Jaha, då var det sommarlov nu.
Den här skoldagen har varit väldigt sorglig men samtidigt så fick vi ett fint avsked av alla klasskamrater.
Jag grät redan under första numret på avslutningen innan vi fick våra avgångsbetyg.
Jag ville verkligen spela på avslutningen.
För 3 år sedan hade jag redan börjat fundera på vad jag skulle spela.
Eller, vad jag ville att jag skulle kunna spela.
The minute waltz.
Men jag gjorde misstaget att göra en audition då jag sjöng istället.
Jag lärde mig av det dock.
Jag kommer troligen inte våga öppna käften på ett bra tag nu.
Oh well, I will sing when i'm alone at home.
I've got my operalessons on YouTube, Haha.
Ja, det är lite konstigt kanske.
Älskar man klassisk musik så mycket som jag gör så är det kanske inte helt märkligt att jag vill lära mig att sjunga opera också.
Det är nog inte många 16åringar som gör det.
De närmaste dagarna kommer vara extremt nervösa, om 15 dagar får vi våra gymnasiebesked.
15 dagar tills en liten del av våra kommande 3 år avslöjas.
Spännande och skitläskigt på samma gång.
Var jag än hamnar och vem jag än blir så ska jag försöka att inte tappa bort mig själv igen.
Lärarna som jag har haft på Roslagsskolan har påverkat mig så mycket.
Dem fick mig att inse att jag kanske faktiskt inte är helt värdelös.
När jag mådde som sämst så hade jag inte ens mina föräldrar vid min sida, jag trodde att jag var helt ensam men jag insåg i efterhand att jag alltid hade några vuxna på skolan som trodde på mig.
Dem trodde på att jag hade en framtid fast jag var övertygad om att inte ens komma in på gymnasiet.
Dem trodde att det skulle bli bättre fast det inte fanns någonstans i mitt huvud.
Dem ställde alltid upp trots att jag kunde vara så jävla jobbig ibland men dem förlorade aldrig hoppet även fast jag gjorde det.
Dem fick mig att känna mig värdefull.
Ni gjorde mig till den starka människa som jag är idag.
Jag är så oerhört tacksam för det, för allt ni gjort, för att ni ställt upp och för att ni får mig att känna att jag duger precis som jag är.
Nu är mitt mål i livet att vara ett stöd för någon annan i livet.
Kanske blir jag lärare jag också?
Utvecklar en fin kontakt med mina elever och får dem att känna som ni fick mig att känna mig?
Kanske blir jag psykolog?
Hjälper andra genom kunskap av mina egna erfarenheter?
Jag har ingen aning om var eller vem jag är om några år.
Det enda jag vet just nu är att flera av dem här lärarna har hjälpt mig en lång bit på vägen.
Jag vågar vara jag för att dem fick mig inse att jag duger.
Tack för allt, jag kommer sakna er.
( Lita på att jag kommer och hälsar på er, någon måste ju tortera er med sin brittiska humor. )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar