Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar min fosterfamilj.
Dem fick mig verkligen att må bra, både psykiskt och fysiskt.
Nu under tiden jag har bott hemma har jag gått upp nästan 8 kilo ( tröstäter..) , jag är stressad, jag saknar råd och vägledning och framför allt har mitt självförtroende sjunkit ganska rejält.
Jag har inte ens tid att gå och prata med någon.
Det är ju helt sjukt.
Skolan tar hårt, vissa ämnen känns helt hopplösa för mig..
Tyskan går verkligen inte bra längre, inte svenskan heller.
Jag sa till min tyskalärare att jag funderar att sluta plugga tyska för att jag känner mig så dålig på det.
Hon sa: - Men tycker inte du att du dålig på allt?
Jo, det är just det jag tycker att jag är..
Det var nära att jag började gråta.. ( Som vanligt... :/ )
Jag hade i alla fall tur som inte gjorde det.
Oh dear.. Life's though right now.
I need a hug..
( Or someone that gives a damn... )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar