Ärthjärna på högvarv.

Jaha, idag var det familjebehandling med mamma och syrran.

Det var inte det roligaste samtalet vi hade direkt.
Vi diskuterade om att mamma ville att jag skulle flytta hem.

-"Fridas hemmiljö är stabiliserad nu och hon har inget behov av att vara placerad längre."
Alla verkar vara emot mig just nu, socialen, mina föräldrar, min familjebehandlare, alla tycker att jag egentligen skulle kunna flytta hem.
För mig handlar det inte om att miljön är stabiliserad eller inte, jag vill inte flytta någonstans där alla runt mig får mig att må dåligt, där jag inte har något värde och där jag inte känner mig önskvärd.

Saker har förändrats, det märker jag.
Saken är den att jag skulle inte orka med ett återfall eller "bara" ett bråk med pappa för att jag ska gå ut i trädgården och hänga mig.
Sån är jag just nu, jag mår bra när jag är i en miljö där jag får vara mig själv utan fördommar men där jag känner mig oönskad mår jag jättedåligt.

Ta jourhemsplaceringen som ett exempel.
Jourhemsmamman brydde sig inte ett skit om oss.
Där mådde jag verkligen inte bra. ( Därav självmordsförsöket. )

Nu däremot har jag en familj där jag trivs och känner mig uppskattad hos.
Mina hemförhållanden gör mig till en helt annan människa.
Visst, jag är fortfarande deprimerad och mitt humör går upp och ner hela tiden men så länge jag har någonstans där jag känner mig välkommen så blir problemen mindre.

Skulle jag flytta hem igen så skulle det bara vara en tidsfråga innan mitt självförtroende skulle vara i botten och mina handleder skulle vara fulla med sår.

Min hemmiljö kanske är stabil.
Problemet är att jag inte är det.

Jag kan inte bara glömma allt som har hänt i det huset, alla ambulanser som rullat in på avfarten, alla sömnlösa nätter då mamma skrek att hon ville dö, alla bråk med pappa, alla förolämpningar som jag inte förtjänade, alla tårar som runnit ner för mina kinder och alla nätter man övervägde att ge upp helt och hållet.

Mina föräldrar har säkert lättare att gå vidare.
Dem var ju fulla i stort sett hela tiden och verkar inte komma ihåg något av det.

Jag har fortfarande minnen ifrån när jag var 7 år när mamma var full.
Ett barn i en sån situation kan inte bara släppa det.

Vem skulle jag vara om jag kom tillbaka?
Vem skulle bry sig då?

Jag har fortfarande ett litet kontaktnät.
Jag har ju fan inte ens en psykiatriker!

Det har gått 5 månader utan ett enda jävla samtal.
Personer som befinner sig i djupa depressioner ska ha minst ett samtal i veckan.

Jag vill bara kunna ha ett samtal en gång i veckan där jag kan avlasta mina tankar och funderingar utan att bli jagad av en psykiatriker med en medicinburk.
-"Medicin medicin medicin!"

Antidepressiva är bara skit.
BUPs knarkterapi hjälper inte i längden, snarare tvärtom.

Vad ska jag göra med mig själv?
Jag kan inte sluta tänka i en sekund, ärthjärnan jobbar på högvarv hela tiden.