Jag känner mig död inombords.

Jag är nu sedan några dagar tillbaka 17 år fyllda. Jag trodde att mitt självförtroende skulle komma med åldern eftersom jag aldrig har tyckt om mig själv som barn. Det har dock inte varit enkelt att försöka skapa någonting som man aldrig har haft. 17 år gammal och min spegelbild gör mig så äcklad att jag vill bli anorektiker. Jag klarar inte av att handla kläder utan att få ångest. Jag går gärna och "shoppar" med mina kompisar men jag kommer aldrig hem med ett nytt klädesplagg.

Att socialen tvingade mig att flytta hem har varit bland det värsta som har hänt mig. Det är inte roligt att erkänna att jag har gått upp över 20 kilo sedan Augusti förra året, Jag tröstäter ständigt. Mat har blivit trösten jag tar till för att det inte riktigt finns någonstans där det verkar okej att känna som jag gör. Jag gråter inombords nästan ständigt. Jag har blivit så äckligt fet och ful att jag mår illa av att se mig själv. Jag hatar mig själv mer än någonsin förut.

Jag har aldrig kännt mig så splittrad och trasig. Jag har 1 psykiatriker, 2 psykologer,   1 socialsekreterare, 1 familjebehandlare och jag går på ACA-möten men känner mig fortfarande död inombords. Allt jag vill är att vara älskad, men det är för mycket begärt.
Hur kan ingen känna att jag skriker inombords när jag är tyst? Hur kan ingen se när ångesten river sönder mig inifrån? Varför vill ingen lyssna när jag pratar? Varför vill ingen hjälpa när jag ber om det?