Då var man hemma efter att ha varit i England i 5 dagar.
Det gick ganska bra om man jämför med alla andra semestrar men jag kände även den här gången ett stort utanförskap i min familj.
Jag verkar vara en passiv åskådare mer än en familjemedlem.
Saknaden av min fosterfamilj är stor men imorgon kommer jag och hälsar på.
Jag hade turen att få prata med dem när jag var i England via webbkamera, det var jättemysigt.
Dem påstår även att dem saknar mig lika mycket som jag saknar dem, det gör mig otroligt lyckligt.
Det är inte särskilt vanligt i mitt liv att jag får veta att jag betyder någonting för någon.
Men när jag väl får reda på att jag gör det blir jag väldigt rörd.
Vad händer mer då?
Jo, skolan början om 2 dagar! :o
Det är jättenervöst men jag tror faktiskt att jag kommer trivas och förhoppningsvis få vänner också.
Jag anser att jag lika gärna kan sitta och babbla med lärarna annars men mamma tycker att jag bör skaffa vänner i min egen ålder.
Jag har en förmåga att kunna tycka att det är roligare att umgås med vuxna eller småbarn istället för tonåringar.
Det är väll säkert bara en tidsfråga innan jag sitter och dricker kaffe och klagar på "dagens ungdomar".
Det är så det känns, haha!
Jaja.. Nu har ju faktiskt föräldrar, mentorer och lärare påpekat att jag kanske bör skaffa ett socialt liv som innebär umgänge med tjejer och killar i min egen ålder.
As you wish then.
Nej, men det skulle kanske vara trevligt med någon kompis eller 2.
Vi får väll se. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar