Dagens depptankar

Vet inte vad det är med mig just nu, jag sover nästan hela dagarna, har ingen lust att gå upp, vill inte umgås med folk, vill bara gråta och vill inte ens gå ut ur huset.
Så var det innan jag fick veta att jag var deprimerad.
Hela livet känns onödigt.

Det är inte så jag bara vill dö men jag vill inte leva heller.
Hittade ett ordspråk som passar så himla bra, " Jag älskar att sova, När jag är vaken har mitt liv en tendens att kollapsa"

Just nu känns ingenting nödvändigt, ingenting känns kul längre.
Innan lovet när jag var i skolan så kändes allt bara värre, där är jag tvungen att låsas vara glad.
Jag bara lurar mig själv och alla omkring mig, jag ler men jag är inte glad, jag pratar om att jag mår bättre fast det inte är sant, jag försöker övertyga mig själv att det går bättre i skolan nu men det gör det inte och människorna som betyder väldigt mycket för mig verkar inte märka att jag finns.

Det känns förjävligt.
Min psykiatriker på Bup har jag inget förtroende för längre, hon verkar bara "bry" sig när andra är med, annars skrattar hon åt saker som jag säger, verkar tycka att jag överdriver allt och så fort jag mår lite sämre än vanligt så ska hon helt plötsligt öka medicindoserna.

Vad tror människor i allmänhet egentligen? Att bara för att jag tar några jävla happy pills varje dag så ska man lysa upp som en sol och bli en livsnjutare helt plötsligt?

Det fungerar inte så, jag tycker inte någon av dem här jävla medicinerna jag går på fungerar alls.

Jag är så trött på att omvärlden ständigt ska döma en, att man är tvungen att gå runt och le som en jävla idiot när man vet att man kommer gråta sig själv till sömns ändå.

Jag hatar det, jag hatar livet och jag hatar mig själv.

Ingen verkar förstå varför jag mår dåligt.

Det kan vara för att jag tycker att min mammas självmordsförsök var mitt fel,
För att jag fått jättedåliga betyg fastän jag kämpar för att orka med skolan,
För att jag kanske inte kommer in på gymnasiet,
För att mina närmaste vänner verkar glömt bort mig,
För att jag ständigt har känslan av att ingen tycker om mig,
För att jag hatar mig själv,
För att jag inte har något stöd längre,
För att jag känner mig värdelös och bortglömd,
För att min riktiga familj verkar må mycket bättre efter att jag flyttat därifrån,
För att min mamma och pappa inte tycker om mig,
För att pappa bara är elak så fort jag försöker säga vad jag tycker,
För att jag är olyckligt kär
eller kanske för att alla omkring mig mår mycket bättre utan mig?

Jag kan hålla på hela dagen men ändå verkar ingen se att det är mycket som får mig att må dåligt.

Kanske skulle den här världen må bättre utan mig?

Dålig dag.

Ja, imorgon är föreställningen i skolan.
Vi ska göra en egen "Wallmans", servera mat och sjunga och spela.

Jag går i en musikklass så det är kanske inte så konstigt att vi ska göra det men jag känner mig inte nöjd.

Jag hatar verkligen en person. HATAR!
Hon är så jävla dum i huvudet, fet, ful, äcklig och sjunger som en jävla ko.
Det är jag. Jag AVSKYR mig själv.
Det är tänkt att jag ska sjunga Hallelujah och spela piano men jag blir så arg av att vara så dålig.

Vad fan ska jag göra?
Idag satt jag och grät i skolan, mina klasskompisar var tvungna att gå.
Så ja, jag satt kvar ensam i skolan och grät.

Det är en tjej i min klass vars mamma ville att jag skulle sjunga den för att jag hade sjungit den på julkonserten och hon tyckte tydligen att det lät bra.
Mina föräldrar kommer inte heller.
Mina fosterföräldrar och min socialsekreterare kommer men jag känner att det här var en av dem få chanser att bevisa för mina föräldrar att jag inte är så värdelös som dem tror att jag är.

Nu börjar jag verkligen tröttna på att ingen här i livet tycker om mig.

Tankar

Ja, det här var ju åt helvete. Jag åkte in tidigt till Stockholm för att ha intagningsprov så är det fel dag. Fan vad less jag blir. Det var i onsdags. Så just nu sitter jag på bussen igen. Jag blir tvungen att gå tillbaka till skolan. Usch. Jaha. Det finns inget att göra åt det, det är som det är. När jag hade åkt ifrån gymnasiet och väntade på tunnelbanan så fanns det bara en sak i huvudet. Hoppa, hoppa, hoppa. Orden pulserade i mitt huvud Hjärtat började banka. Jag ser hur tunnelbanan kommer in på stationen. Om jag springer nu så kan allt vara över. Nu, nu ,nu. Det kändes som om att hjärnan försökte övertyga mig att hoppa. Hjärtat levde sitt eget liv därinne och bankade hårt i mitt bröst. Tåget passerade förbi mig. Jag kunde nästan höra min egen röst säga: Fan vad feg du är, du borde ha hoppat. Du tror väll inte att någon tycker om dig? Du klarar ju inte ens av att tycka om dig själv. Tankarna forsade runt i mitt huvud och jag hade svårt för att förstå vad min hjärna egentligen ville. Jag förstår mig verkligen inte på mig själv. Hur tänker jag? Hur mår jag? Vad vill jag med mitt liv? Jag vet inte. Kanske är det ödet? Livet kanske redan har en annan plan för mig? Jag kanske blir 25 och dör av cancer. Eller 30 och dör av en hjärtattack. Eller så blir jag bara 15 år gamal och begår självmord? Vi får väll se vad det blir av mig

Osynlig och annorlunda

Nu har jag börjat gå på svenskalektionerna igen.
Min mentor pratade till slut med min svenskalärare och det känns som att hon faktiskt är lite lungnare när hon är i min närhet eftersom jag är extremt stresskänslig.

Däremot märker jag att min närmsta kompis bara undviker mig mer och mer.
Jag tycker om henne jättemycket och jag tycker det är jättejobbigt att hon inte verkar vilja vara med mig.

Läraren som jag har störst förtroende för verkar också undvika mig.
Förut har hon kommit fram och frågat hur jag mått och se till att jag är okej.
Nu så verkar hon inte ens vilja möta min blick och hon hälsar inte ens på mig längre.

Det gör mig otroligt ledsen eftersom när jag har haft det som svårast har hon ALLTID funnits när alla andra har gett upp.
Jag förväntar mig inte att hon ska vara som en mamma men det skulle vara trevligt att inte få känslan av att hon hatar mig varje gång hon tittar på mig.
Jag vill verkligen ha någon att prata med.
Just nu har jag inte stöd någonstans.
Min psykiatriker skrattade åt mig när jag berättade om en sak som jag var otroligt ledsen för.

Känslan av att vara ensam i världen är förfärlig att leva med.

Jag kan inte vara jag utan att bli hatad och bortstött.
Är jag verkligen så annorlunda?

Hade jag äntligen kommit rättt?

Ja, intagningsproven bara flödar.
Man ska hit och dit, pendla i flera timmar och gå upp tidigt.

Det är det absolut värt.
Jag hade ett intagningsprov till igår på Viktor Rydbergs gymnasium fast på Jarlapplan istället.
Gissa vad?

Det kändes bra faktiskt.
Alla elever var jättetrevliga, de andra sökande var jättesnälla och alla verkade vara som mig, Galna musikintresserade människor.
Dem var helt underbara, skolan var underbar, lärarna var underbara.
Allt kändes perfekt.

Hade jag äntligen hittat någonstans jag får vara mig själv?
Hade jag kommit hem?

Det svåraste är att jag inte vet om jag kommer spendera mina nästa 3 år i den skolan, jag vet inte om jag kommer in.
Kommer jag in får jag starta ett nytt liv och kommer jag inte in känns allt förlorat.

Så är det, sånt är livet.
Fullt av besvikelser, glädje, sorg, kärlek och lycka.

Men utan det så skulle det inte finnas något liv.

Passar inte in.

Jaha.
Jag var på intagningsprov på Viktor Rydbergs gymnasium idag.
Vet inte om jag passar in där.

Det är ju nästan bara snobbar där.
Inte bara för att det ligger i Djursholm även för att alla är så jävla bortskämda.

En av rasterna vi hade på intagningsprovet så stod det ett gäng med tjejer bredvid mig.
En av tjejerna sa 'OMG jag kommer ba få ett B i svenska, jag är sååå dålig'
Ska jag vara ärlig så ville jag springa fram och strypa henne.

Man kan ju inte klaga på att man är dålig om man har det näst bästa betyget som finns.
Jag är inte ens säker om jag är godkänd i svenska, inte om jag kommer in på gymnasiet heller för den delen.
Visst, man kan ju tycka att det inte är hennes fel eftersom hon har det så bra men vi lever i ett land där alla är olika,  alla tycker olika, alla tänker olika och alla mår olika.
Så svårt kan väll det inte vara att förstå?

Jag började snacka med 2 tjejer.
De frågade var jag bodde. Norrtälje , Svarade jag.
- OMG ligger inte det jättelångt bort?
Nä, Bara en timme ungefär, sa jag.
-VA? Det skulle jag aldrig orka. Vi bor i innerstaden.

Visst är det inte alltid kul att pendla men det ligger ju inte på andra sidan jordklotet direkt.
En timme är inte så lång tid.

Hur kommer jag någonsin kunna passa in?

Bajsdag

Min mentor sa att jag var tvungen att gå till skolan idag.
Hur gick det då?

Jo, jag bröt ihop efter halva dagen.

Jag äter aldrig lunch i skolan och alla mina lärare klagar på mig för det.
Men jag tycker faktiskt att det är jättejobbigt att äta inför folk.

Sen bröt jag ihop precis innan svenskalektionen. ( jag hatar min svenskalärare )
En klasskompis såg hur jag bara stod och skakade och grät.
Hon sa med en alvarlig röst: T! ( min mentor ) Det här börjar verkligen gå över gränsen nu, SER DU INTE HUR JÄVLA STRESSAD FRIDA ÄR!?

Jag grät men var ändå glad för att hon brytt dig.
Det är inte många som gör det.
Min mentor sa att jag skulle gå till svenskan, jag gav honom en smått ledsen blick och han sa att han kunde följa med.

Men självklart var min svenskalärare inte i klassrummet för tillfället och min mentor var tvungen att ha en lektion.
När min svenskalärare kom så stannade hon vid dörren.
- Vad är det som har hänt nu då? sa hon och log.
- Inget, sa jag.

Jag fick gå och sätta mig i ett annat rum för att jag grät så mycket.
Sen började min svenskalärare tjata.
- Har du ätit lunch? Ska du inte köpa något i kafeterian? Kan du inte dricka lite vatten?
- Nej, Jag vill inte ha något, sa jag.
- Men Frida! Nu är du bara tjurig! Jag hämtar en kopp choklad åt dig.

Så nu är jag tjurig också?
Jag var jätteledsen och hon stressar mig något oerhört.
Då vill man ju inte direkt höra något nedlåtande.

Jag tror faktiskt ingen vill ha någon jävla kopp choklad från någon som man blir stressad av när man är riktigt ledsen.

Så var min dag.
Jag fick inte gå hem fören det bara var en lektion kvar.

Jag längtar ju verkligen till skolan nu.
Vi får väll se hur det går.

Tjao!

Panikånest i skolan.

Dagarna bara passerar.
Jag är 15 år gammal och har sökt till gymnasiet.
Jag är så orolig över att inte komma in eftersom dem jag sökt till har skyhöga intagningspoäng.
Det gör mig väldigt stressad.

Jag blev så jävla stressad i skolan igår så jag började blöda näsblod.
Alla stirrade på mig, jag hade blod över nästan halva ansiktet.
De allra flesta trodde att jag hade blivit slagen.

Ja, vad mer ska jag säga om det? Jag vet inte faktiskt.

Jag hade möte med min mentor och min fosterpappa.
Jag var så himla nervös under hela samtalet.
Jag har bra kontakt med min mentor men jag har inte hunnit få så bra kontakt med min fosterpappa än.
Jag har ju bara bott där i 3 veckor. Så det är ju inte så konstigt.

Tillbaka till ämnet.
Det vi kom fram till var att: Jag ska äta frukost, jag ska gå till skolan, jag ska äta lunch eller i alla fall gå upp till matsalen, jag ska inte skola från svenskalektionerna eftersom läraren stressar skiten ur mig och sen ska jag gå hem.

Så låter det på mina samtal.
En deprimerad femtonåring klarar faktiskt inte så mycket mer än så.

Jag har inte närvarat på svenska/so lektionerna på ca 3-4 veckor. :/

Så ja, Nu måste jag gå till skolan imorgon.
Fan. </3

That's the way my life is right now.

Parent's from hell?

Innan jag blev deprimerad så försökte jag att rädda min mamma ifrån att falla men till slut så orkar man inte längre, man släpper taget.
Jag trodde faktiskt att jag skulle kunna kontrollera situationen.
Jag gömde alla knivar och jag sa att jag älskade henne varenda dag men efter ett antal självmordsförsök så kändes det inte som om det betydde något.

När vi var på semester på Malta så tänkte min mamma hoppa ifrån hotellbalkongen, hon började klättra upp på balkongräcket.
Jag drog ner henne, släpade in henne till hotellrumet, slog till henne i ansiktet och skrek:
- Är du helt jävla dum i huvudet!? Du har 2 döttrar som älskar dig, Vad fan gör du såhär för!?
Jag grät, Min mamma var så jävla full så hon verkade inte ens förstå vad jag sa.
Pappa hade stuckit ut mitt i natten, säkert för att k****a någon hora.
Det var inte förrän mamma märkte det som det blev kaos.
Hon rev runt hela rummet, försökte skära upp handlederna med vad hon än kunde hitta.

Efter att jag slagit till henne ett större antal gånger så höll hon till slut käften, eller ja.. Hon däckade på golvet framför dörren.

Pappa kom hem klockan 7 på morgonen.

Det är ju alltid bra att ha föräldrar som är så otroligt stöttande och beskyddande.

Natten efter så försökte hon igen, men då slog pappa till henne med knytnäven i ansiktet,
Blodet bara forsade.

Min pappa är verkligen en av dem sämsta papporna i världen.
( Han har slagit till mamma måååååååånga gånger.)

 Those are my parent's from hell.

Ett oälskat barn från första början.

Min mamma har väll inte direkt varit en sån bra mamma under min uppväxt.
Både min mamma och apan ( min biologiska far, tyvärr ) har varit alkoholister hela mitt liv.

När jag började skolan så tog det inte lång tid innan jag trakasserades av de andra eleverna.
Jag hade inga vänner och alla hatade mig, inte ens lärarna reagerade när de andra eleverna drog ner byxorna på mig framför deras ögon.
När jag var 7 år gammal så sa jag till min mamma: - Det är ingen som älskar mig, jag vill inte leva längre.

Vad gjorde hon åt det?
Sa att hon älskade mig? Gav hon mig en kram? Torkade hon mina tårar? Skällde hon på skolan?

Nej, hon vände ryggen till sin sjuåriga gråtande dotter som hade blivit mobbad i skolan.

Jag har hur många exempel som helst.
När jag var 14 år så satt jag inne på mitt rum och jag började skära på mina handleder med en sax.
Jag var så jävla ledsen, hela världen var emot mig.
Mamma kom in full i mitt rum och sa: -Men håller du på med det där nu igen? Du är så himla töntig!
Hon tog saxen ifrån mig och tittade med en berusad min in i mina ögon, sedan skrattade hon åt mig och vinglade därifrån.

Vad hon inte förstod var att den fysiska smärtan inte var någonting om man jämförde med den psykiska smärtan som hon orsakade.
Att förolämpa en fjortonåring som redan är helt förkrossad och har ett självskadebeteende gör inte saken bättre.

När jag var ca femton år gammal så berättade min väldigt berusade mamma att hon redan hade haft 3 aborter innan jag föddes. 3 stycken!?
 Pappa hade sagt att han inte ville ha några barn.
Vadå? Fjärde gången gillt eller?
Jag tror faktiskt inte att människor förändras så mycket, han ville inte ha barn då och han vill definitivt inte ha en femtonårig deprimerad dotter nu heller.

Min lillasyster är däremot guld värd.
Pappa kunde bara sitta och prata om hur stolt han var över min lillasyster för att hon hade varit duktig på ett prov.
Jag fick ett B på ett prov i tyska i 8:an, det var inte värt någonting, han bara tittade på mitt prov som om det var en dagisteckning.
Jag vill inte låta taskig mot min syrra på något sett, Jag älskar henne!
Jag tycker bara att det är fel av mina föräldrar att det är hon som är underbarnet och jag är det svarta fåret i familjen.

Svara får är precis lika vackra som de vita.

 Pessimisterna är lika vackra som optimisterna osv.

För handlar livet inte till stor del av acceptans?