Nu när jag varit som mest säker på att jag aldrig kommer träffa någon som jag kunde bli kär i igen så händer det omöjliga, jag blir kär! Träffade honom för första gången igår och blev genast tagen av hans vackra ögon, närvaron i hans blick och inte minst att han också är musikintresserad. Det tog inte lång tid innan vi delade korta stunder av ögonkontakt, jag tittade bort först eftersom jag är blyg i sånna situationer. Senare inpå kvällen så blev blickarna mer intensiva och längre. Mitt hjärta bultade snabbare när jag log åt mig, jag log tillbaka.
Vi var en grupp på cirka 10 ungdomar som njöt av sommarvärmen, musiken som spelades av det inhyrda bandet och av varandras sällskap. Några av tjejerna ville dansa och rykte med sig hela gänget ut på dansgolvet. Vi dansade och sjöng som om vi aldrig gjort något annat, ett flertal svettiga kroppar som njöt av en sån enkel sak som dans, musik och livet.
När vi hade dansat oss till utmattning så gick vi och satte oss vid ett långbord, jag iakttog honom när jag lät mig sätta mig först jag att sedan slå sig ner nära mig, då kom den, min första riktiga kyss. Kvällen som redan hade varit så underbar hade nu blivit mycket mer än så, ett minne för livet. Vi satt tillsammans resten av kvällen, hand i hand med våra huvuden lutandes mot varandra.
Kvällen var tvungen att ta slut någon gång, jag tyckte att det började bli dags att promenera hemåt. Han skulle till bussen så han gick med mig. Vi gick genom staden tillsammans hand i hand och lyssnade till stadens nattliv som ekade över dalen. När vi närmade oss korsningen där vi skulle skiljas åt så stannade vi, jag gav honom mitt nummer och vi kysstes hejdå.
Jag hörde av honom idag igen, det ser ut som det eventuellt blir bio någon gång nästa helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar