Att leva

Värdelöshetskänslorna börjar stiga betydligt, skratten känns lite väl tillgjorda och jag känner mig knappt som en människa.

Låter jag mig själv vara lycklig?
Jag är i full gång med att uppfylla en av mina högsta drömmar, jag går på nordiska musikgymnasiet.

Tillåter jag mig själv att vara glad för det?

Nej, alla andra är ju bättre..
Frågan är egentligen om alla är bättre eller om jag inte låter mig själv tycka att jag är bättre än någon annan.

Måste jag trycka i mig en massa antideprissiva varje dag bara för att överleva?

Jag är ju för fan ändå bara 16 år.

Vad vet jag om livet utanför skolans beskyddande väggar?

Jag måste lära mig att leva, på riktigt, att jag lever nu beror troligtvis bara på att min hjärna lurar sig själv.

Jag är inte alls lyckligare för att jag går på antidepressiva?

Den största frågan återstår:

Hur lever man?