hemma.

Usch... Jag mår verkligen inte bra av att vara så osynlig. I  min familj så finns jag egentligen inte ens, jag måste vara stark och ta hand om min syster. ( Som socialen avrådde mig ifrån.. )

Jag orkar inte vara hönsmamma, jag orkar inte leka pedagog åt min stackars syster, jag orkar inte vara min mammas psykolog och jag orkar inte leva i en värld där jag aldrig kan få vara mig själv. Kan jag inte bara få vara en normal, hormonstyrd och rebellisk tonåring som alla andra?

Jag känner mig som familjens slagpåse.

- Jamen mår du lite dåligt idag, Det skulle väll kännas mycket bättre om du tog ut din frustration på din dotter genom att stå och skrika hur värdelös hon är?
-Känner du dig otillräcklig som förälder, Jamen då kan du skylla det på din dotter för att allt är hennes fel och inte ditt.
- Behöver din yngsta dotter hjälp i skolan? Då är det väll asbra att du kan sätta press på den äldsta att göra jobbet åt dig?
- Är du arg för att din dotter vill träffa sin fosterfamilj för att dem faktiskt bryr sig/ låsas bry sig om henne?
Stå och skrik att dem inte bryr sig om henne på riktigt tills hon tror att ingen älskar henne.

Är det konstigt att jag är sjuk egentligen?

Dem små åtgärderna som räknas

Detta har varit en riktigt bra dag. Konserten gick bra, vi hade kul och så slutade vi (relativt) tidigt.

Imorgon ska jag få ha ett pre-utvecklingssamtal innan det med mina föräldrar eftersom jag är så nervös. Det var faktiskt min mentors ide, vilket känns bra. Hon börjar konstigt nog verka förstå hur jag fungerar. Det är en ovanlig förmåga eftersom inte ens jag vet hur jag själv fungerar.

Dem dåliga dagarna finns såklart kvar men dem börjar minska i antal. Troligtvis är det för att jag börjar lära mig att jag FÅR vara ledsen när jag behöver det. Dem bra dagarna är dock betydligt fler än de dåliga.

Jag tar det här som en framgång för mig själv.
Accepterar jag att jag får vara ledsen, förändrar mina tankar kring allt negativt så kommer det garanterat påverka mitt mående i en possitiv riktning. Det kommer ta tid men det är också något jag måste acceptera.

Även om det är ett litet kliv för mig, så kommer jag längre för varje steg.
Även ett litet steg är en större framgång än inget alls.

Jag är ju trots allt bara en människa.

Lycklig! :,)

Jag är så otroligt glad just nu!

Jag var på klassåterträff idag och såg 9Hs musikal ( Grease ) och det var verkligen helt underbart att träffa alla klasskompisar igen. Jag grät en flod av glädjetårar för att jag hade saknat alla så mycket! Sen så träffade jag även på min förra mentor och Maggie. Det betydde så otroligt mycket för mig att få chansen att träffa dem igen eftersom jag kände att mitt avsked inte var det bästa.

Dem är faktiskt ( tro det eller ej ) väldigt stora förebilder för mig eftersom dem faktiskt var dem första vuxna människorna som jag faktiskt vågade lita på. För mig var det ett enormt steg i livet att faktiskt kunna tro att alla vuxna människor inte vill mig något ont. En av de stora anledningarna till att jag har varit ganska barnslig väldigt länge är att jag faktiskt inte har vågat utvecklas till en vuxen. Idag har jag i alla fall kunnat acceptera att jag faktiskt så småningom kommer att bli vuxen.

Gymnasiet håller faktiskt på att ordna sig just nu. Min mentor har börjat jobba på ett åtgärdsprogram för att anpassa schemat så att jag kommer orka med skolan och ändå få högskole/universitetsbehörighet. På Fredag kommer jag få ha utvecklingssamtal med mina föräldrar för första gången på 1 år.
Det är nervöst men min mentor tycks ha förstått min situation bättre nu.

Det är ganska mycket nu men efter idag så har jag i alla fall fått vara lycklig för första gången på väääääldigt väldigt länge. Lycka är ju fortfarande någonting som jag eftersträvar.

Helg!

Äntligen helg igen!

Har längtat något otroligt. Jag hoppas på att försöka kunna plugga den här helgen eftersom skolan går lite sådär. Fick till exempel reda på vad jag fick för betyg  på min engelskauppsats idag ( ett D) ...
Det är det sämsta jag någonsin fått i engelskan. Jag blev jätteledsen av det :(

Orkar inte skriva så mycket mer faktiskt. Känner bara för att sova så det är nog det enda vettiga att göra just nu. Natti <3

Motivationen börjar ta slut

Känner mig ganska utpumpad just nu.

Lite extra jobbigt hemma nu med det som hände i helgen..
Mamma är typ aldrig hemma, hon är mer med sina vänner än med sina barn.
AA-mötena tar all hennes ork, hon har varken energi eller intresse för mig eller min syster just nu.

Problemet är dock att jag egentligen behöver någon som jag kan prata med hemma också.
Jag kan inte ens prata med min mamma och det gör mig väldigt ledsen.

Skolan går lite sådär, det är så mycket nu så jag orkar inte med läxorna pga mitt mående just nu. 

Jobbig situation.

Jag är ju ambitiös men ibland orkar inte jag heller med massa krav.

Jag är verkligen i behov av ett stöd just nu men jag väljer att prioritera andra istället.

En av mina kompisar mår ganska dåligt just nu och jag måste stötta henne.
Tex satt jag och pratade med henne och rektorn idag eftersom hon mådde dåligt och behövde mitt stöd.
Jag är så mån om mina vänner, jag älskar dem verkligen men jag kommer inte orka hur länge som helst.

Jag har tagit hand om min lillasyster i 14 år, min mamma och pappa också.
Alla psykologer som jag har haft har sagt att jag inte har någon som tar hand om mig.

Min fosterfamilj tog hand om mig dock, dem uppskattade mig också.
Jag saknar dem så otroligt mycket.

Det här känns ganska hemskt men jag vill flytta tillbaka dit eftersom dem påverkade mitt mående så mycket och vägledde mig i en positiv riktning.
Jag behöver motivationen för att kunna klara vardagen och just nu finns den helt enkelt inte där.

I bevov av tröst.

Oron ökar betydligt nu, pappa är på Malta med jobbet men har tydligen bråkat med chefen och sagt upp sig.
( Så nu är han där nere och super själv istället..)

Det gör mig så otroligt stressad, jag vet att risken att pappa inte får ett nytt jobb är stor..
Han gick ju inte ens gymnasiet, hur fan ska han få ett annat jobb utan den kompetensen?

Mamma är sjukskriven, pappa är ny arberslös, jag pluggar ihjäl mig och har knappt tid för min stackars syster.
Min lillasyster behöver någon, Nu
har inte ens jag tid längre..
Fy fan vad hemsk jag känner mig! 

Just nu vill jag bara "hem" och krama om mina fosterföräldrar.. Jag behöver tryggheten, jag behöver stödet och jag behöver känna mig uppskattad för att orka allt.
Min värld står på en väldigt ostabil grund just nu, den riskerar att rasa trots mina försök att stärka den.

Jag har inte ens tid att få gråta.
Det behöver jag också ibland.

Om 6 timmar måste jag gå upp,  om 9 timmar måste jag vara i skolan
Och jag är inte hemma igen förrän om 20 o en halv timme..

Im exhaused...

Livet som en annorlunda pianist.

Jag har sett mig själv som annorlunda i hela mitt liv, varför?
Jag har aldrig varit särskilt smart, jag är inte fantastisk och jag kommer troligtvis aldrig åstadkomma någonting i mitt liv för att bli ihågkommen när jag sedan dör.

Denna önskan om att vara speciell för att bli ihågkommen är ständig, jag kan inte vara normal om jag ska bli någonting.
Hur ska jag, en deprimerad tjej på 16 år, komma någonvart i livet utan rätt ambitioner och engagemang?

Igår hade jag en riktigt dålig dag.
Min pianolärare tyckte inte att stycket jag spelade var tillräckligt bra för att spela upp på redovisningen nästa vecka och jag blev såklart ganska förstörd av detta.

Jag rusade in i köket där min mentor satt tillsammans med några andra lärare.
- Min pianolärare vill inte att jag ska spela på redovisningen nästa vecka för att stycket låter förjävligt!
Jag sprang ut, uppriven satte jag mig på en bänk och grät.

Jag blev sedan tvungen att skicka in en kompis eftersom min mentor faktiskt inte verkade förstå hur hårt jag tog det.

Efter en stund kom hon gående med en kaffekopp i handen, fortfarande ganska omedveten om mitt tillstånd.

Hela jag skakade, tankegångarna var desamma som gårdagens.
"Snälla se hur sårbar jag är, se mig när jag ropar på hjälp."
Att ingen förstod var en väntad reaktion.

Jag saknar att vara förstådd.
Jag tror faktiskt att hittills har bara en person lyckats fundera ut hur jag tänker.
Ibland önskar jag att jag var som alla andra, bara puckad och oambitiös.

Jag är både puckad och ambitiös, det är inte en ultimat blandning vill jag påstå.

Känslan av tomhet och hopplöshet kvarstår såsom önskan att ha en famn att gråta i.

Hoppet att hitta någon att dela mina tankar med har minskat betydligt under den senaste tiden.
Mina tankegångar känns bara överdrivna och ointressanta för världen runtomkring mig.

Självkänslan är som bortblåst medan självföraktet fortsätter öka.

Ångest i skolan

Då var ännu en dag avklarad, jag måste fokusera så mycket på att "klara mig" att jag glömmer att leva här och nu.

Idag var en av dessa dagar då stressen tog över mig totalt.
Efter Historialektionen fick jag en panikångestattack..

Jag grät säkert i nästan en timme, jag klarade inte ens av att gå till Tyskan.

Det kanske har sina fördelar att visa för andra att jag inte alltid kan vara stark, ibland måste jag också få sitta och gråta i någons famn för att känna mig trygg.

Jag har en sån otrolig tur att ha fått så fina vänner som jag har nu på så kort tid.

Det har varit så mycket så sista tiden att jag bara struntat i vad jag känner och vad jag tycker.
Andra människor går före mig själv väldigt ofta.

Andra människor betyder väldigt mycket för mig, så mycket så jag själv knappt har någon betydelse.

Skolan är tuff just nu, det är mycket att göra men jag trivs i alla fall väldigt bra.

Saknar gamla lärare och klasskompisar mycket dock.
Dem finns alltid kvar i mitt hjärta, dem förtjänar sin plats där.

Okidoki.
I must quit now, see you!

Random

Jaha, då var det äntligen helg igen.
Det har varit så stressigt att jag glömt bort att jag ens hade en blogg! :s

Oh well,.. Det händer ganska mycket nu, vi hade konsert i skolan i Torsdags och vi ska ha konsert imorgon också i Erik Erikssonhallen och då ska SVT komma och filma. :)
Nervöst är det men det ska bli väldigt kul!
Dock så vill jag inte ha den hårfärg som jag har nu, jag vill ha lila hår! <3

Jag ska färga håret senare kväll så kan jag känna mig riktigt fin imorgon. ( Hoppas jag..)
Konserten jag ska spela på är dock så snart som den 14:e November och jag ska spela ett ganska svårt stycke som jag inte kan än... :o

Jag trivs jättebra i skolan och mina klasskompisar är verkligen helt underbara!
Dock känner jag mig inte så säker på att jag kommer hitta någon dessa 3 år heller. :/
( Pojkvän dårå..)

Oh well, i'll just be one of those who never get to experience love in my life..
Even though i wish i'd meet someone. :/

See you later aligator, bye bye applepie!

Jag vill inte ner dit igen!

Vad håller jag på med egentligen?

Jag har inte varit hemma länge efter denna skoldag men redan nu måste jag sätta mig med läxor..
Halv 9 på kvällen, sen pluggar jag ofta till 11...
Jag sover ingenting, stressar ihjäl för betygen och är orolig för allt!

Jag har en uppsats som jag inte har gjort än som ska lämnas in imorgon!
I Engelska dessutom, då känns det ännu värre..

Jag får panik!
Snälla, inte en panikångestattack idag.... Det hinner jag inte med!
Jag måste vila, min hjärna skriker efter sömn och vila.

JAG HINNER INTE!

Jag saknar min fosterfamilj också! :'(
Mitt liv är inte komplett utan dem, familjebehandlingen är JÄTTEVIKTIG för mig men jag hinner inte med den heller.
Jag är uppe i 18 timmar och de resterande försöker jag plugga på..
Max 4 timmar sömn är min vardag.

Jag är ledsen, trött, grinig, deppig och fylld med ångest.
Jag orkar inte med alla krav!
Snälla, jag vill inte ner dit igen, jag har ju precis kommit på fötter igen efter den senaste
"depp-perioden".

Denna gång vet jag inte riktigt vart jag ska skrika på hjälp.

Mina lärare som stöttade mig förut är ju inte längre kvar.
Snälla hjälp mig.. : /

Så länge du andas har du vunnit.

Ännu en dag då jag ifrågasätter mitt största intresse, musik.

En till dag då man märker vad ens hjärna kan få en att tro, att man är fullkomligt värdelös.

En depression är en otroligt komplicerad sjukdom, omvärlden känns så ovetande om vad deprimerade egentligen går igenom.

Det känns som att ingen förstår fast det är så många som går igenom samma sak.

Vi lever dock i en helt annan värld än alla andra, vi befinner oss i ett ständigt mörker och vi har glömt vad lycka är.

Vi skäms, hela våra liv leker oss ett spratt och vi vill ge upp.

Men så länge du läser detta, så länge du sitter där och framför allt så länge du ännu andas så har du inte förlorat, du har övervunnit din depression idag.

Du kan vinna imorgon igen bara du fortsätter finnas, fortsätter andas.

Depressionen som inte vill ge sig.

Varför denna ständiga värdlöshetskänsla?

Bara det kommer en reklam på tv för idol eller talang så blir jag skitledsen.
Dem som kommer långt i dem slags programen är verkligen duktiga.

Ibland önskar jag verkligen att jag var bra på något.
Jag är dålig på idrott, svenska, tyska, historia, matte, samhällskunskap, bild m.m
Listan känns oändlig.

Jag är okej på Engelska men efter den där pianolektionen känner jag mig verkligen utpumpad på självförtroende, mitt musikintresse känns inte något värt.
Jag vågar knappt ens sjunga för min sånglärare.

Varför kan jag inte bara få vara lite glad någon gång ibland?
Eller varför kan jag inte vara bra på något?

Fattar inte.

Hatar att vara "sjuk".. Ja, möjligtvis sjuk i huvudet då..
Hatar att vara deprimerad, att ständigt ha ångest, bara kunna bryta ihop när som helst, alla negativa tankar och speciellt känslan av att ingen förstår ( eller att ingen orkar lägga ner tid för att visa lite empati.. )

Kan inte jag bara få vara som alla andra?
Ibland är allt jag önskar att bara få smälta in i mängden, vara en tråkig människa utan personlighet, bara finnas, leva och till slut dö utan att fundera över det.

Vill ha mitt liv tillbaka.

Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar min fosterfamilj.
Dem fick mig verkligen att må bra, både psykiskt och fysiskt.

Nu under tiden jag har bott hemma har jag gått upp nästan 8 kilo ( tröstäter..) , jag är stressad, jag saknar råd och vägledning och framför allt har mitt självförtroende sjunkit ganska rejält.

Jag har inte ens tid att gå och prata med någon.
Det är ju helt sjukt.

Skolan tar hårt, vissa ämnen känns helt hopplösa för mig..
Tyskan går verkligen inte bra längre, inte svenskan heller.

Jag sa till min tyskalärare att jag funderar att sluta plugga tyska för att jag känner mig så dålig på det.
Hon sa: - Men tycker inte du att du dålig på allt?
Jo, det är just det jag tycker att jag är..

Det var nära att jag började gråta.. ( Som vanligt... :/ )
Jag hade i alla fall tur som inte gjorde det.

Oh dear.. Life's though right now.
I need a hug..

( Or someone that gives a damn... )

Att leva

Värdelöshetskänslorna börjar stiga betydligt, skratten känns lite väl tillgjorda och jag känner mig knappt som en människa.

Låter jag mig själv vara lycklig?
Jag är i full gång med att uppfylla en av mina högsta drömmar, jag går på nordiska musikgymnasiet.

Tillåter jag mig själv att vara glad för det?

Nej, alla andra är ju bättre..
Frågan är egentligen om alla är bättre eller om jag inte låter mig själv tycka att jag är bättre än någon annan.

Måste jag trycka i mig en massa antideprissiva varje dag bara för att överleva?

Jag är ju för fan ändå bara 16 år.

Vad vet jag om livet utanför skolans beskyddande väggar?

Jag måste lära mig att leva, på riktigt, att jag lever nu beror troligtvis bara på att min hjärna lurar sig själv.

Jag är inte alls lyckligare för att jag går på antidepressiva?

Den största frågan återstår:

Hur lever man?

Läraren som kvaddar självförtroendet.

Allt i nya skolan har gått bra, ända tills idag..

Idag hade jag varit nervös hela dagen inför min första pianolektion, timmarna gick och jag gick till min lektion som var väldigt efterlängtad.

Efter ca 3 minuter ville jag springa ut därifrån.
Min pianolärare bad mig att spela några stycken för att visa vilken nivå jag var på.

Efter att ha spelat ett par stycken kände jag mig nöjd och glad över min insats eftersom jag detsutom var väldigt nervös.

Min pianolärare sa först att min fingersättning var fel, att jag höll händerna fel och sedan sa hon att jag spelar piano som en amatör och skulle visa hur dåligt det ser ut när man spelar som jag gör.

Visst jag är kanske inte ett proffs men alla börjar ju någonstans?

Jag är helt och hållet förkrossad, mitt lilla självförtroende som jag varsamt försökt skrapa ihop under sommarlovet högg hon i småbitar.

Jag är jätteledsen, det är det ända som jag trodde att jag var bra på men jag är tydligen bara en amatör.

Jag känner mig helt utpumpad, min själ känns splittrad i miljarder bitar, Jag känner mig åter igen fullkomligt.... värdelös...

Skolstart

4 sokoldagar avklarade och jag är nu på väg att klara den 5:e också.

Jag trodde inte sånna här skolor fanns, Det känns helt underbart att ÄNTLIGEN få passa in.

Jag trodde att jag var ensam med en sådan stor passion för musik men jag är otroligt glad för att jag hade fel. :)

Börjar mitt liv äntligen att reda ut sig?
Jag gick faktiskt ut grundskolan, fick bra betyg och kom in på mitt drömgymnasium.

Här kan jag berätta att jag spelade mozarts 16:e sonat i C-dur utan att alla ser ut som frågetecken.
Underbart!

Inte konstigt att jag inte tycktes passa in någonstans när jag inte provat det uppenbara.

Här får jag vara mig själv utan att känna mig utanför.

Jag måste dock lägga till att både lärare och klasskompisar från Roslagsskolan är väldigt saknade.

Jag kommer att hälsa på så fort jag har tid, vilket jag inte har så mycket utav. :/

Jag kan inte dölja att jag längtar till nästa vecka, pianolektion, sånglektion, pianoensemble, fortsätta på körarbetet och pianoackompanjemang- lektioner! :D

Hemma ifrån England och skolstarten på måndag.

Då var man hemma efter att ha varit i England i 5 dagar.

Det gick ganska bra om man jämför med alla andra semestrar men jag kände även den här gången ett stort utanförskap i min familj.
Jag verkar vara en passiv åskådare mer än en familjemedlem.

Saknaden av min fosterfamilj är stor men imorgon kommer jag och hälsar på.
Jag hade turen att få prata med dem när jag var i England via webbkamera, det var jättemysigt.
Dem påstår även att dem saknar mig lika mycket som jag saknar dem, det gör mig otroligt lyckligt.

Det är inte särskilt vanligt i mitt liv att jag får veta att jag betyder någonting för någon.
Men när jag väl får reda på att jag gör det blir jag väldigt rörd.

Vad händer mer då?
Jo, skolan början om 2 dagar! :o
Det är jättenervöst men  jag tror faktiskt att jag kommer trivas och förhoppningsvis få vänner också.
Jag anser att jag lika gärna kan sitta och babbla med lärarna annars men mamma tycker att jag bör skaffa vänner i min egen ålder.

Jag har en förmåga att kunna tycka att det är roligare att umgås med vuxna eller småbarn istället för tonåringar.
Det är väll säkert bara en tidsfråga innan jag sitter och dricker kaffe och klagar på "dagens ungdomar".

Det är så det känns, haha!

Jaja.. Nu har ju faktiskt föräldrar, mentorer och lärare påpekat att jag kanske bör skaffa ett socialt liv som innebär umgänge med tjejer och killar i min egen ålder.

As you wish then.
Nej, men det skulle kanske vara trevligt med någon kompis eller 2.

Vi får väll se. ;)

Den sista kvällen

Att människor man inte ens kände för 6 månader sedan kan komma till att bli hela ens värld.

I november blev jag akut jourhemsplacerad, livet gick åt helvette.
Efter 3 månader, ett självmordsförsök och hög frånvaro från skolan så fick jag chansen att träffa en familj.

Redan då kände jag nästan att jag hade kommit hem.
Dem tog emot mig med öppna armar som om dem inte brydde sig om hur mycket jag hade varit med om, bara att dem skulle tycka om mig ändå.

Det spelade ingen roll hur trasig min själ var, hur mycket skit jag varit med om, hur sårad jag var för dem valde att acceptera mig ändå.

På en dag kunde dem ställa upp mer för mig än vad mina föräldrar gjort för mig i hela mitt liv.
15 år gammal och jag hade aldrig blivit tröstad av en vuxen.
Mina föräldrar lät mig sitta och gråta ensam i mitt rum utan att bry sig.
Jag är så otroligt ledsen för att jag måste flytta, 5 dagar har jag stilla gråtit mig till sömns.
Mina fosterföräldrar tröstar mig med att vi kommer träffas efter att jag flyttat.
Jag vet redan det.

Jag vet inte om dem förstår hur jävla mycket dem betyder för mig.
Varje dag är jag lycklig över att vakna för att jag vet att jag är trygg med dem.
Om det vore så skulle jag tillägna varje dag till dem för att då dem att känna sig lika lyckligt lottade som dem har fått mig att känna mig i deras närvaro.
Jag önskar verkligen att jag kunde beskriva det bättre, jag älskar er.
Mina vardagar jag har haft under de här 6 månaderna har varit dem bästa någonsin.
Dessa 6 månader har varit de mest lärorika, roligaste, känslomässigt svåraste, konstigaste, galnaste ..osv..
Dem bästa månaderna i hela mitt 16åriga liv.

Ni är så galet underbara, allihopa!

Jag kommer aldrig bli förlåten av mina föräldrar om dem ser det här men... Ni är dem bästa föräldrarna jag någonsin haft.
Mina föräldrar skulle inte se mig om jag så stod på toppen av Mount Everest..

Ni kallar fram den bättre halvan av mig, ni får mig att våga vara mig själv eftersom ni verkar tycka om mig, vilket är en främmande upplevelse för mig.

Jag var så olycklig innan jag träffade er, ni dunkade in livsglädjen in i mitt huvud igen.

Åter igen, tack för allt.

Home sweet home.. and other possitive things.

Jaha, nu är det bara 5 dagar tills jag måste flytta.

Jag är inte lika orolig nu dock.
Det kanske faktiskt blir bra?
Mina föräldrar kanske faktiskt har förändrats lite i alla fall?

Vi får väll se.

Jag längtar tills den 12:e, då ska jag tillbaka till mitt hemland.. eeeehhh.. kanske inte men det ska det bli i framtiden.. :D ( Japp, England )

Äntligen! <3
Home sweet home! ( According to me then...)

Jag ska troligtvis skicka ett vykort till min fosterfamilj, någon måste ju tortera dem lite med sin brittiska humor? ;)

Jag kommer sakna dem så mycket!
Eftersom jag är  en riktig musiknörd så sitter jag och funderar mycket när jag lyssnar på musik.
Den låter som påminner mest hur mycket dem betyder för mig är "Du är allt" av Sonja Aldén.

När jag ändå är inne på positiva saker och England så kan jag berätta att jag fick beröm för min Engelska av ett par ifrån Engelska sydkusten.
Jag fick veta när dem hade åkt hem att de hade blivit imponerade av min Engelska..
You can't imagine how much joy that brought to my heart! :D
Angomanic as i am.. haha.

Snart börjar skolan igen också!
GHA mycket som händer på en och samma gång..

Well well, i'll be writing more in the coming days.

Mötet idag gick bra..

Jag hade möte med min familjebehandlare idag, det kändes jättebra.

Det blev ett riktigt gråt-samtal, jag ska ju flytta hem om 8 dagar.
Min fosterfamilj har på 6 månader fått mig att känna mig mer lycklig, uppskattad, accepterad och värdefull än vad jag någonsin fått av min biologiska familj. ( Som jag ändå spenderat 15 och ett halvt år av min livstid hos.. )

Situationen är så otroligt komplicerad, jag tror att jag tycker om mina föräldrar men dem har orsakat så mycket som varit dåligt för mig.
Mitt dåliga självförtroende, min hemska självbild, mitt självförakt, mina komplex, mina psykiska sjukdomar m.m.

Depression, panikångest och generellt ångestsyndrom är givetvis ärftliga men hade jag kommit ifrån min hemmiljö tidigare hade kanske inte skadan hunnit bli lika stor.
Dem kommande dagarna kommer vara väldigt krävande.
Jag försöker hålla masken men ibland vill jag bara sitta inklämd i ett hörn och gråta.
Jag försöker ta tillvara på tiden som jag har kvar men oron om hur det kommer bli finns alltid i bakhuvudet.
Smärtan som mina föräldrar har orsakat finns kvar som en miljon knivhugg i hjärtat men min fosterfamilj lämnade ett helt annat avtryck, ett avtryck av bekräftelse och uppskattning.

Jag kommer aldrig att glömma er även om det inte kommer finnas lika mycket tid som jag kan tillägna till att få träffa er i framtiden.

Jag kommer att tänka på er varje dag, ni har lämnat kvar ett djupt kärleksfullt avtryck som kommer att följa med mig i många år framöver.

Men just har och nu kommer jag ägna all tid jag har till att vara med er, ni är ju trots allt världens bästa familj.

Jättedeppig... igen.. :(

Om 10 dagar måste jag bo hemma.

Det gör mig så oerhört ledsen eftersom jag just nu har världen bästa "familj".
Ibland blir det bara för mycket, i alla fall idag.

Imorgon ska jag shoppa med min lillasyster, Torsdag ska jag ha möte med familjebehandlaren ( ensam, ett riktigt gråt-samtal alltså... ) , Min familj "vill" ha hem mig någon gång snart, jag måste frakta hem massa saker, jag måste ta ett riktigt farväl av min fosterfamilj, jag ska snart börja skolan, jag får ångest eftersom jag inte tror att jag kommer få några vänner för att jag hatar mig själv m.m..

Jag satt och hyperventilerade och grät hysteriskt i mitt rum idag..
Jag klarar verkligen inte av så mycket på en och samma gång, allt jag önskar är att inte bli så sårbar igen men det är lättare sagt än gjort.

Mina föräldrar har medvetet kört ner mitt självförtroende i botten och sen klagar dem på att jag är så "självkritisk".
Vilka beror det på då??

Det är ju mina föräldrar som har fått mig att må såhär, jag är egentligen en ganska glad och trevlig tjej.
Det är inte bara jobbigt för omvärlden, det tar på mig som människa också.

Så fort jag befinner mig i en situation då jag inte känner mig bekväm så vänder jag det mot mig själv istället.

Jag avskyr till exempel min kropp, jag badar väldigt sällan på stränder m.m
"-Ingen är väll intresserad av valskådning?"
Jag tycker att jag är fulast på jorden, är dålig på allt som jag gör, att jag inte duger, att jag är fet, ful äcklig... Listan kan fortsätta i flera dygn..

Alla andra i min omvärld försöker få mig att inte tänka så...
"-Men du är ju så fin"
"- Du är inte tjock."

Det blir jag nästan ännu mer ledsen av eftersom det är som att säga till en med glassögon att den inte har glassögon...?
Jag vet att jag är tjock, ful m.m

Usch, jag blir galen på mig själv... :(

Jag vill ju ha vänner men grejen är  ju att jag inte tillåter mig själv att må bra eftersom jag föraktar mig själv så mycket.

Man brukar ju säga att "alla är unika" men det är för fan inte jag.

Det finns inget unikt med att vara ful och tjock..

Oh dear, why don't i just go kill myself? :/ 

Myser i Herräng.

Ja, då sitter man i mysiga Herräng igen.
Jag tycker verkligen om att vara här, det är hur mysigt som helst.

Jag har till och med fåty ett nytt intresse!
Paddla kajak!

Det gör mig verkligen avslappnad.
Vilket jag kan behöva ibland.

Annars händer det inte så mycket, jag längtar så mycket till skolstarten nu!
Det är så nervöst att behöva vänta men nu är det mindre en en månad kvar.

Nya klasskompisar, nya lärare, nya lokaler, nya upplevelser, nytt nytt nytt.

Jag kan inte låta bli att hoppas på att träffa en kille också. ;#)
Jag är ju 16 år och har haft ett oseriöst förhållande, är det inte min tur nu?

Charlie verkade ju gilla mig, om jag har tur träffar jag någon som inte bryr sig om att jag är ful som stryk. :)

And the longing continues...

Uppskattning och värde.

Tiden går läskigt fort, idag är det exakt 2 veckor kvar tills jag ska vara hemma.

Stressen och tankarna kan ibland vara svåra att hantera.
Jag försöker ändå att inte se så negativt på allt som jag gjorde förut.

Vad mer kan jag vilja ha i mitt liv?
Vad mer behöver jag?
Vad är nödvändigt för att inte jag ska sjunka ner på botten igen?

Jag verkar ständigt övertyga mig att svaret på alla frågor är en pojkvän. ( Ja, fortfarande..)
Det är inte det jag söker egentligen, det är att bli älskad och uppskattad som jag vill bli men det blir jag inte av min riktiga familj.

Oh dear, do i need a hug or what? ( Forever alone )

Problemet är att få någon att gilla en så mycket.
Jag har så svårt att förstå varför så många i min ålder verkar ha/ haft flera seriösa förhållanden?
Ska det vara så svårt egentligen?

Vi hade familjebehandling för några dagar sedan.
Det är det enda stället där jag faktiskt känner att jag får tycka som jag vill utan att alla ska klaga.
Jag sa på senaste mötet hur jag uppfattar hur min familj behandlar mig.

Vi kom fram till att jag inte kände mig viktig i familjen, jag var utanför.
Mamma drar sig undan frivilligt men i mitt fall är det som att jag aldrig blivit inbjuden i familjen.
Jag höll mig alltid för mig själv när jag bodde hemma, spelade tv-spel, satt framför datorn hela dagarna eller umgicks med husdjuren.

Den bästa trösten som finns när man inte har någon människa som bryr sig är djur!
How i love them.
Jag hoppas att jag kan få mamma att köpa ett ( av oss) såkallat "terapidjur".

Jag vill nämligen ha en liten chinchilla som kan uppskatta mig när igen annan gör det. <3

Goodbajs!
( 00.17 is not a recomended time to blog on,, as you migh have noticed.)

Min kärlek till min fosterfamilj.

Tiden bara flyger iväg.

Ja, vad har jag gjort egentligen?
Jo, igår var jag på på Grönan och sov på ett hotell i Stockholm med min underbara fosterfamilj. <3

Idag åt vi en underbar frukostbufé, badade i hotellets pool, åkte en båttur på Djurgården och sedan gick vi en promenad längst Drottninggatan.

Vi kom hem idag.

Det här har varit helt underbart, jag har ALDRIG och då menar jag verkligen ALDRIG bott på ett hotell och inte haft dödsångest.
Mina föräldrar har ju varit ute på nätterna, slagit varandra blodiga, försökt hoppa ifrån hotellbalkongen och  ibland även lämnat oss ensamma på ett hotellrum i ett främmande land mitt i natten.
Jag har nog aldrig varit så avslappnad.
Min erfarenhet av föräldrar har ju under hela mitt liv varit att det inte går att lita på dem men under den här familjehemsvistelsen så har mitt perspektiv ändrats.
Jag har fått uppleva att jag får stöd, är värdefull, får vara mig själv, får vara ledsen ibland och viktigast av allt, jag har fått känna mig trygg.

Första gången som jag blev tröstad av en "förälder" var när jag var 15/16 år gammal.
Jag har aldrig känt mig trygg med mina föräldrar och det har ju också sina anledningar.

Jag kommer sakna min fosterfamilj så otroligt mycket.
Allihopa!

Den yngsta tjejen på 2 år som älskar att leka med mig, gosa i soffan, kramas och lyssna på mig när jag sjunger eller spelar gitarr/ fiol.
Mellantjejen på 8 år som älskar att hitta på helgalna saker med mig, leka med mig, göra knäppa grimaser och prata konstiga dialekter med.

Den äldsta tjejen på 11 år som beundrar mitt musiserande, jag löser suduko med, gör knäppa filmer med, hittar på flummiga skämt som ingen annan förstår och sitter och pratar mycket med.

Killen på 11 år som bor hos mina fosterföräldrar varannan helg som nästintill avgudar mig som älskar att spela piano med mig, sova med mig, leka, prata, skratta, skämta, busa, mysa och kramas.

Mina fosterföräldrar kommer jag också sakna något så oerhört!

Min fosterpappas urlöjliga svengelska, hans tråkiga sportprogram, hans sätt att retas när man tycker olika och speciellt hur han ifrågasätter min musiksmak.
Haha, jag älskar det!

