Allt för att glömma

Nu sitter jag i skolan, vi har repeterat inför konserten på musikaliska på tisdag. Vi slutade för en kvart sedan men jag bara vill inte åka hem just nu. Jag drömmer massa mardrömmar och drömmer att jag aldrig flyttade ifrån min fosterfamilj.

 Det är så jävla hemskt att vara så lycklig i en dröm för att sedan vakna och komma tillbaka till något man aldrig önskade skulle hända en. Jag lever i en verklighet som jag lider av, när jag sover så känner jag ingen smärta.

Jag var tvungen att gå och sätta mig någon annanstans, nu sitter jag och gråter i korridoren istället.

Jag saknar min fosterpappas hemska engelska, alla kriminalserier jag tittade på med min fostermamma, vårt afternoon tea, hur mycket den yngsta dottern uppskattade när jag sjöng för henne, mina "pianolektioner" jag hade med de äldsta, när vi tältade i trädgården, lekte kurragömma, hoppade studsmatta, pratade, sjöng, skrattade, lekte, levde.

Jag har aldrig känt mig mer levande än när jag bodde med dem. Jag saknar dem varje dag. Deras skratt, deras leenden. Dem lyste upp mina dagar som ingen annan.

Nu, ungefär 3 timmar efter att jag suttit och gråtit i korridoren så är jag på väg hem. Jag vill inte, men vad har jag egentligen för val? Jag grät i skolan för att jag inte kan göra det hemma, mamma förvärrar bara allt och jag vill inte riskera att börja skära mig igen. ( Jag har varit ren i ca en och en halv månad skulle jag tro. )

Det hemska är att jag saknar det. Jag saknar att blöda, lida och ha ont. På något sätt så ersätter det den psykiska smärtan ett tag. När jag känner hur blodet rinner ner för mina handleder och jag känner hur det pulserar i venerna så kan jag glömma, bara en stund av glömska, det är allt jag begär.

Allt för att glömma hur mycket jag saknar dem, allt för att glömma hur ont det gör att veta att dem troligtvis inte ens tänker på mig, allt för att glömma hur mina föräldrar har behandlat mig, allt för att glömma att jag inte är värd någonting, allt för att glömma att INGEN älskar mig.