Just nu känner jag mig så otroligt dum, billig och äcklig. Hur fan kunde jag någonsin tro att NÅGON kunde tycka om mig? Historien bakom att A berättade att han inte har några känslor för mig är mer hjärtskärande än vad jag någonsin kunde föreställa mig. En av mina kompisar hade sagt åt honom att göra det. Jag är så otroligt upprörd just nu. Det värsta är sveket, dem gick tillsammans bakom ryggen på mig som var lyckligt ovetandes om allt.
Jag har aldrig varit så lycklig som jag varit denna månad och nu kommer vi aldrig ses mer. Mitt hjärta är krossat i tiotusentals bitar. Jag känner mig ensammare än någonsin förut. Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna allt det här, hela mitt liv har jag levt för andra människor men aldrig fått någonting i utbyte.
Jag har blivit misshandlad fysiskt och verbalt av min pappa, kränkt och utstött av min mamma, lämnad ensam av socialen, bup, familjebehandlaren och nästan alla jag haft i min närhet. Jag har fått höra allt ifrån att jag är världens sämsta dotter till att jag var en planerad abort. Förstår inte en enda jävel hur dålig man känner sig när man inte ens duger åt sin egen familj.
Så otroligt ledsen just nu. Kanske går 111 dagar utan självskadning åt helvete nu? Jag är ändå redan död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar