Jag står med vinden i håret medan jag tårögd iakttar det som var så viktigt för mig vandra iväg. Jag intalar mig själv att det aldrig var viktigt men finner mig själv med ett tomrum i hjärtat och saknaden större för varje dag som passerar.
Jag är uppväxt utan det men så fort jag fick uppleva det så var det någonting jag också ville ha, en familj. Såklart man kan säga att jag har en familj men man kan inte säga att jag varit en värdefull medlem i en innan jag blev placerad hos min fosterfamilj. Jag blev behandlad som om jag inte var värd att finnas, som min mamma en gång sa, jag skulle egentligen bara vara en fjärde abort.
Som ni kanske förstått så stötte jag på min fosterfamilj idag, varje gång jag ser dem så saknar jag att vara en del av deras liv, att vara en del av en familj där man uppskattar varandra. Jag kände mig för första gången i mitt liv önskvärd när jag bodde där. Jag vet att jag är tjatig men det gör så ont att förlora något som betydde så otroligt mycket.
Jag skulle ge allt för att kunna vara så önskvärd någonstans igen. Bara för att kunna tro att jag är värdefull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar