Att människor man inte ens kände för 6 månader sedan kan komma till att bli hela ens värld.
I november blev jag akut jourhemsplacerad, livet gick åt helvette.
Efter 3 månader, ett självmordsförsök och hög frånvaro från skolan så fick jag chansen att träffa en familj.
Redan då kände jag nästan att jag hade kommit hem.
Dem tog emot mig med öppna armar som om dem inte brydde sig om hur mycket jag hade varit med om, bara att dem skulle tycka om mig ändå.
Det spelade ingen roll hur trasig min själ var, hur mycket skit jag varit med om, hur sårad jag var för dem valde att acceptera mig ändå.
På en dag kunde dem ställa upp mer för mig än vad mina föräldrar gjort för mig i hela mitt liv.
15 år gammal och jag hade aldrig blivit tröstad av en vuxen.
Mina föräldrar lät mig sitta och gråta ensam i mitt rum utan att bry sig.
Jag är så otroligt ledsen för att jag måste flytta, 5 dagar har jag stilla gråtit mig till sömns.
Mina fosterföräldrar tröstar mig med att vi kommer träffas efter att jag flyttat.
Jag vet redan det.
Jag vet inte om dem förstår hur jävla mycket dem betyder för mig.
Varje dag är jag lycklig över att vakna för att jag vet att jag är trygg med dem.
Om det vore så skulle jag tillägna varje dag till dem för att då dem att känna sig lika lyckligt lottade som dem har fått mig att känna mig i deras närvaro.
Jag önskar verkligen att jag kunde beskriva det bättre, jag älskar er.
Mina vardagar jag har haft under de här 6 månaderna har varit dem bästa någonsin.
Dessa 6 månader har varit de mest lärorika, roligaste, känslomässigt svåraste, konstigaste, galnaste ..osv..
Dem bästa månaderna i hela mitt 16åriga liv.
Ni är så galet underbara, allihopa!
Jag kommer aldrig bli förlåten av mina föräldrar om dem ser det här men... Ni är dem bästa föräldrarna jag någonsin haft.
Mina föräldrar skulle inte se mig om jag så stod på toppen av Mount Everest..
Ni kallar fram den bättre halvan av mig, ni får mig att våga vara mig själv eftersom ni verkar tycka om mig, vilket är en främmande upplevelse för mig.
Jag var så olycklig innan jag träffade er, ni dunkade in livsglädjen in i mitt huvud igen.
Åter igen, tack för allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar