Detta ständiga ansvar, aldrig får jag vila.
Mamma blir bara inte bättre, det är hemskt att se på när någon man bryr sig om sakta bryter ned sig själv. Ska jag vara helt ärlig, även fast det låter hemskt, så bor jag bara med henne för hennes egen skull, för att jag vet att hon inte kan ta hand om sig själv. Jag försöker hålla ihop, jag gråter inte här hemma för att jag vet att min mamma inte kan hantera det.
Jag ska ha utvecklingssamtal på tisdag och är otroligt nervös inför det. Även fast jag "snart" är 18 så klarar jag ännu inte av att ta hand om min mamma eller mig själv. Vi vet ju alla hur det blev förra gången, efter 15 år kollapsade jag totalt. Varken socialen eller någon annan verkar se det här, min familjebehandlare sa till och med på vårt förra möte att hon inte tycker att det är nödvändigt att vi har fortsatt kontakt. Jag börjar få slut på alternativ för att kunna klara det här, ingen som har behörigheten som krävs vill hjälpa mig.
Är det inte sjukt om jag skulle behöva göra samma sak som jag gjorde för att få resultat förra gången en gång till? Att försöka begå självmord är inte bara riskabelt för en själv, det är inte heller säkert att socialen reagerar bara för att man är "lite ledsen". Fyfan vilket ruttet jävla skitsystem vi har här i Sverige.
Vi som har psykiska sjukdomar får inte bara skämmas för att människor omkring oss ser oss som socialt ofungerande freak, vi får inte heller någon hjälp förrän vi försöker ta livet av oss. Jag är egentligen inte mer onormal än någon annan, några endorfiner mindre i hjärnan är allt som skiljer mig ifrån andra. Ändå blir jag ofta behandlad som skit på grund av det. Kära människor, Jag är inte min diagnos!
Jag skulle så gärna bara vilja berätta allt för min mentor, hur det egentligen är. För nu verkar ju min mentor tro att min mamma faktiskt är en stabil människa, bara för att hon klarar av ett utvecklingssamtal. Det är långt ifrån att vara sant, hon tar varken hand om sig själv eller mig. Jag vet inte ens om hon bryr sig längre. Innerst inne så vet jag att hon gör det men när hon mår såhär så tror jag inte att hon gör det, allt handlar ju om överlevnad för henne. Jag blir tvungen att ljuga för alla, igen.
Skulle jag bara låta det här fortsätta så kommer jag helt ärligt nog inte klara mig länge till. Ångesten river inombords, skammen drar mig tillbaka, lögnerna gör mig svagare, saknaden gör mig ledsen och att ingen som kan hjälpa mig faktiskt hjälper mig dödar mig inombords.
Jag har varit död inombords länge, jag har egentligen bara levt 8 månader av mitt liv, då jag var lycklig. Varför vill alla ta det ifrån mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar