Vårterminens omdömen

Jaha, då har man fått omdömena.

Jag som hade varit så jävla glad idag, piercat näsan, bakat cupcakes och haft det trevligt i skolan. Sen så får man dem där jävla omdömena. Fan vad ledsen jag blev, jag vill inte se dem där. Jag vill inte se mig själv på en bit papper. Fy fan!

Jag kom tillbaka till dig men det gjorde inte du.

Jag ska nog försöka tvinga mig själv till skolan imorgon, idag hade jag inte orken att ens gå upp ur sängen. Det blev bara för mycket, jag vill dessutom inte hålla på och stå och gråta som en jävla bebis.

Alltför ofta får jag påminna mig själv om hur gammal jag är, jag är inget barn längre men inte heller en vuxen. Ändå har jag aldrig känt ett sånt starkt behov av att vara omtyckt, jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka det jag hade för 7 månader sedan. ( Jag menar verkligen VAD som helst.) Det var den första gången i mitt liv då jag fick vara lycklig och jag är rädd att jag aldrig kommer att få uppleva det igen. Speciellt nu när socialen bara verkar skita i mig. Snälla, se mig när jag ropar. Hör mig när jag skriker. Lita på att mina tårar är äkta och snälla, ta mig på allvar.

I detta ögonblick sitter jag och bara vill ha tillbaka det jag hade. Allt var bättre för 7 månader sedan, exakt allt. Det var inte alls det här jag bad om när jag kontaktade socialen. Jag ville ha stöd, lycka, uppskattning och framför allt någon som kan vara en förälder åt mig. Jag fick allt detta men för att sedan bara bli dumpad igen. Det här är 3:e gången jag verkligen känner mig övergiven, jag vet inte var jag ska ta vägen. Misstolka mig inte för det här men jag har ingen. Ingen som kan få mig att känna mig trygg, ingen som torkar mina tårar, ingen som glömmer rakbladen, ingen som kramar mig när jag behöver det som mest, ingen som verkligen uppskattar min existens och INGEN som kan vara en mamma åt mig.

Fysiskt sett så har jag en mamma men skulle man fråga mig så dog "min riktiga mamma" natten till den 4:e December 2013. Människan som vaknade upp efter 2 dygn efter överdosen var långt ifrån att ens likna den mamma jag en gång haft. Trots att jag var jourhemsplacerad och egentligen arg och besviken på min mamma så besökte jag henne på psyket. Minst en gång i veckan, ibland kom jag med blommor. Trots hur hon behandlat mig under alla år, trots hur hon låtit min pappa behandla mig så älskar jag henne fortfarande.

Jag önskar att jag kunde känna igen människan hon en gång var i den kroppen som jag nu sitter i samma rum som men det kan jag inte. Jag känner inte igen min mamma, hon finns inte längre. Hur hemskt det än låter, för det gör det, så kunde hon likväl ha dött. Jag önskar inte att min mamma ska dö men på något sett så har hon redan gjort det. Personlighetsförändringen blev total, jag kan lika gärna bo med en främling. Snart vet jag inte ens vem jag själv är, hon drar ner mig omedvetet. Det är nog inte meningen men det är så det blir.

Hon förlorade egentligen mig för länge sedan men det viktiga var att jag kom tillbaka och på något sett kunde förbise det hon gjort. Allt jag önskar är att hon ska göra samma sak för mig.

Ska jag behöva bli nedknarkad?

Funderar på att höra av mig till min psykiatriker igen, det här kommer inte att hålla.


Mitt mående är så ostabilt och jag försöker verkligen att sluta med mitt självskadebeteende men det är så otroligt svårt att sluta. Det kanske krävs att dem ska knarka ner mig totalt igen för att jag ska kunna "må bra" igen. Kanske det krävs 3 olika mediciner igen? Egentligen finns det ett så mycket lättare alternativ, dock är det ingen som kan hjälpa mig eftersom dem som har den behörigheten bara skiter i mig.

Måste jag verkligen gå med på att bli nedknarkad för att jag ska klara av allt? Kolla på mig, jag klarar inte ens av att skriva ett simpelt blogginlägg utan att bli distraherad.. Trött blir man.. Så otroligt trött.

Nej, jag orkar inte skriva mer. Jag klarar det helt enkelt inte.
Bye

Tomheten inombords dödar mig

Jag antar att jag mer eller mindre gett upp med socialen. Dem lyssnar inte och jag har inte orken att fortsätta tjata på dem. Jag känner mig dum, viljan att kämpa för det man vill finns men den är tydligen inte acceptabel. Trots mina försök att bara lägga ett lock över det hela så finns glöden kvar.

Jag vill ju bara att saker för en gångs skull ska bli bra. Så många gånger jag har hört "det ordnar sig" eller "det kommer att bli bra" när det faktiskt inte blivit ett dugg bra. Även fast socialen anser att min mamma kan "ta hand om" mig så ligger jag och gråter mig till sömns, precis som förut.

Tomheten inombords är outhärdlig, den river sönder mig inifrån. Saknaden blir större för var dag som går. Minnena gör ont varje gång dem spelas upp framför ögonen på mig. Till och med tystnaden plågar mig, jag tycker mig höra skrik och i mörkret ser jag min syster som natt efter natt kom in till mitt rum eftersom hon var livrädd.

Jag har varit "ren" i 2 veckor nu, inte ett enda skärsår men jag hör fortfarande röster inom mig som säger åt mig att jag inte är värdig att leva. Jag försöker i panik fly ifrån det men dem kommer alltid ikapp mig. Hopplösheten, förlusten, sorgen, skulden, smärtan, misslyckandena, osäkerheten, tveksamheten, stressen, minnena och känslorna.

Det verkar sitta i ryggmärgen. Det är inte ovanligt att jag undrar om det faktiskt inte  "bara" är sån jag är. Jag känner mig ofta bara som en skugga av den Frida som en gång fanns. Den personen jag har är nu har inget värde, det är en enorm skillnad från när jag bodde hos min älskade fosterfamilj. Klasskamraterna märkte det bara efter någon dag, folk jag inte ens pratat med kom fram och sa att jag lyste av lycka.

Mitt egna värde bestäms av hur mycket andra människor tycker om mig. Det är därför det känns ganska ruttet att jag kände mig värdefull för första gången när jag bodde med min fosterfamilj. Även om jag kanske aldrig var mer än en skitunge som bodde hos dem i 7 månader så var det dem bästa månaderna i hela mitt liv. Min mamma och pappa har jag ändå bott med en stor del av mitt liv och eftersom dem har behandlat mig på ett egentligen oförlåtligt sätt så har jag inget värde sålänge jag bor med dem.
Adoptera mig, någon? Vem som helst.. </3

Uppdatering..

Nu ska jag väll försöka att skriva ingen då. Det har inte hänt så värst mycket på senaste tiden. Jag har fått tillbaka några prov som jag fick rätt så bra betyg på. Mest förvånad blev jag av en svenskauppsats, jag fick ett B på den.

Annars har jag börjat gå ner i vikt igen, fast den här gången ska det inte gå så långt att jag utvecklar bulimi igen. Jag har gått ner 3 kilo på en vecka, det är ganska bra men det är den första veckan som man egentligen bara sköljer igenom kroppen. Jag har en sak inbokad om en vecka ungefär, det ska bli kul, detta är någonting som jag har velat i flera år men jag ger er inga fler detaljer förrän det är gjort. (Hehe)

Utöver det har jag inte haft annat för mig, tror jag i alla fall. That's all for now then.. Bye!

Plötslig förändring

Jag vet inte om det bara handlar om trötthet eller att jag mår lite sådär efter mötet. Ångesten är konstant, oavsett vad jag gör så kan jag inte riktigt slappna av .



Det har tagit mig 20 minuter att skriva 2 meningar eftersom jag har så svårt att koncentrera mig. Psykologen sa att lärarna hade sagt till henne att dem tycker det går bra för mig i skolan. Det känns ändå som om en av lärarna bara säger så för att den läraren tycker synd om mig eller något. Jag kanske har godkänt i alla ämnen men jag vet att OM jag hade mått bra så hade jag kunnat ha ett högre betyg.

Äsch.. Jag kan inte ens skriva längre.. Jag orkar inte..

Idag började skolan igen efter studiedagarna, rätt så skönt att få komma tillbaka till rutinerna. Dock är inte motivationen på topp. Under en tid har jag känt mig trött och ganska omotiverad. Främst beror det troligtvis på mötet med familjebehandlaren i fredags. Det känns som att inte hon lyssnar på mig heller helt plötsligt, som om att både familjebehandlaren och socialsekreteraren har tröttnat på mitt gamla tjat.

Jag framförde min önskan men hon sa i stort sett inte ens någonting om det, vilket var en besvikelse. Man har den familj man har, sa hon och jag blev såklart upprörd och började storgråta. Jag är inte den sorts person som önskar andra illa men ibland skulle jag vilja att dem hade gått i mina skor, sett saker ur mitt perspektiv och upplevt det jag har upplevt. Mest för att få en annan förståelse för mig men också förstå hur ont det gör att veta att man inte är uppskattad av sina föräldrar. Bara så att folk fattar att det inte är en dans på rosor.

Varje dag är en kamp. Antingen med dig själv eller med andra. Du nästintill kravlar upp ur sängen varje morgon för att sedan försöka att inte gråta när du ser din spegelbild. Du klär på dig men kan inte låta bli att titta på den där fula magen du har, dina feta armar eller dina tjocka lår. Du klarar inte av att se dig själv i spegeln, det du känner inombords när du ser dig själv är avsky. Du går till skolan, ibland händer det att någon säger att du är fin men det går inte att lita på. Varje komplimang är som ett slag i magen, du är den fulaste människan som finns och dem ska inte låta dig tro något annat. Du åker hem och försöker få någonting gjort men du orkar inte. Inte för att du är lat, för att ditt psykiska mående drar ner dig. Du äter din middag, du känner dig äcklig efteråt eftersom du känner dig så fet. Det sista du gör är att gråta dig själv till sömns.

 Så är mina dagar..

Allt för att komma bort ifrån smärtan.

Har varit på möte med min familjebehandlare och mamma idag. Fy fan vad jobbigt det var, jag satt och grät mig igenom hela mötet.

Det är så otroligt jobbigt att ingen förstår hur mycket jag behöver en mamma. Jag vet att jag "snart är vuxen" och kan "bestämma själv" men nu när jag mår såhär så behöver jag någon som finns där för mig. Jag har dåligt samvete för att min mentor tvingas vara en extramamma åt mig. Alla mina mentorer/lärare är tvugna att vara extraföräldrar åt mig. Så ska det väll inte behöva vara?

Jag önskar att jag hade någon som vet exakt hur det känns. Det finns ju stödgrupper för barn med föräldrar som missbrukar och/eller mår psykiskt dåligt, jag funderar på att kanske gå med i någon sån. Då slipper jag nog känna mig så himla ensam.

Jag ska nog bara dra täcket över huvudet idag, se på film eller göra något annat värdelöst bara för att få glömma allt. En stund av glömska, en stund utan lidande, en stund då jag drömmer mig bort och önskar att jag försvann.

Allt för att komma bort ifrån smärtan.

The butterfly project

Jag har inte direkt så mycket att skriva just nu. Jag håller på och provar "The butterfly project".

För er som inte vet vad det är så är det en metod för att sluta skära sig. Man ritar en fjäril där man brukar skära sig, exempelvis på handleden och döper den efter någon man älskar eller någon som vill att man ska sluta skära sig. Skär man sig så dör fjärilen, bleks färgen ut naturligt så är fjärilen fri.

Jag tycker att det var en riktigt fin tanke i alla fall. Nu har jag 2 fjärilar på handleden, båda döpta efter 2 personer som betyder mycket för mig.

Jag lovar att försöka ta hand om dem.

Deeptalk om skärsåren.

Nu har jag ledigt i 5 dagar, jag tycker det är jävligt jobbigt faktiskt.

Som tur är har jag planerat vad jag ska göra dem här lediga dagarna med min mentor. Vilken tur jag har som har en mentor som hon, det hade inte fungerat utan ett sånt stöd. Ibland kallar hon sig för en "extramamma" och jag håller egentligen med på många sätt. Hon har lärt känna mig ovanligt snabbt, jag brukar vara väldigt försiktig med människorna som jag släpper in i mitt liv men det tog bara några veckor innan jag kände att jag kunde prata med henne om det var något.

Idag hade vi ju som sagt schemaplanering, det började som en vanlig schemaplanering men det utvecklades så småningom till något annat. Vi satt och pratade i mer än en timme. Det blev lite av ett deeptalk. Många människor tycker säkert att det är jättekonstigt att ha ett deeptalk med sin mentor men faktum är att när man är i ett behov av en "extramamma" så blir det nödvändigt.

Jag bråkade med min mamma igår, det handlade om att jag tycker att hon spenderar mer tid på möten och AA-vänner än på mig. Det får mig att känna mig hemsk, som om jag egentligen inte är värd mer. Hon påstår att hon inte orkar vara ett stöd för mig men så fort det gäller att lägga ner energi på sina kompisar så går det utmärkt.

Det kan mycket väll vara så att jag kanske inte är en dotter som är så rolig att leva med men det är faktiskt inte jag som har valt min existens även om jag ofta ber om ursäkt för den. Jag är snart 17, har en extremt hög ångestnivå, är deprimerad, får ångestattacker och mitt humör är väldigt ostabilt men ibland tror jag att det inte alls är konstigt.

Om ett barn växer upp i en familj som är dysfunktionell och inte är grundad på kärlek, är det konstigt om det barnet växer upp och får svårt för att veta hur det faktiskt är att vara älskad?  Om ett barn blir psykiskt misshandlat, lär det sig då att det är älskat? Nej, jag tycker inte det.

Kolla på mig, kolla vad jag blev.

Första gången jag verkligen övervägde självmord var jag 7 år gammal. Mitt självskadebeteende började när jag var 13 år och tyvärr har det inte försvunnit ännu. Igår blev jag otroligt sårad av att min mamma inte verkar förstå hur det känns för mig så jag visste inte vad jag skulle göra. Det slutade med att jag grät mig till sömns med blodiga handleder. Mamma har inte ens sett det ännu, även fast det har hållit på ett längre tag. Min mentor märkte det på en gång nästan, hon såg det idag.

Jag tar vad jag får tag på för att skära mig med. Ibland har det varit en sax, oftast är det knivar men igår var det ett rakblad. Det är inte bra, jag vet. Men senaste gången jag ville ha socialens uppmärksamhet var jag tvungen att försöka begå självmord. Varför kan dem inte bara lyssna?

Okej, jag har väll inte direkt något mer att skiva om just nu.
See you later alligator.

Hur jag egentligen mår.

Nu har jag tröttnat på det här. I flera veckor har jag hållt på med den här jävla teatern, nu får det fan räcka.

Jag mår inte alls bra, jävligt dåligt till och med. Jag orkar inte ljuga för mig själv längre. Att låtsas som att jag inte legat och gråtit hysteriskt i 2 timmar är bara patetiskt eftersom jag vet att jag har gjort det.

Jag lider av att min mamma inte orkar bry sig om mig. Det gör ont varenda sekund. Att jag inte verkar ha någon på min sida gör nästan ännu mer ont. Socialen, min familj m.m. Dem som faktiskt vill hjälpa till kan inte göra det.

Kan inte socialen lägga märke till hur jävla dåligt jag mår?

Samhörighet utan biologisk koppling?

Pratade lite med min mentor idag bara för att informera om hur det ser ut nu.

Jag har funderat mycket på det här med att inte känna sig som en familjemedlem i ens biologiska familj utan en annan familj utan egentlig koppling till en. Om det är möjligt att känna en tillhörighet till människor som inte är släkt med dig, till exempel. Jag tror att det är fullt möjligt.

Ett exempel är nära vänner, det spelar ingen roll att man inte känt varandra hela livet. Samma sak som att vissa djur tar hand om andra djurs ungar även om det är en helt annan art. Det spelar ingen egentlig roll. Det är verkligen svårt att beskriva hur det känns för en. Jag kan inte förklara det jag känner på ett bättre sätt.

Varför verkar ingen förstå att det är viktigt för mig?

En dålig dag igår, möjligtvis en värre idag.

Tillbaka i skolan igen. Idag känner jag mig till och med värre än igår, kanske för att det är fredag. Helger är rätt så jobbiga just nu, mamma bjuder in en massa AA-polare så det känns som att jag inte får ta någon plats.

Igår visade sig verkligen att min mamma inte känner mig, hon föreslog att jag skulle sluta med mina antidepressiva. Samma dag som jag stått och gråtit i skolan och ångesten var värre än på länge. Jag vet inte om det är att hon säger sig förstå hur jag mår och säger så ändå eller om bara ATT hon sa så var värst. Funderar nästan på att kontakta min psykiatriker och säga att jag troligtvis skulle behöva gå på ångestmedicin igen. Det här kommer inte fungera i längden om jag är såhär stressad.

Önskar faktiskt att någon kunde se igenom det.

Grät i skolan idag..

Nu sitter jag på bussen, det har varit en jävligt jobbig skoldag. Först hade jag inte lämnat in en uppsats så den fick jag gå på läxstödet för att göra.

Sen efter läxstödet (som hade gått asdåligt) så bröt jag ihop. Mina vänner gick ut för att prata med mig om vad som hade hänt och så. Jag känner mig så dum som känner som jag gör så det var nära på att jag inte sa vad det egentligen var. Dem märkte dock att det var något som var viktigt för mig.

Jag vet hur sjukt det kanske låter men jag vill egentligen träffa min fosterfamilj mer regelbundet, nästan så det blir som en kontaktfamilj. Det som är jobbigt är för det första att jag inte vet om dem faktiskt ens vill ha mig där och för det andra så skulle socialen troligen bara låtsas om att jag aldrig föreslagit det. 

Det handlar om trygghet, att jag har någonstans att ta vägen om det händer något. Att jag vet att det finns någon som tar emot mig med öppna armar om jag behöver det. Tyvärr vet jag egentligen bättre än att bara bjuda in mig i en annan familj men jag har börjat må så dåligt utan dem. Mitt liv var på rätt väg med dem och jag hittade mig själv. Nu är jag samma gamla sårade människa med skitdåligt självförtroende som jag var innan jag flyttade dit.

Kan inte någon bara förstå hur det känns? Vilken känsla man har i bröstet när andra pratar om sina familjer, hur mycket tid som du spenderar på att tänka på dem och framför allt livet utan dem.

Det känns så ostabilt att man träffar dem och säger att vi ska ses igen när man vet att dem kanske aldrig hör av sig. Det låter kanske löjligt men det är sveket som jag är uppväxt med. Det värsta var mammas självmordsförsök, vetskapen att hon inte sa hejdå eller lämnade ett brev ifall hon hade lyckats gör ont i hjärtat.

Är det så fel att vilja ha en familj? Är det så fel att vilja känna samhörighet?

Är det så fel att vilja bli älskad?

Frånvaron av det jag älskar

Jag har haft en bra dag och så men just nu ( den senaste veckan  ) har jag inte haft någon ork till läxor. Jag är trött, omotiverad och så känns det mesta tråkigt och värdelöst. Musikämnena är det enda som känns värdefullt av någon anledning. Grundämnena är mycket svårare på gymnasiet än vad de var på högstadiet, alla verkar så insatta i det vi pratar om redan. Jag tycker det är svårt, det kan vara därför det inte går bra för mig.

Mina lärare och min mentor säger att jag ska fråga om det som jag inte förstår. Det är dock inte så lätt, jag skulle säga att jag inte förstår ca 40% av lektionerna. Hur många uppskattar egentligen en person som sitter och frågar om exakt allt? Historia och samhällskunskap är svårast, inte för att jag inte tycker om dem utan för att ämnena inom historia och samhällskunskap är breda och innehåller mycket olika fakta.

Det skulle vara lite skönt att dra täcket över huvudet och vara borta ett tag. Jag känner att mamma är rätt så borta hela tiden, psykiskt alltså. Hon rusar omkring, inne i sina egna tankar och är svår att få kontakt med. Jag antar att jag verkligen börjar sakna en familj.. 7:e Augusti, det var den sista dagen hos min fosterfamilj. De var inte hemma när jag åkte därifrån med min mamma, alla mina saker hade vi packat in i bilen, jag skrev ett litet brev om hur mycket dem betytt för mig och sen satte jag mig på trappen och grät. Jag glömmer det aldrig.

Jag saknar det så otroligt mycket men jag vågar inte riktigt berätta för någon hur mycket det plågar mig, hur dåligt jag kan må av det vissa dagar. Det var inte bara en fin familj som jag förlorade, det var ett nytt liv.

Tänker på det förflutna

Kan inte sova, vet inte riktigt varför. Jag tänker ofta på allt jag varit med om, mest på nätterna. Ibland undrar jag verkligen om mitt liv har varit värt allt besvär eller om det någonsin kommer bli det. Kampen för att överleva har hållit på i snart 17 år, första gången jag övervägde självmord så var jag 7 år gammal.

Självmordstankarna har kommit till och från i mitt liv men dem har nästan alltid varit närvarande på ett eller annat sätt. Jag frågar mig själv om jag har haft en depression sedan jag var liten, det är i för sig omöjligt att få reda på nu. Mina föräldrar var fulla i stort sett hela min uppväxt. Hur skulle dem kunna märka det?

Jag har ju inte direkt varit en favorit hos mina föräldrar heller. Pappa påstår fortfarande att det är synd om min syster eftersom jag alltid tagit så "stor plats" i familjen. Jag tycker däremot att han och mamma varit ganska blinda för hur jag faktiskt har haft det.

Min syster har ALDRIG blivit misshandlad på det sättet som jag har. Vet ni varför? För att hon hade någon som skyddade henne, jag tog tidigt en "mammaroll" åt min syster. Tyvärr var det ingen som var mamma åt mig. Jag blev förolämpad, kränkt och slagen men ingen satte stop för det. Den enda anledningen till varför det inte pågår fortfarande är för att jag larmade, jag var så psykiskt skadad av det som hade pågått så länge så jag ropade desperat på hjälp.

Jag undrar ofta vad som hade hänt om jag gjort saker annorlunda. Om jag inte blivit jourhemsplacerad den 13 november 2012 tex. Jag skäms för det fortfarande, det är mitt fel att mamma försökte begå självmord. Det sista jag sa till henne när socialen hämtade mig var - "Dra åt helvete!".

Jag borde tagit hand om henne bättre.

Kampen för bekräftelsen jag inte kan få

Idag vaknade jag klockan 13.00. Jag har nyligen börjat sova ordentligt, vilket jag inte gjort på flera år och jag hoppas verkligen att det håller i sig

Imorgon börjar skolan igen efter lovet. Ska bli lite skönt att komma iväg och bli sysselsatt på dagarna eftersom det lätt blir att jag sitter och tänker om jag är hemma en längre tid. Jag borde egentligen plugga men jag har svårt med att komma igång med saker när jag känner mig allmänt omotiverad. Gymnasiet har visat sig vara ganska svårt för mig, jag känner mig så himla dum hela tiden. Alla sitter i klassrummet och nickar förstående när läraren står och pratar på medan jag sitter och tycker mig inte förstå ett enda ord.

Jag vågar inte riktigt fråga hela tiden heller, det känns som jag framstår som jättepuckad då. Om jag frågar så känns det som om lärarna dumförklarar mig. Jag förstår dem egentligen eftersom jag är rätt så jävla värdelös vad det gäller nationalekonomi, politik, historia, svenska m.m.

Skolan har väll egentligen alltid varit svår för mig, jag undrar ofta om jag inte har någon slags inlärningssvårighet. När jag gick på lågstadiet var jag inte heller särskilt duktig i skolan och jag var extremt mobbad i 4 år, mina föräldrar var så fokuserade på min syster eftersom hon blev utredd för inlärningssvårigheter m.m. Dem märkte knappt att jag blev mobbad.

Det hjälper ju inte direkt att psykologen verkar tro att jag har ADHD, hon har inte sagt det så men hon har däremot sagt att jag kanske borde gå på ADHD-medicin. Ska jag vara helt ärlig så blev jag nog ganska sårad av det. Jag har i för sig trott att jag har ADD men eftersom jag kan få för mig att jag har alla möjliga olika sjukdomar så verkar alla tycka att jag överdriver.

Förut så fick jag för mig att jag var bipolär, en gång trodde jag att jag hade leukemi och så har det hållit på. Jag tycker att det är något fel på mig och därför tycker jag att jag borde ha alla möjliga sjukdomar av olika slag. Det är som om jag alltid söker efter något att skylla på. Då kanske fler människor tycker om mig?

Det är en ständig kamp för att få bekräftelse från olika håll men det jag egentligen skulle behöva är en mamma. Jag kanske bara ska vakna upp och inse att jag aldrig kommer få den sortens bekräftelse? Man kan på flera sätt säga att min mamma dog den 4:e December. Även fast hon står i köket och gör kaffe så existerar inte den mamma som jag hade när jag var liten längre, hon är helt förändrad. Efter självmordsförsöket har hon aldrig blivit sig själv igen, hon är som en helt annan människa och det gör mig så jävla ledsen.

Den mamma som jag har nu fokuserar bara på sina AA-möten och sina AA-kompisar. Jag finns inte riktigt, inte som en dotter i alla fall. Jag känner mig bara som en rumskompis. Jag behöver en kram.

När allt börjar bli bättre

Nu har jag fixat så att vem som helst ska kunna kommentera här men om det förekommer något kränkande eller mobbing så kommer jag att ta bort funktionen på en gång.

Okej, nu är det lördag. Tiden har gått ovanligt snabbt faktiskt och på måndag börjar skolan igen. Jag har längtat efter alla underbara människor och musiklektionerna måste jag säga. Jag ligger fortfarande lite efter i plugget och så eftersom det har varit lite mycket för mig med flytten och allt men det ska säkert börja gå lite lättare så småningom.

Jag har verkligen gjort framsteg i mitt eget sociala liv, jag har inte suttit hemma utan någonting att göra på hela lovet och jag har inte isolerat mig heller. Jag har umgåtts med kompisar nästan varje dag. Min förra mentor sa att jag borde skaffa mig ett socialt liv och nu har jag verkligen lyckats med det, vilket känns väldigt bra. Inom musikämnena har jag också gjort framsteg, jag kan läsa noter nu, ska börja sjunga ett par jättefina operastycken på sånglektionerna, har lärt mig ett svårt stycke nästan enbart efter noter m.m.

Jag ska börja sjunga "O Mio Babbino Caro" och "Nella Fantasia" på sången, sen så har jag lärt mig nästan 5 takter av "Nocturne Op. 9" av Chopin, som är ganska svår. Det går väll i allmänhet ganska bra för mig just nu.

Det var väll på tiden.