Min fostermammas filmkvällar som vi har haft lite då och då, vårt tedrickande, våra diskusioner, våra olika filmsmaker och alla program som hon tyckt varit läskiga medan jag själv suttit och skrattat.

Allt, jag älskar verkligen allt med alla i familjen.
Dem har fått mig att känna mig som en del av deras underbara familj.

Det kommer jag vara evigt tacksam för att ha fått upplevt. <3

Mina fina "syskon"

Det är inte särskilt lång tid innan jag måste bo hemma igen.

Jag mår illa, blir lätt irriterad eller ledsen, magont, huvudvärk, skakningar och jag orkar verkligen inte vara social.
Vad fan är det som är fel nu då?

Jag har extrem tur att jag har så underbara "syskon" som stöttar mig.

Igår kom jag på att vi kunde sova i tält. ( Ja, jag älskar att umgås med dem. )
Dem kommer fram ganska mycket när man leker "heta stolen".

N ( 11 år) Började gråta igår, han var jätteledsen eftersom han kom på att det kanske var sista gången som vi skulle göra någonting sånt här tillsammans.
Han har ADHD och han blir ofta inte omtyckt eftersom många upplever honom som jobbig.

Hans mamma berättade att varje dag så pratar han om mig, han tycker verkligen om mig, det har han själv sagt också.
Jag har aldrig känt mig så uppskattad förut, dem tycker verkligen om mig.

Måste sluta nu, jag har lovat dem att vi ska sova i tält idag igen. :) <3
Bye bye applepie! x)

Funderingar just nu.

Jag pratade lite med min socialsekreterare i förrgår, det känns lite bättre nu men jag har inte planerat att stanna hemma så länge till.
Jag börjar gymnasiet och jag är 16 år gammal, börjar inte det bli dags att frigöra mig ifrån mina föräldrar?

Ska jag vara ärlig så har jag tröttnat på dem, haha.

Funderar de flesta tonåringar på att flytta ut när de är 16? 
Jag börjar verkligen undra det..

Äsch, det enda jag kan göra just nu är att försöka njuta av att vara ledig och inte tänka så mycket på annat.
Dock funderar jag på en sak..
Min morbror har fått diagnosen generellt ångestsyndrom, jag tror att jag också har det eftersom det inte alls är ovanligt att det går i arv.

Då har jag troligtvis 3 psykiska sjukdomar, haha jag måste verkligen vara dum i huvudet.
Det som troligen andra människor skulle tycka är märkligt är att jag börjar verkligen njuta av att vara annorlunda.
Vem fan vill vara som alla andra?
Usch, det måste vara astråkigt.

Jag är inte som någon annan 16åring och varför skulle jag vilja det?

Hur många gånger har inte jag blivit retad för att jag varit annorlunda?

Till alla som mobbade mig kan jag bara säga:
Lycka till in livet om du ska vara en skitstövel, ingen kommer att tycka att du är unik för att du är en idiot.
Jag kanske också kan framstå som en idiot ibland men jag är i alla fall en unik pianospelade idiot.

Nu måste jag flytta hem.

Idag var det möte med socialen.
Igårkväll var jag så stressad att jag låg vaken till klockan 4.

Ändå gick jag upp vid 8 för att få tid för att gå lite i egna tankar innan mötet.

Klockan 11 satt jag i en fåtölj på socialkontoret, ångesten kom som en enorm våg.

Mötet började, jag blickade bort mot en klocka på väggen, kan det inte vara slut snart?

Jag satt sammanbiten för att inte börja gråta när min socialsekreterare sa att det inte fanns någon anledning att jag är placerad längre.

- "Frida, den 9 Augusti ska du vara hemma igen."
Jag började självklart att storgråta.

Snälla, låt det inte vara sant...
Tankarna for runt i huvudet tills jag började hyperventilera så jag inte kunde andas.

Nu är det kört.
Jag är tvungen flytta hem, mina föräldrar kommer ta kål på mig med sina förolämpningar och.personangrepp. Hejdå!

Möte imorgon! :(

Hej hopp!
Jag kom hem ifrån Herräng igår och då skrev jag ett blogginlägg men allt försvann så jag orkade inte skriva en gång till igår. :(

I alla fall, det är möte med socialen imorgon och jag håller på att stressa ihjäl mig för det.
Det är asjobbigt.

Jag kommer sitta där med socialen och min familj och försöka förklara varför jag inte vill flytta hem igen.
Till min hjälp har jag ingen.. Det är jättesvårt att försöka sitta och prata när alla andra i rummet redan bestämt sig för något annat.

Min socialsekreterare vill att jag ska flytta hem igen, mina föräldrar, min lillasyster, troligtvis även min mormor och släkt m.m.
Det vill inte jag.

Som vanligt ligger jag alltid och övertänker allt på nätterna och kan därför nästan aldrig somna.
Igår kom jag fram till ännu en andledning varför jag inte vill flytta hem igen...
Jag är rädd..
Rädd för att mamma ska få ett återfall, för att det ska bli som förut, för att min familj kommer vilja att jag flyttar igen, för att jag ska känna mig övergiven m.m..
Det är så mycket som kan hända.

Det är också mycket som jag tror att jag vet kommer att hända.
( Som inte socialen verkar förstå. )

Jag är faktiskt fortfarande rädd för min pappa.

Bakom min fasad som kan verka mycket modigare än vad jag egentligen är så finns det en svag tjej som är livrädd.

Tänk om pappa inte har ändrats?

Allt jag vill ha och behöver just nu är stabillitet, jag vill känna mig säker.
Det gör jag hos min fosterfamilj men inte med min riktiga familj.
Jag vill bara ha en enda sak i mitt liv som jag vet är stabilt.

Jag har haft 5 olika socialsekreterare, en psykiatriker och en kurator men ändå har ingen av dem känts stabil. Jag hade bara tur att mamma blev förbannad på socialen så jag fick min gamla socialsekreterare tillbaka.
Nästan alla som jag har pratat med frågar om jag inte kan prata med min mamma.
Nej, det kan jag inte.
Så fort jag skulle må dåligt så mår hon bara sämre om jag berättar det för henne.

Det är dessutom inte en stabil människa att prata med.
Den 4:e December försökte hon att begå självmord, det gör mig fortfarande skitledsen ibland.
Tänk om hon hade lyckats?
Hon tog risken att aldrig få träffa sina barn igen, hur stabil är hon egentligen som förälder på en skala?

Just nu finns det ingen som jag kan lita på.

Hur bra känns det egentligen?

Åker till Herräng idag. :D

Idag kommer jag att åka till Herräng med min fosterfamilj så jag kommer troligtvis inte skriva någonting på några dagar. :)
( Om det inte händer någonting extremt spännande )

Det ska bli jätteskönt att komma bort lite.
Åka bort ifrån socialen, min biologiska familj och slippa all stress. ( Förhoppningsvis )

Vi ska till min fostermammas föräldrar.
Dem är jättetrevliga, det känns verkligen som att jag är ett av deras barnbarn fast jag inte är det.
Jag fick en rosa orkide av dem när jag fyllde 16, dem visste att jag älskar blommor. ^^

Till min förvåning så har jag tagit hand om den väldigt bra, den är inte död än.
( Personligt rekord faktiskt, haha )
Troligtvis har den överlevt eftersom jag inte har något annat att ta hand om, hemma har min familj massa djur och jag är väldigt van vid att alltid behöva ta hand om någonting.
I will probably write again in a couple of days, ta ta!
//theoperasingingpianonerd. ( hehe..)

Bra dag utan möte med soc.

Jaha, socialsekreteraren hade blivit sjuk.

Det var lite skönt att inte behöva ha ett möte idag men nu fick jag till Tisdag på mig att stressa upp mig själv ännu mer. :/

Händer det någonting nu för tiden?

Nej, inte direkt.
Jag bara sover i stort sett.

Jag träffade en kompis som slutade i roslagsskolan för ett tag sedan, Madde.
Åh vad kul det var att träffa henne igen, det gjorde verkligen hela min dag!
Jag har saknat henne jättemycket efter att hon slutade!

Det var Julinatta idag, vi träffades av en slump.
Världens gulligaste människa, hur snäll som helst. <3
Vi hade en del att prata om.
Speciellt eftersom båda ogillade vår musiklärare.

En tjej i min klass sa på skolavslutningen inför hela skolan att " Sven är en jävla diktator".
Det hade vi extremt kul åt och Madde hade verkligen velat se det.

Jag träffade en (fd)klasskompis också, Angelica, det var helt underbart det med! :D

Bye for the moment.
// En glad och förväntansfull Frida. :)

Emotionell kris?

Då var man tillbaka i Sverige igen.
Jag skulle faktiskt ha stannat kvar i Ungern i någon månad till.
Well well, What to do?

Imorgon är det möte med socialen.
Jag börjar allvarligt tro att dem tänker ta död på mig.

Dem vill att jag ska flytta hem igen.
Pronto.

Jag vet faktiskt inte om jag klarar det.
Jag är fortfarande inte emotionellt stabil för att kunna hantera den där familjen som jag inte är en del av.

Det känns som om jag aldrig har varit en medlem eftersom dem har en förmåga att behandla en som skit.

Jag orkar inte stå och skrika och bråka.
Det mår väll inte jag eller någon annan bättre av?

Just det, en sak som jag glömt att skriva är att socialsekreteraren som jag tyckte så mycket om som byttes ut kommer tillbaka och tar över fallet igen.

Mamma hade ett möte med familjebehandlaren och sa hur ruttet hon tyckte att det var att ständigt byta ut en kontakt som är stabil.
Jag har ju ingen annan kontakt än socialen för tillfället.
Det är skitsvårt för mig att kunna säga vad jag tycker om personen som jag ska ha ett förtroende för byts ut.

Bra mamma, bra.

Jag är fortfarande skitnervös inför mötet imorgon.
( Dem tänker troligtvis bestämma ett datum då jag SKA vara hemma igen. )

Oh shit, i'm starting to believe that this will be the end of my existence.
The nervosity is killing me.

Bye for the moment.

Jävla skitdag

Det var precis det här som var anledningen till att jag inte ville följa med till Ungern från första början.

Min socialsekreterare gav mig inget val, hon sa att jag skulle med till Ungern, punkt slut.
Jag försökte göra det bästa av situationen och försökte att se det som en chans att inse att det kanske inte var så förjävligt att flytta hem igen.

Det som jag fruktade var dock att jag skulle känna exakt som förut, att jag inte var någon värdefull familjemedlem.
Idag fick jag uppleva det igen.

Det har jag i för sig gjort under hela semestern men idag fick det vara nog.
Pappa har under hela semestern pratat om vilken ängel min syster är, det håller jag med om men i det här fallet har idioten faktiskt 2 döttrar.

Så har min pappa gjort så länge jag kan minnas, jag har känt mig nedvärderad och avundsjuk på min lillasyster i 16 år.
När jag var mindre blev jag lätt arg på henne eftersom det var hon som var pappas tjej.
Stackarn hade ju ingenting med det att göra, det är ju min pappa som gör fel som förälder.

Man kan ju tro att det räcker så men min mamma är också lite så.

Hon retas framför allt för saker som inte alls är roliga.

Idag stod jag och grät i ett stort köpcentrum i centrala Budapest bara för att hon hade sagt något.

Usch vad jag blir ledsen.

Jag saknar mina fosterföräldrar, dem behandlar mig i alla fall inte som skit.