Lyckan som fanns, som om ingenting kunde gå fel. Lyckan kändes oändlig. Ingenting kommer någonsin bli sig likt efter det, inte jag och inte mitt liv. Visst, min mamma fick sin dotter tillbaka men hon kommer aldrig se sin dotter lika glad igen.
Den dagen jag var tvungen att flytta hem, 7 augusti, kommer jag aldrig glömma. Jag kommer aldrig kunna bli samma människa igen. Jag kommer aldrig bli lika lycklig igen. Jag skulle kunna tjata på socialen tills öronen ramlar av på dem men de skulle inte bry sig.
Jag vet inte ens dem skulle bry sig om jag dog. Jag vet i alla fall att min mamma vill att jag ska vara lycklig, frågan är om alla jävla psykologer/ psykiatriker/ familjebehandlare / socialsekreterare faktiskt vill det.
För varje dag som går blir saknaden större, jag vågar inte höra av mig. Jag är så rädd för att bli avvisad och bortglömd.
Du blir ju mer avvisad och bortglömd när du inte hör av dig. Eller hur? Så ta tag i saken. Känns som att du bara skyller på dem när du också kan höra av dig till dem.
SvaraRaderaJag vet. Jag lever dock hellre i en värld där jag ändå kan hoppas på att jag betyder någonting för dem än att bli avvisad. Det handlar ju inte riktigt bara om att jag vill träffa dem, jag vill att dem ska förstå hur viktiga de är för mig och hur svårt jag tycker det är utan dem,
RaderaMen säg det då och sitt bara inte där och vänta på att få ett samtal från dem
SvaraRaderaDet är inte så lätt som du tror, du kan sitta och tycka att jag är skitlöjlig över internet, visst gör det. Men du behöver inte säga någonting när du aldrig har gått i mina skor. Du vet inte hur mina föräldrar är, inte hur jag mår och du känner mig uppenbarligen inte heller. Att höra av sig är inte så lätt när ett litet telefonsamtal kan betyda skillnaden mellan liv och död. Jag vet inte om jag kommer orka leva om det inte är någon som vill ha mig. För mig spelar det egentligen ingen roll om jag lever eller dör, jag är redan död inombords.
RaderaHej igen tjejen,
SvaraRaderajag skrev till dig för några dar sen. Jag ser att du får råd från nån som inte har vart där du är och som inte förstår att det kan vara näst intill omöjligt att utsätta sig för risken att bli avvisad.
Vi är många som vet hur det känns, jag förstår precis.
Du är ung och du är värdefull och även om du känner dig hopplös inombords så finns det en framtid. Du behöver få rätt hjälp. Om du skulle vilja prata med mig, jag kanske kan vara till åtminstone nån slags nytta, så skulle jag väldigt gärna skypa eller ses. Och du måste självklart kolla att jag inte är nån skum typ på nätet, jag vet inte hur man gör, men det vet antagligen du som är yngre än jag. Jag antar att om du ger mig nån emailadress eller nåt så kan jag skicka dig alla mina kontaktuppgifter och du kan söka på mig på nätet. Jag är en 44årig trebarnsmamma som också hade en tuff uppväxt.
kram
Hej Frida,
SvaraRaderaHamnade på din blog efter att jag googlat runt om människor som är, var, i liknande situation som mig, som har föräldrar som inte bryr sig. Nu är jag mycket äldre, 40 plus, men det tog så här lång tid att inse att det var inte mig det var fel på, utan det var mina föräldrar som inte visste hur man var som förälder. Att läsa din blog är hjärtskärande, du är så öppen, ärlig, sorgsen, en otroligt fin människa som är med om saker som inte någon borde vara med om. Men det finns hopp, du måste komma ihåg det. Jag mådde precis som du när jag var i din ålder, livet kändes som om det inte hade någon mening, ingen brydde sig. Men jag tog mig igenom, och idag är jag så otroligt glad att jag gjorde det. Du skriver otroligt bra för att vara 16, snart 17 år, har du funderat på att kanske skriva lyrics? Tror du skulle skriva fantastiska texter. Ville bara ge min support, ge inte upp, det kommer bli bra en dag. Kram
Hej, tack för två jättefina kommentarer. Jag är extremt glad för att du tycker jag skriver bra, det är glädjande. Jag har funderat på att skriva lyrics och eftersom jag håller på mycket med musik så tonsätter jag ibland saker jag har skrivit. Tack för att du skriver, det känns bra att veta att man inte är ensam även om det ofta kan kännas så. Åter igen, tack!
Radera