Frustration.

Ja, då har halva höstlovet gått.

Jag har bland annat haft 2 kompisar här som sov över och så träffade jag min fosterfamilj idag. Jag har inte träffat min fosterfamilj på ganska länge och det var verkligen värdefullt att få träffa dem igen. Det går inte en dag då jag inte tänker på dem.

Socialen lovade att min hemmiljö var stabiliserad. Men varför sitter man fortfarande och gråter när man kommer hem? Troligtvis för att man faktiskt inte mår bra i den miljön. Det som dock är värst just nu är att jag inte längre har någonstans att ta vägen om det faktiskt går åt helvete igen. Då kommer inte jag att orka längre.

Socialen påstår sig göra allt "för barnets bästa". Varför förekommer det då att en 15-åring försöker begå självmord under en jourhemsplacering för att personen i fråga inte trivdes där? Var det verkligen för "barnets bästa"? Såklart att jag faktiskt blev nöjd med min familjehemsplacering, det som sedan visade sig vara i 3 månader innan SOC tvingade hem mig igen?

Är en fd alkolistförälder som i princip aldrig är hemma pga alla AA-möten en lämplig förebild?
Eller en idiot som super sig full på någon resa med jobbet och får sparken för att han har bråkat med chefen?
Jag skulle inte påstå att jag känner mig trygg, det har jag aldrig gjort här hemma.

Usch... Jag mår verkligen inte bra av att vara så osynlig. I  min familj så finns jag egentligen inte ens, jag måste vara stark och ta hand om min syster. ( Som socialen avrådde mig ifrån.. )

Jag orkar inte vara hönsmamma, jag orkar inte leka pedagog åt min stackars syster, jag orkar inte vara min mammas psykolog och jag orkar inte leva i en värld där jag aldrig kan få vara mig själv. Kan jag inte bara få vara en normal, hormonstyrd och rebellisk tonåring som alla andra?

Jag känner mig som familjens slagpåse.

- Jamen mår du lite dåligt idag, Det skulle väll kännas mycket bättre om du tog ut din frustration på din dotter genom att stå och skrika hur värdelös hon är?
-Känner du dig otillräcklig som förälder, Jamen då kan du skylla det på din dotter för att allt är hennes fel och inte ditt.
- Behöver din yngsta dotter hjälp i skolan? Då är det väll asbra att du kan sätta press på den äldsta att göra jobbet åt dig?
- Är du arg för att din dotter vill träffa sin fosterfamilj för att dem faktiskt bryr sig/ låsas bry sig om henne?
Stå och skrik att dem inte bryr sig om henne på riktigt tills hon tror att ingen älskar henne.

Är det konstigt att jag är sjuk egentligen?