Idag var en lite speciell dag.
Först hade vi Engelska, vi skulle presentera våra redovisningar av olika slag.
Precis innan mig så var det dem bästa redovisningarna, det kändes som att min uppsats skulle vara helt värdelös.
När det var dags för min redovisning så var jag jättenervös.
- Min redovisning kommer inte alls vara lika bra som alla andras som var före mig, sa jag inför hela klassen.
Min Engelskalärare verkade tycka att det bara var nonsens och bad mig att komma fram och läsa den.
Jag började i alla fall läsa.
Efter ett par sidor märker jag hur min Engelskalärare som stod bredvid mig började torka sig under ögonen.
Jag trodde först att hon fått någonting i ögat men efter att ha iakttagit min klass en stund så märker jag att flera sitter och torkar sig under ögonen.
Då insåg jag att min Engelskalärare grät, vilket även några klasskompisar gjorde.
Berörde min uppsats dem verkligen så mycket?
Efter att ha läst hela uppsatsen så kramade min Engelskalärare om mig.
Flera i klassen gav mig respons på min uppsats och alla sa att dem blev berörda och att den var fin.
Min Engelskalärare tyckte att den var vackert skriven, att den var personlig och att jag skriver på ett sätt som gör folk berörda.
Hon sa också att hon hade läst en bok av en känd författare som var väldigt rörande men att min faktiskt var bättre en vad den var. :o
I slutet av lektionen höll hon ett litet avskedstal eftersom det här var vår sista lektion tillsammans.
Det var så vackert, jag började självklart storgråta.
Flera i min klass räckte upp handen för att berätta vilken fantastisk Engelskalärare hon är, jag gjorde också det.
Jag gick fram och kramade henne i lektionens slut.
- Du är så duktig Frida, kan du inte inse det?
Det fick mig att gråta ännu mer.
Det är inte alls ofta som jag verkligen tar åt mig av positiva saker som människor säger.
I dem fallen så måste det vara ifrån någon som jag verkligen tycker om.
Jag har gråtit till och från hela dagen.
Den sista "vanliga" skoldagen i 9:an någonsin.
Jag kan bara föreställa mig hur mycket jag kommer att gråta på skolavslutningen.
Avskedet av vissa av dessa människor kommer vara ett av dem svåraste ögonblicken i mitt liv.
Dem har betytt och betyder så otroligt mycket.
Hur ska jag någonsin kunna tacka dem tillräckligt för allt dem har gjort för mig?
fredag 31 maj 2013
torsdag 30 maj 2013
Förbannad och galen.
Jag fick tillbaka en sak som vi skrev i sjuan idag.
Jag kan berätta att jag inte blev särskilt glad av det.
"Boken om mig"...
Jag blev extremt frustrerad när jag fick tillbaka den eftersom jag kommer ihåg exakt allt jag skrev.
Alla andra hade skrivit jättegulliga saker om drömmar och massa roliga minnen.
Min var bara helt hemsk, jag är hemsk och den var verkligen dåligt skriven.
Jag måste haft ungefär samma IQ som en femåring.
Så känns det i alla fall.
Jag har väll ungefär samma IQ nu.
Jag måste vara en av dem mest puckade människorna på den här planeten.
Det kanske jag kan bli känd för?
Jag kan ju alltid anmäla mig till Guiness Rekordbok för dumhet?
Jag blev så arg, jag ville inte ha den tillbaka.
Hyperventlierande och förbannad så rev jag sönder hela "boken" i tusen bitar.
Jag hatar allt som har med mig att göra.
Jag insåg nyss att jag ska läsa en uppsats för hela klassen på Engelskan imorgon och alla kommer somna eller dö av uttråkning.
Uppsatsen handlar om mina mål och drömmar, vem fan vill höra om det?
Jag sa till min Engelskalärare att jag inte kunde skriva om det för att ingen tyckte det var intressant.
Sen så övertygade hon mig på något sätt.
Efter att ha läst upp den för en klasskompis så sa hon: - Men vem tycker att muntliga redovisningar är intressanta egentligen?
Jag blev jätteledsen. :c
Om någon så mycket som ser uttråkad ut så kommer jag bli jätteledsen. :/
Imorgon är dessutom den sista "vanliga" skoldagen. :/
Sen på måndag åker vi till Rom.
Öppet hus, Skolbal och skolavslutning.
Sen är det över.
Jag kommer vara så ledsen på avslutningsdagen. :/
Jag blir nog galen snart.
För.. mycket.. känslor.. : c
Jag kan berätta att jag inte blev särskilt glad av det.
"Boken om mig"...
Jag blev extremt frustrerad när jag fick tillbaka den eftersom jag kommer ihåg exakt allt jag skrev.
Alla andra hade skrivit jättegulliga saker om drömmar och massa roliga minnen.
Min var bara helt hemsk, jag är hemsk och den var verkligen dåligt skriven.
Jag måste haft ungefär samma IQ som en femåring.
Så känns det i alla fall.
Jag har väll ungefär samma IQ nu.
Jag måste vara en av dem mest puckade människorna på den här planeten.
Det kanske jag kan bli känd för?
Jag kan ju alltid anmäla mig till Guiness Rekordbok för dumhet?
Jag blev så arg, jag ville inte ha den tillbaka.
Hyperventlierande och förbannad så rev jag sönder hela "boken" i tusen bitar.
Jag hatar allt som har med mig att göra.
Jag insåg nyss att jag ska läsa en uppsats för hela klassen på Engelskan imorgon och alla kommer somna eller dö av uttråkning.
Uppsatsen handlar om mina mål och drömmar, vem fan vill höra om det?
Jag sa till min Engelskalärare att jag inte kunde skriva om det för att ingen tyckte det var intressant.
Sen så övertygade hon mig på något sätt.
Efter att ha läst upp den för en klasskompis så sa hon: - Men vem tycker att muntliga redovisningar är intressanta egentligen?
Jag blev jätteledsen. :c
Om någon så mycket som ser uttråkad ut så kommer jag bli jätteledsen. :/
Imorgon är dessutom den sista "vanliga" skoldagen. :/
Sen på måndag åker vi till Rom.
Öppet hus, Skolbal och skolavslutning.
Sen är det över.
Jag kommer vara så ledsen på avslutningsdagen. :/
Jag blir nog galen snart.
För.. mycket.. känslor.. : c
onsdag 29 maj 2013
Snart exploderar jag totalt.
Hoppades gjorde jag men bättre var det inte idag heller.
Vi blev indelade av en lärare i olika grupper.
Det blev jättebra, jag fick en grupp med en av mina kompisar i.
Sedan när vi stod inne på Naturhistoriska Riksmuseet så bara försvann hon.
Då hade hon bara lämnat vår grupp, utan att fråga oss.
Hon bara lämnade oss utan att säga någonting.
Vi sprang omkring och letade efter henne och allting.
Sen när vi hittade henne så stod hon med en annan grupp.
Jag gick fram till henne och sa att hon var med i vår grupp och att hon inte bara kan lämna oss sådär.
Jag frågade om hon skulle gå med.
-Meeeen... Vi har ju redan börjat svara på frågorna.
Det hade vi också gjort om hon inte bara lämnat oss.
Jag var ensam med två 8:or och dem förväntade sig att jag skulle kunna det mesta.
Det var snällt.
Fan vad ledsen jag blev.
Jag låssades inte bry mig om det men jag blev faktiskt jävligt ledsen.
Jag förstår verkligen inte på folk i min klass ibland.
På ens födelsedag pratar dem med en men resten av året är man helt värdelös, eller?
Jag ville inte gå till skolan idag men jag gjorde det ändå.
Nu har jag inte någon lust att gå till skolan imorgon heller.
Jag har ett prov i genetik och jag måste prata med rektorn eftersom jag inte har någon tyskalärare som kan göra muntliga nationella i Tyska med oss.
Vikarien vi har är fullkomligt värdelös (inget illa menat) eftersom han inte kan Tyska.
Han kan inte säga ett enda ord.
Jag är så arg, stressad och frustrerad så jag håller på att explodera.
Det är faktiskt bara en tidsfråga innan jag exploderar helt och hållet på någon stackars människa.
Faktum är att jag bara har blivit arg 2 gånger i mitt liv.
Då har det varit extrema situationer som framkallat det.
Nu är det snarare att jag kokar över.
Haha, Stackars människa som jag kommer få ett utbrott på.
Vi blev indelade av en lärare i olika grupper.
Det blev jättebra, jag fick en grupp med en av mina kompisar i.
Sedan när vi stod inne på Naturhistoriska Riksmuseet så bara försvann hon.
Då hade hon bara lämnat vår grupp, utan att fråga oss.
Hon bara lämnade oss utan att säga någonting.
Vi sprang omkring och letade efter henne och allting.
Sen när vi hittade henne så stod hon med en annan grupp.
Jag gick fram till henne och sa att hon var med i vår grupp och att hon inte bara kan lämna oss sådär.
Jag frågade om hon skulle gå med.
-Meeeen... Vi har ju redan börjat svara på frågorna.
Det hade vi också gjort om hon inte bara lämnat oss.
Jag var ensam med två 8:or och dem förväntade sig att jag skulle kunna det mesta.
Det var snällt.
Fan vad ledsen jag blev.
Jag låssades inte bry mig om det men jag blev faktiskt jävligt ledsen.
Jag förstår verkligen inte på folk i min klass ibland.
På ens födelsedag pratar dem med en men resten av året är man helt värdelös, eller?
Jag ville inte gå till skolan idag men jag gjorde det ändå.
Nu har jag inte någon lust att gå till skolan imorgon heller.
Jag har ett prov i genetik och jag måste prata med rektorn eftersom jag inte har någon tyskalärare som kan göra muntliga nationella i Tyska med oss.
Vikarien vi har är fullkomligt värdelös (inget illa menat) eftersom han inte kan Tyska.
Han kan inte säga ett enda ord.
Jag är så arg, stressad och frustrerad så jag håller på att explodera.
Det är faktiskt bara en tidsfråga innan jag exploderar helt och hållet på någon stackars människa.
Faktum är att jag bara har blivit arg 2 gånger i mitt liv.
Då har det varit extrema situationer som framkallat det.
Nu är det snarare att jag kokar över.
Haha, Stackars människa som jag kommer få ett utbrott på.
tisdag 28 maj 2013
Den här dagen var inte kul.
Vad ska jag säga om den här dagen egentligen?
Det kändes konstigt idag, ingen i min klass pratade med mig idag. :/
Det kanske alltid är så men alla var jättetrevliga igår när jag fyllde år... När dem kom på att jag fyllde år efter ca 1 timme i skolan.
Jag försöker prata med alla men ändå så verkar alla ha tröttnat på mig.
Jag tror det var det som gjorde att den här dagen inte var särkskilt trevlig. :c
Jag ställde mig bredvid en grupp med personer som stod och pratade och precis då gick hela gruppen iväg. Dem verkade inte ens ha sett mig. ( Men det hade dem )
Jaha. Så mycket betydde jag idag tydligen.
Imorgon vill jag bara stanna hemma, lyssna på musik och kolla på massa sorgliga filmer.
Att följa med till Naturhistoriska Riksmuseet och kolla på alla dammiga uppstoppade djur av olika slag verkar inte så spännande.
Ingen verkar uppskatta mitt sällskap ändå. :/
Hela den här dagen har varit ... det finns faktiskt inte ens något ord att beskriva den med.
Familjebehandligen var jobbig också.
Jag kommer att vara tvungen att åka hem ifrån Fredag till Söndag..
Jag vill faktiskt inte riktigt det. :/
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.
Usch.
Hoppas det blir en bättre dag imorgon.
Det kändes konstigt idag, ingen i min klass pratade med mig idag. :/
Det kanske alltid är så men alla var jättetrevliga igår när jag fyllde år... När dem kom på att jag fyllde år efter ca 1 timme i skolan.
Jag försöker prata med alla men ändå så verkar alla ha tröttnat på mig.
Jag tror det var det som gjorde att den här dagen inte var särkskilt trevlig. :c
Jag ställde mig bredvid en grupp med personer som stod och pratade och precis då gick hela gruppen iväg. Dem verkade inte ens ha sett mig. ( Men det hade dem )
Jaha. Så mycket betydde jag idag tydligen.
Imorgon vill jag bara stanna hemma, lyssna på musik och kolla på massa sorgliga filmer.
Att följa med till Naturhistoriska Riksmuseet och kolla på alla dammiga uppstoppade djur av olika slag verkar inte så spännande.
Ingen verkar uppskatta mitt sällskap ändå. :/
Hela den här dagen har varit ... det finns faktiskt inte ens något ord att beskriva den med.
Familjebehandligen var jobbig också.
Jag kommer att vara tvungen att åka hem ifrån Fredag till Söndag..
Jag vill faktiskt inte riktigt det. :/
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.
Usch.
Hoppas det blir en bättre dag imorgon.
måndag 27 maj 2013
Nu är jag 16 år! :o
Japp, jag fyller 16 år idag.
Det är sjukt hur fort tiden har gått.
Jag var dessutom hemma idag.
Blandade känslor, jag älskar min lillasyster och vi har väldigt kul tillsammans men det verkar som att pappa låter arg i sin framtoning så fort han säger något när jag är i närheten.
Jag förstår att han inte mår bra, hans pappa är ju döende.
Jag vet hur det känns när någon som står en riktigt nära är döende.
Det här kanske låter konstigt men om jag skulle vara pappa så skulle jag ändå vara ganska nöjd med att dem har så bra kontakt och verkligen hinner visa att de betyder något för varandra.
Jag fick aldrig en chans att säga hejdå till min morfar och det händer ofta att jag har dåligt samvete fastän jag inte kunde göra någonting.
Jag känner mig så otroligt trött just nu, alla lärare pressar oss så mycket det går.
Teknikprov, Genitikprov/ uppsats, Engelskauppsats, Geografiarbete, matteprov och så har jag inte haft muntligt nationellt prov i Tyska. ( Den här veckan bara... )
Min tyskalärare är mammaledig så vi har ingen tyskalärare, det är verkligen frustrerande eftersom hon sa att jag hade en chans att höja mitt tyskabetyg, Nu har jag inte ens en lärare.
Det känns inte särskilt rättvist. :c
Jag sover fortfarande jättedåligt. :/
Vi får se om jag får min nya samtalskontakt på bup snart, hoppas det!
Min psykiatrikers "knarkterapi" kändes inte särskilt effektiv.
- " Oj, mår du dåligt nu igen? Jaha, mer medicin!
Jag hoppas att vi kan prata om hur det kändes att åka hem idag på familjebehandlingen imorgon.
Det är sjukt hur fort tiden har gått.
Jag var dessutom hemma idag.
Blandade känslor, jag älskar min lillasyster och vi har väldigt kul tillsammans men det verkar som att pappa låter arg i sin framtoning så fort han säger något när jag är i närheten.
Jag förstår att han inte mår bra, hans pappa är ju döende.
Jag vet hur det känns när någon som står en riktigt nära är döende.
Det här kanske låter konstigt men om jag skulle vara pappa så skulle jag ändå vara ganska nöjd med att dem har så bra kontakt och verkligen hinner visa att de betyder något för varandra.
Jag fick aldrig en chans att säga hejdå till min morfar och det händer ofta att jag har dåligt samvete fastän jag inte kunde göra någonting.
Jag känner mig så otroligt trött just nu, alla lärare pressar oss så mycket det går.
Teknikprov, Genitikprov/ uppsats, Engelskauppsats, Geografiarbete, matteprov och så har jag inte haft muntligt nationellt prov i Tyska. ( Den här veckan bara... )
Min tyskalärare är mammaledig så vi har ingen tyskalärare, det är verkligen frustrerande eftersom hon sa att jag hade en chans att höja mitt tyskabetyg, Nu har jag inte ens en lärare.
Det känns inte särskilt rättvist. :c
Jag sover fortfarande jättedåligt. :/
Vi får se om jag får min nya samtalskontakt på bup snart, hoppas det!
Min psykiatrikers "knarkterapi" kändes inte särskilt effektiv.
- " Oj, mår du dåligt nu igen? Jaha, mer medicin!
Jag hoppas att vi kan prata om hur det kändes att åka hem idag på familjebehandlingen imorgon.
torsdag 23 maj 2013
Gråt och tandagnissel.
Jag har nyss haft ett möte med socialen.
Min nuvarande socialsekreterare (w) som jag verkligen gillar ska bytas ut.
Vi satt och pratade.
Socialen och mina fosterföräldrar tyckte att jag skulle åka hem och sova över en natt.
Jag vill egentligen inte det.
Det känns osäkert, läskigt och så får jag tillbaka så otroligt mycket negativa minnen.
Den nya socialsekreteraren ( J ) jag ska få verkar jättetrevlig men det känns så otroligt jobbigt att byta ut ett förtroende som jag haft under en längre tid nu.
Jag har verkligen svårt för att bara bryta kontakten på det sättet.
Hon har ju faktiskt varit en stor hjälp.
Vi har haft det roligt tillsammans men även upplevt mycket jobbigt ihop.
Hon kom ju även på våran "Wallmans" för att se mig, bara för att se mig när jag uppträdde.
Det gjorde ju inte ens mina föräldrar och det var tredje gången som dem inte kom.
Sen när socialen skulle gå så frågade min socialsekreterare (w) om jag var arg.
- Det beror på i vilket samanhang, sa jag.
Hon reste sig upp ifrån bordet och frågade om jag var ledsen.
Jag skakade på huvudet.
Självklart att jag bryter ihop precis i samma sekund.
Hon kramade om mig.
Jag började bara gråta ännu mer då. :'/
Är det jobbigt att hålla på att byta såhär hela tiden, frågade hon.
Jag nickade.
Sedan gick dem.
Jag gick in på mitt rum och grät.
Det är så jobbigt att avsluta kontakten helt med någon som man verkligen fått förtroende för.
Jag kan bara föreställa mig hur mycket jag kommer att gråta på skolavslutningen.
Alla klasskompisar som har varit helt underbara, alla underbara minnen, alla jobbiga minnen och alla lärare.
BRING A MOUNTAIN OF TISSUES, WE HAVE A WEEPER OVER HERE!
Oh, well.
That wasn't to hard to predict.
Min nuvarande socialsekreterare (w) som jag verkligen gillar ska bytas ut.
Vi satt och pratade.
Socialen och mina fosterföräldrar tyckte att jag skulle åka hem och sova över en natt.
Jag vill egentligen inte det.
Det känns osäkert, läskigt och så får jag tillbaka så otroligt mycket negativa minnen.
Den nya socialsekreteraren ( J ) jag ska få verkar jättetrevlig men det känns så otroligt jobbigt att byta ut ett förtroende som jag haft under en längre tid nu.
Jag har verkligen svårt för att bara bryta kontakten på det sättet.
Hon har ju faktiskt varit en stor hjälp.
Vi har haft det roligt tillsammans men även upplevt mycket jobbigt ihop.
Hon kom ju även på våran "Wallmans" för att se mig, bara för att se mig när jag uppträdde.
Det gjorde ju inte ens mina föräldrar och det var tredje gången som dem inte kom.
Sen när socialen skulle gå så frågade min socialsekreterare (w) om jag var arg.
- Det beror på i vilket samanhang, sa jag.
Hon reste sig upp ifrån bordet och frågade om jag var ledsen.
Jag skakade på huvudet.
Självklart att jag bryter ihop precis i samma sekund.
Hon kramade om mig.
Jag började bara gråta ännu mer då. :'/
Är det jobbigt att hålla på att byta såhär hela tiden, frågade hon.
Jag nickade.
Sedan gick dem.
Jag gick in på mitt rum och grät.
Det är så jobbigt att avsluta kontakten helt med någon som man verkligen fått förtroende för.
Jag kan bara föreställa mig hur mycket jag kommer att gråta på skolavslutningen.
Alla klasskompisar som har varit helt underbara, alla underbara minnen, alla jobbiga minnen och alla lärare.
BRING A MOUNTAIN OF TISSUES, WE HAVE A WEEPER OVER HERE!
Oh, well.
That wasn't to hard to predict.
onsdag 22 maj 2013
Rädslan försvinner inte.
Jag är så otroligt slutkörd just nu.
Det är så mycket jag behöver göra men jag har kämpat så hårt med skolan så jag har gjort mer än vad jag är kapabel till.
Jag håller just nu på med ett geografiarbete, en engelskauppsats, ett tyskaarbete och jag känner mig helt slut.
Jag har varit så otroligt stressad under den här veckan, jag har inte sovit bra och när jag blir tillräckligt stressad så har jag svårt för att äta någonting.
Det ligger nog kvar ifrån när jag bodde hemma, mådde jag dåligt efter ett stort bråk så ville jag inte äta.
Den ständiga rädslan finns fortfarande kvar, jag kan inte trycka bort den även om jag inte bor hemma längre. Jag vet vad det finns för risker.
Mamma har ju blivit sämre, hon kan ju besluta sig för att göra något dumt.
Jag vet ju själv hur det var förut, jag kunde må relativt bra och sen någon timme senare kunde jag sitta i köket med blodiga handleder.
Det är så otroligt svårt att acceptera alla minnen som jag har.
Vissa är bara helt hemska.
Ändå älskar jag mina föräldrar.
Flera saker som dem har gjort är helt oförlåtliga och det kommer vara svårt att förlåta dem men det är ändå det jag har tänkt göra någon dag.
Jag vill ju motbevisa dem.
Jag vill inte att dem ska se mig som värdelös längre.
Jag vill så gärna få en chans att visa dem att jag faktiskt inte är värd att bli så nedvärderad som jag har blivit.
Det är så mycket jag behöver göra men jag har kämpat så hårt med skolan så jag har gjort mer än vad jag är kapabel till.
Jag håller just nu på med ett geografiarbete, en engelskauppsats, ett tyskaarbete och jag känner mig helt slut.
Jag har varit så otroligt stressad under den här veckan, jag har inte sovit bra och när jag blir tillräckligt stressad så har jag svårt för att äta någonting.
Det ligger nog kvar ifrån när jag bodde hemma, mådde jag dåligt efter ett stort bråk så ville jag inte äta.
Den ständiga rädslan finns fortfarande kvar, jag kan inte trycka bort den även om jag inte bor hemma längre. Jag vet vad det finns för risker.
Mamma har ju blivit sämre, hon kan ju besluta sig för att göra något dumt.
Jag vet ju själv hur det var förut, jag kunde må relativt bra och sen någon timme senare kunde jag sitta i köket med blodiga handleder.
Det är så otroligt svårt att acceptera alla minnen som jag har.
Vissa är bara helt hemska.
Ändå älskar jag mina föräldrar.
Flera saker som dem har gjort är helt oförlåtliga och det kommer vara svårt att förlåta dem men det är ändå det jag har tänkt göra någon dag.
Jag vill ju motbevisa dem.
Jag vill inte att dem ska se mig som värdelös längre.
Jag vill så gärna få en chans att visa dem att jag faktiskt inte är värd att bli så nedvärderad som jag har blivit.
tisdag 21 maj 2013
Är jag så annorlunda?
Jag kände mig inte glad i skolan idag.
Till och med så att det var nära att börja gråta. :/
Mamma har blivit sämre ( psykiskt ) , farfar är döende, socialen byter ut den enda socialsekreteraren som jag har haft förtroende för hitintills, jag ska skaffa en ny kontakt på bup, väntan på att få antagningsbesked är helt hemsk och min svenskalärare har börjat med att stressa mig nu igen.
Jaja.. Det finns inget jag kan göra, hur mycket jag än vill hjälpa till och ändra på saker så kan jag inte.
Är det konstigt att man har kollapsat totalt efter att ha försökt vara "mamma" till min lillasyster, försökt få min mamma på fötter igen och försöka förklara för pappa vad han måste hjälpa oss med.
Pappa blev ju snarare medberoende istället för att försöka vara den vuxna i situationen och hantera det på ett annat sätt.
Så fort min lillasyster behövde stöd, då fanns jag där för att lyssna.
Ville hon göra någonting fastän mamma och pappa låg däckade någonstans, så hittade jag på något annat vi kunde göra.
Ville hon ha en kram, så fanns jag där.
Men om pappa helt plötsligt vaknar och är hur jävla bakfull som helst så ska han kontrolera allt.
Han kunde vara hur onykter som helst men så fort jag hade en åsikt så var jag en idiot.
Jag är så trött på att så många ser mig som en idiot, jag är faktiskt inte så jävla annorlunda.
Det gör mig skitledsen att folk inte verkar kunna se att jag faktiskt försöker att passa in men även om jag låsas vara någon helt annan så duger jag inte ändå.
Jag vill kunna vara mig själv i skolan, men jag kommer inte ihåg hur jag var innan jag var deprimerad.
Jag insåg också idag att jag har jättesvårt för att skratta.
Saknaden av att vara glad är enorm, jag vill vara glad igen.
Jag vill ha mig själv tillbaka.
Till och med så att det var nära att börja gråta. :/
Mamma har blivit sämre ( psykiskt ) , farfar är döende, socialen byter ut den enda socialsekreteraren som jag har haft förtroende för hitintills, jag ska skaffa en ny kontakt på bup, väntan på att få antagningsbesked är helt hemsk och min svenskalärare har börjat med att stressa mig nu igen.
Jaja.. Det finns inget jag kan göra, hur mycket jag än vill hjälpa till och ändra på saker så kan jag inte.
Är det konstigt att man har kollapsat totalt efter att ha försökt vara "mamma" till min lillasyster, försökt få min mamma på fötter igen och försöka förklara för pappa vad han måste hjälpa oss med.
Pappa blev ju snarare medberoende istället för att försöka vara den vuxna i situationen och hantera det på ett annat sätt.
Så fort min lillasyster behövde stöd, då fanns jag där för att lyssna.
Ville hon göra någonting fastän mamma och pappa låg däckade någonstans, så hittade jag på något annat vi kunde göra.
Ville hon ha en kram, så fanns jag där.
Men om pappa helt plötsligt vaknar och är hur jävla bakfull som helst så ska han kontrolera allt.
Han kunde vara hur onykter som helst men så fort jag hade en åsikt så var jag en idiot.
Jag är så trött på att så många ser mig som en idiot, jag är faktiskt inte så jävla annorlunda.
Det gör mig skitledsen att folk inte verkar kunna se att jag faktiskt försöker att passa in men även om jag låsas vara någon helt annan så duger jag inte ändå.
Jag vill kunna vara mig själv i skolan, men jag kommer inte ihåg hur jag var innan jag var deprimerad.
Jag insåg också idag att jag har jättesvårt för att skratta.
Saknaden av att vara glad är enorm, jag vill vara glad igen.
Jag vill ha mig själv tillbaka.
måndag 20 maj 2013
Drömmar och bråk på bussen.
Idag har det faktiskt varit en ganska bra dag.
Jag fick beröm av min Engelskalärare för min uppsats, "The dreams of a quite special 15yearold".
Hon sa att hon tyckte den var underbar och att hon älskade den. :o
Jag blev förvånad eftersom det var 8 stycken A4-papper som handlade om mina drömmar och mål i livet, jag tycker inte att jag är intressant men tydligen så tyckte någon annan det.
Det skulle även ge mig en chans att höja mitt betyg.
Jag har tyckt att matten har varit asjobbig men jag fick tillbaka ett matteprov idag som vi hade för någon vecka sedan och jag fick ett C.
Det är ju helt sjukt.
Mina betyg har aldrig varit så höga som dem är nu, det är helt underbart!
Jag visste att det fanns en liten ambitiös människa inuti mig med mål och drömmar.
Jag vill gå på gymnasiet sen ska jag söka massa stipendier så kanske jag kan gå på Cambridge eller Oxford.
Om det inte fungerar söker jag till något universitet i Scottland, det sägs att universitet är gratis där.
( Enligt en släkting som bor och studerar där )
Jag vill jag bli när jag blir "stor" då?
Det finns så mycket jag vill och så många alternativ men i slutändan vill jag arbeta med någonting som jag tycker är kul och trivs med.
Psykiatriker? Skolkurator? Lärare? Rektor?
Dem yrkena känns dock som att dem har extremt höga kompetenskrav, jag är inte särskilt smart, snarare rätt så puckad.
Oh well, I'll find out sooner or later.
Jag tänkte på en sak idag också.
Tänk om jag inte träffar någon som jag blir kär i?
Jag kanske inte får några barn?
Haha, ska man tänka på sånt här när man är 15?
Kanske inte.
Men i alla fall, jag tänkte att om jag inte får egna barn så kan ju jag kanske ha ett familjehem?
Jag älskar ju barn, jag kanske skulle kunna vara ett stort stöd för ett barn som haft det jobbigt?
Bara för att jag kom och tänka på det..
Det finns INGENTING som heter "problembarn" som alla verkar prata om.
Vadå? Hur förtjänar man den titeln?
Det gör man inte!
Det borde däremot finnas ett ord som heter "problemföräldrar".
Dem tycks förekomma rätt ofta tycker jag.
Ett förslag..
När jag satt på bussen idag så satt det två pojkar längst fram i bussen.
Dem småbråkade lite i början och då hör jag en röst några säten bakåt, det var deras pappa som sa att dem skulle ta det lugnt.
Efter 5 minuter började hans söner bråka och skrika men pappan bara sket i det.
På andra sidan av mittgången jämte mig så satt det en dam i 80-90 årsåldern som iakttog dem.
Dem började skrika hur dem skulle döda varandra och skära av huvuden.
Jag och damen reagerade starkt.
Vi tittade på varandra och vi såg på varandras blick, vilken jävla skitförälder.
Det är ju inte barnens fel att dem har blivit uppfostrade på det sättet.
Det skulle jag kalla en problemförälder.
Jag var förstås tvungen att ge pappan en arg blick när jag gick av.
Det är faktiskt typiskt mig.
Jag brukar vanligtvis kunna säga rakt ut så det hörs över hela bussen: - Kan inte vem som nu är förälder till dem där stackars barnen ta sitt ansvar som förälder och visa hänsyn till andra människor?
Jag kände dock inte för det idag.
Dem är ju vuxna, dem borde inse sådant själva.
Jag fick beröm av min Engelskalärare för min uppsats, "The dreams of a quite special 15yearold".
Hon sa att hon tyckte den var underbar och att hon älskade den. :o
Jag blev förvånad eftersom det var 8 stycken A4-papper som handlade om mina drömmar och mål i livet, jag tycker inte att jag är intressant men tydligen så tyckte någon annan det.
Det skulle även ge mig en chans att höja mitt betyg.
Jag har tyckt att matten har varit asjobbig men jag fick tillbaka ett matteprov idag som vi hade för någon vecka sedan och jag fick ett C.
Det är ju helt sjukt.
Mina betyg har aldrig varit så höga som dem är nu, det är helt underbart!
Jag visste att det fanns en liten ambitiös människa inuti mig med mål och drömmar.
Jag vill gå på gymnasiet sen ska jag söka massa stipendier så kanske jag kan gå på Cambridge eller Oxford.
Om det inte fungerar söker jag till något universitet i Scottland, det sägs att universitet är gratis där.
( Enligt en släkting som bor och studerar där )
Jag vill jag bli när jag blir "stor" då?
Det finns så mycket jag vill och så många alternativ men i slutändan vill jag arbeta med någonting som jag tycker är kul och trivs med.
Psykiatriker? Skolkurator? Lärare? Rektor?
Dem yrkena känns dock som att dem har extremt höga kompetenskrav, jag är inte särskilt smart, snarare rätt så puckad.
Oh well, I'll find out sooner or later.
Jag tänkte på en sak idag också.
Tänk om jag inte träffar någon som jag blir kär i?
Jag kanske inte får några barn?
Haha, ska man tänka på sånt här när man är 15?
Kanske inte.
Men i alla fall, jag tänkte att om jag inte får egna barn så kan ju jag kanske ha ett familjehem?
Jag älskar ju barn, jag kanske skulle kunna vara ett stort stöd för ett barn som haft det jobbigt?
Bara för att jag kom och tänka på det..
Det finns INGENTING som heter "problembarn" som alla verkar prata om.
Vadå? Hur förtjänar man den titeln?
Det gör man inte!
Det borde däremot finnas ett ord som heter "problemföräldrar".
Dem tycks förekomma rätt ofta tycker jag.
Ett förslag..
När jag satt på bussen idag så satt det två pojkar längst fram i bussen.
Dem småbråkade lite i början och då hör jag en röst några säten bakåt, det var deras pappa som sa att dem skulle ta det lugnt.
Efter 5 minuter började hans söner bråka och skrika men pappan bara sket i det.
På andra sidan av mittgången jämte mig så satt det en dam i 80-90 årsåldern som iakttog dem.
Dem började skrika hur dem skulle döda varandra och skära av huvuden.
Jag och damen reagerade starkt.
Vi tittade på varandra och vi såg på varandras blick, vilken jävla skitförälder.
Det är ju inte barnens fel att dem har blivit uppfostrade på det sättet.
Det skulle jag kalla en problemförälder.
Jag var förstås tvungen att ge pappan en arg blick när jag gick av.
Det är faktiskt typiskt mig.
Jag brukar vanligtvis kunna säga rakt ut så det hörs över hela bussen: - Kan inte vem som nu är förälder till dem där stackars barnen ta sitt ansvar som förälder och visa hänsyn till andra människor?
Jag kände dock inte för det idag.
Dem är ju vuxna, dem borde inse sådant själva.
söndag 19 maj 2013
Min bästa vän.
Usch, jag har varit upprörd hela dagen.
Vaknade halv 2 eftersom mitt liv inte är särskilt socialt eller spännande och det inte är någon ide för mig att gå upp tidigare.
Sen efter att pappa ringde så blev jag ledsen, som vanligt.
Hela helgen blev förstörd av att pappa ringde i fredags och idag.
Han bara tar upp negativa saker, skäller, klagar och gör mig jättestressad.
Att mamma hade blivit "dålig" gjorde mig verkligen jätteledsen.
Det är ju mitt fel, jag borde tagit hand om henne bättre.
Det har verkligen varit en helg utan vila.
Jag har varit stressad hela tiden och drömt mardrömmar.
Det är jättesvårt att somna på nätterna eftersom jag ligger och tänker på gamla minnen.
Jag känner att jag inte passar in i många olika sammanhang utom ett.
Det är det enda jag lever för tror jag.. Musik.
Det är det enda här i livet som inte kommer att göra mig besviken så därför är musiken min bästa vän.
Ja, det är säkert extremt patetiskt för andra.
Musik är ju så brett, oavsett vilket humör jag är på så finns det en kategori inom musik som alltid passar, klassisk musik.
Mozart, Brahms, Tchaikovsky, Beethoven, perfekt!
Ledsen? Amazing Grace, Concerto's och Requiem! ( Perfekta till begravningen jag planerar. )
Så arg så jag vill så sönder allt? Radetsky match! ( Passar utmärkt till hyperventilerandet. )
Trött men kan inte sova? Swan lake och Dance of the sugar plum fairys! ( drömmer mig bort )
Stressad? Figaros Bröllop på högsta volym! ( också utmärkt till hyperventilerande och håravslitning )
Det är ovanligt men lugn och glad? Nocturne no.2 in E flat Major, Butterfly Etude no.21 ( Kan tendera till stress. ) The meadow ( alexander desplat)
Okej, nu blev det här snarare en låtlista men man kan i alla fall märka att jag älskar klassisk musik.
I alla fall, musik är nog det enda i mitt liv som jag verkligen kan passa ihop med och känna mig lugn med.
Måste bara skriva ner det här också, det är till och med så att jag hade kunnat skrivit det!
Twinkle twinkle little star, i want to hit you with my car.
Throw you from a tree so high, hope you break your neck and die.
HAHAHAHA! x'D <3
Nej, Nu ska pessimisten sova, jag har mycket att vara pessimistisk över imorgon eftersom det är skola.
( Nej, jag vill inte dit )
Bye!
Vaknade halv 2 eftersom mitt liv inte är särskilt socialt eller spännande och det inte är någon ide för mig att gå upp tidigare.
Sen efter att pappa ringde så blev jag ledsen, som vanligt.
Hela helgen blev förstörd av att pappa ringde i fredags och idag.
Han bara tar upp negativa saker, skäller, klagar och gör mig jättestressad.
Att mamma hade blivit "dålig" gjorde mig verkligen jätteledsen.
Det är ju mitt fel, jag borde tagit hand om henne bättre.
Det har verkligen varit en helg utan vila.
Jag har varit stressad hela tiden och drömt mardrömmar.
Det är jättesvårt att somna på nätterna eftersom jag ligger och tänker på gamla minnen.
Jag känner att jag inte passar in i många olika sammanhang utom ett.
Det är det enda jag lever för tror jag.. Musik.
Det är det enda här i livet som inte kommer att göra mig besviken så därför är musiken min bästa vän.
Ja, det är säkert extremt patetiskt för andra.
Musik är ju så brett, oavsett vilket humör jag är på så finns det en kategori inom musik som alltid passar, klassisk musik.
Mozart, Brahms, Tchaikovsky, Beethoven, perfekt!
Ledsen? Amazing Grace, Concerto's och Requiem! ( Perfekta till begravningen jag planerar. )
Så arg så jag vill så sönder allt? Radetsky match! ( Passar utmärkt till hyperventilerandet. )
Trött men kan inte sova? Swan lake och Dance of the sugar plum fairys! ( drömmer mig bort )
Stressad? Figaros Bröllop på högsta volym! ( också utmärkt till hyperventilerande och håravslitning )
Det är ovanligt men lugn och glad? Nocturne no.2 in E flat Major, Butterfly Etude no.21 ( Kan tendera till stress. ) The meadow ( alexander desplat)
Okej, nu blev det här snarare en låtlista men man kan i alla fall märka att jag älskar klassisk musik.
I alla fall, musik är nog det enda i mitt liv som jag verkligen kan passa ihop med och känna mig lugn med.
Måste bara skriva ner det här också, det är till och med så att jag hade kunnat skrivit det!
Twinkle twinkle little star, i want to hit you with my car.
Throw you from a tree so high, hope you break your neck and die.
HAHAHAHA! x'D <3
Nej, Nu ska pessimisten sova, jag har mycket att vara pessimistisk över imorgon eftersom det är skola.
( Nej, jag vill inte dit )
Bye!
Ledsen och stressad, Kan inte jorden gå under?
Nu ringde pappa, läkarna säger att farfar kan ha några dagar/veckor kvar.
Pappa är expert på att få mig att få dåligt samvete, han sa att farfar har frågat om hur det gick för mig i skolan och om jag får bra betyg.
JAG BLIR JÄTTESTRESSAD!
Farfar vill att jag ska skaffa en "bra" utbildning så jag kan ta över hans företag sen.
Har dem någonsin tänkt på att jag kanske inte vill sitta på något dammigt kontor i Stockholm hela livet?
Även fast jag kan vara bra på att dölja vad jag känner så bli jag jävligt ledsen av det.
Jag har väll också drömmar?
Även fast jag är skitful, ointelligent och måste vara helt förjävlig att leva med så har jag också känslor.
Man kan faktiskt inte förolämpa mig hur mycket som helst och sedan tro att jag bara kommer att glömma det.
Jag kanske faktiskt inte har en jätteljus framtid.
Jag kanske flyttar till England ändå, jag kan bli en uteliggare på Paddington Station istället.
Kan inte bara mina föräldrar sluta vara så jävla elaka?
Dem behöver aldrig se mig igen om dem inte vill det, det känns i alla fall så och det har det gjort under en längre tid nu.
Det skulle vara en lättnad för många.
Ingen skulle behöva lyssna på den deprimerade tjejen.
Är inte det så alla ser mig?
Det är ytters få som säger: "Kolla det är pianisten" När jag kommer i korridoren i alla fall.
( Det är en kille som säger det faktiskt, mitt lilla fan.. )
Dem flesta skriker fetto, idiot, pucko eller bara att jag är skitful.
( Med dem flesta menar jag ALLA killar i hela nian förutom dem i min klass. )
Uppmuntrande eller hur?
Kan inte folk bara sluta döma en?
I sjuan klädde jag mig bara i svart och första dagen blev jag kallad emo av alla.
( Till och med dem i min klass )
Efter någon vecka skulle vi spela upp varsin låt inför hela klassen.
Jag hörde hur alla suckade när jag gick upp, dem trodde att jag skulle spela någon jättedeppig låt på gitarr. ( Det har jag fått höra av flera klasskompisar )
Man kunde se hur alla nästan småflinade lite när jag satte mig vid flygeln.
Jag spelade "Eine Klein Nachtmusic" , inte alls vad dem hade väntat sig.
Det tog ändå 3 månader innan någon överhuvudtaget började prata med mig.
Kan inte bara jorden gå under så alla dör? :/
Pappa är expert på att få mig att få dåligt samvete, han sa att farfar har frågat om hur det gick för mig i skolan och om jag får bra betyg.
JAG BLIR JÄTTESTRESSAD!
Farfar vill att jag ska skaffa en "bra" utbildning så jag kan ta över hans företag sen.
Har dem någonsin tänkt på att jag kanske inte vill sitta på något dammigt kontor i Stockholm hela livet?
Även fast jag kan vara bra på att dölja vad jag känner så bli jag jävligt ledsen av det.
Jag har väll också drömmar?
Även fast jag är skitful, ointelligent och måste vara helt förjävlig att leva med så har jag också känslor.
Man kan faktiskt inte förolämpa mig hur mycket som helst och sedan tro att jag bara kommer att glömma det.
Jag kanske faktiskt inte har en jätteljus framtid.
Jag kanske flyttar till England ändå, jag kan bli en uteliggare på Paddington Station istället.
Kan inte bara mina föräldrar sluta vara så jävla elaka?
Dem behöver aldrig se mig igen om dem inte vill det, det känns i alla fall så och det har det gjort under en längre tid nu.
Det skulle vara en lättnad för många.
Ingen skulle behöva lyssna på den deprimerade tjejen.
Är inte det så alla ser mig?
Det är ytters få som säger: "Kolla det är pianisten" När jag kommer i korridoren i alla fall.
( Det är en kille som säger det faktiskt, mitt lilla fan.. )
Dem flesta skriker fetto, idiot, pucko eller bara att jag är skitful.
( Med dem flesta menar jag ALLA killar i hela nian förutom dem i min klass. )
Uppmuntrande eller hur?
Kan inte folk bara sluta döma en?
I sjuan klädde jag mig bara i svart och första dagen blev jag kallad emo av alla.
( Till och med dem i min klass )
Efter någon vecka skulle vi spela upp varsin låt inför hela klassen.
Jag hörde hur alla suckade när jag gick upp, dem trodde att jag skulle spela någon jättedeppig låt på gitarr. ( Det har jag fått höra av flera klasskompisar )
Man kunde se hur alla nästan småflinade lite när jag satte mig vid flygeln.
Jag spelade "Eine Klein Nachtmusic" , inte alls vad dem hade väntat sig.
Det tog ändå 3 månader innan någon överhuvudtaget började prata med mig.
Kan inte bara jorden gå under så alla dör? :/
lördag 18 maj 2013
Jag känner mig inte uppskattad någonstans.
Jag har verkligen svårt för att sova, det går inte hur mycket man än försöker.
Det kan ju i för sig bero på att pappa ska ringa imorgon.
JAG VILL INTE!
Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och skita i allt.
Jag mår jätttedåligt över att veta sånt här i förväg.
Pappa kommer detsutom bara skälla på mig, som vanligt.
Jag har verkligen jätteont i magen och huvudet av stress.
Det är helt hemskt.
Snälla, kan inte jag få vara liten igen?
Ligga och sova lite varsomhelst, kräla runt på golvet, göra meningslösa saker och känna trygghet ifrån en förälder.
Just nu känner jag mig inte trygg alls.
Jag svämmar över med känslor och jag tycker det är skitjobbigt.
Kan inte någon människa komma imorgon och äta MASSA sushi och glo på massa sorgliga filmer med mig? :c
Nej, men det känns verkligen så.
Jag vill känna att det finns någon som jag kan lita på oavsett.
Alla tycker att jag är jobbig dock, det är problemet.
Jag är så annorlunda.
Varför kan inte jag vara mer lik alla andra?
Dem är så fina, snälla, trevliga, vackra och ambitiösa.
Jag är ful, äcklig, dum, tråkigt, fet och deprimerad.
Vem skulle vilja ha mig som kompis?
Jag har fått höra av flera i min ålder att jag är egoistisk, det sårar mig verkligen, det är som en kniv i hjärtat när man bryr sig om andra personer.
Som att man inte är uppskattad i någons liv.
Varför tycker ingen om mig? :c
Det kan ju i för sig bero på att pappa ska ringa imorgon.
JAG VILL INTE!
Just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och skita i allt.
Jag mår jätttedåligt över att veta sånt här i förväg.
Pappa kommer detsutom bara skälla på mig, som vanligt.
Jag har verkligen jätteont i magen och huvudet av stress.
Det är helt hemskt.
Snälla, kan inte jag få vara liten igen?
Ligga och sova lite varsomhelst, kräla runt på golvet, göra meningslösa saker och känna trygghet ifrån en förälder.
Just nu känner jag mig inte trygg alls.
Jag svämmar över med känslor och jag tycker det är skitjobbigt.
Kan inte någon människa komma imorgon och äta MASSA sushi och glo på massa sorgliga filmer med mig? :c
Nej, men det känns verkligen så.
Jag vill känna att det finns någon som jag kan lita på oavsett.
Alla tycker att jag är jobbig dock, det är problemet.
Jag är så annorlunda.
Varför kan inte jag vara mer lik alla andra?
Dem är så fina, snälla, trevliga, vackra och ambitiösa.
Jag är ful, äcklig, dum, tråkigt, fet och deprimerad.
Vem skulle vilja ha mig som kompis?
Jag har fått höra av flera i min ålder att jag är egoistisk, det sårar mig verkligen, det är som en kniv i hjärtat när man bryr sig om andra personer.
Som att man inte är uppskattad i någons liv.
Varför tycker ingen om mig? :c
fredag 17 maj 2013
Dottern från helvetet.
Jag har velat att min lillasyster ska komma och sova över och umgås med mig över en helg.
Det är en helg då jag kommer vara helt ensam hemma.
När jag äntligen mått bra i flera dagar så kommer det.
Pappa ringde för ett tag sedan.
Han var jättearg, han tyckte inte att min syster skulle få komma hit, jag måste komma hem först och jag bara säger nej till allt umgänge med honom och mamma.
Det är ju just det jag försöker!
Vi gick ju på bio för 2 veckor sedan, hade det jättetrevligt.
Jag har varit hemma och jag går faktiskt på familjebehandling med dem för att jag vill ha en bättre relation med mina föräldrar.
Jag sa att jag inte känner att Pappa vill att jag ska komma hem egentligen och att det är därför jag tvekar och är osäker.
Efter samtalet idag blev jag verkligen ställd.
Han sa att dem har köpt saker åt mig ( Jag fyller snart 16 ), pratar om mig hela tiden men att det är jag som säger nej till allt.
Då började pappa prata om hur jobbigt det måste vara för mig att vara i en depression, flyttat hemifrån och allt ifrån det ena till det andra.
Jag blev verkligen förvånad, han har ALLDRIG pratat om hur JAG känner, hur det här får mig att må.
Då började han berätta om min farfar.
Han är döende och har vätska i lungorna och senaste gången jag träffade honom så sa han en mening som jag blev så otroligt ledsen för.
- Du kanske ska tänka på skolan, skaffa en utbildning. Läraryrket kan knappast vara något för dig.
Ditt musikintresse tar dig ingenstans heller.
Fan vad ledsen jag blev för det.
Pappa fortsatte prata..
- Mamma har blivit sämre och det här gör det knappast bättre. Sa han med en smått irriterad ton.
Det fick mitt hjärta att brista.
Allt är mitt fel.
Mammas självmordsförsök i December skyller jag bara på mig själv.
Nu mår hon dåligt igen. FAN!
Jag försöker verkligen.
Skolan har gått bättre, jag kämpar varje minut för att fortfarande vara positiv, jag har inte låtit folk trycka ner mig och så får jag reda på det här.
Mitt lilla självförtroende som jag hade kämpat hårt för att bygga ihop igen bara föll isär.
Nu är jag på ruta ett igen.
Jag bara gråter vattenfall just nu.
Mamma, snälla förlåt mig, jag har varit så en så jävla dålig dotter,jag älskar dig.
Pappa vet precis hur man får mig att få dåligt samvete och må dåligt.
Han vet EXAKT vilka punkter han ska trycka på för att krossa ett självförtroende.
Pappa betedde sig märkligt under slutet av samtalet.
Han skällde först på mig för att jag bara pratar med min lillasyster och struntar i han och mamma.
- Vi får inte veta någonting om skolan eller vad du planerar, hur du mår eller någonting överhuvudtagen om din framtid.
- Men jag ringde ju mamma för att berätta om engelska och tyskabetygen ju. Sa jag med en förkrossad liten röst.
För ca ett år sedan sa han att jag kunde bli uteliggare med mitt jävla keyboard på T-centralen.
Det sårade mig verkligen.
Av alla förolämpningar, kränkningar, hånanden och bråk så säger han att jag borde hört av mig till honom eller mamma.
Jag har inget förtroende för dem längre, dem hatar mig, även fast jag älskar dem.
Jag är ju talanglös, ful, tjock, korkad, dum i huvudet, jävla idiot, en skitstövel, en nolla, ett pucko, värdelös, en lortunge och ett egoistiskt acnemonster.
Tack pappa, jag kommer aldrig glömma det.
Mamma, åh lilla mamma, Vad gör jag för fel?
Jag älskar dig så jävla mycket och ändå vänder du ryggen till mig.
Du har under lång tid varit mer intresserad av min lillasyster än vad du har varit av mig.
Hon är underbar, jag förstår att ni älskar henne, det gör jag också.
Jag förstår er faktiskt, Jag är en värdelös idiot och jag hatar mig själv mer än vad ni gör till och med.
Ingen skulle vilja ha ett barn som mig, ingen.
Jag hatar mig själv också.
Vid såna här tillfällen vill jag faktiskt göra er en stor tjänst och försvinna.
För ingen skulle väll bry sig om det?
Det är en helg då jag kommer vara helt ensam hemma.
När jag äntligen mått bra i flera dagar så kommer det.
Pappa ringde för ett tag sedan.
Han var jättearg, han tyckte inte att min syster skulle få komma hit, jag måste komma hem först och jag bara säger nej till allt umgänge med honom och mamma.
Det är ju just det jag försöker!
Vi gick ju på bio för 2 veckor sedan, hade det jättetrevligt.
Jag har varit hemma och jag går faktiskt på familjebehandling med dem för att jag vill ha en bättre relation med mina föräldrar.
Jag sa att jag inte känner att Pappa vill att jag ska komma hem egentligen och att det är därför jag tvekar och är osäker.
Efter samtalet idag blev jag verkligen ställd.
Han sa att dem har köpt saker åt mig ( Jag fyller snart 16 ), pratar om mig hela tiden men att det är jag som säger nej till allt.
Då började pappa prata om hur jobbigt det måste vara för mig att vara i en depression, flyttat hemifrån och allt ifrån det ena till det andra.
Jag blev verkligen förvånad, han har ALLDRIG pratat om hur JAG känner, hur det här får mig att må.
Då började han berätta om min farfar.
Han är döende och har vätska i lungorna och senaste gången jag träffade honom så sa han en mening som jag blev så otroligt ledsen för.
- Du kanske ska tänka på skolan, skaffa en utbildning. Läraryrket kan knappast vara något för dig.
Ditt musikintresse tar dig ingenstans heller.
Fan vad ledsen jag blev för det.
Pappa fortsatte prata..
- Mamma har blivit sämre och det här gör det knappast bättre. Sa han med en smått irriterad ton.
Det fick mitt hjärta att brista.
Allt är mitt fel.
Mammas självmordsförsök i December skyller jag bara på mig själv.
Nu mår hon dåligt igen. FAN!
Jag försöker verkligen.
Skolan har gått bättre, jag kämpar varje minut för att fortfarande vara positiv, jag har inte låtit folk trycka ner mig och så får jag reda på det här.
Mitt lilla självförtroende som jag hade kämpat hårt för att bygga ihop igen bara föll isär.
Nu är jag på ruta ett igen.
Jag bara gråter vattenfall just nu.
Mamma, snälla förlåt mig, jag har varit så en så jävla dålig dotter,jag älskar dig.
Pappa vet precis hur man får mig att få dåligt samvete och må dåligt.
Han vet EXAKT vilka punkter han ska trycka på för att krossa ett självförtroende.
Pappa betedde sig märkligt under slutet av samtalet.
Han skällde först på mig för att jag bara pratar med min lillasyster och struntar i han och mamma.
- Vi får inte veta någonting om skolan eller vad du planerar, hur du mår eller någonting överhuvudtagen om din framtid.
- Men jag ringde ju mamma för att berätta om engelska och tyskabetygen ju. Sa jag med en förkrossad liten röst.
För ca ett år sedan sa han att jag kunde bli uteliggare med mitt jävla keyboard på T-centralen.
Det sårade mig verkligen.
Av alla förolämpningar, kränkningar, hånanden och bråk så säger han att jag borde hört av mig till honom eller mamma.
Jag har inget förtroende för dem längre, dem hatar mig, även fast jag älskar dem.
Jag är ju talanglös, ful, tjock, korkad, dum i huvudet, jävla idiot, en skitstövel, en nolla, ett pucko, värdelös, en lortunge och ett egoistiskt acnemonster.
Tack pappa, jag kommer aldrig glömma det.
Mamma, åh lilla mamma, Vad gör jag för fel?
Jag älskar dig så jävla mycket och ändå vänder du ryggen till mig.
Du har under lång tid varit mer intresserad av min lillasyster än vad du har varit av mig.
Hon är underbar, jag förstår att ni älskar henne, det gör jag också.
Jag förstår er faktiskt, Jag är en värdelös idiot och jag hatar mig själv mer än vad ni gör till och med.
Ingen skulle vilja ha ett barn som mig, ingen.
Jag hatar mig själv också.
Vid såna här tillfällen vill jag faktiskt göra er en stor tjänst och försvinna.
För ingen skulle väll bry sig om det?
torsdag 16 maj 2013
Fångad i mig själv
Då sitter man i skolan då. (Ensam)
Jag har slutat för dagen och sitter i korridoren och glor.
Jag vet inte om min ångest över att bli övergiven någonsin har varit så stor.
Mitt förtroende på socialen är borta, Bup är borta, allt känns som det är försvunnet.
Jag är inne i en period då jag har svårare att lita på folk än någonsin.
Det har väll sitt ursprung ifrån min dåliga relation med mina föräldrar, eller det är ju dem som har valt att ha den här relationen med mig.
Dem har gjort sitt val.
Fast jag har ingen som helst förståelse varför dem struntade i mig när jag var liten.
Jag var så söt, ändå var världen emot mig.
Nu förstår jag att mina föräldrar inte älskar mig, det gör inte jag heller.
Jag känner mig instängd i mig själv, som i ett stort skal, allt dåligt finns i skalet men för att kunna visa vem jag är måste jag komma ut.
Jag kommer inte ut själv, skalet byggs på hela tiden av saker som sårar mig.
Olustigt nog känns det som att skalet har blivit så tjockt så att det är omöjligt att komma ut och jag ligger där inne och kvävs.
Det riktiga jag verkar vara utdött.
Jag har funderat på att vara någon annan.
Då kanske folk skulle tycka att jag dög.
Vem kan jag vara för att bli accepterad av mig själv?
onsdag 15 maj 2013
Sömn och ångest.
Jag sover verkligen jättedåligt, drömmer bara mardrömmar och att folk som står mig nära dör.
Min sömnmedicin jag gick på var väll inte den bästa eftersom jag drömde mardrömmar och nästan var helt avsvimmad i flera timmar efter att jag vaknat.
Då sov jag ju i alla fall.
Den här veckan har jag känt mig febrig, haft ont i huvudet, ont i magen och inte kunnat ta det lugnt alls.
Jag vet ju i för dig vad det är, Det är för att jag är så j***a stressad för allt.
Det här har jag inte skrivit men jag fick reda på för ett tag sedan att jag ska byta socialsekreterare igen.
Jag hade ju precis fått ett förtroende för hon som jag har nu!
Tydligen var hon bara "jourhemsplacerings-socialsekreterare" eller vad fan det nu heter.
Jag blir så trött på socialen, dem informerar ju inte om någonting!
Idioter..
Den här nya kommer bli min 5:e socialsekreterare.
Förväntar sig idioterna att man ska få kontakt med människor hur snabbt som helst?
Det känns ju som om man börjar om ifrån början hela tiden!?
Bup har inte hört av sig på ca 4-5 månader nu.
Vad fan är det här?
Bup tar ju hand om min medicinering, borde inte dem ta ansvar och faktiskt försöka kontakta en när dem inte har hört av sig på flera månader?
Alla människor jag litar på runt omkring mig håller på att försvinna.
Det är läskigt, nu när man har haft det här stödet ska man plötsligt klara sig utan det.
Varför ska allt ska vara komplicerat?
-" Some things in Life are bad, they can really make you mad.
Other things just make you swear and curse."
Monthy Python's right again.
Min sömnmedicin jag gick på var väll inte den bästa eftersom jag drömde mardrömmar och nästan var helt avsvimmad i flera timmar efter att jag vaknat.
Då sov jag ju i alla fall.
Den här veckan har jag känt mig febrig, haft ont i huvudet, ont i magen och inte kunnat ta det lugnt alls.
Jag vet ju i för dig vad det är, Det är för att jag är så j***a stressad för allt.
Det här har jag inte skrivit men jag fick reda på för ett tag sedan att jag ska byta socialsekreterare igen.
Jag hade ju precis fått ett förtroende för hon som jag har nu!
Tydligen var hon bara "jourhemsplacerings-socialsekreterare" eller vad fan det nu heter.
Jag blir så trött på socialen, dem informerar ju inte om någonting!
Idioter..
Den här nya kommer bli min 5:e socialsekreterare.
Förväntar sig idioterna att man ska få kontakt med människor hur snabbt som helst?
Det känns ju som om man börjar om ifrån början hela tiden!?
Bup har inte hört av sig på ca 4-5 månader nu.
Vad fan är det här?
Bup tar ju hand om min medicinering, borde inte dem ta ansvar och faktiskt försöka kontakta en när dem inte har hört av sig på flera månader?
Alla människor jag litar på runt omkring mig håller på att försvinna.
Det är läskigt, nu när man har haft det här stödet ska man plötsligt klara sig utan det.
Varför ska allt ska vara komplicerat?
-" Some things in Life are bad, they can really make you mad.
Other things just make you swear and curse."
Monthy Python's right again.
Tankar idag
Okej, idag blev jag i alla fall inte utskämd av musikläraren.
Han har sagt att jag sjunger bra inför hela klassen 2 veckor på raken.
( När vi har haft kör )
Sen sa en kille i min klass att han hörde mig sjunga igår och att han tyckte det lät bra. :s
Varför får jag beröm av massa människor?
Låten han tyckte att jag sjöng bra är en opera, Va piensiero.
EN OPERA!
Jag älskar att sjunga opera. ( när jag är ensam hemma )
Att få höra att han tyckte att det lät bra gjorde mig helt paff, det kan han väll inte ha tyckt?
Jag drömmer fortfarande om att kunna sjunga opera och att få sjunga i Albert Hall men det är lite väl orealistiskt att drömma om.
Jag är helt besatt av Phantom of the opera ( Låtarna ) men jag har inte sett musikalen!
Jag tänker faktiskt spara det, jag vill se den i London. :)
Dock har jag börjat fundera på om jag verkligen kommer ha tid med allt.
Jag spelar piano och tar fiollektioner.
Sen i höst när jag börjar gymnasiet måste jag pendla sammanlagt 3 timmar per dag till Liljeholmen.
Om vi säger att jag börjar skolan klockan 8/9, går i skolan i kanske 6-7 timmar, sen ska jag åka hem vilket tar en och en halv timme.
Halv 5, 6 skulle jag vara hemma?
Jag vet i för sig inte hur långa dagarna kommer att vara men det är ju mycket plugg också.
Då är det bara att käka, plugga och gå och lägga sig.
Det kommer inte finnas en sekund till övers. :/
Han har sagt att jag sjunger bra inför hela klassen 2 veckor på raken.
( När vi har haft kör )
Sen sa en kille i min klass att han hörde mig sjunga igår och att han tyckte det lät bra. :s
Varför får jag beröm av massa människor?
Låten han tyckte att jag sjöng bra är en opera, Va piensiero.
EN OPERA!
Jag älskar att sjunga opera. ( när jag är ensam hemma )
Att få höra att han tyckte att det lät bra gjorde mig helt paff, det kan han väll inte ha tyckt?
Jag drömmer fortfarande om att kunna sjunga opera och att få sjunga i Albert Hall men det är lite väl orealistiskt att drömma om.
Jag är helt besatt av Phantom of the opera ( Låtarna ) men jag har inte sett musikalen!
Jag tänker faktiskt spara det, jag vill se den i London. :)
Dock har jag börjat fundera på om jag verkligen kommer ha tid med allt.
Jag spelar piano och tar fiollektioner.
Sen i höst när jag börjar gymnasiet måste jag pendla sammanlagt 3 timmar per dag till Liljeholmen.
Om vi säger att jag börjar skolan klockan 8/9, går i skolan i kanske 6-7 timmar, sen ska jag åka hem vilket tar en och en halv timme.
Halv 5, 6 skulle jag vara hemma?
Jag vet i för sig inte hur långa dagarna kommer att vara men det är ju mycket plugg också.
Då är det bara att käka, plugga och gå och lägga sig.
Det kommer inte finnas en sekund till övers. :/
tisdag 14 maj 2013
Tiden när livet vände
Jag trodde faktiskt inte att den här dagen skulle komma, dagen då det känns kom om mitt liv har nått en vändpunkt.
Visst finns det dagar då allt bara går dåligt men jag mår mycket bättre än vad jag gjorde för några månader sedan.
För några månader sedan satt jag i köket i jourhemmet i Hallstavik.
Det var min absoluta botten, jag hade en kniv i handen och mina handleder var alldeles blodiga.
Jag trodde mitt liv hade nått sitt slut.
Jag tog upp min mobil och skrev: Hejdå *****, Jag orkar inte mer, förlåt.
Hade inte hon reagerat så starkt och hämtat en lärare så hade inte jag varit vid liv.
Det är konstigt hur fort saker kan utvecklas.
Från att vara ett rent helvete varenda dag till att faktiskt trivas och må bra.
Det är helt underbart faktiskt.
Visst finns det dagar då allt bara går dåligt men jag mår mycket bättre än vad jag gjorde för några månader sedan.
För några månader sedan satt jag i köket i jourhemmet i Hallstavik.
Det var min absoluta botten, jag hade en kniv i handen och mina handleder var alldeles blodiga.
Jag trodde mitt liv hade nått sitt slut.
Jag tog upp min mobil och skrev: Hejdå *****, Jag orkar inte mer, förlåt.
Hade inte hon reagerat så starkt och hämtat en lärare så hade inte jag varit vid liv.
Det är konstigt hur fort saker kan utvecklas.
Från att vara ett rent helvete varenda dag till att faktiskt trivas och må bra.
Det är helt underbart faktiskt.
Skolan går bra! :o
Det här är helt ofattbart.
Betygen har bara skjutit i höjden.
Vi fick tillbaka nationella proven i tyska.
På uppsatsskrivningen fick jag ett A!
DET ÄR HELT SJUKT!
På hörförståelsen fick jag C och läsförståelsen C+!
Jippie :)
söndag 12 maj 2013
Trött inlägg
Vet inte vad jag ska säga.
Jag sov ingenting igår och om jag faktiskt somnar drömmer jag bara mardrömmar.
All ångest kommer krypande tillbaka när helgen närmar sig sitt slut.
Huvudet bultar, ont i magen, känner mig svag i armar och ben efter att ha varit magsjuk och all kraft tycks vara borta.
Hjärtat gör så ont så att ansiktet inte kan le.
Själen vill något men hjärnan är för feg för att agera.
Jag vill komma upp på fötter igen, dock puttar folk ner mig väldigt ofta.
Jag försöker att finnas till och vara en så bra vän som möjligt men jag är ändå den som oftast blir behandlad som skit.
Varför?
Jag hoppas att jag inte går till skolan imorgon. :/ </3
Just det.. måste bara skriva det här för att det känns konstigt..
Jag fyller 16 år om 15 dagar.
Inte för att någon bryr sig men tiden går jobbigt snabbt.
Snart är alla dem underbara kontakterna borta.
Jag vet inte om någon kommer tycka om mig på gymnasiet. :/
Jag sov ingenting igår och om jag faktiskt somnar drömmer jag bara mardrömmar.
All ångest kommer krypande tillbaka när helgen närmar sig sitt slut.
Huvudet bultar, ont i magen, känner mig svag i armar och ben efter att ha varit magsjuk och all kraft tycks vara borta.
Hjärtat gör så ont så att ansiktet inte kan le.
Själen vill något men hjärnan är för feg för att agera.
Jag vill komma upp på fötter igen, dock puttar folk ner mig väldigt ofta.
Jag försöker att finnas till och vara en så bra vän som möjligt men jag är ändå den som oftast blir behandlad som skit.
Varför?
Jag hoppas att jag inte går till skolan imorgon. :/ </3
Just det.. måste bara skriva det här för att det känns konstigt..
Jag fyller 16 år om 15 dagar.
Inte för att någon bryr sig men tiden går jobbigt snabbt.
Snart är alla dem underbara kontakterna borta.
Jag vet inte om någon kommer tycka om mig på gymnasiet. :/
lördag 11 maj 2013
Insikten: Varför har inte jag några nära vänner?
Nu är jag frisk igen. ( Nä, inte psykiskt, glöm det. haha )
.. I'M MENTALY INSAINE! WIEHO! ...
Ja... i alla fall fysiskt..
Egentligen känner jag för att vara lite småsjuk i någon vecka så jag slipper gå till skolan.
( Nej minsann, Pessimisten Frida har ingen lust att gå till skolan... nu igen. )
Förra veckan nämnde en lärare i skolan det här med att ha en vän som man kan ringa klockan 2 på natten.
Tanken slog mig verkligen, har jag någon som jag kan ringa, som inte skulle skrika att jag skulle ta massa sömntabletter och gå och lägga mig igen?
Jag har tänkt på det hela veckan.
Jag började fundera på min barndomsvän som bor i Gällivare som jag hade väldigt bra kontakt med innan hon flyttade.
Det känns dock osäkert om hon skulle svara eller inte.
I 4:an när jag bytte skola pga att jag blev så utsatt så fick jag vänner.
Några av dem blev verkligen nära vänner.
Allt blev mer komplicerat efter att ha slutat 6:an eftersom jag gick i skola i en annan kommun än vad jag bodde i.
De flesta i den skolan sökte sig förstås mot Uppsala när det var dags att börja på högstadiet.
Jag valde dock att söka till en musikklass i Norrtälje.
Så det var väll hur jag förlorade den mesta kontakten med dem.
På något sett så känns det som att det är viktigare att ha nära vänner ju äldre man blir eftersom man ofta kan behöva mer stöd i livet än förut.
Livet har en förmåga att lättare kollapsa när man blir vuxen.
Okej, jag vet kanske ingenting om att vara vuxen men mitt liv har kollapsat ett flertal gånger.
( Enligt mig själv då. )
Fast ett flertal vuxna verkar tycka att man ska kollapsa lite smått när man är tonåring.
Jag vet dock inte om jag håller med om det.
Att vara lite känslomässigt ofunktionell och vilsen i sig själv är väll ganska vanligt men att ligga och gråta på golvet tills man blöder näsblod går väll lite över gränsen?
( I alla fall när det är för att man inte kunnat göra matteläxan. )
Dock känns det svårt att hitta vänner som man vet att man kan ringa till klockan 2 på natten.
Jag tycker inte om att vara annorlunda.
Att vara normal har alltid känts mer lockande.
Ni normala människor kommer såklart fråga er själva vad "normalt" tolkas som.
Jag kan ge er ett par enkla förslag på vad som INTE anses normalt. (eftersom jag gör/har gjort det )
Har du skuttat omkring i trädgården klädd i en mozartperuk med en gitarr och sjungit "The Lumberjack Song?
Åkt runt kvarteret i en barnvagn utklädd till Magnus Uggla?
Plötsligt fått för dig att du ska sjunga opera och börjat bröla på Phantom of the opera?
Spela piano med näsan? ( Och insett att det inte var smart eftersom man slog i huvudet )
Har du gjort något av detta är du inte en normalt funtad människa och bör överväga att bli inlagd medsamma.
Vid närmare eftertanke kanske det inte är helt märkligt att jag inte har några nära vänner?
Troligtvis inte. :/
.. I'M MENTALY INSAINE! WIEHO! ...
Ja... i alla fall fysiskt..
Egentligen känner jag för att vara lite småsjuk i någon vecka så jag slipper gå till skolan.
( Nej minsann, Pessimisten Frida har ingen lust att gå till skolan... nu igen. )
Förra veckan nämnde en lärare i skolan det här med att ha en vän som man kan ringa klockan 2 på natten.
Tanken slog mig verkligen, har jag någon som jag kan ringa, som inte skulle skrika att jag skulle ta massa sömntabletter och gå och lägga mig igen?
Jag har tänkt på det hela veckan.
Jag började fundera på min barndomsvän som bor i Gällivare som jag hade väldigt bra kontakt med innan hon flyttade.
Det känns dock osäkert om hon skulle svara eller inte.
I 4:an när jag bytte skola pga att jag blev så utsatt så fick jag vänner.
Några av dem blev verkligen nära vänner.
Allt blev mer komplicerat efter att ha slutat 6:an eftersom jag gick i skola i en annan kommun än vad jag bodde i.
De flesta i den skolan sökte sig förstås mot Uppsala när det var dags att börja på högstadiet.
Jag valde dock att söka till en musikklass i Norrtälje.
Så det var väll hur jag förlorade den mesta kontakten med dem.
På något sett så känns det som att det är viktigare att ha nära vänner ju äldre man blir eftersom man ofta kan behöva mer stöd i livet än förut.
Livet har en förmåga att lättare kollapsa när man blir vuxen.
Okej, jag vet kanske ingenting om att vara vuxen men mitt liv har kollapsat ett flertal gånger.
( Enligt mig själv då. )
Fast ett flertal vuxna verkar tycka att man ska kollapsa lite smått när man är tonåring.
Jag vet dock inte om jag håller med om det.
Att vara lite känslomässigt ofunktionell och vilsen i sig själv är väll ganska vanligt men att ligga och gråta på golvet tills man blöder näsblod går väll lite över gränsen?
( I alla fall när det är för att man inte kunnat göra matteläxan. )
Dock känns det svårt att hitta vänner som man vet att man kan ringa till klockan 2 på natten.
Jag tycker inte om att vara annorlunda.
Att vara normal har alltid känts mer lockande.
Ni normala människor kommer såklart fråga er själva vad "normalt" tolkas som.
Jag kan ge er ett par enkla förslag på vad som INTE anses normalt. (eftersom jag gör/har gjort det )
Har du skuttat omkring i trädgården klädd i en mozartperuk med en gitarr och sjungit "The Lumberjack Song?
Åkt runt kvarteret i en barnvagn utklädd till Magnus Uggla?
Plötsligt fått för dig att du ska sjunga opera och börjat bröla på Phantom of the opera?
Spela piano med näsan? ( Och insett att det inte var smart eftersom man slog i huvudet )
Har du gjort något av detta är du inte en normalt funtad människa och bör överväga att bli inlagd medsamma.
Vid närmare eftertanke kanske det inte är helt märkligt att jag inte har några nära vänner?
Troligtvis inte. :/
fredag 10 maj 2013
7:åringen som ingen tyckte om
Har nyss sett filmen Älska Mig.
Jag tycker verkligen om den, det är en sån film som bör visas i skolan för att folk ska vara snällare mot varandra och våga säga till om någon annan blir mobbad.
Jag tror att många inte förstår hur mycket det skadar den man mobbar.
Det är inte lätt att bli accepterad i skolan, det är jag fullt medveten om men att trycka ner andra för att själv få uppmärksamhet och acceptans är helt fel.
Jag blev mobbad på lågstadiet.
( tycker du det låter tråkigt att läsa om, låt bli. )
Min bästa vän flyttade till Luleå och jag blev ensam kvar.
Jag var mobbad innan hon flyttade också men det är lättare att hantera mobbing om man är 2.
Min bästis var borta och kvar blev jag.
Jag var inte mer annorlunda än någon annan men utan någon att krama om när jag blev ledsen så var jag ett lätt offer.
En tjej i min klass sa att jag var ful en dag när jag kom till skolan.
-Hur kan man vara så ful som du är?
Jag bara stod där, vad skulle jag svarat?
- Har du blivit döv nu också, fetto?
Runtomkring henne stod resten av mina klasskompisar, de skrattade.
Det var så varje dag.
Ena dagen så var det förolämpningar som gällde, andra var det att man skulle dra ner byxorna på mig.
Så höll det på.
Jag kommer ihåg hur jag grät när jag kom hem.
Mamma tittade undrande på mig.
- Har det hänt något i skolan?
Jag var livrädd för att mamma skulle skratta åt mig när jag berättade, precis som alla andra.
- Älsklig, vad är det?
Jag berättade om att en kille hade dragit ner byxorna på mig i skolan.
Mamma blev rasande, hon ringde direkt till klassföreståndaren.
( Hon sa dock inte vad jag hade berättat)
De bestämde att vi skulle ha ett möte om hur min skolsituation såg ut inom de närmsta dagarna.
Dagen då mötet skulle äga rum så låste jag in mig på toaletten och grät.
Jag hade inte berättat för klassföreståndaren att de andra eleverna mobbade mig.
Jag hade även sagt till mamma att jag hade berättat allt för henne.
Bredvid mig stod en soptunna, däri låg min väska.
Det tillhörde vardagen men just den gången blev jag jätteledsen för det.
Mötet ägde rum.
Mamma sa vad som hade hänt.
- Det har inte Frida berättat, sa klassföreståndaren.
Jag sa snabbt:
- Det har jag visst gjort.
Eftersom jag var blyg så trodde hon att hon bara inte hade hört det.
Jag trodde att det skulle bli en vändpunkt men det blev det inte.
Jag blev mer utsatt än någonsin.
Killarna i klassen tacklade omkull mig, jag hade ofta blåmärken på armarna.
Tjejerna spred rykten om mig och förolämpade mig.
Men när lärarna frågade om blåmärkena så hade jag förstås ramlat på rasten, igen.
När jag kom hem den dagen var jag helt förstörd.
Mamma hade blivit mer uppmärksam just då och frågade vad som hade hänt.
Jag berättade då allt.
Sedan sa jag:
- Mamma, det är ingen som älskar mig. Jag vill inte leva längre.
När jag sa det så var jag 7 år.
Jag hade blont, lockigt hår och lysande blå ögon.
Jag var vacker.
Efter att ha upplevt detta så har jag inte kunnat se mig själv i spegeln utan att bli besviken.
Vad hade jag gjort för att förtjänat att se ut såhär?
Såren efter mobbingen i lågstadiet kommer nog aldrig att läka helt.
Jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln utan att vilja gråta av förskräckelse.
Jag tycker verkligen om den, det är en sån film som bör visas i skolan för att folk ska vara snällare mot varandra och våga säga till om någon annan blir mobbad.
Jag tror att många inte förstår hur mycket det skadar den man mobbar.
Det är inte lätt att bli accepterad i skolan, det är jag fullt medveten om men att trycka ner andra för att själv få uppmärksamhet och acceptans är helt fel.
Jag blev mobbad på lågstadiet.
( tycker du det låter tråkigt att läsa om, låt bli. )
Min bästa vän flyttade till Luleå och jag blev ensam kvar.
Jag var mobbad innan hon flyttade också men det är lättare att hantera mobbing om man är 2.
Min bästis var borta och kvar blev jag.
Jag var inte mer annorlunda än någon annan men utan någon att krama om när jag blev ledsen så var jag ett lätt offer.
En tjej i min klass sa att jag var ful en dag när jag kom till skolan.
-Hur kan man vara så ful som du är?
Jag bara stod där, vad skulle jag svarat?
- Har du blivit döv nu också, fetto?
Runtomkring henne stod resten av mina klasskompisar, de skrattade.
Det var så varje dag.
Ena dagen så var det förolämpningar som gällde, andra var det att man skulle dra ner byxorna på mig.
Så höll det på.
Jag kommer ihåg hur jag grät när jag kom hem.
Mamma tittade undrande på mig.
- Har det hänt något i skolan?
Jag var livrädd för att mamma skulle skratta åt mig när jag berättade, precis som alla andra.
- Älsklig, vad är det?
Jag berättade om att en kille hade dragit ner byxorna på mig i skolan.
Mamma blev rasande, hon ringde direkt till klassföreståndaren.
( Hon sa dock inte vad jag hade berättat)
De bestämde att vi skulle ha ett möte om hur min skolsituation såg ut inom de närmsta dagarna.
Dagen då mötet skulle äga rum så låste jag in mig på toaletten och grät.
Jag hade inte berättat för klassföreståndaren att de andra eleverna mobbade mig.
Jag hade även sagt till mamma att jag hade berättat allt för henne.
Bredvid mig stod en soptunna, däri låg min väska.
Det tillhörde vardagen men just den gången blev jag jätteledsen för det.
Mötet ägde rum.
Mamma sa vad som hade hänt.
- Det har inte Frida berättat, sa klassföreståndaren.
Jag sa snabbt:
- Det har jag visst gjort.
Eftersom jag var blyg så trodde hon att hon bara inte hade hört det.
Jag trodde att det skulle bli en vändpunkt men det blev det inte.
Jag blev mer utsatt än någonsin.
Killarna i klassen tacklade omkull mig, jag hade ofta blåmärken på armarna.
Tjejerna spred rykten om mig och förolämpade mig.
Men när lärarna frågade om blåmärkena så hade jag förstås ramlat på rasten, igen.
När jag kom hem den dagen var jag helt förstörd.
Mamma hade blivit mer uppmärksam just då och frågade vad som hade hänt.
Jag berättade då allt.
Sedan sa jag:
- Mamma, det är ingen som älskar mig. Jag vill inte leva längre.
När jag sa det så var jag 7 år.
Jag hade blont, lockigt hår och lysande blå ögon.
Jag var vacker.
Efter att ha upplevt detta så har jag inte kunnat se mig själv i spegeln utan att bli besviken.
Vad hade jag gjort för att förtjänat att se ut såhär?
Såren efter mobbingen i lågstadiet kommer nog aldrig att läka helt.
Jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln utan att vilja gråta av förskräckelse.
Sjuk :c
Nu har jag gått och blivit sjuk.
Fan, jag skulle ju skriva engelskauppsats idag. :c
Jag har feber, är yr, kräks och jag har svimmat flera gånger.
Det var jätteläskigt, allt blev bara svart och när jag öppnade ögonen låg jag på golvet med massa sår på benen.
Jag orkar inte skriva något längre än så, jag mår jättedåligt.
vi får väll se när jag blir bättre. :(
Fan, jag skulle ju skriva engelskauppsats idag. :c
Jag har feber, är yr, kräks och jag har svimmat flera gånger.
Det var jätteläskigt, allt blev bara svart och när jag öppnade ögonen låg jag på golvet med massa sår på benen.
Jag orkar inte skriva något längre än så, jag mår jättedåligt.
vi får väll se när jag blir bättre. :(
torsdag 9 maj 2013
Det emotionella vraket.
Okej, jag kanske ska förklara det senaste inlägget lite bättre, jag var rätt så upprörd när jag skrev det.
Men det handlar om det här att känna sig oduglig egentligen.
Jag har drömmar som dem flesta människor.
Jag är snart 16 år, ändå så känner jag att jag inte har åstakomit någonting alls i livet.
Det kanske inte är särskilt konstigt i och med min ålder men jag tycker ändå att om man jämför mitt liv med andras så ser mitt liv mörkt och värdelöst ut.
Jag som har mått så bra i några dagar nu, varför håller jag då på såhär?
Det är så tråkigt att jag inte kan kontrollera mina egna tankar och känslor när jag faktiskt börjar må bättre.
Jag känner mig som emotionellt vrak.
Min psykiatriker brukade säga att jag levde i en social misär.
Vad gör det mig till?
Jag sa till henne förut att jag inte skulle få några vänner alls på gymnasiet, Vem skulle vilja vara med ett vrak som mig?
Det hon gjorde efter det kommer jag aldrig förlåta henne för.
Hon började asgarva.
Man skulle ju kunna tänka att hon bara menade att visa att det inte var så eller något liknande men hon bara fortsatte att skratta.
- Mm, ja..
Fan vad ledsen jag blev för det.
Efter det samtalet satte jag mig på en bänk på busstationen och grät.
Jag blev så jävla ledsen.
Hon har inte hört av sig på snart 4 månader nu.
Är folk helt dumma i huvudet?
Hon har ju hand om min medicinering och allting.
Det är ju skitsmart.
Jag känner själv att jag faktiskt verkligen är i behov av någon att prata med.
Inte hennes jävla knarkterapi.
Det fungerar inte så.
- Jag mår dåligt.
- Jaha då ökar vi medicindosen.. Vill du ha en munkavel och en tvångströja till också?
Det är fan så det känns.
Det är som om att alla tror att bara för att man går på massa jävla happypills så ska man plötsligt se enhörningar och regnbågar?
- I'm in happyland! Wiiieeho.
Nej, det är inte alls så det går till.
Man får en piller som man mår skitdåligt av i 1-2 veckor...
Sen så gör medicinen så att den naturliga "glädjemängden" i hjärnan håller i längre.
Sen får man en lapp stor som en bilkarta med biverkningar.
Har man en depresionsskala på ungefär 75-80%, vilket är "normalt" för en depression så tar man en tablett om dagen.
Är man däremot så dum i huvudet som jag är med en skala på 98.3% så måste jag ta 3 tabletter om dagen.
Inte ens min mamma som går på samma medicin tar samma mängd som jag.
Hon är utbränd detsutom.
Vilken psykiskt galen tonåring jag måste vara.
Haha, ja, ni som känner mig i verkligheten vet säkert redan. ;p
Men det handlar om det här att känna sig oduglig egentligen.
Jag har drömmar som dem flesta människor.
Jag är snart 16 år, ändå så känner jag att jag inte har åstakomit någonting alls i livet.
Det kanske inte är särskilt konstigt i och med min ålder men jag tycker ändå att om man jämför mitt liv med andras så ser mitt liv mörkt och värdelöst ut.
Jag som har mått så bra i några dagar nu, varför håller jag då på såhär?
Det är så tråkigt att jag inte kan kontrollera mina egna tankar och känslor när jag faktiskt börjar må bättre.
Jag känner mig som emotionellt vrak.
Min psykiatriker brukade säga att jag levde i en social misär.
Vad gör det mig till?
Jag sa till henne förut att jag inte skulle få några vänner alls på gymnasiet, Vem skulle vilja vara med ett vrak som mig?
Det hon gjorde efter det kommer jag aldrig förlåta henne för.
Hon började asgarva.
Man skulle ju kunna tänka att hon bara menade att visa att det inte var så eller något liknande men hon bara fortsatte att skratta.
- Mm, ja..
Fan vad ledsen jag blev för det.
Efter det samtalet satte jag mig på en bänk på busstationen och grät.
Jag blev så jävla ledsen.
Hon har inte hört av sig på snart 4 månader nu.
Är folk helt dumma i huvudet?
Hon har ju hand om min medicinering och allting.
Det är ju skitsmart.
Jag känner själv att jag faktiskt verkligen är i behov av någon att prata med.
Inte hennes jävla knarkterapi.
Det fungerar inte så.
- Jag mår dåligt.
- Jaha då ökar vi medicindosen.. Vill du ha en munkavel och en tvångströja till också?
Det är fan så det känns.
Det är som om att alla tror att bara för att man går på massa jävla happypills så ska man plötsligt se enhörningar och regnbågar?
- I'm in happyland! Wiiieeho.
Nej, det är inte alls så det går till.
Man får en piller som man mår skitdåligt av i 1-2 veckor...
Sen så gör medicinen så att den naturliga "glädjemängden" i hjärnan håller i längre.
Sen får man en lapp stor som en bilkarta med biverkningar.
Har man en depresionsskala på ungefär 75-80%, vilket är "normalt" för en depression så tar man en tablett om dagen.
Är man däremot så dum i huvudet som jag är med en skala på 98.3% så måste jag ta 3 tabletter om dagen.
Inte ens min mamma som går på samma medicin tar samma mängd som jag.
Hon är utbränd detsutom.
Vilken psykiskt galen tonåring jag måste vara.
Haha, ja, ni som känner mig i verkligheten vet säkert redan. ;p
onsdag 8 maj 2013
ärthjärnan i arbete
Jag mår faktiskt bättre nu än vad jag gjorde förut.
Jag jobbar mer aktivt i skolan, gör läxor och orkar med fritidsintressen.
Det är mycket för att vara mig.
Vad har hänt idag då?
Inte mycket, jag hade ett utveckligssamtal och köpte glass efter skolan.
Utveckligssamtalet gick väll rätt så bra.
Dock blev jag väldigt osäker om jag verkligen passar att jobba med mitt drömyrke.
Jag vill verkligen bli lärare.
Jag skulle vilja jobba med högstadiet eller gymnasiet.
Det känns som man har en större chans att påverka ungdomar i livet än om man jämför med lågstadiet.
Man kan också få en mer seriös kontakt med elever om dem är lite äldre.
Själv tycker jag att man som lärare kan påverka andra människor mycket i livet.
Om jag till exempel inte hade haft vissa av dem lärarna jag har nu så hade jag inte varit vid liv nu.
Jag tänker faktiskt på det varje dag, tänk om dem här underbara människorna inte hade funnits när jag verkligen behövde det, hur kul skulle det bli för min lillasyster, att bli lämnad ensam?
Jag har funderat på att bli kurator eller psykolog men det känns som en relation som är baserad på jobbiga erfarenheter och ett par samtal.
Dock kan man som lärare finnas till i stort sett varje dag, är man tillräckligt kompetent så märker man ju oftast hur eleverna mår och beter sig.
Kanske extralärare?
För elever som kanske har svårare med vissa ämnen?
Skulle inte det kännas bättre för dem eleverna att ha en lärare som själv gått igenom mycket och vet hur det är att inte klara av skolan?
Jag kanske är konstig men jag tycker att det är minst lika viktigt att man ska kunna prata med sin lärare om man mår dåligt som det är att faktiskt lära sig saker.
Jag tycker att det går ihop.
Jag presterade jättedåligt i skolan pga depression och panikångest.
Får man det sagt så kan faktiskt lärarna hjälpa en mer än vad man tror.
Hade inte jag inte mejlat en lärare för snart ett år sedan så hade inte jag suttit här just nu med min underbara nya familj.
Både min mentor och läraren som jag mejlade har sagt att dem önskat att de kunde göra mer.
Vadå mer? Jag tycker dem har ansträngt sig extremt mycket bara för att jag ska må bra.
För en liten elev.
Dem har ju gett mig ett nytt liv, jag skulle aldrig kunna be om mer.
Jag hoppas verkligen att dem förstår hur otroligt tacksam jag är för det.
Vid flera tillfällen orkade jag inte ens med mig själv men det gjorde dem.
Haha, jag förstår faktiskt inte hur dem orkade.
Medans dem skulle ha kunnat förklara massa saker om politik för en ambitiös elev så valde dem att försöka få den mest puckade eleven på hela skolan att må lite bättre.
Stackars människor. :/ haha
Det är nog just därför jag inte kan bli lärare heller, Jag kommer troligen inte uppfylla några kompetenskrav överhuvudtaget.
Jag får väll nöja mig med att vara en puckad pianist på T-centralen.
Jag jobbar mer aktivt i skolan, gör läxor och orkar med fritidsintressen.
Det är mycket för att vara mig.
Vad har hänt idag då?
Inte mycket, jag hade ett utveckligssamtal och köpte glass efter skolan.
Utveckligssamtalet gick väll rätt så bra.
Dock blev jag väldigt osäker om jag verkligen passar att jobba med mitt drömyrke.
Jag vill verkligen bli lärare.
Jag skulle vilja jobba med högstadiet eller gymnasiet.
Det känns som man har en större chans att påverka ungdomar i livet än om man jämför med lågstadiet.
Man kan också få en mer seriös kontakt med elever om dem är lite äldre.
Själv tycker jag att man som lärare kan påverka andra människor mycket i livet.
Om jag till exempel inte hade haft vissa av dem lärarna jag har nu så hade jag inte varit vid liv nu.
Jag tänker faktiskt på det varje dag, tänk om dem här underbara människorna inte hade funnits när jag verkligen behövde det, hur kul skulle det bli för min lillasyster, att bli lämnad ensam?
Jag har funderat på att bli kurator eller psykolog men det känns som en relation som är baserad på jobbiga erfarenheter och ett par samtal.
Dock kan man som lärare finnas till i stort sett varje dag, är man tillräckligt kompetent så märker man ju oftast hur eleverna mår och beter sig.
Kanske extralärare?
För elever som kanske har svårare med vissa ämnen?
Skulle inte det kännas bättre för dem eleverna att ha en lärare som själv gått igenom mycket och vet hur det är att inte klara av skolan?
Jag kanske är konstig men jag tycker att det är minst lika viktigt att man ska kunna prata med sin lärare om man mår dåligt som det är att faktiskt lära sig saker.
Jag tycker att det går ihop.
Jag presterade jättedåligt i skolan pga depression och panikångest.
Får man det sagt så kan faktiskt lärarna hjälpa en mer än vad man tror.
Hade inte jag inte mejlat en lärare för snart ett år sedan så hade inte jag suttit här just nu med min underbara nya familj.
Både min mentor och läraren som jag mejlade har sagt att dem önskat att de kunde göra mer.
Vadå mer? Jag tycker dem har ansträngt sig extremt mycket bara för att jag ska må bra.
För en liten elev.
Dem har ju gett mig ett nytt liv, jag skulle aldrig kunna be om mer.
Jag hoppas verkligen att dem förstår hur otroligt tacksam jag är för det.
Vid flera tillfällen orkade jag inte ens med mig själv men det gjorde dem.
Haha, jag förstår faktiskt inte hur dem orkade.
Medans dem skulle ha kunnat förklara massa saker om politik för en ambitiös elev så valde dem att försöka få den mest puckade eleven på hela skolan att må lite bättre.
Stackars människor. :/ haha
Det är nog just därför jag inte kan bli lärare heller, Jag kommer troligen inte uppfylla några kompetenskrav överhuvudtaget.
Jag får väll nöja mig med att vara en puckad pianist på T-centralen.
tisdag 7 maj 2013
Idag var en konstig dag.
Äntligen, nu får jag ta det lite lugnt i några dagar.
Jag måste bara göra en engelskauppsats, Ett bildprojekt, En uppsats om gener , öva på vibrato (fiol) , oroa mig för betyg och ha ångest inför gymnasiet.
Det är helt underbart.
Jag är i stort sett ledig.
Nu till det konstiga, vi hade musik sista lektionen och skulle sjunga i kör.
( Inget konstigt med det )
Men efter att ha sjungit igenom Vintern rasat så ställer sig min musiklärare upp och pekar på mig.
- Du sjunger jättebra, sopranstämman låter jättebra och du sjunger tydligt och bra, jättebra.
Hela klassen satt och stirrade på mig.
Det här hände förra veckan också men då var det mer att han gav mig en av sina "dethärvarjuintesådumt-blickar"
Sedan stod han som vanligt och viftade hysteriskt med armarna bakom flygeln och går igenom alla stämmorna.
Jag skämdes ihjäl, jag vågade inte sjunga mer under den musiklektionen.
Haha, lite komiskt var det faktiskt.
Sen hade jag bara tänkt att fråga honom om jag kommer få behålla mitt betyg från förra terminen i musik.
- Ja, det tror jag sa han. Du sjöng jättebra idag, du sjunger väldigt stark och tydligt, Jättebra.
Generad och röd som en tomat gick jag därifrån, pinsamt.
Det är ovanligt att han berömmer elever, väldigt ovanligt skulle jag påstå.
Jag tror han hörde någon annan eller så börjar han bli dement.
Haha
Jag måste bara göra en engelskauppsats, Ett bildprojekt, En uppsats om gener , öva på vibrato (fiol) , oroa mig för betyg och ha ångest inför gymnasiet.
Det är helt underbart.
Jag är i stort sett ledig.
Nu till det konstiga, vi hade musik sista lektionen och skulle sjunga i kör.
( Inget konstigt med det )
Men efter att ha sjungit igenom Vintern rasat så ställer sig min musiklärare upp och pekar på mig.
- Du sjunger jättebra, sopranstämman låter jättebra och du sjunger tydligt och bra, jättebra.
Hela klassen satt och stirrade på mig.
Det här hände förra veckan också men då var det mer att han gav mig en av sina "dethärvarjuintesådumt-blickar"
Sedan stod han som vanligt och viftade hysteriskt med armarna bakom flygeln och går igenom alla stämmorna.
Jag skämdes ihjäl, jag vågade inte sjunga mer under den musiklektionen.
Haha, lite komiskt var det faktiskt.
Sen hade jag bara tänkt att fråga honom om jag kommer få behålla mitt betyg från förra terminen i musik.
- Ja, det tror jag sa han. Du sjöng jättebra idag, du sjunger väldigt stark och tydligt, Jättebra.
Generad och röd som en tomat gick jag därifrån, pinsamt.
Det är ovanligt att han berömmer elever, väldigt ovanligt skulle jag påstå.
Jag tror han hörde någon annan eller så börjar han bli dement.
Haha
söndag 5 maj 2013
Jag älskar dig, mamma.
Jag skulle säga att nätterna är allra värst.
Jag gick och la mig för 2 timmar sedan men jag ligger fortfarande här och gråter.
Många säger att det är bra att gråta men i mitt fall är det nog inte det.
Jag gråter i min ensamhet, alla minnen gör fortfarande ont att bära på.
Jag känner mig fortfarande övergiven, jag är barnet som ingen ville ha.
Det går inte att bara strunta i det.
Har man aldrig känt sig övergiven så kan man inte föreställa sig det.
Jag förstår faktiskt inte riktigt varför jag inte verkar betyda någonting för mamma.
Jag älskar min mamma, min fina lilla mamma.
Jag hoppas att jag får tillbaka henne, hon har inte alltid varit såhär, hon var lycklig förut och det var jag också.
Hennes depression har gjort henne till en helt annan människa.
Den har gjort mig till en annan människa också.
Snälla mamma, kom tillbaka snart.
I mina ögon är du fortfarande världens bästa mamma.
Skola imorgon.
Jaha, så lång var den helgen.
Imorgon är det skola igen.
Jag längtar inte alls till skolan, jag känner mig bara utanför.
Jag har varit med om att någon har bett mig att gå till skolan men jag finner mig själv stå ensam i korridoren hela dagen ändå.
Alla klagar på att jag är negativ och pessimistisk men dem blir sura om jag står ensam för att jag "får" vara med.
Jag försöker faktiskt, det är jättesvårt men jag försöker och det är ju allt jag kan göra.
Vid vissa tillfällen när jag faktiskt har varit glad så har folk avbrutit mig mitt i en mening och sagt att jag ska sluta vara så jävla negativ, flera av gångerna när det har hänt hade jag inte alls tänkt att vara negativ.
Det är tråkigt att folk tar för givet att jag ska klaga och vara negativ så fort jag öppnar käften, som om att alla har stämplat pessimist i pannan på mig.
Flera människor har sagt att jag är så mycket mer än en deprimerad tonåring eller ett dåligt självförtroende men det är ju dem som har verkställt den bilden av mig.
Just nu känner jag inte ens mig själv.
Jag har ingen aning om vem jag är.
Kanske är jag bara ett dåligt självförtroende?
Jag skulle säga att det var en bättre liknelse än den "snälla och roliga Frida" som jag tidigare var.
Det är jobbigt att ständigt vara på jakt efter sig själv när man inte vet vem man letar efter.
Letar jag efter en den snälla och roliga Frida som jag själv inte känner eller den deprimerade pessimist-Frida som ingen tycker om?
Jag vet inte längre.
Vad har jag för roll i närståendes liv egentligen?
Imorgon är det skola igen.
Jag längtar inte alls till skolan, jag känner mig bara utanför.
Jag har varit med om att någon har bett mig att gå till skolan men jag finner mig själv stå ensam i korridoren hela dagen ändå.
Alla klagar på att jag är negativ och pessimistisk men dem blir sura om jag står ensam för att jag "får" vara med.
Jag försöker faktiskt, det är jättesvårt men jag försöker och det är ju allt jag kan göra.
Vid vissa tillfällen när jag faktiskt har varit glad så har folk avbrutit mig mitt i en mening och sagt att jag ska sluta vara så jävla negativ, flera av gångerna när det har hänt hade jag inte alls tänkt att vara negativ.
Det är tråkigt att folk tar för givet att jag ska klaga och vara negativ så fort jag öppnar käften, som om att alla har stämplat pessimist i pannan på mig.
Flera människor har sagt att jag är så mycket mer än en deprimerad tonåring eller ett dåligt självförtroende men det är ju dem som har verkställt den bilden av mig.
Just nu känner jag inte ens mig själv.
Jag har ingen aning om vem jag är.
Kanske är jag bara ett dåligt självförtroende?
Jag skulle säga att det var en bättre liknelse än den "snälla och roliga Frida" som jag tidigare var.
Det är jobbigt att ständigt vara på jakt efter sig själv när man inte vet vem man letar efter.
Letar jag efter en den snälla och roliga Frida som jag själv inte känner eller den deprimerade pessimist-Frida som ingen tycker om?
Jag vet inte längre.
Vad har jag för roll i närståendes liv egentligen?
lördag 4 maj 2013
Mobbing och utanförskap.
Jag har varit och sett warm boddies på bio.
Det var faktiskt en riktigt bra film.
Jag tycker om filmer där huvudpersonen är annorlunda, Som i Edward Scissorhands.
Dessa huvudpersoner blir bortstötta ifrån samhället just för att dem inte är som alla andra.
Jag känner igen den rollen så otroligt mycket.
Andra skulle kanske tycka att Edward Scissorhands eller "R" I warm boddies inte var realistiska personligheter men jag skulle säga att dem är det.
Det är som att vara mobbad, utanför och bortstött vilket är väldigt vanligt i vårt samhälle.
Tyvärr blir det ofta så att de som blir bortstötta inte längre vågar vara annorlunda och väljer att flyta med i strömmen.
Jag var mobbad i lågstadiet.
Jag var "annorlunda", ful, fet och konstig.
Människor i den här världen vill verkligen inte förstå att alla är olika.
Så fort någon är annorlunda så blir den bortstött av samhället.
Så ser i alla fall jag det.
När jag var mobbad i skolan så var det JAG som var tvungen att ändra på mig.
JAG var den som fick byta skola för att jag blev så utsatt.
En fullt normal elvaåring blev tvungen att ändra sig själv för att samhället ansåg att jag inte dög.
När jag började spela piano när jag var 11 år så hörde jag hur vuxna runt omkring mig pratade om att jag var "konstig":
-" Har ni hört att hon spelar piano? Hon gillar Mozart och klassisk musik, En elvaåring ska gilla att umgås med kompisar och lyssna på Katy Perry".
Vuxna människor pratade till och med bakom ryggen på mig.
Det fick mig att känna mig utanför.
Det jag försöker säga med det här är att mobbing och utanförskap lämnar djupa sår, vissa går inte att läka.
Jag är nästan 16 år men jag är fortfarande livrädd att folk ska börja mobba mig.
Det är fortfarande killar som skriker åt mig i korridorerna.
Säger att jag är ful, fet och dum i huvudet.
Jag blir jätteledsen av det.
Jag försökte att få stopp på det i 8:an men en 14/15-åring kan inte stå emot mobbing själv.
Nu försöker jag hjälpa människor omkring mig.
Jag hoppas verkligen på att kunna påverka andra.
Dock känns det svårt, det känns hopplöst att få andra människor att tycka om mig.
Jag tycker ju inte ens om mig själv.
Det var faktiskt en riktigt bra film.
Jag tycker om filmer där huvudpersonen är annorlunda, Som i Edward Scissorhands.
Dessa huvudpersoner blir bortstötta ifrån samhället just för att dem inte är som alla andra.
Jag känner igen den rollen så otroligt mycket.
Andra skulle kanske tycka att Edward Scissorhands eller "R" I warm boddies inte var realistiska personligheter men jag skulle säga att dem är det.
Det är som att vara mobbad, utanför och bortstött vilket är väldigt vanligt i vårt samhälle.
Tyvärr blir det ofta så att de som blir bortstötta inte längre vågar vara annorlunda och väljer att flyta med i strömmen.
Jag var mobbad i lågstadiet.
Jag var "annorlunda", ful, fet och konstig.
Människor i den här världen vill verkligen inte förstå att alla är olika.
Så fort någon är annorlunda så blir den bortstött av samhället.
Så ser i alla fall jag det.
När jag var mobbad i skolan så var det JAG som var tvungen att ändra på mig.
JAG var den som fick byta skola för att jag blev så utsatt.
En fullt normal elvaåring blev tvungen att ändra sig själv för att samhället ansåg att jag inte dög.
När jag började spela piano när jag var 11 år så hörde jag hur vuxna runt omkring mig pratade om att jag var "konstig":
-" Har ni hört att hon spelar piano? Hon gillar Mozart och klassisk musik, En elvaåring ska gilla att umgås med kompisar och lyssna på Katy Perry".
Vuxna människor pratade till och med bakom ryggen på mig.
Det fick mig att känna mig utanför.
Det jag försöker säga med det här är att mobbing och utanförskap lämnar djupa sår, vissa går inte att läka.
Jag är nästan 16 år men jag är fortfarande livrädd att folk ska börja mobba mig.
Det är fortfarande killar som skriker åt mig i korridorerna.
Säger att jag är ful, fet och dum i huvudet.
Jag blir jätteledsen av det.
Jag försökte att få stopp på det i 8:an men en 14/15-åring kan inte stå emot mobbing själv.
Nu försöker jag hjälpa människor omkring mig.
Jag hoppas verkligen på att kunna påverka andra.
Dock känns det svårt, det känns hopplöst att få andra människor att tycka om mig.
Jag tycker ju inte ens om mig själv.
fredag 3 maj 2013
Bäst på att vara sämst.
Kan inte sluta tänka på gymnasiet.
Var kommer jag att gå? Kommer jag in där jag vill? Kommer jag att passa in? Får jag några vänner?
Kommer någon finnas där om jag är ledsen? Kommer någon att tycka om mig? Kommer jag kunna plugga ordentligt? Kommer min depression bli bättre? Kommer jag sluta få panikångestattacker?
Jag vet att jag är annorlunda, det har jag alltid varit.
Jag har varit en person som ingen lägger märke till, jag bara existerar utan andra ser det.
Jag känner mig som en stjärna eller en skugga, jag kanske inte alltid syns men jag finns alltid där.
Skulle någon be mig att beskriva mig själv så skulle jag troligen säga att jag är en tjej på 15 ( snart 16 ) år som älskar musik. Jag spelar piano, gitarr, elbas och fiol.
Jag har inte särskilt många vänner som står mig nära, jag vågar inte riktigt släppa in människor i mitt liv efter att jag blivit sviken av dem.
Jag tänker lätt för mycket påstår dem flesta, jag skulle däremot säga att alla andra tänker för lite.
Jag går lätt in i mig själv för att hitta fel och brister och jag har lätt för att se dåliga saker med mig själv, alltså har jag inget självförtroende överhuvudtaget.
Om någon till exempel skulle fråga vad jag är bäst på, skulle jag svara att jag är bäst på att vara sämst.
Tänk att självförtroendet kan påverka en själv så mycket som det gör.
Hade jag ett självförtroende så skulle jag sjunga på intagningsprovet också.
Jag har inte orken att bygga upp det heller.
Jag hatar mig själv och det kan jag gott fortsätta med.
Var kommer jag att gå? Kommer jag in där jag vill? Kommer jag att passa in? Får jag några vänner?
Kommer någon finnas där om jag är ledsen? Kommer någon att tycka om mig? Kommer jag kunna plugga ordentligt? Kommer min depression bli bättre? Kommer jag sluta få panikångestattacker?
Jag vet att jag är annorlunda, det har jag alltid varit.
Jag har varit en person som ingen lägger märke till, jag bara existerar utan andra ser det.
Jag känner mig som en stjärna eller en skugga, jag kanske inte alltid syns men jag finns alltid där.
Skulle någon be mig att beskriva mig själv så skulle jag troligen säga att jag är en tjej på 15 ( snart 16 ) år som älskar musik. Jag spelar piano, gitarr, elbas och fiol.
Jag har inte särskilt många vänner som står mig nära, jag vågar inte riktigt släppa in människor i mitt liv efter att jag blivit sviken av dem.
Jag tänker lätt för mycket påstår dem flesta, jag skulle däremot säga att alla andra tänker för lite.
Jag går lätt in i mig själv för att hitta fel och brister och jag har lätt för att se dåliga saker med mig själv, alltså har jag inget självförtroende överhuvudtaget.
Om någon till exempel skulle fråga vad jag är bäst på, skulle jag svara att jag är bäst på att vara sämst.
Tänk att självförtroendet kan påverka en själv så mycket som det gör.
Hade jag ett självförtroende så skulle jag sjunga på intagningsprovet också.
Jag har inte orken att bygga upp det heller.
Jag hatar mig själv och det kan jag gott fortsätta med.
onsdag 1 maj 2013
Självförtroendet finns inte.
Igår sov jag över hos en kompis.
Vi var 12 stycken på 15-16 år, 7 ifrån min klass och 4 stycken som nästan alla verkade känna.
(Förutom jag då)
Jag tycker verkligen om att umgås med folk men jag drar mig lätt undan eftersom jag inte vågar ta för mig och känner mig oönskad.
Jag är egentligen en rätt så utåtriktad person som skulle kunna gå fram och prata med i stort sett vem som helst
Det känns synd, den delen av mig finns inte längre, nu är jag den tysta tjejen som sitter i ett hörn.
Jag är en person som ingen lägger märke till.
Igår stog nästan alla och sjöng i en ring, jag älskar att sjunga men jag känner mig så otroligt dålig.
Leken kanske inte var särskilt seriös men tanken av att någon skulle säga att jag är sämst i världen på att sjunga hindrar mig.
Jag är ständigt i flykt ifrån alla negativa tankar men dem kommer alltid ikapp.
Jag springer men jag kommer ingenstans, tankarna finns alltid i bakhuvudet.
Så fort jag får en komplimang så hittar jag en förklaring på varför den personen tycker så.
Är jag vacker, då är du blind eller har ett allvarligt synfel.
Sjunger jag fint, då är du tondöv.
Tycker du om mig, då känner du mig inte.
Om jag ska vara ärlig så vet jag inte vem jag är.
Jag var mobbad hela lågstadiet, hade inga vänner, var konstant rädd och ingen brydde sig om det.
Sen någonstans på vägen blev mitt självförtroende bättre och jag mådde faktiskt bra.
Det varade dock inte länge, mina hemförhållanden blev bara värre och mina föräldrar var elaka mot mig.
Enligt min pappa har jag alltid varit värdelös, jag har ingen framtid, jag kan ju bli uteliggare och spela piano på t-centralen, jag är ful och fet och ingen skulle vilja ha mig som dotter.
Är det konstigt att självförtroendet sjunker till botten när man blir hånad och förolämpad av sina föräldrar?
Det tycker inte jag iallafall.
Somnade klockan 6 imorse så jag ska nog ta det lite lugnt
Bye!
Vi var 12 stycken på 15-16 år, 7 ifrån min klass och 4 stycken som nästan alla verkade känna.
(Förutom jag då)
Jag tycker verkligen om att umgås med folk men jag drar mig lätt undan eftersom jag inte vågar ta för mig och känner mig oönskad.
Jag är egentligen en rätt så utåtriktad person som skulle kunna gå fram och prata med i stort sett vem som helst
Det känns synd, den delen av mig finns inte längre, nu är jag den tysta tjejen som sitter i ett hörn.
Jag är en person som ingen lägger märke till.
Igår stog nästan alla och sjöng i en ring, jag älskar att sjunga men jag känner mig så otroligt dålig.
Leken kanske inte var särskilt seriös men tanken av att någon skulle säga att jag är sämst i världen på att sjunga hindrar mig.
Jag är ständigt i flykt ifrån alla negativa tankar men dem kommer alltid ikapp.
Jag springer men jag kommer ingenstans, tankarna finns alltid i bakhuvudet.
Så fort jag får en komplimang så hittar jag en förklaring på varför den personen tycker så.
Är jag vacker, då är du blind eller har ett allvarligt synfel.
Sjunger jag fint, då är du tondöv.
Tycker du om mig, då känner du mig inte.
Om jag ska vara ärlig så vet jag inte vem jag är.
Jag var mobbad hela lågstadiet, hade inga vänner, var konstant rädd och ingen brydde sig om det.
Sen någonstans på vägen blev mitt självförtroende bättre och jag mådde faktiskt bra.
Det varade dock inte länge, mina hemförhållanden blev bara värre och mina föräldrar var elaka mot mig.
Enligt min pappa har jag alltid varit värdelös, jag har ingen framtid, jag kan ju bli uteliggare och spela piano på t-centralen, jag är ful och fet och ingen skulle vilja ha mig som dotter.
Är det konstigt att självförtroendet sjunker till botten när man blir hånad och förolämpad av sina föräldrar?
Det tycker inte jag iallafall.
Somnade klockan 6 imorse så jag ska nog ta det lite lugnt
Bye!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)