Hur lever man med självförakt?

Jaha idag vat det sista hela dagen i balaton och imorgon åker vi till Ungern. Idag har jag varit extremt ledsen lite till och från. Min familj håller på och retar mig för att jag är så "knäpp" när jag är glad. Dem håller på och skämtar om att jag blir dum i huvudet av min medicin, att jag går på droger, att jag borde få medicin för ADHD, att jag är så elak och självisk och framför allt att min syrra är en ängel och att jag är en "drogad ADHD-tonåring. Jag blir faktiskt skitledsen. Speciellt när dem håller på och säger att anledningen till att min psykiatriker slutade höra av sig för 5 månader sedan var att jag var så jobbig. Det är inte helt märkligt att dem inte känner igen mig ibland när jag är glad. Dem har ju inte fått uppleva mig som människa när jag är glad. Som om det inte var nog med det. Jag hittade ett par ascoola byxor som jag ville ha. Min syrra började hånskratta åt mig eftersom att hon tyckte att dem var fula. Såklart att jag är för fet för dem också. Jag blev jätteledsen. En lärare som jag hade på roslagsskolan så en gång att det vackraste som fanns var en själv ( ungefär ) Hon försökte väll få mig att känna mig bättre när jag såg mig själv i spegeln. Det som hon inte visste var vad jag faktiskt tänkte när jag såg och vad jag fortfarande tänker när jag ser mig själv i spegeln. Vissa kallar det dåligt självförtroende, ett komplex av någon slag eller "bara" att man är dum i huvudet. Jag kallar det däremot självförakt. Vad jag tänker på är väll inte särskillt vanligt. Jag hör fortfarande folks röster och saker dem skrek åt mig. Några saker som jag fortfarande tänker på varje dag är saker som jag någon gång i mitt liv har fått höra av andra människor. - "Du är så jävla ful, du borde gå med en påse på huvudet." - "Jävla fetto" - "Du tror inte att det är någon som tycker om dig va?" Jag har aldrig sagt/skrivit det här till någon ..... min spegelbild får mig att vilja bli anorektiker. Jag är äcklig, ful, fet, konstig, puckad, pskykiskt störd, dum i huvudet och jag är så otroligt trött på mig själv. Jag har en massa fula ärr på magen också, ibland ville jag bara skära bort hela skiten. Man kan förstå att jag hatar mig själv. Jag har inga kompisar kvar ifrån roslagsskolan nu heller. Dem sa att dem inte ville sitta barnvakt åt mig. Så nu har jag ingen som kan lyssna. Hur kommer det att gå för mig egentligen? :(