Att bli bortvald. ( Från min andra blogg.)

Ifrån min andra blogg, http://ettmaskrosbarnsliv.blogspot.se

En sak som jag tror alla maskrosbarn har gemensamt är känslan av att vara övergiven, bortglömd och oprioriterad. Våra föräldrar har valt något annat istället för oss, glädjen av att vara förälder räcker inte för dem och det gör inte vi heller. Vi känner oss ofta otillräckliga eftersom vi inte kan hjälpa dem mer även fast det egentligen inte är vårt ansvar. Att se sin förälder långsamt bryta ner sig själv är hemskt och extremt plågsamt för oss.

Vi vågar sällan prata om det i allmänhet, ofta är det en hemlighet inom familjen som absolut inte får avslöjas. Det är otroligt egoistiskt av föräldrarna, dem utsätter barnet för en ostabil hemmiljö och får barnet att bli inåtvänt. Jag hade otroligt svårt att se människor i ögonen när jag var mindre, troligtvis var det för att det blivit en vana för att jag inte vågade se mina föräldrar i ögonen eftersom det då syntes tydligt att dem är onyktra.

Det som inte bör vara en instinkt för ett barn är en självklar instinkt för ett maskrosbarn. Att släpa in en full förälder ifrån balkongen efter att denne har försökt hoppa låter som en mardröm för ett "normalt" barn. I samma ögonblick händer det för ett annat.  Vårt samhälle har svårt för att se saker ur andras perspektiv, vi utgår ifrån oss själva för att det är "normalt" och det är där de flesta förlorar sin empati och medmänsklighet. Får man veta någonting om en människa som utmärker den ifrån alla andra så blir den människan utsatt.

Hur många gånger har jag inte träffat "vänner" som säger sig "finnas för mig" som sedan, när de fick höra om min hemsituation bara försvann? Hur många gånger har inte en förbipasserande lärare gått förbi mig när jag gråtit? Hur många gånger har inte jag konstiga blickar när jag gått rödgråten i en korridor.

Alla är olika, varför är det då svårt att förstå att alla också mår olika då?

Vi är alla olika, låt oss må olika.

Skapat en ny blogg för maskrosbarn.

http://ettmaskrosbarnsliv.blogspot.se

Läs om ni vill.

Oälskad, övergiven och bortglömd

Stressen har tagit över mig så att jag inte längre kan fokusera på saker. Ilskan går inte att hantera just nu. Jag är ett vrak, ett övergivet sådant.

Jag vill inte till skolan imorgon, jag vill inte gå ut alls. Jag vill sitta i ett hörn någonstans och gråta tills jag får en panikångestattack och nästintill svimmar av vätskebrist.

Jag är just nu inte kapabel till att leva ett normalt liv, speciellt inte umgås med andra människor.

Jag vet inte vad jag kan göra längre. Socialen dumpade mig för 3-4 månader sedan, min psykiatriker har inte hört av sig på 8 månader, mina föräldrar bryr sig inte om mig och jag har ingen möjlighet att flytta.

Alla vuxna som jag är i behov av för att kunna överleva är borta.

Vilken människa skulle kunna leva såhär? Oälskad, övergiven, bortglömd.

Är jag förlorad än?

Just nu är kaosen total, stressen är överväldigande och tar över mig helt och hållet. Hur fan ska det här någonsin kunna bli bra? Vi kommer fan inte få någon lägenhet i Norrtälje, mamma har ju knappt någon inkomst alls. Det som hon verkar ha som alternativ nu är antingen att hon åker in på behandlingshem eller att vi köper någon lägenhet i Hallstavik. Snälla! Jag vill inte dit igen, jag bodde där när jag var jourhemsplacerad och varenda sekund jag tillbringar där tar mig tillbaka dit jag var för ett år sedan. Om hon däremot åker in på ett behandlingshem så kommer jag vara tvungen att bo med pappa. Han är expert på att misshandla mig psykiskt, det är bara en tidsfråga innan det blir fysiskt också eftersom jag (tyvärr) vet vad han är kapabel till.

Jag kämpar för att inte ramla över en klippkant, just nu hänger allt på en tunn tråd som riskerar att brista. Mamma och pappa försöker dra ner mig till botten medan jag kämpar för mitt liv, jag trodde faktiskt att det skulle bli bra ett tag och nu händer det här. Jag börjar få slut på alternativ, antingen låter jag dem dra ner mig eller så försöker jag krampaktigt hålla mig fast i hopp att någon kommer och hjälper mig.

Jag har människor i mitt liv som jag älskar men jag är  i behov av en mamma och en pappa som inte får mig att må såhär. Jag vill inte behöva överväga att begå självmord varje dag för att jag inte orkar med dem. Jag försöker desperat skapa ett liv som är värt att leva men så fort jag får någonting som jag kan glädjas över så pumpas allt ur mig när jag kommer hem. 

Orken är snart helt borta, när den försvinner så blir det inte kul. Jag är antingen i skolan tills den stänger och sitter och gråter på en skoltoalett eller så är jag hemma och försöker sova bort mitt liv. Varför ska det bli såhär jag ÄNTLIGEN börjat kunna se framåt.

Jag håller på att försvinna. Varför kan jag inte få leva? Varför får jag aldrig vara lycklig längre? 

Längtan efter min underbara fosterfamilj och livsglädje börjar bli ohanterlig, snälla, låt mig inte falla igen.

Kom tillbaka, mamma.

Nu sitter vi här igen. Utanför fönstrerna så susar vinden tyst igenom träden. För bara ett år sedan satt jag i ett jourhem i Hallstavik. Den 2 December 2012 skulle du försöka begå självmord och efter att du misslyckades blev du blev inlagd på psyket.

Jag fick reda på det flera dagar efteråt. Ändå så tyckte jag så synd om dig, jag var inte arg men väldigt besviken att du gick så långt.

Några veckor senare fyllde du år, jag gick ner till psyket efter skolan.
Jag hade köpt en Julstjärna och ett ljus som det stod hur mycket jag älskade dig inuti. Du var ändå helt borta, jag kom och hälsade på flera gånger i veckan.

Du har sedan dess inte varit närvarande igen, varken psykiskt eller fysiskt. Även om du sitter i samma rum som mig, insvept i en fillt så är du inte här.

Jag hade en mamma förut, världens bästa mamma. Jag tänker ofta tillbaka när jag var liten och du inte drack lika ofta som du skulle göra senare. Jag var inget lyckligt barn egentligen, mobbad i skolan och ganska övergiven hemma men jag förstod det inte då.

När jag var liten så sjöng du för mig, skrattade, bakade, målade och spelade gitarr. Du var så glad förut, det var jag också. Du gjorde oss alla lyckliga. Nu är du en skugga, du är rädd för världen utanför, olycklig, utbränd, traumatiserad och djupt sårad.

Jag gjorde mitt bästa för att ta hand om dig, ändå räckte det inte till för att du skulle älska mig. Hur många gånger du än skrek att jag skulle dra åt helvette och försvinna så stannade jag kvar. Trots dina önskningar att bara få dö så släpade jag ändå in dig när du började klättra på balkongräcket för att hoppa. Hur många gånger du än uttryckt att jag är en usel dotter så finns jag.

Hoppar du, hoppar jag.
Faller du, faller jag också.
Om du dör, dör jag också.

Mamma, snälla kom tillbaka. Du behöver inte vara rädd, jag tar hand om dig. Förlåt att jag inte tog hand om dig när du föll, jag föll också. Jag misslyckades också med ett självmordsförsök strax efter att du gjorde det.

Förlåt mamma.
Du vet väll hur mycket jag älskar dig?

En dag i skolan

Återligen är jag på väg hem efter en lång dag i skolan. Sista lektionen hade jag sång och schemaplanering med min mentor.

Vi bläddrade i min almanacka och min mentor fick syn på ett datum som var inringat och under siffran stog det "Ett år <3 :( ". Hon frågade först vem som fyllde ett år men sedan såg hon den ledsna smileyn och tittade frågande på mig.

- Nej, det var ett år sedan en särskillt händelse, min mamma försökte begå självmord för ett år sedan. Jag såg direkt hur hela hennes ansiktsuttryck förändrades.
Näe? Sa hon chockat och lite frågande. - Jodå, svarade jag.

Jag berättade om överdosen, hur jag inte hade fått reda på det förrän en vecka senare och att jag tyckte ( och fortfarande tycker ) att det hela var mitt fel.

- Det var jag som skulle tagit hand om henne. Jag skulle funnits där och varit mamma åt henne och min syster.
Hon skakade på huvudet och sa att alkoholistbarn ofta måste ta orimligt mycket ansvar även om det inte är vårt ansvar egentligen.

Sen frågade hon en fråga som jag har velat ha i flera år.
- Är du rädd för att dina mamma ska göra så igen?
Jag tittade upp ifrån almanackan och svarade: Ja, Varje dag.

Hon frågade om jag berättat det för någon annan och att det blir en alldelles för stor börda att bära på. - Jag ska försöka komma ihåg att berätta det för psykologen när hon kommer.

Därefter skilldes vi åt.
Jag är så oerhört glad att jag har min mentor som stöd. Hur skulle jag någonsin klara mig utan alla underbara människor omkring mig?

Ni betyder allt för mig och jag är så otroligt tacksam för att ni finns.

Empati people!

Det är bara måndag och jag känner mig verkligen helt slut. Men men, vad kan man göra åt det? 

Jag hoppas på att mamma hittar en lägenhet snart. Jag kommer vara helt förstörd snart om jag fortsätter att bo med pappa länge till. Han har nämligen börjat bli jävligt nedlåtande igen.

Han sa häromdagen att min Engelska inte var så bra eftersom när jag pratar låter dialekten väldigt tillgjord. Jag blev jätteledsen men det vågade jag inte visa.

Jag har jättesvårt för att få tillbaka den drivkraften om människor ständigt kritiserar mig. Speciellt i ämnen som jag verkligen tycker om.

Om jag lever i en sån förtryckt mijlö så orkar jag helt enkelt inte vardagen. Var fan finns empatin nu för tiden?

Allt går utför..

Jag vet inte hur länge till jag orkar det här längre. Hjälp mig.

Kaotiska veckor.. :/

Idag blev inte en bra dag. Jag har varit hos psykologen, haft schemaplanering, sånglektion och jag har varit på väg att bryta ihop hela dagen. Det gjorde jag dock inte förrän jag stod och pratade med min mentor efter min sånglektion.

Jag har ju fått ett åtgärdsprogram, jag kollar på mitt schema med min mentor varje vecka och idag pratade vi om vi skulle reducera ytligare några ämnen för att jag lättare ska kunna orka med skolan. ( Lägga kurserna på flera terminer.) Jag känner mig så oduglig och min mentor märkte det när vi pratade om att lägga över Samhällskunskapskursen på flera terminer. Hon sa att det faktiskt handlar om min hälsa, det är det vi måste fokusera på eftersom skolan inte går ihop just därför att jag mår dåligt.

Efter att hon hade upprepat den meningen flera gånger så började jag gråta.. ( Som vanligt...)
Hon undrar vad det är och jag får bara fram att det är "jävligt stökigt hemma". Jag står när och känner mig så oduglig och arg på mig själv att jag håller på att sprängas. Jag var verkligen helt förstörd när jag gick hem ifrån skolan idag.

Jag fick inte ut det jag ville av mitt samtal med psykologen eftersom det verkligen hade varit bra om hon hade haft tid att pratat med min familjebehandlare. Men men... vad gör man?

Är ganska utmattad efter dessa veckor som har varit väldigt kaotiska. Sömnen blir väldigt lidande liksom skolan. Jag hoppas verkligen att det lugnar ner sig men denna gång är det tyvärr inte något som jag kan påverka.

Tankar..

Så ligger man här igen. Halv elva och kan återligen inte sova pga stress och för mycket att tänka på.

Jag mår väll inte helt bra egentligen. Om 8 dagar har vi biinstrumentredovisning och jag deppar ihop av det eftersom jag vet att alla är bättre än mig. Det är faktiskt jättemånga i min klass som verkar vara helt perfekta, felfria människor. Det gör mig ledsen eftersom jag också vill vara bra på något. Varför får dem vara bra på så mycket och jag inte på någonting?

Varför får inte jag vara unik? Jag är bara någon lilahårig, oduglig idiot. Kan inte jag också få uppleva framgång i mitt liv? Det enda som jag faktiskt har åstakommit i mitt liv är att överleva. ( Och det är inte så märkvärdigt..)

Att vara "stark" är ingen egenskap som jag kan känna mig stolt över. Jag vill vara mer än en deprimerad, korkad och misslyckad tonåring. Inte ens mina föräldrar är stolta över mig.
Vad fan är jag för en liten nolla egentligen?

Vad kämpar jag egentligen för? Kommer jag någonsin att lyckas med något i det här bedrägliga, tragiska lilla livet?

Jag vill vara mer än tjejen som ingen älskade.

Nu är det ("bara") kaos.

Nu har saker och ting börjat ordna upp sig lite i alla fall. ( Nu är det "bara" kaos här istället..)

Mamma ska flytta till en i lägenhet i Norrtälje, där ska troligtvis jag också bo. Min syster kommer troligtvis att bo med pappa och så får hon bo med mamma när hon vill. Just nu är det kaos ( minst sagt ), Pappa håller på och bränner massa grejer som han inte tycker att mamma ska ha, mamma står och skäller på pappa eftersom hon tycker att han borde fråga först. Ja, och så fortsätter det.

Imorgon är det skola igen då.. Det här var ju inte mycket till helg.

Jag hoppas på att jag kan prestera bättre den här veckan, det är inte särskilt kul att vara så stressad för sin hemmiljö att man inte kan göra någonting vettigt i skolan. Nästa vecka är det dessutom biinstrumentredovisning! Då måste jag sjunga för hela skolan. Det kanske inte låter så jävla farligt men det är ju inte direkt Hallelujah som jag ska sjunga då.. Det är opera.. :/ NERVÖST...

En dotter som ingen vill ha.

Idag började jag gråta i skolan.. Igen.. Det är alldeles för mycket just nu, jag måste ha det lungt hemma för att kunna slapna av. ( Vilket jag inte har..) Mamma vill skiljas, pappa vill det inte och jag och min syster hamnar i kläm. Jag vill inte bo med pappa, jag vågar inte det. Om jag ska vara ärlig så känner jag mig inte riktigt säker med honom. Det blir ganska hektiskt när ingen riktigt vet vart vi ska, hur vi ska göra och speciellt hur mamma ska klara sig ekonomiskt eftersom hon är sjukskriven och arbetslös. Jag blir stressad av miljön som vi befinner oss i men jag tror att det skulle vara bättre om dem skiljer sig. Det som gör det svårast är att jag inte vill bo med pappa. Jag vågar inte ta risken att bli så kränkt och förolämpad igen. Jag måste också komma på fötter om jag ska lyckas i framtiden. (Vilket jag egentligen eftersträvar, trots min pappas tydliga bild av att jag ska bli en uteliggare på t-centralen.) Jag skulle ändå känna mig taskig av att inte bo med pappa. Han försöker ju vara en pappa även fast han har stora brister i sin roll som förälder. Jag saknar att ha vuxna människor på hemmaplan som jag kan prata med. Jag berättade för mamma att jag bröt ihop i skolan idag och hennes ända reaktion var: - Jaha... När mina föräldrar inte visar ett engagemang för mig så känner jag mig bara oduglig och värdelös. Jag känner mig som tjejen som ingen vill ha som dotter.

Tillbaka ifrån England

För bara ett dygn sedan var jag i England, jag låg i en varm säng inuti ett hotellrum på Bayswater Road. Utanför de tunna enkelglasfönstrerna så hörde man ett bullrande ifrån trafiken. För första gången på väldigt länge gick jag och la mig utan 3 olika skolböcker i sängen. Jag är i princip utmattad eftersom jag fått varit barnvakt åt min pappa under hela semestern. Han har varit full varenda dag som vi varit i England. Ibland önskar jag bara att han kunde se hur mycket det han säger sårar både mig och andra människor. Idag sa han till exempel att min syster är mycket bättre än jag. Det sårade mig verkligen men det valde jag att inte visa ( som vanligt. ) Skolan börjar igen, stressen kommer tillbaka och jag kommer få tillbaka mina ångestattacker. Jag har imte särskillt mycket att se fram emot. Jag kämpar verkligen för att både hinna och orka med skolan. Sorgligt nog verkar ingen se att jag försöker. Jag är ett vrak just nu. Kan inte något i mitt li faktiskt gå bra för en gångs skull? Skolan går inte bra, det är fortfarande inte bra hemma och detssutom är jag kär. Fan, jag orkar inte ständigt leta efter bekräftelse eftersom jag redan tycker mig veta att alla hatar mig. På sistonde har jag verkligen önskat att jag aldrig blev född.